onsdag, december 30, 2009

2009: En årskrönika

Photobucket

Jag fyller 20. Jag är chefredaktör för högskolans studenttidning. Jag startar upp tre bloggar, två av dem tillsammans med min vän Erik. Jag får pressbiljetter till Emmabodafestivalen och Way out West. Jag intervjuar Bert Karlsson i direktsänd radio. Jag avslutar mitt första år som journaliststuderande vid Högskolan i Kalmar. Jag är vimmelfotograf åt tidningen Barometern. Jag tar 8 000 bilder med min kamera. Jag skriver mina första skivrecensioner. Jag har läst fler böcker än på länge.

Det har hänt en hel del under året. Nu börjar vi.

MUSIK
Jag intervjuade bandet Suburban Kids With Biblical Names i mars. Intervjun publicerades i studenttidningen Shick. Skickade ett tiotal mail till Emmabodafestivalen och Way out West i hopp om att få pressband. Hade lite tur och fick komma in gratis på båda festivalerna. Hade för säkerhets skull köpt en biljett till Way out West, sålde den för 800 kronor. Fotade över tusen bilder under Emmabodafestivalen, tog inte med kameran till Way out West.

Under sommaren planerade jag och min vän Erik att lansera en kulturblogg. Resultatet blir The Goodbye Look. Fokus är på indiemusik. Vi startade upp i liten skala i augusti och expanderade under hösten. Under de månader som gått har jag utvärderat Voddler, skrivit om en spelning på Popidyll i Kalmar, listat höjdpunkterna från Way out West och recenserat ett antal skivor.

Med fem aktiva skribenter och kraftigt ökande besökssiffror ser 2010 ut att kunna bli ett lysande år för The Goodbye Look.

FILM
Jag har bara sett ett par tre filmer på bio i år. Inglourious Basterds var den bästa, och det var den enda filmen jag recenserade för The Goodbye Look. Annars har 2009 varit ett rätt dåligt filmår för mig. Visst har jag sett en hel del bra filmer på DVD, men få av dem har släppts i år. Mitt nyårslöfte får bli att se fler aktuella filmer under 2010.

BÖCKER
2009 blev året då jag började läsa böcker igen. 2008 läste jag max fem böcker, detta året blev det åtminstone tre gånger så många. Det är fortfarande inte jättemycket, men det är i alla fall en nytändning för mitt låga bokintresse. Jag älskade Peter Englunds Stridens skönhet och sorg, Vikas Swarups Slumdog Millionaire/Vem vill bli miljardär? och The Whaleboat House av Mark Mills.

FOTO
Jag tog 8 000 kort i år, jämfört med 5 000 förra året. Under ett par lördagskvällar var jag vimmelfotograf för lokaltidningen Barometern. Efter vårterminen lades vimmelfotogruppen ner, Barometern ville inte ha fler bilder. Ska jag vara ärlig var det ganska skönt att slippa det där jobbet. Att vara vimmelfotograf är inte så fasligt kul, kreativt eller välbetalt. Mitt övriga fotande har gått i perioder, vissa veckor har jag fotat väldigt mycket, andra veckor har det inte blivit en enda bild. Under sommaren dominerade Emmabodafestivalen, där jag tog runt 1 000 bilder, de flesta från fotodiket. I september startade jag fotobloggen Vardagseskapism, där jag publicerar bilder med 800 pixlars bredd. (Här på WfT har bilderna bara 530 pixlars bredd, vilket är en större skillnad i praktiken än i teorin.)

UTBILDNING
I juni avslutade jag mitt första år som journaliststuderande vid Högskolan i Kalmar. Jag har på allvar fått prova på både tv- och radioproduktion, men är fortfarande mer intresserad av tidningsjournalistik. Jag har intervjuat kända och okända människor, skrivit domstolsreferat, gjort sportinslag, jagat lokalpolitiker, gjort research, klippt videoinslag, redigerat tidningssidor, pillat med ljudnivåer i radioreportage och klurat ihop bra intervjufrågor. Vid sidan om skolan var jag chefredaktör för studenttidningen Shick. Vi gav ut tre nummer under året, det sista kom ut för ett par veckor sen. Det har stundtals varit mycket jobb med tidningen, mer än vad jag trodde. Men med facit var det ändå värt all möda, inte minst för erfarenhetens skull. I januari 2010 väljs en ny styrelse. Jag tänker inte ansöka om en plats.

Att sammanfatta ett år

Photobucket

2009 är snart slut. 365 dagar fyllda av händelser och upplevelser. Vid den här tiden på året försöker många sig på att sammanfatta året som gått. Så här var mitt 2009, De bästa skivorna/filmerna/böckerna/spelen/upplevelserna, från januari till december i punktform och så vidare. Detta fenomen är extra tydligt i den svenska bloggosfären, som just nu översållas med liknande inlägg. För att inte tala om alla sammanfattningar av 00-talet.

Jag har själv haft en del tankar om ett sammanfattande inlägg. Inte om 00-talet, det skulle aldrig gå. (Jag är född 1989 och var 10 år när decenniet började.) Däremot har jag betydligt bättre koll på 2009. Det får alltså bli någon form av årskrönika.

Men jag vill inte göra ett inlägg som är precis som alla andra årskrönikor. Min årskrönika måste vara någorlunda unik för att inte dränkas i mängden. Jag kommer därför att skippa upplägget med att beskriva mitt år månad för månad. Inte heller kommer jag skriva i kort punktform. Mer än så har jag faktiskt inte tänkt. Men det är lugnt, det är ju faktiskt nästan 48 timmar kvar av året.

torsdag, december 24, 2009

Jul är kul (dålig rubrik i brist på fantasi)

Photobucket

Idag är det julafton. Hela Sverige käkar prinskorv, hinkar julmust och knäcker nötter. I år får vi till och med en vit jul i hela landet. Eller, vit och vit, här i Falkenberg sticker grässtrån upp överallt och vägarna är snöfria. Det var ett par plusgrader mitt på dagen. Men vi får vara tacksamma för det lilla vi får.

Klockan tre är årets heligaste tidpunkt. Kalle Anka är gud. Barnen samlas framför teven, ibland även de vuxna. Sedan tittar vi på gamla tecknade klipp från Disney-filmer, med sunkig ljud- och bildkvalité. Det är på många sätt ett ganska absurt beteende, men lika heligt för det. Min familj är inte annorlunda. Tvärtom såg vi ett nöje i att då och då försöka pricka in replikerna till tjuren Ferdinand och hans vänner.

Det kom ingen tomte i år. Inte för att vi inte varit snälla, utan för att Tomten tyckte att det räckte med att lämna klapparna vid granen redan tidigt på dagen. För visst hade alla varit snälla även i år. Jag gav bort doftljus till morfar, skivor till mamma/pappa/syster och en film till brorsan. Av familjen fick jag en ny kaffebryggare, en smörgåsgrill, underkläder i mängder, böcker, en tröja med mera.

Imorgon bär det av till Emmaboda för att fira med pappas sida av släkten. Kanske dyker Tomten upp där istället. Med farfars röda tröja, luvan på sned och lagom ansträngd andning, precis som det ska vara.

onsdag, december 23, 2009

Dagen då julgranen välte

Photobucket

För ett år sen fanns inte Waltz for Thoughts, då bloggade jag istället på andra håll. Idag väljer jag att publicera ett av mina gamla inlägg här. Det passar perfekt just idag, eftersom jag skrev inlägget den 23 december 2008. Jag har inte ändrat någonting i originalinlägget, utan kopierar bara in det här. Och förresten, God Jul!

"Ikväll är det uppesittarkvällen. Då ska man sitta uppe och tänka på hur fin julen är, hur trevligt det är att samla hela tjocka släkten igen. Och sura över att man aldrig får uppleva en vit jul. Är man över 60 år kan man tillbringa kvällen med Bingolotto från halv åtta till tolvslaget. Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med och förgyller ikväll tillvaron för Sveriges alla pensionärer. Själv har jag ingen aning om vad jag ska göra ikväll. Antagligen blir det teven som får stå för underhållningen, men jag ska göra allt för att motstå frestelsen att zappa till TV4 och deras pensionärsdagis. Vid matbordet viskades det om en amerikansk komedi på teve vid åtta, det låter lite bättre.

Min familjs julfirande är tämligen ordinärt och stillsamt. Vi klär granen, äter pepparkakor, dricker glögg, skickar julkort och tittar på Kalle Anka precis som alla andra. Men ibland händer det saker som rör om lite. I lördags hände precis en sådan sak. Familjen brukar alltid ha en bjudning före jul med ett par andra familjer från trakten. I år var den förlagd hemma hos oss, vilket innebär ett väldigt utbud av (fantasilöst nog) julmat och extremt noggrann städning. Man ska ju visa upp hur perfekt man har det hemma, med den ståtliga julgranen och allt. Granen hade vi klätt tillsammans samma dag, några timmar innan gästerna anlände. Ovanligt fin och tät i år, säkert en av de finaste vi haft.

Fem minuter innan gästerna planerades anlända får jag syn på ett julgransljus på sned. Ajdå, får allt räta upp det där, tänker jag. Jag försöker försiktigt att dra upp ljuset, men det kärvar och jag tar i hårdare. Då välter hela granen ner på vardagsrumsgolvet. Det låter som något går sönder. Förhoppningsvis bara en julgranskula. En hysterisk mamma vrålar något om helvetet och herrejävlar och lyckas bra med att förmedla ett desperat ansiktsuttryck. Jag försöker resa upp granen och förankra den med julgransfoten samtidigt som mamma hoppar av ilska och frustration. Då plingar de första gästerna på dörrklockan, lite lagom för tidigt.

Fan, vi är inte perfekta."

Det blir en vit jul

Photobucket

Efter år av besvikelser får även vi i Halland till slut en vit jul. Men inte är vi nöjda för det. Nu klagar vi istället över snön. Det är för mycket snö. Det är för kallt. Det är halt. Det är jobbigt att gå. Det är för jävla tråkigt att bo i ett land som Sverige.

Det är precis det här vi i södra Sverige har längtat efter i en mindre evighet. Ändå lyckas vi hitta saker att irritera oss på, saker som vi trodde vi glömt efter alla år av längtan. De senaste dagarna har det från och till snöat ganska kraftigt. Plogbilarna kör för fullt, snön åker in i jackan, halsduken är för tunn och och det är hål i vantarna. Vi svär åt snön, vi hatar vårt land och vi bokar in den där utlandsresan i ren protest. Sådan är sydsvensken.

I juletid
tänker en del hallänningar ungefär så här; Tänk om man bodde i Norrland. Där finns det alltid snö och minst ett dussin minusgrader. Kanske borde vi flytta till Gälve någon gång, då får man en precis lagom stor dos av Norrland. Skit samma att Gävle är en light-version av Norrland, bara jag får vita jular. Det är ju så idylliskt när snön ligger som ett täcke över gräsmattan i tre månader. Ja, tänk om vi flyttade till Gävle om några år. Vad alla skulle bli avundsjuka. Gävle-familjen, skulle de kalla oss. Vi skulle bli de första som tog steget. Ungefär som Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs utvandrarepos, fast i vårt eget land. Det skulle vara något att skryta om.

måndag, december 21, 2009

Julklappar i Göteborg

Photobucket

Idag har jag varit i Göteborg för att handla julklappar. Jag har haft lite ångest över min oförmåga att fixa inköpen i god tid. Mina vänner Erik och Axel var ungefär lika desperata som jag. Tillsammans vandrade vi från Bengans, via Haga, till Nordstan. Jag lyckades faktiskt köpa alla julklappar idag, vilket jag är väldigt nöjd med.

Imorgon ska familjen klä granen. Jag och pappa brukar fixa med ljusslingan. Jag håller kartongen och pappa monterar fast ljusen. Kanske blir det så i år också. Varför rucka på traditioner?

lördag, december 19, 2009

Anteckningar från en tågresa

Photobucket

Idag åkte jag tåg från Kalmar till Falkenberg. Från studieort till familj, från högskola till jullov. Det här är de två första timmarna av min dag, nedskrivna i ett anteckningsblock.

7:00
Jag lämnar lägenheten. Fönstrena är stängda, värmen neddragen och lamporna släckta.

7:15
Kalmar är mörkt och tyst. Nästan för tyst, som i en katastroffilm. Det snöar, först lite och sedan mer och mer. Den översta knappen på min trenchcoat är sönder, snön åker in och jag huttrar av köld och elände. På min väg till stationen skymtar jag bara ett par människor som skyndar fram i mörkret.

7:30
Jag köper en räkbaguette med kaffe på Pressbyrån. Det blir min frukost. Jag glömmer att ta lock till kaffet. Den fallande snön åker ner i koppen, men det smakar okej ändå.

7:40
Jag kliver på tåget, 25 minuter före avgång. Har ingen lust att vänta ute i kylan eller i en full väntsal.

8:04
Tåget rullar, på utsatt tid.

8:43
Jag har läst klart tågtidningen Kupé. Har ingenting att göra. Tågtristess är dagens I-landsproblem.

8:50
Jag har 5592 låtar på min iPod. Som vanligt har jag svårt för att bestämma artist/spellista/genre. Får bli random-lyssnande.

8:52
Spontanhatar random-funktionens dåliga val. Inser att det är mitt eget fel att jag får dålig musik. Måste rensa i musikbiblioteket någon dag.

9:00
Det sämsta med att åka tåg i Småland; allt som syns utanför fönstret är mil av granskog.

fredag, december 18, 2009

Statistik är fortfarande kul

Photobucket

I ett tidigare inlägg publicerade jag en lista över Google-sökningar som visat vägen till Waltz for Thoughts. Det här är en ny lista, med de senaste favoritsökningarna. I vissa fall vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

var ligger norrland

Silvia och gud

högskola examen ångest jobb

dagens outfit varje dag

"rasistisk negerboll"

hur vanligt efternamn nilsson procent sverige

problemet idrottare i pubertetet

drottning silvia somnar

en svensk stal min bil

koppling toalettspolning

sammanfattning om innan jag dör

peter gunnarsson + skwbn + ålder?

spelefanten kalmar

vad det innebär att vara medlem i eu

svårt att köra truck

roliga statistiska undersökningar

känslor tankar om kriget

negerbollar rasistiskt?

vill ha en hemmafru

bilder på alkisar

krig i norrliden

raggarmusik spotify

bra avslutningar efter en idrottslektion med armar

hur mycket ska man gå ut med en hund

itunes importerar fel skivomslag

ska man bevara traditioner

Hej jullov

Photobucket

För någon timme sen fick jag jullov. Det är fruktansvärt skönt. Först trodde jag att skolan skulle hålla på till den 23:e, men som tur var kom lärarna på bättre tankar. Den senaste tiden har skolan och allt utanför tagit upp lite väl mycket tid och ork. Jag har sovit illa, haft en ensidig kost och hamnat efter med disk, städning och tvätt. Imorgon klockan åtta åker jag tåg hem till Falkenberg. Mina sista 18 timmar i Kalmar kommer att ägnas åt packning, tvättning och diskning. Och för en gångs skull hade jag tänkt sova åtta timmar inatt.

Jag har ingen riktig koll på hur långt jullovet är, men det verkar som att vi faktiskt får ett normallångt sådant. Däremot finns det en hake; under lovet måste vi skriva en forskningsplan i kursen Medieanalys. Det känns som att jullovet blir lite sönderhackat, men hellre lite skrivande hemma än föreläsningar i Kalmar.

Jag har fortfarande inte köpt en enda julklapp. Det är en trist tendens att alltid vara ute i sista stund, men jag brukar ändå bli klar i tid. Om det mot all förmodan skulle strula med julklappsköpen får jag dra till med en ursäkt om antimaterialism, medlemskap i Jehovas vittnen eller "tänk på barnen i Afrika".

onsdag, december 16, 2009

Utdelning av studenttidning

Photobucket

Igår delade jag och mina klasskamrater Johan och Joakim ut studenttidningen Shick. Som jag skrivit tidigare är det här det tredje och sista numret med mig som chefredaktör. 800 exemplar delades ut på högskolans alla institutioner, som jobbigt nog ligger utspridda över hela Kalmar. Tack vare att en klasskamrat ställde upp med bil gick det ändå ganska snabbt. Vi lägger tidningarna i ställ, vi lägger dem på bord i uppehållsrum och vi lämnar en bunt på diverse expeditionsdiskar.

Idag på lunchen såg jag hur ett par studenter nyfiket bläddrade igenom tidningen. Jag kände mig rätt nöjd. För visst finns det många saker att anmärka på i det senaste numret, saker som hade kunnat fixas med mer tid och mindre stress. Men som tidsfördriv på sega lunchraster duger Shick alldeles utmärkt.

lördag, december 12, 2009

Kändistoppen 2009

Photobucket

Som journaliststuderande får jag ibland chansen att prata med kändisar. Det livar upp vardagen lite grann. I och för sig har jag inga planer på att jobba för Se & Hör, men det är ändå något visst med kända människor. Hittills har jag inte fått tillfälle att intervjua så väldigt många, men här är i alla fall topplistan för 2009.

(OBS! Listan är inte huggen i sten, jag har mest höftat till när det kommer till en del placeringar.)



1. Bert Karlsson


Känd för: Att vara just Bert Karlsson. Mannen som en gång i tiden ägde större delen av Dansbandssverige. Grundade Skara Sommarland och fick en plats i riksdagen med missnöjespartiet Ny Demokrati.

Typ av intervju: Telefonintervju för ett aktualitetsprogram med ämnet dansband. Bert Karlsson var telefongäst och jag var programledare.

2. Thomas Deutgen


Känd för: Jurymedlem i Dansbandskampen i SVT. Har tidigare varit programledare för radioprogrammet I afton dans.

Typ av intervju: Telefonintervju för ett aktualitetsprogram med ämnet dansband.

3. Eva-Britt Svensson

Känd för: EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Arbetar med mest med jämställdhetsfrågor.

Typ av intervju: Radiointervju på plats. Intervjun handlade om Sveriges ordförandeskap, om Lissabonfördraget, om Telekompaketet och mycket mer. Intervjun sändes i ett aktualitetsmagasin som ingick i radiokursen.

4. Torgny Bendelin


Känd för: Hockeytränare, har bland annat tränat det svenska juniorlandslaget. Är just nu tränare för Nybro Vikings.

Typ av intervju: Tv-intervju på plats. Intervjun handlade om den senaste förlusten och chanserna inför nästa match. Jag har tidigare skrivit om intervjun här.

5. Anna Lundh


Känd för: Deltagare av Robinson 2009, känd bloggerska.

Typ av intervju: Telefonintervju om kändisskap.

6. Gula gubben/Geta Lööf

Känd för: Kultfigur i Festivalsverige. Går runt på festivalområden iklädd en gul overall, underhåller med musik och informerar om droger.

Typ av intervju: Telefonintervju om festivalsommaren, engagemanget för drogfria festivaler och varför Geta Lööf blev Gula Gubben.

7. Håkan Karlsson

Känd för: Mannen bakom Emmabodafestivalen och grundaren till ett lokal missnöjesparti.

Typ av intervju: Personporträtt på plats. Den längsta och bästa intervjun jag gjort. Intervjun var ett moment i kursen Tidningsredigering.

8. Mikael Gustafsson

Känd för: Vänsterpartiets tredje namn på listan till EU-parlamentet.

Typ av intervju: Telefonintervju om vegetarisk mat och klimatpåverkan.

9. Suburban Kids-snubbarna
(Peter Gunnarson och Johan Hedberg)


Kända för: Killarna bakom bandet Suburban Kids With Biblical Names.

Typ av intervju: På plats, i ett hotellrum i Kalmar, innan en spelning.
Intervjun handlade mest om bandet och hur allting började. Publicerades i studenttidningen Shick. En kortare och enklare version finns att läsa här.

10. Tobias Allvin

Känd för: Sångare i bandet Babian.

Typ av intervju: Telefonintervju om bandet. Intervjun sändes i ett radioprogram om musik.


Analys: 80 procent av platserna utgörs av män. Hade jag fortsatt till plats nummmer 20 hade det nog sett likadant ut. Inför 2010 ska jag försöka bli bättre på att intervjua fler kvinnor, för enligt denna lista har jag intervjuat lika många vänsterpartister som kvinnor. Nu har jag inte aktivt sökt mig till män och vänsterpartister, utan det har väl mer eller mindre blivit så här.

Förhoppningsvis blir 2010 året då jag intervjuar fler välkända personer, årets topplista är inte så jättehet. Men å andra sidan är 2009 mitt första hela året som journaliststuderande, och än så länge har vi inte haft särskilt många kurser som kräver intervjuer.

tisdag, december 08, 2009

Det sista numret av Shick

Photobucket

Igår, vid halv tolv på natten, blev det tredje numret av studenttidningen Shick klart. Under ett års tid har jag varit chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen. Det har varit extremt lärorikt att få vara med i hela processen, från planeringsmöten till den sista finputsningen. För ett år sedan trodde jag att det inte var någon större konst att göra en tidning. Jag hade fel, det var visst svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

I november förra året var det årsmöte för studenttidningen Shick. Jag hade gått på Högskolan i Kalmar i två månader och ville visa framfötterna. Därför gick jag på det där årsmötet, i tron om att kunna få en plats i styrelsen. Det är ju en god erfarenhet och en merit att visa upp efter examen, tänkte jag. Det var jag tydligen ensam om att tänka den där novemberkvällen. För jag var den enda som kom på mötet, bortsett från den gamla styrelsen som väntade på att bli bortvald. Det blev en ganska konstig stämning i rummet. Någon sa att jag fick välja vilken plats jag ville ha i den nya styrelsen, om jag nu ville ha någon överhuvudtaget. En annan sa att chefredaktör var det bästa valet. Jag tog chefredaktörsplatsen utan att egentligen veta någonting.

Ett år senare är det återigen dags att välja ny styrelse. De nya journalistettorna förväntas fylla platserna, precis som deras föregångare gjort i 21 år.

fredag, december 04, 2009

Stereotypiska bloggar för tjejer

Photobucket

Bloggar är fortfarande en relativt ny företeelse i vårt samhälle. Egentligen startade de första bloggarna upp redan på 90-talet, men det är först på senare år vi kan tala om en riktig bloggosfär. 2006 hamnade ordet blogg i Svenska Akademiens ordlista. Det var ett erkännande, bloggen hade kommit för att stanna. 2009 hade Blondinbella fler unika besökare än Lunarstorm. (Visserligen har Lunarstorm haft en negativ trend i flera år, men jämförelsen är inte helt irrelevant.)

Det första blogghetsen tycks nu vara över. Vi har insett att bloggarna inte kommer konkurrera ut nyhetssajterna. Vi vet att bloggen inte är ett övermäktigt politiskt verktyg, även om det naturligtvis finns en del potential. Sakta men säkert tycks giganter som Blondinbella, Kenza och Foki tvingas lämna lite plats åt uppstickare. Bloggläsarna håller fortfarande till godo med modebloggar, men nöjer sig inte längre med en handfull bloggar, minst ett dussin måste nu följas. Kanske är det en trend vi ser, att även den mest stereotypiska bloggläsaren (tjej, 15-20 år) blir mer kräsen och selektiv i sin bloggläsning. Det vore på många sätt bra om modebloggarnas uppmärksamhetsmonopol krossades till fördel för en mer dynamisk ämnesmix.

Enligt svenska bloggtopplistor läser vi mest bloggar som handlar om:

1. Vardagsbetraktelser

Stereotyp: "Nu ska jag äta lite mat, för jag är faktiskt hungrig.", "Nu ska jag gå till skolan, annars får jag IG." eller "Jag har köpt ett nytt läppstift idag, visst är det fint?"

2. Mode

Stereotyp: "Idag har jag på mig jättedyra märkeskläder. Byxorna kostade jättemycket. Tröjan kostade ännu mer. Summan blir en halv månadslön. Men visst är jag fin?"

3. Foto

Stereotyp: "Idag har jag fotat mina kompisar, redigerat lite i Photoshop och vips så är resultatet väl godkänt. Att min fotoblogg ser ut som alla andra bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får besökare. Personlig stil är överskattat."

Det här är tre av de största bloggkategorierna. Alla är överfyllda till bredden med kopierade idéer, ytliga inlägg och hysteriska fans som skriker i kommentarsfältet. Visst finns det undantag, men fortfarande domineras bloggosfären av stereotypiska bloggar skrivna av och för tjejer. Missförstå mig inte; det är jättebra att bloggarna har hjälpt fått upp svenska tjejers datoranvändande i en mansdominerad underhållningsvärld. Men när majoriteten av de populäraste bloggarna är kopior av varandra (och inte ens originalen är särskilt goda förebilder), blir det varken speciellt nyttig eller allsidig mediekonsumtion.

söndag, november 29, 2009

Det obligatoriska julinlägget

Photobucket

Idag är det första advent och nedräkningen mot julen har börjat på allvar. I min lägenhet finns ingenting som skvallrar om att jag firar jul. Jag ser ingen anledning att pynta när jag inte ska fira jul här. Det blir en vanlig jul hemma med familjen i Falkenberg. Vid jul ska det vara traditionsenligt, nästan överkonservativt firande. Jag betraktar inte mig själv som en som tvunget ska bevara traditioner, men att fira jul på något annorlunda sätt vore otänkbart, nästan galet. Jag är nog inte den enda som är lite konservativ när det gäller julen.

Trots att det är mindre än en månad kvar till julafton har jag inte köpt en enda julklapp. Det är ju ingen panik. Varför stressa? En del verkar nästan skryta om att de minsann har köpt klart alla julklappar i god tid, redan i slutet av november. Och visst, det är väl ingen dum idé att vara ute i god tid, men för mig funkar det inte. Jag tänker inte alls julklappstankar i november, inte när skolan och allt däromkring äter upp min tid, ork och köplust.

Igår ringde min syster Lina. Efter några minuter gled samtalet in på julen, eller rättare sagt önskelistor. Lina, 12 år, har naturligtvis inga problem med att fylla fem A4-sidor med tjejprylar. Emil, 20 år, har stora problem med att komma på fem saker han skulle vilja få av Tomten. Det borde väl ses som ett bra tecken, att jag är född i en välfärdsstat och har allt jag behöver för ett gott liv. Ändå är det lite trist att varje år tvingas lägga ner ett par timmar för att till slut få ihop en hyfsad önskelista. Det blir som ett litet projekt i sig, att komma på vad man saknar i tillvaron. Vilket känns helt absurt när barnen i Afrika svälter. Vi lever sannerligen i en galen värld.

fredag, november 27, 2009

Slut med radiosändningarna

Photobucket

Igår sände jag radio för kanske sista gången i mitt liv. Jag var programledare för ett så kallat aktualitetsprogram på 30 minuter. Ämnena var; dansbandens framtid, Charles Darwins verk "Om arternas uppkomst" och julmarknaden på Kalmar slott. Större delen av dagen, innan sändningen vid halv fyra, satt jag i datorsalen och skrev manus. Jag gjorde research, försökte få en hyfsad bild av Charles Darwin och den svenska dansbandskulturen. Till slut hade jag fått ihop tre sidor manus, det fick duga.

En timme innan sändning kom nervositeten och huvudvärken. Jag började tänka på alla sätt det skulle kunna gå åt pipsvängen, vilket visade sig vara ganska många. 30 minuter i direktsändning är som en evighet. Tänk om jag säger fel saker? Tänk om jag inte är tillräckligt aktiv i intervjun med vår gäst? Tänk om jag stakar mig? Tänk om jag får tid över fastän manuset är slut? Tänk om det blir ont om tid och jag tvingas hoppa över en del av manuset?

Jag gick in i studion och kom ut en halvtimme senare. Med brännande huvudvärk och en lagom svettig t-shirt med "Dawit Isaak"-tryck. Resultatet var nästan så bra det kunde bli, med tanke på mina bristfälliga kvalitéer som radiopratare. Visst stakade jag mig vid ett par tillfällen, men det flöt på bra för det mesta. Jag gjorde säkert minst tio mer eller mindre allvarliga missar, men nu är det gjort. Det är slut med radiosändningarna för min del. Och det känns väldigt skönt. Nu väntar i och för sig två veckor som radioreporter, men det passar mig betydligt bättre.

söndag, november 22, 2009

1001 album innan vi dör

Photobucket

Just nu läser jag boken 1001 album du måste höra innan du dör. Det är egentligen ingen bok som är tänkt att läsas från pärm till pärm, men jag kan inte låta bli att behålla mitt bokmärke efter varje lässtund. Boken sträcker sig från 50-talet till första halvan av 00-talet. Jag har precis kommit till 1971, och har läst ungefär en fjärdedel.

Det som slår mig när jag läser boken är hur många album och artister jag missat. Visserligen är jag född 1989, men det är en usel ursäkt. Det blir lätt att jag snöar in mig på allt det nya som släpps, istället för att då och då blicka bakåt och hitta de förlorade guldkornen.

Men jag ska inte ägna mig åt dåtidens skivor riktigt än. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag tänkt sammanfatta 2009 års bästa album. Jag har inte kommit så värst mycket längre i mitt genomlyssnande, men börjar redan överge planen på en maffig 25-i-topp-lista. Mest för att det är fruktansvärt svårt att vara rättvis i alla små placeringar, men också för att det är nästan omöjligt att jämföra skivor av skilda genrer. Det blir nog högst en tio-i-topp. Istället tänkte jag, inspirerad av 1001 album..., göra någon form av sammanfattning med album från 2009 som ingen får missa. Det kommer inte bli frågan om 1001 stycken, men tillräckligt många för att hålla er sysselsatta en bra bit in på nästa år.

onsdag, november 18, 2009

Lokal nyhetstorka

Photobucket

I radiokursen har halvklassens fyra redaktioner i uppgift att hitta bra nyheter som berör Kalmar län. Vissa dagar är det ont om intressant lokalnyheter. Idag var en sån dag. Igår och förrgår var också sådana dagar. Det börjar bli tröttsamt att försöka täcka ett område där knappt något nämnvärt händer. Visst skulle vi kunna fylla radiosändningen med nyheter som småstölder och mindre trafikolyckor, men då skulle vi inte få godkänt på kursen. Det gäller att värdera nyheterna, prioritera det viktigaste och se till att bli klar i tid.

Vår lärare är bestämd; nyheter om trafikolyckor och inbrott är i det närmaste bannlysta. Det ska vara större nyheter än så för att platsa i radio. Redaktionens nyhetschef och reportrar letar igenom lokaltidningarna Barometern och Östran i desperat jakt på nyheter. Till slut har redaktionen nätt och jämt fått ihop ett gäng hyfsade nyheter.

Jag, som denna veckan är nyhetsuppläsare, har i uppgift att ta fram telegram att läsa upp i sändningen. Det är en väldigt tacksam roll under den rådande nyhetstorkan, telegram är betydligt enklare att handskas med än reportrarnas inslag. Samtidigt är även min roll bitterljuv, dels för att jag tycker synd om reportrarna och nyhetschefen, dels för att jag vet att jag själv kommer vara reporter under två kommande veckor.

Än så länge finns det ingenting som tyder på att nyhetstorkan ska upphöra. Det är i sådana här stunder som vi journalister i hemlighet önskar oss ett maffigt bankrån, en politisk skandal eller en storstrejk.

måndag, november 16, 2009

Radio är ingenting för mig

Photobucket

Just nu läser min halvklass en radiokurs. Tanken är att vi ska lära oss producera nyhetsradio. Efter en första kursvecka som kantats av repeterande föreläsningar och ganska meningslösa uppgifter började vi idag med riktiga nyhetssändningar. Fast egentligen var det bara övning idag. I fortsättningen kommer allt vi sänder att spelas in på cd-skivor.

Denna vecka är jag sändare. Det innebär att jag läser upp nyheterna i två sändningar varje dag. Det låter ju inte så svårt. Faktum är att jag mest rullade tummarna inför första sändningen. Första sändningen på tre minuter gick rätt bra. Men under den andra sändningen (på fem minuter) tappar jag bort tiden, jag förlorar mig i mina spretiga anteckningar och när jag håller på att läsa ett telegram inser jag att programmet precis tog slut. Jag säger rakt ut i etern; "Det sket sig." Som tur är var det bara övning och ingen stackars lyssnare behövde sätta eftermiddagskaffet i halsen. Men en sak är säker; radio är ingenting för mig. Tacka vet jag tidningar. (Lustigt nog har vi fortfarande inte haft en enda riktig tidningsredaktionsövning. Antagligen blir det ingenting av den varan under resten av utbildningen.)

söndag, november 15, 2009

Pensionärer älskar både arkiv och gratis fika

Photobucket

Igår var jag på besök hos farmor och farfar i Emmaboda. Efter lunchen berättar farfar att det är råkar vara Arkivens dag just den här lördagen. I Emmaboda kommun uppmärksammas Arkivens dag i Vissefjärda, ett litet samhälle nära gränsen till Blekinge. Farfar föreslår att vi åker dit, för i år har Vissefjärda arkivförening en utställning från andra världskriget. Farmor är inte intresserad av varken arkiv eller krig, utan stannar hellre hemma.

Jag och farfar åker dit och anländer till Vissefjärdas föreningshus fem minuter efter att programmet börjat. Vi hinner inte ens hänga av oss jackorna förrän föreningsgummorna vänligt men bestämt visar oss två lediga platser i salen. Vi är ju lite sena och arkivmänniskorna är ivriga att få börja. Salen är fylld med skrangliga långbord av billig modell. Jag blickar runt i rummet och inser att jag är yngst med 30 års marginal. 90 procent av besökarna är pensionärer. 99 procent kommer från Emmaboda kommun. Förväntningarna är höga, förra året var en succé utan dess like, hela 80 (ja, åttio) personer besökte då tillställningen. Det ser inte ut att bli sämre besökssiffror i år. Visserligen kan man diskutera huruvida det finns andra jätteintressanta pensionärsaktiviteter i Vissefjärda i november månad, men det är en helt annan diskussion.

En man i 60-årsåldern hälsar oss alla hjärtligt välkomna och konstaterar förnöjsamt att vi tangerat förra årets publiksuccé. Sedan presenteras vi för den enda riktiga punkten på programmet; ett bildspel med bilder från åren 1939-1945, med tillhörande ljudmaterial i form av intervjuer och sånger. Det kommer att ta en timme, sen kommer föreningsdamerna ut med fikabrödet. (Kaffet står redan på borden, men ingen vågar vara fräck nog att börja innan. Gratis fika är belöningen för gott tålamod och smålänningen är inte sen med att acceptera reglerna. Så länge det är gratis är det gott.)

Under timmen som följer bjuds det på intervjuer som pendlar mellan hyfsad och usel ljudkvalité, utläggningar om ransoneringssystemets prissättning och påverkan på den enskilda smålänningen och anekdoter bara ortsborna fnissar åt. Under bildspelet spelas låten (There'll Be Bluebirds Over) The White Cliffs of Dover som låter helt okej första gången, men bara känns pinsam tredje gången.

Hela föredraget handlar om Vissefjärdabor som på ett eller annat sätt påverkades av kriget. Vi får höra ett par ganska lika redogörelser från soldater. Sen får vi höra ett par ganska lika redogörelser från bönder. Budskapet blir ungefär; det var inte så jävla roligt på den tiden. De flesta i salen nickar instämmande under fördraget, viskar till varandra och ler igenkännande. Egentligen vet nog de flesta av dem hur livet var på den tiden, de vill bara höra det en gång till. När någon person nämns av föredragshållaren går det ett sus genom publiken, "ja, just det, Johan från Karamåla/Nils från Bredasjö/Hans från Brändemåla". En gång får en dam i publiken peka ut personer på en bild och det blir tydligt att publiken tillsammans vet otroligt mycket mer än arkivföreningens gubbar och gummor. Ingen från Vissefjärda gick till föreningshuset med förhoppningen att lära sig något nytt. Istället ville alla frossa i nostalgi, småländskt elände och gamla barndomsminnen. När föredraget är över kommer alla pensionärer att promenera hemåt, upprymda och lustfyllda med tankarna fast i 30- och 40-talet.

Jag kan ha helt fel i ovanstående nostalgiska teori, men då finns det bara en enda anledning för en pensionerad Vissefjärdabo att besöka Arkivens dag. Gratis fika är alltid godast i Småland.

En definitiv lista

Photobucket

Jag håller på med ett stort projekt. Det är inte särskilt originellt, men det kommer ändå bli intressant och (förhoppningsvis) väldigt bra. Det handlar om en definitiv lista över 2009 års bästa skivor. För en gångs skull tänkte jag börja i tid, redan nu i november. Just nu sollar jag ut album som nomineras för listan. Jag har tänkt mig en 25-i-topp, men jag har redan nominerat 46 skivor. Utöver de 46 nominerade skivorna har jag minst lika många olyssnade skivor på Spotify, som är potentiella kandidater för listan. Å andra sidan har jag en och en halv månad på mig. Och musiklyssnande är oändligt mer flexibelt än filmtittande, nu är det till och med nästan njutbart att diska.

Tipsa gärna om skivor från 2009, jag kan omöjligt täcka allting själv. Listan kommer att publiceras här och på The Goodbye Look i slutet av 2009 eller i början av 2010.

torsdag, november 12, 2009

Tandläkaren och jag

Photobucket

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på två år. Som av en händelse bor jag nästan granne med tandläkaren i Kalmar och kunde gå dit på tre minuter. Väl där kallades jag in, skakade hand och slog mig ner i stolen. Jag besvarade standardfrågorna:

Har du varit här innan? Nej.

Upplever du några problem med dina tänder? Nej.

Röker du? Nej.

Snusar du? Nej.

Går du på någon medicin? Nej.

Är det okej att ge dig bedövning? Javisst.

Nu var det bara fråga om en vanlig kontroll. Först skulle tänderna fotas och en bettpinne kördes in i munnen. Det känns alltid lite olustigt. Speciellt andra gången, när tandläkaren sa "nu ska vi ta den lite djupare in" och nästan startade en omedveten kräkreflex. Allting gick bra, tänderna var fina men "du borde börja använda tandtråd och flour". Jag har aldrig tänkt på att tandtråd och flour är så viktigt, men visst, när tandläkaren gav mig en lång blick insåg jag att han menade allvar.

Efter undersökningen gjorde tandläkaren reklam för ett abonnemang hos Folktandvården, istället för utgifter per besök betalar kunden en månadsavgift. Jag var extremt skeptisk och tyckte mest han lät som en snubbe på Tv Shop. Jag frågade vad det skulle kosta mig och han log som bara en tandläkare kan le.
- 35 kronor i månaden, du hamnar i den lägsta prisgruppen, sa han och avvaktade mitt svar. Jag väntade mig att han skulle utbrista "men vänta, du får ännu mer, om du svarar inom tio minuter skickar vi med...", men inget sånt kom. Istället antog jag erbjudandet och tackade för mig. Det måste ha varit det bländvita leendet jag föll för.

onsdag, november 11, 2009

Peter Englund skriver om krig

Photobucket

För ett par dagar sen läste jag ut Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg. Den handlar om första världskriget men är inte alls som de flesta andra historiska skildringar. Stridens skönhet och sorg redogör inte generalernas taktiker, visar inga översiktskartor över striderna, går inte in på djupet i den samtida världspolitiken och försöker inte ens ge en objektiv och lättöverskådlig bild av katastrofen. Det här är inte boken för krigsnörden som vill drunkna i statistik. Istället berättas allting ur ögonen på 19 verkliga människor som på olika sätt påverkades av eller var aktiva i kriget. Peter Englund har utifrån dagboksanteckningar skrivit ihop de mest intressanta datumen i kontinuerliga kapitel, från sommaren 1914 till senhösten 1918. Det är koncentrerad text med stor fokus på känslor, tankar och sinnesintryck.

De 19 personer vars öden skildras har inga uniformer fulla av tapperhetsmedaljer, har inte höga militärposter och är inte alls som hjältarna i valfri krigsfilm. Det här är 19 män och kvinnor som alla har en historia att berätta, en historia som inte sällan kantas av tragedier, dödsfall, depression, olycklig kärlek och sjukhusbesök. Naturligtvis är inte varje sida kantad av personliga katastrofer, för det mesta handlar det om det någorlunda ordinära livet i en extraordinär tid. Historielitteratur har aldrig känts såhär jordnära.

Nu låter jag som en reklamkampanj signerad förlaget, men jag kan inte låta bli att rekommendera Englunds bok till alla som har det minsta intresse för första världskriget, eller människoöden för den delen.

P.S. Lustigt nog upphörde första världskrigets strider idag för 91 år sedan, den 11 november 1918 klockan 11.

fredag, november 06, 2009

Calcio Legionari Giornalisti, del två

Photobucket

I ett tidigare inlägg beskrev jag den första tiden i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti, som jag anslöt mig till under förra hösten. Inlägget var tänkt som en final för en serie blogginlägg om mitt förhållande till sport och motion. Men efter hand insåg jag att det skulle bli alldeles för långt och delade därför upp texten i två delar. Det här är den sista delen om mitt sportliv, men först får ni en fin förteckning över alla inlägg i sportserien. Klicka på inläggstiteln för att komma vidare.

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin


Varför spelar jag fotboll?

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring


Hur Carlsberg förändrade min syn på motion


Mitt ointresse för sport

En kväll som lokal sportjournalist

Varför ska man bry sig om sport?

Calcio Legionari Giornalisti, del ett

Som jag beskrev i det första inlägget var det inte jätteroligt att spela korpfotboll de där första månaderna. Ändå fortsatte jag. Kanske av snålhet (lagavgift och utrustning kostade en del), kanske av idioti, kanske av jävlar anamma, kanske för att jag inte hade något bättre för mig. Med tiden gick det lite lättare. Faktum kvarstår dock, inomhussäsongen var inte särskilt rolig. Inte minst med tanke på att jag fick cykla 25 minuter i småländsk vinterkyla för att komma fram till sporthallen.

Under vintern spelade vi i sporthallen Spelefanten i Kalmar. Första gången jag gick in i hallen slogs jag av lukten, eller snarare stanken. Visserligen har jag varit i ett par sporthallar i mina dar, men ingen av dessa slår Spelefanten när det kommer till svettlukt. Omklädningsrummet är lika glamoröst som en surströmmingsfest, och har ungefär samma odör.

Vi förlorar nästan varenda match den där vintern. Ändå håller spelarna skenet uppe efter varje förlust. Ingen tröttnar på matcherna, ingen klagar över att det går så dåligt och alla är för det mesta med. En gång lyckades vi faktiskt vinna, men då var jag inte med. Inomhussäsongen slutar i ett resultat vi helst vill glömma. Vi väljer att blicka framåt, mot sommarhalvårets utesäsong.

Till utesäsongen måste jag köpa riktiga fotbollsskor. Jag har aldrig tidigare köpt fotbollsskor och velar i en halvtimme på Intersport. Till slut hittar jag ett par som inte är svindyra. Tyvärr finns inte min storlek inne på lager och jag tvingas besöka ytterligare ett par butiker innan jag till slut hittar ett lämpligt par.

Vi kör en träningsmatch mot ett annat korplag för att komma i form. Det är april och jag fryser innan avspark. Sen börjar matchen och jag springer. Jag springer i en mindre evighet. Det är fruktansvärt jobbigt. I halvlek är jag halvdöd och kippar efter andan. Någon minuts andhämtning, sen rusar vi in igen. Träningsmatchen var den jobbigaste fysiska aktiviteten på flera år för mig. Jag är helt slut efteråt. Jag som tyckte att inomhusfotboll var jobbigt. Utomhusmatcherna är dubbelt så långa, men känns som tiodubbelt. Samtidigt visar det hur otränad jag faktiskt är. Det funkar i ett par minuter, men efter en kvart är det inte bara mitt hår som är rött, utan hela mitt ansikte. Jag lämnar träningsmatchen och inser att femtio minuters utomhusfotboll är något helt annat än tjugosex minuter i en uppvärmd sporthall.

Under den kommande säsongen gör jag inga mål, däremot gör jag oändligt många felpassningar. Jag springer fortfarande runt som en förvirrad allt-i-allo istället för att vara på min position, istället för att täcka rätt man, istället för att göra det jag ska. En match tar jag i hand två gånger. En annan match halkar jag på asfalten utanför planen, skrapar upp handleden och cyklar till sjukhuset några hundra meter bort. Inför höstterminens premiärmatch fick jag ryggskott av ett paket Havre Fras och missar matchen. Jag gör säkert bort mig minst tjugo gånger per match, och ofta vet jag knappt vad det är jag gör för fel. Men jag lär mig, sakta men säkert blir jag lite bättre, lite kvickare, lite smartare. Några i laget har sagt det rakt ut, att jag blivit bättre. Det gör att blir roligare att spela, att jag inte längre är riktigt lika sunkig, att jag inte drar ner dem andra riktigt lika mycket. Jag är naturligtvis fortfarande sämst i laget, men jag är alltid med på matcherna och gör alltid mitt bästa. Jag har inget att bevisa för någon, jag cyklar bara ner till matchen och spelar så bra jag kan. För mig räcker det.

Ett par månader senare cyklar jag iväg till utomhussäsongens sista match. Det är oktober och kallt vid den här tiden på kvällen. Jag har på mig långkalsonger, mössa och vantar. Vi vann vår grupp, den femte och lägsta i Korpen. Vi har vunnit nästan varenda match, och jag har varit med på så många jag kunnat. Ibland skenar målstatistiken iväg och blir löjligt hög, men det gör inte så mycket, det är ju trots allt korpfotboll. Det här är den andra slutspelsmatchen. Vi förlorar stort. Det gör inte så mycket. Jag har aldrig brytt mig om resultaten.


För övrigt är det inomhuspremiär på söndag, i Spelefanten.

//Emil Johansson, Calcio Legionari Giornalistis mest osannolika fotbollsspelare

torsdag, november 05, 2009

Silvias bästa böner

Photobucket

Den 26 november 2009 är en stor dag för alla som älskar både drottning Silvia och Gud. Då släpps nämligen Drottning Silvias bönbok i varje välsorterad bokhandel. I boken har Silvia samlat sina 100 favoritböner och skrivit ett förord om sin tro. Boken kommer att säljas för 129 kronor via förlaget Verbums internetbutik. Gissningvis blir det dyrare i vanliga bokhandlar.

Tydligen var det först tänkt att boken bara skulle vara för privat bruk inom familjen. Det låter ganska logiskt, eller åtminstone inte helt omöjligt. Jag kan nästan se framför mig hur hela familjen Bernadotte samlas framför brasan på fredagskvällen:

Silvia har med sig sin nya fina bönebok, där hennes 100 favoriter är med. Hon envisas med att välja bön själv, Carl Gustaf har ju fått välja tv-kanaler i över 30 år. Ikväll tvingades Silvia titta på det där förbannade Doobidoo och beslutar sig för att hämnas på makens sunkiga val. Hon väljer en fem sidor lång 1800-talsbön på gammalsvenska. Silvia läser långsamt, drar ut på orden, på tiden och på familjens tålamod. Efter tio minuter har till och med Victoria somnat. Silvia bryr sig inte om dem andra, det här är hennes stund med Gud.

Det skulle kunna stanna vid den där fiktiva bilden av en fredagskväll på slottet. Men det stannar sällan vid det milt underhållande, utan verkligheten är ännu roligare. För nu vill Silvia att du, jag och alla andra också ska ta del av det här fina. Helst ska det göras med just Silvias favoritböner, inte ska du behöva hitta egna favoriter när självaste drottningen valt ut en tillräcklig mängd. Det kostar ju bara 129 kronor, för 100 böner och ett fint förord. Det är billigt att inleda en relation med Gud.

Det här kan bli årets julklapp.


Källa.

tisdag, november 03, 2009

Statistik är roligt

Photobucket

Statistik är knappast något som automatiskt är roligt. Tvärtom är statistik ofta rätt trist för många människor. Få svenskar bryr sig om Statistiska Centralbyråns senaste undersökningar eller nya forskningsrapporter fyllda med grafer och tabeller. Men en del statistik är inte så tråkig. Som den statistik som samlas in från den här bloggen via besöksräknaren StatCounter.com. På StatCounter kan jag se exakt hur många som besöker bloggen varje dag. Men det mest intressant och roligaste, är att se hur besökarna kommer in på bloggen. Vissa prenumererar via Bloglovin', vissa hittar hit via Facebook och vissa via Google-sökningar. Just Google-besökarna är roliga att studera, för då står sökorden bredvid, det vill säga vad personen i fråga sökt på och klickat på i Googles resultatslista. Ibland blir jag lite orolig för det svenska språkets framtid, inte minst när jag läser sånt här. (Detsamma gäller den svenska folkhälsan.) Här är godbitarna:

fördelar med knark


problemet idrottare i pubertetet


i vilken sport skickar man sig lättast

svininfluensa jämfört med vanliga influensan

svårt och köra truck?

"låtar som inte handlar om kärlek"

helen älskar emil

att bry sig om andra människor

vad betyder ordet sofistikerad

bästa inställningen vimmelfotograf

nattliv emmaboda

cd allt för min syster

köra truck svårt

negerbollar allas chokladbollar

vad händer när premium är slut på spotify

köper massor cd skivor älskar

liknelser en bit av mitt hjärta

vad hände 24 oktober

henrik rydström graaf

bättre ljudkvalitet i spotify premium?

Varför är Negerbollen rasistisk?

är spotify premium bättre

värderingar som fotograf

cykelkedjan hoppar ofta

glutamat panikångest

naken janne outfit

Jag fick underkänt på tentan

hur många sitter i Svenska Akademins valspråk

Det var allt för den här gången, tyvärr raderas de äldsta efter hand, så en hel del fina sökningar har redan gått förlorade. I fortsättningen ska jag försöka hinna publicera de mest underliga i kommande inlägg.

söndag, november 01, 2009

Calcio Legionari Giornalisti

Photobucket

Oktober månad har haft tema sport här på bloggen. Jag har skrivit en serie inlägg för att visa mitt förhållande till sport och motion. Har ni missat någon del i serien är det bara att scrolla ner en bit på sidan, eller så hittar ni första delen här. Såhär med facit i hand har det blivit lite väl enahanda bloggmaterial, men samtidigt ville jag bli klar med serien ganska snabbt och valde att köra på med sportinlägg efter sportinlägg. Den här serien kan ses som en uppvärmning inför den sofistikerade bloggserien som jag gjorde reklam för under september, men som fortfarande inte startat. (Kom ihåg att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Förr eller senare dyker den upp.)

Sportserien som publicerats här på bloggen har nu nått sin slutstation. Det här är den stora finalen. Det här handlar om det senaste året i mitt liv, då jag spelat korpfotboll för laget Calcio Legionari Giornalisti. Nu kör vi.

Redan andra dagen på utbildningen hörde jag talas om att varje journalistklass har ett fotbollslaget inom Korpen. Naturligtvis kan inte våran klass vara sämre och jag fick uppmaningen att ta tag i det hela. Då sa jag nej, vänligt men bestämt. Inte kan jag börja spela korpfotboll, jag som är så usel. Det blev ett lag utan min medverkan och matcherna började efter någon vecka. I början brydde jag mig inte alls om det, det handlade ju om fotboll. Men inför andra eller tredje matchen fick jag för mig att sticka ner med cykel och kamera. Det var kallt ute, den där septemberkvällen, och planen var lerig. Spelet var ganska fult, hårdhänt och grabbigt. Efter matchen var alla vita fotbollssockar bruna av lera, gräs och glidtacklingar. Jag var glad över att jag faktiskt varit förnuftig nog att tacka nej till det här helvetet.

Ett par veckor har gått sedan den där matchen. Jag stack inte ner till några fler matcher, jag ville inte se eländet. Det börjar bli riktigt kallt och mörkt utomhus. Det är dags för inomhussäsong. Utomhusmatcherna verkar ha gått rätt dåligt. På en lunchrast i skolan får jag frågan, för andra eller tredje gången, om jag skulle vilja vara med. Jag blir som vanligt lite ställd, funderar några sekunder och säger sen ja. Jag säger ja till helvetet jag beskådat ett par veckor tidigare. Jag säger att jag inte är så bra på fotboll, (vilket naturligtvis är en fruktansvärd underdrift). Men jag får vara med ändå, det är ju bara på skoj. Ändå ångrar jag mig nästan direkt, vad sjutton har jag nu gett mig in på?

Jag måste köpa gympaskor, fotbollssockar, benskdd och svettband för att kunna vara med på matcherna. Dessutom får jag en fin lapp som påminner om en lagavgift till Korpen. Jag betalar lagavgiften och köper allt jag behöver. Slutsumman är högre än vad jag trodde och jag lovar mig själv att spela så mycket jag kan för att rättfärdiga investeringen.

Första matchen slutar med förlust, jag spelar back och kan rättvist beskyllas för att ha gett bort ett mål till motståndarna. Grabbarna i laget förstår snabbt hur kass jag är. Efteråt är jag helt slut i kroppen och cyklar hem till dusch och säng. Korpfotboll var väl ungefär som jag tänkt mig, bara svettigare och svårare. Det är inte så kul att spela under dem där första matcherna. När jag är back är jag ständigt rädd att göra en tabbe som leder till mål för motståndarna och förlust för oss.

Jag springer som en idiot på plan, fram och tillbaka, hela tiden med blicken på bollen. Jag har ingen aning om vem jag ska täcka, var jag ska stå eller vart jag ska springa. När jag någon enstaka gång får bollen står jag en lång stund och tittar efter vem jag ska passa till, tills någon motståndare enkelt tar bollen framför ögonen på mig. Flera gånger under vintern funderar jag på att skita i allting, hoppa av fotbollen och ägna mig åt något vettigare. Inför varje match frågar jag mig själv varför jag överhuvudtaget håller på med det här. Jag kommer aldrig på något bra svar.

Jag väljer att stanna här för att inte skena iväg med flera tusen ord. Nästa del kommer inom kort.

onsdag, oktober 28, 2009

Dagar med tidningsredigering

Photobucket

Den nuvarande kursen jag läser heter Tidningsredigering. Den går ut på att lära sig grundläggande redigering för tidningsnyheter. I början av kursen fick vi i uppgift att intervjua en person för ett djupare personporträtt. Personporträttet ska sedan redigeras som ett uppslag i ett fiktivt magasin. Jag valde att göra ett personporträtt av Håkan Karlsson, mannen bakom Emmabodafestivalen. Det blev, utan att skryta eller överdriva, den bästa intervjun jag gjort. I fredags hade min grupp seminarium om våra respektive personporträtt. Då var det bara ett första manus, redo att kritiseras och berömmas. Efter seminariet ändrar alla i sina manus enligt den kritik man fått, sen är det dags att pilla med den riktiga redigeringen. Det ska bli roligt att äntligen få göra något som faktiskt kan användas som arbetsprov, där jag har gjort allting själv; från intervjumötet till finputsningen på redigeringen.

Det som däremot inte är lika kul med kursen är nyhetsredigeringen. Här handlar det om att lägga ut rubriker, bilder och texter för att skapa en vanlig tidningssida. Det är faktiskt betydligt svårare och noggrant än vad det först verkar. Det måste ju se vettigt ut, trots att läsarna kanske inte ringer och klagar vid minsta fel. Detta moment är väl egentligen det mest nyttiga för vårt kommande arbetsliv, men tyvärr känns det inte särskilt intressant. Tills i tisdags klockan 16 skulle vi redigera sex tidningssidor med valfritt innehåll. Efter de två första tröttnade jag på uppgiften och de fyra sista gjordes bara för att klara deadline. Visst handlar det om att vi ska få lite rutin för redigering och därför måste skapa en visst antal. Problemet är bara att det aldrig blir tillräckligt svårt, intressant eller kreativt för att engagera.

Idag hade min grupp examination på redigeringsmomentet. Uppgiften var att redigera en sida på tre timmar (under den tidigare redigeringen tog det runt 1,5-2 timmar per sida). Nu var allt text- och bildmaterial utvalt av läraren, vilket dödade kreativiteten helt. Visst, läraren hade avsiktligt tagit med lite väl mycket material, vi fick solla bort det mest ointressanta. Nyhetsvärderingen bestod då i att välja bort en större nyhet och kanske ett par notiser, sedan bestämma vilken av de kvarstående nyheterna som skulle få mest utrymme. Tidigare fick vi själva logga in på TT, leta igenom en skörd av nyheter, sedan leta upp bra bilder på Scanpix. På examinationen är allt det där redan gjort av läraren och arbetet blir mer inriktat på tråkigt tekniskt pill. Efter halva tiden var jag nöjd med min sida och lämnade datorsalen. Mitt CV har nu berikats med följande; "kan redigera en tidningssida under tre timmar, bara jag i förväg får tillgång till allt text- och bildmaterial, för det där med nyhetsvärdering får någon annan sköta".

söndag, oktober 25, 2009

Skönheten med Voddler

Photobucket

Häromdagen fick jag en inbjudan till Voddler, före de flesta andra. Tack vare att jag är kund hos Bredbandsbolaget fick jag gå före i kön. Och det var ju roligt, speciellt med tanke på att månadskostnaden för mitt bredband är rätt hög. För er som fortfarande sitter som ett frågetecken framför datorskärmen och inte förstår vad jag snackar om;

Voddler är en legal streamingtjänst för film (och senare också tv-serier). Tänk Spotify, fast för film. Du skapar en användare och får tillgång till ett bibliotek med uppskattningsvis 300-500 titlar. Före varje film måste du genomlida ett par minuters reklam, efter det kan du se filmen utan uppehåll. Alla filmer har DVD-kvalité, paus-funktion och spolningsmöjlighet. Just nu är tjänsten bara på beta-stadiet och det är bara inbjudningar som gäller.

Mina spotana intryck:

Menyerna är något omständiga och inte speciellt snygga.

Tangentbordsknapparna som används (Enter, piltangenterna och mellanslag) känns inte klockrena, ett alternativ med musklick hade varit skönt.

Reklamsnutten i början är kortare än vad jag trodde.

Filmutbudet är inte särskilt stort och brett just nu, det är mycket action, skräck och thriller från USA. Och de flesta av filmerna är rätt sunkiga. Men det är svårt att klaga när det är gratis och dessutom nylanserat.


Kvällen jag fick inbjudan firade jag med att se Day of the Dead, George A. Romeros zombieklassiker från 1985. Trots att jag älskar zombiefilmer har jag inte sett den här, men bättre sent än aldrig. Otroligt bra film, oväntat snyggt gjord för att vara så gammal, fräck dialog och imponerande karaktärsgalleri.

Efteråt såg jag remaken med samma namn. Egentligen var det ingen regelrätt remake; hela handlingen var ny och miljön var en annan än i originalet. Det enda som var kvar var ett par av karaktärernas namn och ett par av den första filmens mindre ingredienser. Den senare filmen var naturligtvis mer visuellt imponerande och mer påtagligt apokalyptisk med hundratals civila dödsoffer, men som vanligt överträffar originalet i stämning, charm och skådespelare.

Jag har bara sett ovannämnda zombieskildringar via Voddler. Hittills har jag inte haft några tekniska problem med tjänsten, men det kommer säkert krascha ett par gånger under testperioden. Har du inte själv Voddler föreslår jag att du anmäler ditt intresse på hemsidan. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

torsdag, oktober 22, 2009

Varför pratar vi bara om vädret?

Photobucket

Nu är det verkligen höst. Det är ett meningslöst konstaterande, eftersom att alla sedan länge vet att det är höst. Ändå säger alla det; "nu är det verkligen höst". Som om man inför varje nytt år har glömt bort gränsen mellan sensommar och tidig höst. Visserligen är väder ett ständigt tacksamt samtalsämne i Sverige, så det är naturligt att komma med onödiga konstateranden. Vi säger ju till exempel ganska ofta; "nu regnar det" eller "oj, vad det snöar ute", precis som om alla andra är blinda.

När man är ute på vinterpromenad är det ofta någon som påpekar att det faktiskt är ganska kallt utomhus i december månad, till och med mitt på dagen, med vantar och mössa på. Det är tur att man inte bor Norrland, kanske den andra svarar lite artigt, för att ha något att säga. Ibland får man då som svar; "javisst, det är ju ännu kallare i Norrland". Någonstans där dör det inlärda pratet, de väderrelaterade replikerna tar slut och man tvingas improvisera fram fraser på egen hand. Det är då det blir jobbigt för svensken. Man letar febrilt i hjärnan efter något smaskigt skvaller, någon lokalnyhet att beklaga sig över eller någon anekdot från jobbet.

Till slut får man fram att den där nyinköpta spikmattan faktiskt funkar och inte alls är indiskt hokuspokus. Sen inser man att spikmattehysterin lagt sig för flera månader sen. Svininfluensan då? Nej, det är snart överspelat och man vill ju inte verka skrajsen. Fotbolls-VM? Nej, absolut inte fotbolls-VM, det blir bara en massa hatiska ord om danskar i allmänhet och danska fotbollsspelare i synnerhet. Vad sjutton ska man då prata om? Den senaste skilsmässan i byn? Fyllot på bussen? Det är inte lätt att tillhöra en kultur där vädret är ett av få självklara samtalsämnen.

tisdag, oktober 20, 2009

Fenomen jag aldrig förstått grejen med

Photobucket

Det blir väldigt enformigt och trist att bara ha en massa sportinlägg i bloggen, även om den serien är på väg mot ett slut.
Är ni lika ointresserade av sport som jag har ni kanske bara suckat åt alltihop. Då kan jag glädja er med att jag förmodligen aldrig mer kommer skriva om sport här, förutom ett sista inlägg om mitt år i klassens korplag. Jag ska också försöka ha bättre variation under kommande bloggserier, vad dem än handlar om.

Men nog om detta, här kommer ett rad fenomen jag aldrig förstått grejen med:


Facebook-test

Dansband

Lössnus

Portionssnus

Markus Krunegård

Vampyrlitteratur

Revykomik

Kamouflagebyxor

Ostbågar

Fotbollsmanagerspel

Anna Anka

Steven Seagal

Broder Daniel

Jehovas vittnen

Ubåtsfilmer

Postkodlotteriet

Bert Karlsson

Iskaffe

Blogg.se

Kissies.se

Älgjakt

Kristdemokraterna

Hockeyfrillor

Emolugg

Ulf Lundell

World of Warcraft

Sarah Palin


Det finns naturligtvis många fler fenomen jag aldrig förstått grejen med, men just för tillfället kommer jag inte på några fler självklara exempel.


måndag, oktober 19, 2009

Varför ska man bry sig om sport?

Photobucket

Jag har i en rad inlägg beskrivit mitt förhållande till sport och motion. Tanken har hela tiden varit att den här bloggserien ska mynna ut i ett inlägg om mitt första år i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti. Det här är det sista inlägget innan den stora finalen om min tid i Calcio. Förrförra inlägget avslutades med ett par frågor:

"Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Nu är vi här, vid inlägget där jag ska komma med alla svar, lugna ner era nerver och säga som det är. Men faktum är att jag inte sitter inne på några absoluta sanningar. Och jag är den som borde vara sämst lämpad för att besvara ovanstående frågor. Jag har ingen imponerande kunskap. Det jag har är fantasi, inlevelseförmåga och en jädra massa tankar. Det är måndagskväll, jag har Spotify Premium, en schysst stereoanläggning och en mugg kaffe. Jag gör ett försök.

Människan har alltid tävlat. Hela livet är på sätt och vis en tävling. Vi vill vara bäst, om inte inom allt så åtminstone inom något. Strävan efter att vara bäst på något kan uttrycka sig på många sätt. Vi kan försöka hävda oss själva som individer. Försöka bli bäst i klassen, snabbast i fotbollslaget, starkast i skolan eller rikast på gatan. Eller kan vi vända oss till sportens värld.

Sport är bra, får då behöver vi inte själva bevisa att vi är störst och bäst. Då hänger istället allt på laget man hejar på. Man skulle kunna säga att du identifierar dig såpass med laget att du införlivar laget i din individuella självhävdelse. Med andra ord; om laget är framgångrikt känner du dig framgångsrik, lycklig och lite bättre än alla andra. Om laget misslyckas känner du dig lite lätt misslyckad och försöker skylla ifrån förlusten på domaren, konstgräset eller regnet. Du är en del av laget och laget är en del av dig. Laget ger dig en identitet, en känsla av gemenskap. Du är AIK:are och SM-guld är en del av meningen med livet. Du är Åtvidabergare, har precis följt ditt lag upp i Allsvenskan och upplever just nu ditt livs glädjerus, (möjligen undantaget studenten, bröllopet och när barnen föddes).

Nu hävdar jag inte att alla sportälskare består av människor som alla lever misslyckade liv och istället hoppas på att favoritlaget ska nå framgång. Nej, istället tror jag att sporten är ett komplement till den egna strävan efter lycka och framgång. Favoritlaget utgör bara en bit av vår personliga identitet, resten av självhävdelsen måste vi stå för själva. Det går alltså att leva ett lyckligt och framgångsrikt liv och känna sig bäst i världen, samtidigt som man hejar på Vasalund i fotboll. Och tvärtom; om du är misslyckad, luspank och lortig kan du åtminstone glädja dig åt att du hejar på Mjällby.

Men det finns ju faktiskt många som inte är det minsta intresserade av sport. Varför detta ointresse? Borde inte alla älska sport när det är så otroligt bra med en extra livlina mot ett misslyckat liv? Nja, jag tror inte det går att se på sport på det viset. Vi som är ointresserade av sport ser inte sport som en möjlighet till självhävdelse. Det finns ju så många andra sätt att hävda sig på.

Vid närmare eftertanke vill jag inte helt fastslå ovanstående tankar. Jag är inte säker på att det är så svartvitt. Det finns naturligtvis mängder av andra anledningar till att älska sport, anledningar som jag själv bara kan fantisera om. Jag tror att det här med självhävdelse inte alls behöver vara så lockande för en del sportälskare. Ändå kommer vi inte ifrån det faktum att sport handlar om att vinna eller förlora. Det kan inte bli lika i sport, någon vinner och någon förlorar. Vi skulle alltså kunna se sport som den civilserade världens sista studie i darwinism, där det bästa laget vinner/överlever.

Frågan om huruvida man blir lyckligare av att intressera sig för sport är svår att besvara, för att inte säga omöjlig. Det handlar om personliga intressen, behov och livsstilar. Summan av allt blir nog att sportälskare är lika lyckliga som andra människor, ett lags vinster och förluster adderas och blir till ungefär slut plus minus noll. Det sportälskarna däremot får är ett känsloliv som går att likna vid en berg-och-dalbana. Ena dagen överlyckliga för att nästa dag vara bittra, sura och ledsna. Och vad vet jag, det kanske är bättre än ingenting.

Vi är nu framme vid sista frågan:

"Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Det här är stället där jag borde formulera fram en smart avslutning, sammanfatta inlägget, visa på den röda tråden och skriva en sista putslustig kommentar. Det har jag svårt för. Dels för att jag inte har ett smart, korrekt eller ens roligt svar på frågan. Dels för att jag knappt är intresserad av svaret själv. Jag vill inte bli intresserad av sport, jag har inget behov av det. Kanske för att jag inte själv ser behovet, ser att någonting väldigt viktigt saknas i tillvaron. Antagligen beror det på att jag faktiskt inte ens svarat på frågan "hur blir man intresserad av sport?".

Och inte heller vet jag varför man ska bry sig om sport. Egentligen har jag misslyckats med hela inlägget, jag har inte besvarat frågorna utan bara skrivit ner ostrukturerade tankar om ett ämne jag inte är tillräckligt kunnig inom. Å andra sidan är inte Waltz for Thoughts bloggen med torr fakta, absoluta sanningar och vetenskapliga teorier. Waltz for Thoughts är inte lösrykta engelska ord. På ren svenska är det en vals för tankarna, utan krav på imponerande slutsats och överdriven seriositet. Och i det avseendet har jag lyckats utmärkt med detta inlägg.

torsdag, oktober 15, 2009

En kväll som lokal sportjournalist

Photobucket

För någon vecka sen gjorde jag ett videoinslag om IF Kalmar Hockey, Kalmars enda hockeylag. IF Kalmar mötte Lenhovda i en träningsmatch inför säsongsstarten i division 3 Östra. Inslaget utgjorde ett obligatoriskt moment i videokursen vi nyss blivit klara med. Jag såg det som något av en utmaning att fixa ett sportinslag med mina bristande kunskaper. Jag ägnade en timme innan matchen för att göra lite research. Jag kollade in hemsidan, letade rätt på förra årets tabell, läste om kommande motståndarlag, tittade igenom laguppställning och styrelseposter. Jag hittade lagets blogg och läste de senaste inläggen. Efter en stund hade jag en någorlunda uppfattning om laget och gick till ishallen.

Väl där har matchen redan börjat och jag riggar upp kameran bredvid läktaren. Jag filmar klippbilder i första och andra perioden. I periodpaus pratar jag med den assisterande tränaren och hoppas på en intervju. Jag vill ställa mina frågor och gå hem, för jag fryser och har tröttnat på spelet. IF Kalmar leder med 4-5 mål och allt känns meningslöst. Men jag får ingen intervju, utan får snällt vänta tills efter matchen. Och visst står jag ut, det är inte olidligt. Jag har fritt tillträde till VIP-läktaren bredvid klubbens kansli. Jag kan till och med stå precis vid sargen för ökad närvarokänsla. Men inte gör det matchen roligare.

Jag känner mig som världens sämsta sportjournalist när jag efter matchen intervjuar huvudtränaren. Jag betar av frågorna som jag skrivit i förväg, oberoende av matchresultatet. Jag har ingen aning om vad som hänt under matchen, inte mer än att IF Kalmar tydligen vunnit med 8-0. Tränaren svarar vänligt på frågorna och ger lagom långa utläggningar. Jag kommer i farten på en fråga; "var det någon spelare som utmärkte sig?" Tränaren svarar med ett par tre namn som lika gärna kunde varit tagna ur luften, jag skulle inte märkt någon skillnad. Jag tackar för intervjun, tar i hand och beger mig hemåt i mörkret.

Jag får ihop ett helt okej inslag på 2,5 minut med snygga klippbilder och vettiga uttalanden. Det är inte så svårt att leka sportjournalist på lokalnivå, det svåra är att vara engagerad utan kunskap och sportintresse.

onsdag, oktober 14, 2009

Mitt ointresse för sport

Photobucket

Jag har i två föregående inlägg delat med mig av mitt förhållande till motion. Inläggen har handlat om skolidrottslektioner och mitt sommarjobb på Carlsbergs lager, för att visa hur min attityd till motion har förändrats genom åren. Allting har mynnat ut i att jag under ett års varit med i klassens korplag i fotboll. Egentligen hade jag tänkt att beskriva min tid i korplaget i detta inlägg, men jag insåg nyss att det finns en hel del kvar att ta upp före den stora finalen. Jag har ju faktiskt knappt beskrivit mitt intresse för sport. Eller rättare sagt; mitt ointresse för sport.

Vi är nu på det klara med att jag aldrig har varit den sportiga typen. Jag har aldrig ägt ett gymkort, aldrig styrketränat innan läggdags, aldrig sprungit mer än tre kilometer och aldrig vunnit över pappa i armbrytning. Jag är med andra ord inte så macho (och det försöker jag knappast vara). Ni kan säkert se stereotypen framför er; den mesiga glasögonkillen med rött hår. Hur ofta ser man någon sådan idrotta?

Men det här inlägget ska inte handla om hur jag själv har idrottat, hur jag idrottar nu, eller hur jag skulle vilja idrotta. Min dåtida idrottsliga karriär har vi redan avverkat och min nutida behandlas snart i ett inlägg.

Det säger sig självt att du inte behöver idrotta själv för att uppskatta sport. Du kan glatt ligga i soffan hela ditt vuxna liv och ändå njuta av en god tennismatch. Däremot tror jag visst det finns en koppling mellan ett eget idrottande och ett generellt intresse för sport, men detta tänker jag inte fördjupa mig i nu. Jag kan inte enbart skylla mitt ointresse för sport på det faktum att jag knappt idrottat utanför skolan. Det måste finnas någon annan förklaring.

Under min barndom och uppväxt har jag flera gånger konsumerat sport, mer eller mindre ofrivilligt. OS på teve är lite roligt, åtminstone inledningscermonin och någon timme av friidrotten. Men intresserar det mig? Nej, egentligen inte. Under EM och VM i fotboll har jag ibland sett ett par av Sveriges matcher, ofta för att det nästan verkar obligatoriskt att heja fram sitt land. Under VM 2002 ställde lärarna ut en teve i uppehållsrummet, så att alla skulle kunna titta. Jag har för mig att vi fick välja mellan att titta på matchen eller gå en långpromenad. Då valde jag att se matchen och hade tråkigt i 90 minuter.

Jag växte upp i det lilla samhället Långås, precis bredvid fotbollsplanen där A-laget spelar. Jag bodde där i 18 år, bara ett stenkast ifrån gratis fotboll (på division 4-5-nivå) utan att någonsin se en enda hel match, eller ens en halvlek för den delen. Det säger en del om mitt totala ointresse för sport. För ett tag sedan blev det klart att Långås IF åker ner en division till nästa år. Men det bekommer knappast mig. Jag är likgiltig inför vinst som förlust.

Visst har jag sett ett par hela sportmatcher i mina dar. En gång tog pappa med mig till Örjans vall för att se Halmstad BK. Ett par gånger har jag sett Frölunda spela hockey i Scandinavium. Lägg till någon innebandymatch med Warberg och summan blir majoriteten av mina sportsliga live-upplevelser.

För att förstå varför jag är så totalt ointresserad av sport måste vi förstå varför vissa är så obotligt intresserade av sport. Men hur tar man reda på det?

Frågor inför nästa del:

Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?

måndag, oktober 12, 2009

Livet med Spotify Premium

Photobucket

Den som vill lyssna på reklamfri musik via Spotify måste betala 99 kronor i månaden. Då uppgraderas användarkontot till Premium och Basshunters tjat är ett minne blott. På köpet kommer också bättre ljudkvalité och ett par tidsexklusiva skivsläpp. Visst, jag håller med om att det inte är jättebilligt. Det blir ju trots allt 1200 kronor på ett år, och tänk så mycket cigaretter, snus, lösgodis och kattsand du kan köpa för den summan. Länge trodde jag att jag skulle stå ut med reklamen, men till slut föll även jag. Inte Bilen Under Milen gav mig magsår. Basshunters töntiga engelska uppmaningar blev spiken i kistan. Ta mina pengar, bara jag slipper bli avbruten i mitt musiklyssnande.

Jag bryr mig inte om den i mitt tycke marginella skillnaden i ljudkvalité, eller om jag råkar få lyssna på en skiva en vecka före gratisanvändarna. Inte heller har jag möjlighet att föra över Spotify till en iPhone. Nej, jag vill bara slippa undan reklamen. Eller okej, möjligheten att lyssna offline är också trevlig.

Kultursnobbism? Musikelitist? Välfärdsbarn? Viktigpetter? Besserwisser? Kalla mig vad ni vill, men jag lovar er; Spotify Premium gör livet lite bättre.

torsdag, oktober 08, 2009

Jag har en fotoblogg också

Photobucket

Bilderna här på WfT är bara 530 pixlar breda. Det är för lite. Jag vill ha större bilder. Men det passar inte med större bilder på WfT och därför skapade jag en fotoblogg. Där är bilderna 800 pixlar breda. Det kanske inte låter så jättemycket mer än 530, men skillnaden är påtaglig. Ta er en titt själva vetja.

Hur Carlsberg förändrade min syn på motion

Photobucket

Det här är andra delen i serien om mitt förhållande till sport och motion, scrolla ner en bit om du missade den första delen.


För två år sedan slutade skolidrotten för min del, samtidigt som mitt andra gymnasieår var över. Under det tredje och sista året hade vi ingen idrott på schemat och få i klassen verkade sakna ämnet. Jag tyckte själv att det varken var tråkigt eller skönt att idrotten var över. Jag kan inte påstå att jag längtade efter någon ny fysisk aktivitet. Ett tag funderade jag på att börja jogga i skogen. Men nej, det blev inget med den saken. Istället levde jag mitt som vanligt och förträngde tanken på att min kropp behövde motion. I ärlighetens namn kände jag mig inte slö under denna period. Tredje året på gymnasiet var nog så krävande utan fysisk aktivitet, med ett par C-kurser och ett ambitiöst projektarbete.

Jag slutade gymnasiet i juni 2008 med betyget VG i kursen Idrott och Hälsa A. Jag hade haft en väldig tur med sommarjobbet och blivit lovad tio veckor på Carlsbergs bryggeri i Falkenberg. Carlsberg är känt för att ge sommarjobbare ovanligt bra lön och jag såg framför mig hur tusenlapparna skulle rulla in. Men sommaren 2008 blev något helt annat än vad jag väntat mig.

Det är mitten av juni 2008, första jobbveckan på Carlsbergs lager ska precis börja. Jag vet att min arbetsuppgift går ut på att packa ölbackar, vinlådor och läsk på pallar, plasta in allting och köra pallen med truck till rätt avdelning för vidare transport med lastbil. Det låter ju inte så svårt. Problemet är bara att jag saknar erfarenhet, jag saknar styrka, jag saknar uthålligheten och jag har aldrig jobbat renodlat skiftarbete innan. Första veckan är nattskift, 22:00-06:00. Nattskiften är de värsta. Framåt halv fyra är jag en zombie på en truck. Livlöst kör jag runt och packar upp mina varor på pallen, plastar in långsamt och hittar efter en stund rätt avlämningsplats. Arbetet är monotont,

De två första dagarna utbildas jag i konsten att köra truck, konsten att packa rätt och konsten att hjälpa till när andra truckförare tappar någonting. Efter två dagar har jag koll på det mesta. Fast i praktiken är det svårt. Jag orkar inte slita som de andra gör. Mitt skiftlag består mest av killar i åldern 18-25 år. Det är killar som verkar ha kört truck i hela sitt liv. Men sanningen är nog att de flesta haft någon form av fysisk aktivitet sedan barnsben. År av fotbollsträningar ger märkbart resultat på fysiken. Själv har jag ingenting att komma med.

Efter två veckor på lagret har jag fortfarande inte kommit upp i rätt kvot för att anses vara en bra sommarjobbare. Jag är vaken sex-sju timmar hemma innan jobbet och är helt slut i kroppen, även på helgerna. För första gången i mitt liv inser hur otränad jag verkligen är. På jobbet tycker en del i skiftlaget att det är jätteintressant att kolla hur mycket varor jag hunnit med jämfört med dem. Jag ser hur ett par av killarna klickar på min truckdisplay för att komma åt min statistik och få sig ett gott skratt. Jag försöker skita i det faktum att jag snabbt blir något av ett ofrivilligt internskämt i fikarummet. Jag är killen som arbetar långsamt, som svettas mest, som är trött redan vid första rasten och som hur hårt jag än arbetar aldrig kommer upp till den där rekommenderade kvoten. Jag försöker köra mitt race och tävlar bara mot min egen statistik.

Veckorna går och sakta men säkert närmar jag mig den där kvoten. När sommaren är över har jag passerat kvoten en handfull gånger och är nöjd med min prestation. Visserligen har jag krockat, vällt och tappat öl, vin och läsk för ett svindlande värde. Det är svårt att spekulera i om Carlsberg tjänade eller förlorade på att ha mig som sommarjobbare.
Ingen skiftjobbare hade lika stor andel svinn som jag och ingen jobbade lika långsamt. Sommaren på Carlsberg slutade med att jag krockade med en nymonterad hylla, fastnar med trucken och sabbar otaliga ölburkar. Men vid det laget var jag van vid misslyckanden och såg ljuset i tunneln.

Vad lärde jag då av min sommar på Carlsberg?

Förutom insikten att lagerarbete inte är något för mig var det väldigt nyttigt att få röra på sig och använda kroppen i åtta timmar per dag. Nu menar jag inte att jag vill fortsätta jobba med kroppen i åtta timmar varenda dag, men själva kroppsarbetet gav mig både större muskler (som i och för sig försvann lika kvickt) och en påminnelse om att det inte är helt fel att faktiskt ha någon form av fysisk träning. Jag förstod att jag visst kan få märkbara muskler om jag bara tränar, under sommaren hade min kropp tränats som aldrig förr. För första gången i mitt liv började jag tänka seriösa tankar om motion och idrott.

Naturligtvis blev jag inte värsta gymfreaket och började pumpa armarna fulla med matolja, utan det var mest min negativa attityd till motion som hade försvunnit. Fortfarande har jag extremt svårt att se mig själv på ett gym, men det är ju heller inte nödvändigt för att få tillräckligt med vardagsmotion. Jag är inte snubben som oljar in min överkropp, kör sit-ups i två timmar och tycker att armbrytning borde vara en olympisk gren.

Carlsbergs lager var på flera sätt en väckarklocka för mig, även om den verkliga insikten kom först några månader senare. Det är en av anledningarna till att jag tackade ja till tre års journaliststudier på Högskolan i Kalmar. Vilket osökt för oss in på nästa del i den här serien, som anländer inom de närmaste dagarna.

tisdag, oktober 06, 2009

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring

Photobucket

Om någon för ett år sedan frågade mig om det är kul att spela fotboll skulle jag nog svarat ungefär såhär:

- Nej, inte alls faktiskt. Jag tycker det är jättetråkigt. 22 män som hysteriskt jagar en boll som ska sparkas in mellan två stålstolpar är inget för mig. Jag tycker inte ens det är roligt att titta på fotboll på tv. Det intresserar mig inte. Jag struntar i om Halmstad vinner Allsvenskan. Jag var totalt likgiltig när hemmalaget Långås IF ramlade ner en division. Jag bryr mig inte om fotboll, det är en meningslös uppvisning i manlighet, svett, styrka, fåfänga, huliganism och löjliga kärleksförklaringar till favoritlag.

Det där var jag för ett år sedan. Värderingar, tankar, intressen, tycke och smak kan förändras mycket på ett år. Men först vill jag att ni ska förstå mitt förhållande till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Vi spolar tillbaka bandet ännu längre.

Året är 1995 och jag börjar lågstadiet på Långåsskolan.
Gympa är ganska roligt och jag är ganska snabb i benen, men rätt kass på det mesta. På rasterna leker vi bänkbrottning. Bänkbrottning går ut på att med händerna putta ner varandra från en bänk. Jag är jättedålig på bänkbrottning och förlorar varenda match. Inte ens mot tjejerna vinner jag. Men bänkbrottning är kul ändå.

Året är 2001 och jag börjar årskurs 6 på Tångaskolan i Falkenberg.
Två gånger i veckan har vi idrott på schemat. Flera av tjejerna i klassen tycker det är jobbigt. Motivationen hos eleverna är väldigt kluven. Fotbollsgrabbarna älskar idrott. Hästtjejerna hatar idrott. Själv befinner jag mig någonstans i mitten. Idrott är helt okej, varken mer eller mindre. Det finns idrottslektioner jag avskyr, som när vi ska spela volleyboll eller basket. Jag är usel på nästan all typ av sport. Min kroppsmotorik är i uppror på grund pubertet. Men innebandy är kul, det är jag hyfsad på, och går det dåligt kan jag skylla ifrån mig på klubban.

Jag är med på varenda idrottslektion kan. Skolk från ämnet är inget ovanligt i dessa årskurser. Dåliga ursäkter framkommer varje vecka från fantasifulla klasskamrater. Jag har näst sämst kondition, styrka och uthållighet bland killarna i klassen. Jag hatar när vi har lagsport på schemat, för då brukar läraren ibland låta lagkaptenerna välja lag. Lagkaptenerna är alltid två fotbollskillar. Fotbollskillar vill vara i samma lag som andra fotbollskillar, för fotbollskillar hatar att förlora. Det är en väldigt tråkig insikt för en sån som jag. Oftast slutar sådana beslutsprocesser med att en av lagkaptenerna säger:

- Ni får Emil, Sebbe och resten av tjejerna.

Jaha, då fick jag vara med skitlaget igen, bara att ställa in sig på att sitta på bänken nästan hela matchen. När jag varit inne i någon minut är det alltid någon fotbollskille som vrålar "BYTE!" (eller "BYTE DÅ FÖR HELVETE EMIL!") och så blir det bänken igen. På högstadiet är alla fotbollskillar egoister på plan. De tror att de fortfarande har en chans på Allsvenskan eller åtminstone en given plats i Falkenbergs FF. Då ska inte Emil stå i vägen för deras fina drömmar. Och det gör jag inte heller, jag sitter på bänken med god min, i fyra år.

Året är 2005 och jag börjar på Falkenbergs gymnasieskola. Mina prestationer på idrotten skiljer sig inte särskilt mycket från högstadiet. Samhällsprogrammets C-klass är en brokig skara idrottare. Ett par tjejer verkar fortfarande skita i idrottsbetyget. Killarna är betydligt mer motiverade, och andelen själviska fotbollskillar har minskat en aning.

Gillar man inte lektionen får man träna på skolans gym och vi får en liten visning i lokalen när första läsåret börjar. Det luktar illa i gymmet, luften är instängd och utrymmet är fyllt av maskiner för machomän. Det är åtminstone mina intryck av gymmet och jag spenderar högst någon timme här. Idrottslektionerna är rätt kul. Ofta får vi välja mellan två olika aktiviteter efter gemensam uppvärmning. Det är bra, för då kan jag ta enkla sporter som innebandy eller badminton. De mer hysteriska fotbollskillarna och den mer sportsliga delen av klassen röjer mestadels runt med en fotboll på den andra halvan av hallen.

-----

Så ser alltså min skolidrottsliga historia ut. Utanför skolidrotten har jag provat på skytte, orientering, jiujitsu och pardans, men aldrig varit så långvarit inom någon aktivitet. Mitt liv har alltså alltid varit ganska osportsligt, tills för ett år sedan. Resten av historien tar vi i nästa inlägg.

måndag, oktober 05, 2009

Varför spelar jag fotboll?

Photobucket

Jag har spelat i klassens korplag i fotboll i snart ett år. Jag minns en av de första dagarna i Kalmar, då jag blev tillfrågad av en äldre journaliststudent att vara med och starta upp ett fotbollslag. Det är tydligen tradition att journalistklasserna har varsitt lag i korpfotboll. Just då kändes själva tanken skrattretande. Skulle jag vara med och spela fotboll? Nja, skulle inte tro det, det finns säkert andra som ställer upp. Och visst fanns det andra klasskamrater som var intresserade.

Bara någon vecka in i det första läsåret skapades Calcio Legionari Giornalisti, ett korplag endast bestående av journalister. Men vad gjorde jag då? Jag struntade i allting. Gav tusan i fotbollen, precis som jag gjort i 19 år. Jag fick en förfrågan om att vara med av någon i laget. Jag sa nej. Ett tveklöst svar, inga konstigheter eller betänkligheter. Ändå stod jag där på planen, bara ett par veckor senare. Hur gick det till egentligen? Svaret på den frågan, och mycket mer, får ni i ett kommande inlägg.

söndag, oktober 04, 2009

Det är mycket nu

Photobucket

Jag har inte riktigt haft tid, lust, ork eller ro att blogga de senaste dagarna. Skolan och ett par aktiviteter utanför har tagit upp ovanligt mycket tid. Den kommande veckan ska jag göra klart ett individuellt videoreportage på minst en och en halv minut, och dessutom försöka sända om ett icke godkänt radioprogram för att komplettera upp en kurs från förra terminen. Jag ska också försöka fixa en praktikplats till mars nästa år, förhoppningsvis får jag praktisera någonstans hemma i Falkenberg. Och så är jag ju chefredaktör för studenttidningen Shick, som förväntas komma ut med sitt tredje nummer denna månaden. För att inte tala om diskberget bakom mig, tvättkassen som börjar bli fylld och klassens korplag som gått vidare till slutspel. Det gäller att prioritera och jag misstänker att bloggen kommer ligga lite lågt ett tag framöver. Vi ses på andra sidan.