lördag, januari 31, 2009

Ännu en teori om bra smak

Photobucket

Innan du läser detta inlägg måste du ha läst mitt föregående inlägg för att förstå allt. Det är bara att scrolla ner en bit om du missade det inledande resonemanget.

Jag ska nu lansera en ny teori för att försöka bekräfta att bra smak existerar. Som vi såg förut går det inte att hävda att den som har den mest allmängiltiga musiksmaken också har bäst smak. Väldigt få skulle hävda att den som bara lyssnar på de upprepande radiohitsen dagarna i ända, har bäst musiksmak. Alltså måste vi ha ett annorlunda utgångsläge om vi vill försöka verifiera existensen av bra smak. För enkelhetens skull fortsätter jag med musik som exempel.

Min teori är ganska enkel, ju mer intresserad man är av musik och ju mer tid man lägger ner på att raffinera och utveckla sin smak, desto bättre är den. Det låter ju inte så svårt, men vad innebär detta i realiteten? Låt mig först nämna två exempel på dålig smak enligt teorin.

Person A lyssnar bara på Bruce Springsteen. Varenda platta köps och konserterna inbokas. A är ett riktigt Springsteen-fan. Men A:s smak är inte särskilt bra, trots att Bruce anses vara ett tecken på helt okej musiksmak. Varför? Därför A inte är intresserad av att raffinera och utveckla sin smak. A nöjer sig med Bruce och vill inte upptäcka något nytt. A:s smak har stagnerat.

Person B lyssnar på radio dagarna i ända. B köper inga skivor, men kan ägna en stund åt att lyssna på artisterna från radion på Youtube eller via ett nedladdat album. B känner inte till särskilt mycket om musik utanför radiohitsen, och är inte heller speciellt intresserad av att ta del av musik från annat håll. B nöjer sig med det som spelas på radion. Visserligen spelas flera artister på radion, men B har precis samma outvecklade smak som A. Både B och A är inte intresserade av att bredda sin musiksmak och upptäcka nya genrer och artister. Att nöja sig med det man har är inte ett tecken på bra smak enligt vår modell.

Hur har man då bra smak? Det tänker jag gå igenom om två dagar.

torsdag, januari 29, 2009

Finns bra smak?

Photobucket

Bra smak är något vi alla stöter på då och då. Det kan handla om allt från kläder till musik. Men vad är egentligen bra smak? Först och främst; finns bra smak?

Fråga 1: Finns bra smak?

Frågan går helt enkelt ut på att genom eget resonemang komma fram till om bra smak existerar eller ej.

Vad jag tycker om någonting är min personliga åsikt. Min åsikt behöver inte vara densamma som någon annans för att vara sämre eller mindre värd. I dagens moderna samhälle lär vi oss allas lika värde och rätt, vilket givetvis innefattar folks åsikter. Alla får tycka precis som de vill. Alla får tycka om precis vad de vill. (Så länge lagar och regler följs.) Om en minoritet tycker om en viss sak betyder inte det att deras åsikt är sämre än majoritetens. Så långt är allt väldigt enkelt. Men hur överför vi detta på smak?

Givetvis har alla sin egen musiksmak och var och en ska givetvis ha rätt att gilla precis vilken typ av musik som helst. Likväl talar vi ofta om att någon har bra eller dålig smak. Är det bara nonsens? Antagligen menar man oftast att personen i fråga lyssnar på samma typ av musik som en själv. Eller lyssnar personen på en typ av musik som man själv inte riktigt bekantat sig med men som tilltalar en. Givetvis lyssnar de allra flesta på mer än en musikgenre, med en mängd olika artister, men resonemanget går att applicera på flera nivåer. Vi söker oss alla till människor som liknar oss själva. Det känns tryggt och säkert. Likadant tror jag det är med all typ av subjektivitet, har någon en liknande åsikt som en själv känner man sig mest hemma med den personen. För givetvis tycker alla att just deras åsikt är den mest rätta.

Men är det verkligen så enkelt? Är bra smak bara ett bevis på att någon eller flera gillar samma sak som du? I så fall borde den person som gillar alla låtar som spelas upp i radio dagarna i ända ha bäst musiksmak, eftersom den personen har mest likriktig musiksmak med resten av folket. Och det stämmer ju inte, radiolåtarna anses inte vara bevis på bra smak. Alltså fallerar hela tesen om att bra smak endast har att göra med likhet med andra människors smak, åtminstone i ett större perspektiv. Istället tror jag att en ny teori är på sin plats. Mer om det nästa gång, när jag utvecklat den ännu mer.

tisdag, januari 27, 2009

Att visa upp sitt liv för hela världen

Photobucket

Bloggar är en populär företeelse i dagens moderna Sverige. Istället för konto på Lunarstorm har ungdomar år 2009 en egen blogg. Där kan man få utlopp för tankar och funderingar. Man kan berätta för hela världen vad man gjort under dagen, vem man gillar och hatar för tillfället. Bloggen är en spegel av ens liv, med vissa censurerade punkter. Ingen är ju hur ärlig och öppen som helst, man visar inte gärna upp sina mindre smickrande sidor eller ogenomtänkta handlingar. Bloggen är ett titthål in i någon annans liv. Men alla visar bara det dem vill visa, om det så är positiva eller negativa saker.

Ibland läser man blogginlägg som enbart handlar om hur nedstämd bloggaren är. Att läsa sådana inlägg ger oftast inte läsaren så mycket, men fungerar däremot säkerligen bättre som terapi för bloggaren. Det är skönt för bloggaren att kunna skriva av sig ibland, och samtidigt låta alla veta hur förfärligt man har det. Det blir en form av terapi, som ibland kan utvecklas till dialog med läsarna. Man hoppas ju alltid att någon ska bemöda sig med att skriva en rad efter varje inlägg. Det är bland annat därför man har just en blogg, för att läsarna snabbt och smidigt ska kunna kommentera på det man skriver.

De allra flesta bloggar har en kommentarfunktion. Många inlägg syftar på att ge upphov till respons från läsarna. Man kanske skriver om sina politiska åsikter, något roligt som hände samma dag eller om vad man ska göra i sommar. Vad det än handlar om vinklar man ofta det åt läsarna, så att alla som läser inlägget förstår. Man skriver ju inte en blogg för att man själv ska läsa den, man skriver den för att åtminstone de närmaste vännerna ska läsa den. Förståelse är kärnan i all kommunikation, därmed skriver inte bara ner sina abstrakta tankar i varje inlägg, utan man gör dem begripliga för vem som helst. Ofta vinklar man också inlägget för att få kommentarer. Man kan vara provocerande och få kommentarer enbart på grund av det. Man kan också vara rolig/korkad/idiotisk och få kommentarer för det. Slutligen kan man vara reflekterande/diskuterande, som den här bloggen gör sitt bästa för att vara. Den här bloggen handlar inte om vad jag och Erik gör på dagarna. För det mesta är inte det särskilt intressant för våra läsare. Istället handlar den här bloggen oftast om vad vi tycker, tänker och känner. Det här är en sådan typ av blogg.

söndag, januari 25, 2009

Att vara sjuk

Photobucket

Det är tråkigt att vara sjuk. Idag är jag sjuk igen; hosta, snuva och feber. När man är sjuk går dagarna så långsamt. Som om någon spillt sirap på tiden. Man går runt i ett vakuum, överkänslig för starkt ljus, lätt yr vid minsta ansträngning och snörvlandes inför alla man möter. Ingen vill ha något att göra med en, ingen vill själv bli smittad. Dessutom är man inte på sitt allra soligaste humör, snarare trött, bitter och trist.

Vad gör man då när man är sjuk? Tja, idag har jag varit illa tvungen att skriva klart opponeringar på mina klasskamraters texter. Därmed har jag lagt ner väldigt mycket tid framför datorn med att plita ner smarta omdömen. Det går långsamt och jag får skriva om ofta. Det blir lätt fel och jag irriterar mig över min oförmåga att tänka klart.

Tar en Alvedon och dricker lite vatten, hoppas att det hjälper någorlunda. Suckar över att jag imorgon måste ta mig in till skolan för att lämna in mina omdömen i fysisk form, mail godtas inte. Hoppas att ingen av klasskamraterna ser mig då, vill inte få frågan om varför jag är där när jag är sjuk. Inte för att jag har något att dölja, men det känns alltid tradigt att behöva förklara att man faktiskt var tvungen att ta sig in till skolan för att lämna in lite papper. Deadline är ju imorgon.
- Ja, jag orkar lämna in för att jag är tvungen, annars får jag IG. Att man sedan inte orkar med dagens fem timmar långa föreläsning måste också förklaras. Man vill ju inte bli stämplad som skolkare, det vill ingen.

När man väl blir frisk brukar man överösas med saker att ta igen. De andra i klassen har ju hunnit så mycket längre, lärt sig så mycket mer. Jag måste komma ikapp, det går inte att halka efter. Och visst pluggar man ikapp, det är oftast inga problem. Men nu har vi grupparbete i klassen. Det är lite klurigare, är man sjuk då är det inte längre bara ens eget problem. De andra i gruppen är smått beroende av att man är där, arbetet går snabbare och mer effektivt då. Det kan vara svårt att kommma in i arbetet igen, då de andra i gruppen redan funnit ett sätt att arbeta effektivt utan en själv. Man tvingas knuffa in sig själv någonstans, hitta sin plats. Snart ska jag hitta min plats i Grupp 2, jag hoppas det finns lite utrymme kvar till mig.

fredag, januari 23, 2009

När man inte har någon idé om vad man ska skriva

Photobucket

Jag vet inte alls vad jag ska skriva om ikväll. I skrivande stund har jag en timme på mig innan en ny dag föds.

*Går ut i köket och fixar med tekokaren*

Hmm, jobbigt det här med att inte ha någon som helst idé till inlägg. Visserligen har jag ett word-dokument med förslag till ämnen, men efter en snabb genomgång fastnade jag inte för något just ikväll.

*Går ut i köket och hämtar in en mugg med te*

Får se nu, har jag gjort något intressant idag? Jo, jag har hjälpt till att redigera klart en 45 sekunder lång film för kursen Video 1. Det gick förvånandsvärt smidigt, programmet var ganska lättförståeligt och övergripande. Man förundras lite över hur mycket man egentligen kan klippa utan att filmen blir obegriplig. Våran film var först 90 sekunder lång, och klipptes till slut ner till det betydligt tajtare 45.

Jag har också haft möte både idag och igår med en representanter från studentkåren för att försöka få till ett avtal mellan studenttidningen och kåren. Som jag nämnde i mitt föregående inlägg är jag chefredaktör för studenttidningen Shick. Igår var jag och vice chefredaktör Johan på möte med kåren för att be om sponsring för att klara studenttidningens ekonomiska situation. Höjdarna från kåren var där, både kårens ordförande och vice ordförande, vilket kändes positivt. De tog oss på allvar, lyssnade på oss och satte sig in i vårt dilemma. Till slut gick de med på att köpa en sida i första numret mot 2 000 kronor i annonsintäkter, och ett löfte om att sådan sponsring kan bli möjlig för samtliga sex nummmer under årets gång.

Efter mötets avslutande ringde jag upp den förra chefredaktören för att få Shicks stadgar skickade till mig. Stadgarna behövs för att kunna upprätta ett nytt utgivningsbevis hos Patent- och registreringsverket. På utgivningsbeviset ska vi ange kåren som ägare för tidningen, något som gör att vi vid eventuella kommande ekonomiska problem kan eska pengar från kåren och därmed undvika konkurs. Det är också ett sätt att få till ett avtal mellan kåren och Shick, där vissa villkor för tidningen fastställs. Exempelvis skall Shick inte innehålla något som strider mot kårens regler och principer. Det är absolut inte en fråga om censur, kåren kommer inte att få läsa Shick före publicering. Istället handlar det om självklara grejer som att inte uppmana till alkoholkonsumtion och liknande.

Vid fem idag hade vi i Shick styrelsemöte. Alla verkade väldigt nöjda med samarbetet med kåren. Nu känns det som att vi kan börja så smått med tidningsarbetet. Ett redaktionsmöte med alla intresserade skribenter är planerat till nästa fredag. Nya Shick är förväntad i slutet av februari i 1 000 exemplar.

onsdag, januari 21, 2009

Att göra en studenttidning

Photobucket

I höstas valdes jag till chefredaktör för studenttidningen Shick. Oftast driver förstaårseleverna i journalistik tidningen, då andra- och tredjeårseleverna har praktik under långa perioder. Shick är en 21 år gammal tidning som riktar sig till Högskolan i Kalmars 9500 studenter. Med andra ord har den ett rykte om sig, även en del folk utanför högskolan känner till den. När jag gick på årsmötet trodde jag ett minst ett par stycken från min journalistklass skulle gå dit. Jag hade fel, jag var den enda mötesdeltagande utanför den förra styrelsen. Är intresset så lågt, frågade jag mig själv. Den förra styrelsen tyckte också att det var tråkigt att inga andra kom, nu när en ny styrelse skulle väljas och allt. Detta fick till följd att jag valdes in som chefredaktör i den nya styrelsen, med första uppgift att fylla upp resten av platserna. Ett nytt möte fixade ihop samtliga obligatoriska styrelseplatser och arbetet med tidningen kunde påbörjas.

Det skulle visa sig vara svårare än vi först trott. Den förra styrelsen hade försatt tidningen i en svår situation.

Ett reportage i det andra numret för året beskrev en ölhävartävling där diverse olämpliga dialoger ocensurerat skrevs ner. En nakenbild blev kronan på verket och en rasande kårstyrelse, som annonserat i samma nummer, krävde dåvarande chefredaktörs avgång. När chefredaktören vägrade avgå sades alla band med kåren upp och tidningen kunde inte längre få till ekonomiskt stöd från kåren.

Den förra Shick-styrelsens argument: Reportaget överskred inte de pressetiska reglerna för god journalistik. Shick måste få vara en oberoende tidning, kåren har ingen rätt att lägga sig i Shicks publicering.

Den förra kårstyrelsens argument: Både Shick och kåren gynnas av ett samarbete, Shick får ekonomiskt stöd och kåren når ut med information till studenterna.

Till en början var jag på Shick-styrelsens sida, klart att tidningen ska vara oberoende och ölhävartävlingen visade ju bara hur vanligt studentliv ser ut. Nu tycker jag tvärt om.

För det första är det lite löjligt att hävda Shicks oberoende ställning. Shick innehåller knappast någon granskande och djupgående journalistik. Skulle vi ägna oss åt kartläggning av kårens ekonomi för att undersöka eventuella skandaler? Skulle vi wallraffa i kårstyrelsens arbete? Nej, Shick är inte en sådan tidning. Våra läsare vill inte ha samhällsgranskande journalistik, de vill ha en kul blaska om studentlivet. Grävande journalister får se sig om efter annat stoff.

För det andra var reportaget väldigt onödigt. Det är ganska uppenbart att det skulle väcka åsikter, att folk skulle bli sura och att lokaltidningen Barometern skulle göra en kul grej av hela soppan. När jag var på ett möte på Barometerns redaktion för ett par månader sedan gjorde en redaktör narr av Shick och undrade när nästa nummer egentligen skulle komma ut. Shick är lite av ett skämt. Och det där med när nästa nummer skulle komma ut har att göra med det halvårslånga uppehållet i tidningsutgivandet som skedde efter krisen med kåren. Inte nog med att tidningen på ett år bara kom ut i tre nummer istället för utlovade sex, pengarna är nu slut på kontot. Annonsintäkter som inte kommit in, annonseringsföretag som påpekar att någon faktura aldrig mottagits, tryckeriavgifter som inte betalats, ett konto med endast ett öresbelopp och ett utgivningsbevis som gått ut.

Men än så länge finns det hopp, imorgon möter jag och vice chefredaktör kårens informatör för att diskutera ett förnyat samarbete och sponsring. Kanske kan vi lyckas få Shick på fötter igen. Och lägga tankar om oberoende journalistik på hyllan för ett tag.

För övrigt hävdar Shicks hemsida att nästa nummer utkommer i oktober. Någon glömde lägga upp novembernumret. Dumma Någon.

måndag, januari 19, 2009

Att vara vimmelfotograf

Photobucket

Vimmelfotografering är ingen svår konst att bemästra. En hygglig systemkamera i kombination med en extern blixt gör nästan jobbet. Det konstnärliga fotandet får stå tillbaka, det är ju faktiskt festande människor man ska porträttera, vilket inte går att göra på så många olika sätt. Speciellt inte med tanke på deras otroliga brist på tålamod. De vill gärna vara med på bild, men att vänta på att fotografen ska pillla med inställningar och alternativa vinklar är för mycket begärt. Och i en dunkande festlokal fylld med folk fungerar det inte att få till ett samspel mellan fotograf och modeller. En bild, sen upplöses skaran och försvinner in i klungan på dansgolvet. Som fotograf kan man inte förvänta sig eller kräva något annat. Folk är inte där för att stå modeller, de är där för att festa.

På sätt och vis är arbetsuppgiften endast att ta kort på glada människor som festar. Människor som festar är tacksamma modeller, de är ofta sminkade, lite uppklädda och en aning onyktra. Framför allt vill de gärna vara med på bild. De skrattar och ler och vill gärna synas på kvällens samling vimmelbilder. De vill kunna peka och säga att de var där den kvällen. Den här gruppen festmänniskor är den bästa för en vimmelfotograf. Hade alla tillhört den här gruppen hade vimmelfotandet varit lätt som en plätt. Men tyvärr finns det ett par undantag.

En annan grupp är de som inte vill synas. De som säger nej när man frågar om en gruppbild. Kanske till och med går därifrån och håller sig på avstånd resten av kvällen. Det måste man respektera, folk är ju olika. Ingen ska tvingas till att vara med på bild.

Den tredje gruppen är värst för vimmelfotografen. De utgör en väldigt liten minoritet av festmänniskorna, bara någon enstaka besökare per kväll, om ens det. De här personerna vill inte vara med på bild. De här personerna verkar inte tycka om vimmelfotografer överhuvudtaget. De nöjer sig inte med att artigt säga nej när man sticker fram kameran. Istället ska de göra sig till, komma med spydiga kommentarer och rufsa fotografen i håret. Allt för att göra sig själva större än kameran, visa vem som är starkast och bäst. Att bara ignorera är det enda som riktigt biter på den här typen. De verkar genast tro att man är ute efter dem när man senare under kvällen råkar befinna sig inom ett par meters radie. Som om man som fotograf vill hämnas genom att ändå plåta en bild och föreviga deras onykterhet. Som om man ens orkar besvära sig med det.

lördag, januari 17, 2009

Virtuella världar fyllda av bilder

Photobucket

Jag har en Canon EOS 400D från december 2007. Det är inte värsta kameran på marknaden, men för en seriös amatör som mig passar den utmärkt som första systemkamera. I höstas köpte jag en blixt, en Canon Speedlite 430EXII. Även denna blixt är standard på marknaden, inte det billigaste skräpet och inte den mest proffsigaste mastodontblixten. Ett stativ under hösten gjorde min utrustning ännu lite mer komplett. Jag som student behöver inte de allra dyraste grejerna, speciellt inte med tanke på att jag bara fotar som en hobby.

Den här hobbyn har dock under det senaste året utvecklats och blivit alltmer seriös. Internet har spelat en väldigt stor roll i min personliga fotoutveckling, med fotoforum, fotobloggar, gallerier, tävlingar och klubbar. Jag har sedan ett par år tillbaka haft ett konto på konstsidan DeviantArt.com. För nybörjarfotografen innebär DeviantArt en mängd inspiration och utbyte med likasinnade. Nackdelen med just DeviantArt är att andelen tonåringar med identitetskris som enbart plåtar ångestfyllda självporträtt är lite för hög. Detsamma gäller unga tjejer och killar som tror att de är jätteduktiga på att teckna manga, och folk som skapar egna galleri av andras nedladdade bilder (och till råga på allt blir populära). Dessa personligheter återfinns säkert på samtliga liknande sidor, men av någon anledning känns de ovanligt påtagliga på just DeviantArt. Kanske är det jag själv som har vuxit ifrån DeviantArt. Numera ser jag för det mesta bara nackdelarna med något som givit mig som fotograf så mycket tillbaka. Kanske är det en tillfällig svacka, att jag just nu vill ha något nytt och spännande. Ut med det gamla och in med det nya, ungefär.

Jag har som vana att lägga upp mina bilder på Facebook. Ofta lite senare och med mindre engagemang, då jag vet att jag sällan får några berikande kommentarer av mina Facebook-vänner. Givetvis är det alltid kul när någon uppmärksammar ens bilder och bemödar sig med att skriva en rad, men "Vilka fina bilder du tar" eller "Oj, vad duktig du är" säger inte så mycket egentligen. Det är aldrig en fråga om konstruktiv kritik på Facebook, men då är inte heller tanken med Facebook att användarna ska ägna sig åt seriös bildpublicering. Det är helt enkelt fel forum. Samtidigt vill jag gärna visa upp mina bilder, även för sådana som inte är särskilt fotointresserade. Som fotograf vill jag naturligtvis att så många som möjligt ska se mina bilder.

Jag har försökt leta reda på någon annan sida som komplement till DeviantArt.
Ett konto på Fotosidan.se fixades för ett tag sedan, men sidan är lite för inaktiv och seg för att kännas riktigt fullkomlig. Dessutom finns det bara svenskar där, vilket tenderar att bli lite väl enkelspårigt och homogent när det kommer till gallerierna. Bilddagboken känns lite för mycket Lunarstorm, eller är det bara jag som har fördomar. Det jag har sett av Bilddagboken har åtminstone inte gett mersmak. Jag har fått intrycket av att Bilddagboken är Lunarstorm för fotointresserade fjortisar. Eller fjortisar som har tillgång till en kamera. Nåväl, jag ska inte dissa en sida jag aldrig tagit mig en närmare titt på. Det finns en återstående sida jag har spanat in, som faktiskt verkar riktigt intressant. En sida där andelen svenska fjortisar är försvinnande liten. Emil goes Flickr.

Skulle Flickr inte vara något för mig får det bli en personlig fotoblogg.

tisdag, januari 13, 2009

Negerboll eller chokladboll?

Photobucket

Curtis Mayfield får inleda det här inlägget med det första stycket ur "We the People Who Are Darker Than Blue".

"We people who are darker than blue
Are we gonna stand around this town
And let what other say come true?
We're just good for nothing they all figure"


Jag är emot ordet negerboll. Jag rent av hatar det. Varför säger man inte bara chokladboll? Neger, en nedlåtande benämning från slavhandelns tid på mörkhyade afrikaner, ska det appliceras på en delikatess i caféer? Det hela blir lätt patetiskt när man bryter ner det på det sättet. Jag menar, liknar man andra delikatesser eller maträtter vid folkgrupper? Givetvis kan man om en maträtt säga att den är dansk, skånsk eller norrländsk, men det är en helt annan sak. Dels handlar det då bara om att maträtten härstammar från just den matkulturen, dels finns det ingen negativ laddning i att ange ett geografisk område.

Det är lätt att förstå varför chokladboll av vissa kallas för negerboll. Den är just svart. Svarta, som under kolonialtiden ansågs vara en lägre stående, djurisk och sinnesslö människa, gestaltas av ett klotformat bakverk med mörkbrun färg. Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att dra något rasistiskt skämt om negerbollar. Vi rika vita männniskor i i-länderna köper inte svarta slavar från Afrika som våra förfäder i kolonialmakterna gjorde. Vi har insett att det kanske inte var så värst snällt, när allt kom omkring. Istället bakar vi klotformade bakverk och drar paralleller till en svunnen tid med rutten människosyn.

Jag söker på chokladboll på Wikipedia.
"Chokladboll är ett litet klotformat bakverk. Om det rullas i kokos kan de även kallas kokosboll, men detta ord används även för skumbollar (som i Göteborg kallas kokosmunkar). Ett äldre namn på bakverket är negerboll."

...

Ett konditori i Sjöbo som kallade bakverket negerboll anmäldes 2003 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Granskningen lades ned på grund av att anmälaren inte personligen blev kränkt. En brasklapp lämnades dock om att namnet inte bör användas, eftersom det är "föråldrat [och kan lätt förknippas med] slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde."

Sunes sommar är en film som varenda svensk verkar ha sett. Det är en riktig klassiker, en svensk filmsuccé om den typiskt svenska familjen på semester. Pappa Rudolf är snål på ett ganska ocharmigt vis. En dag på stranden blir han fruktansvärt sugen på en kopp kaffe. Han beger sig till strandcafét, som visar sig vara helt folktomt. Rudolf får syn på kaffebryggaren och ska just sno åt sig en kopp kaffe när ett gäng mörkhyade basketspelare gör entré. När en av basketspelarna frågar vad bakverken heter, pekandes på chokladbollarna, hamnar Rudolf i en inre konflikt med sig själv. Svaret är enkelt; för Rudolf är det negerbollar. Och han börjar med att nästan försäga sig. Sedan inser han ordets laddning och ljuger att de heter "wienerbroads". För inte kan man säga något så fult som negerbollar, det vore ju en ren kränkning.

Rudolf får här ta på sig gestaltningen av den lite typiska svenska mentaliteten. Man ska alltid försöka vara alla till lags, vara ärlig, uppriktig, men samtidigt lite tillbakadragen, tystlåten och försiktig i möte med främlingar. Det ofta inskränkta svenska samhället visar här upp en mindre smickrande sida. Rudolf är som vilken svensk 40-årig man som helst, och han agerar som vem som helst skulle ha gjort. Rudolf är konflikträdd och ljuger för att slippa problem, dessutom vill han bara fly därifrån med det stulna kaffet. Rudolf är ingen fanatisk rasist, han är bara stereotypen för den svenska flerbarnspappan i 40-årsåldern. Då, 1993, precis som 2009, innefattar ofta den stereotypen en viss distans till främmande etniciteter.

Negerboll är föråldrat och dessutom ett rasistiskt uttryck. Jag säger inte att alla som använder ordet negerboll är fullfjädrade rasister, men att alla likväl borde tänka sig för hur man egentligen uttrycker sig. Kan vi inte tillsammans försöka arbeta för ett lite modernt och humanistiskt 2009? Är det inte dags att lägga de smygrasistiska undertonerna bakom oss?

Vår integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har uttryckt sig väldigt slagfärdigt om användandet av ordet neger:

"Anledningen till att vi i Sverige fortfarande har en diskussion om ordets vara eller icke vara – som man i andra västerländska länder kommit långt bortom – beror nog på svenskars svårighet att se Sveriges roll i det historiska sammanhang där rasismen spelat en central roll. Sverige som övriga Europa var en del av brotten mot Afrika. Både drottning Kristina och Gustav III bedrev handel med slavar och svenska vetenskapsmän var mycket aktiva när det gällde att förse det koloniala projektet med en vetenskaplig plattform ända från Carl von Linnés dagar fram till 1900-talet och det rasbiologiska institutet i Uppsala.
Varför reagerar svarta bara när det är vita som använder ordet neger, undrar många. Det beror på att det i vår värld som domineras av vita är ett privilegium att vara vit och en belastning att vara svart. Att vara vit ger till exempel företräde till arbets- och bostadsmarknaden, det innebär att man lättare får lån i bank och har svårare att dömas för brott. Vitheten ger alltså företräde på mörka människors bekostnad och därför reagerar afrikaner när vita kallar oss vid ett rasistiskt skällsord.

En del gillar att hävda att de inte alls menar något illa med användandet av ordet och att de har all respekt för svarta. Det är inte sant, och det visar sig när personen upplyses om att svarta ser ordet som stötande. Då kommer försvarstalen: ”jag har alltid sagt så här”, ”jag menar ju inget illa med det”. Dessa personer har absolut ingen respekt för afrikaner. Svarta har aldrig själva kallat sig negrer. En neger är en degraderad, sinnesslö, lägre stående människa och att kalla någon neger och inte mena något illa med det är att likna vid att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det."


Källa: Folkpartiet.se

De som vill bevara negerbollen hävdar ofta att de inte menar något illa med ordet. Jag kan mycket väl tänka mig att det i de allra flesta fall stämmer. Och visst kan det tyckas vara en struntsak att reta upp sig på namnet på ett bakverk. Vad gör det för skillnad för rasismen i Sverige? Varför bry sig om vad ett litet bakverk heter när det finns stora integrationsproblem? Det givna svaret är att vi måste börja med de små enkla problemen för att lösa de riktigt stora. I ett fritt välfärdssamhälle som Sverige år 2009 är det lätt att bli lite bekväm av sig och hävda sina rättigheter. Att säga negerboll är inget du kommer att hamna i fängelse för. Du har heller ingen skyldighet att säga chokladboll istället för negerboll. När allt kommer till kritan handlar det om respekt för andra människor, det borde vara något som kommer utan straff, lagar och tvång.

Att säga chokladboll är inte svårare än att säga negerboll. Det är fortfarande din förbannade rättighet att säga negerboll hur uppriktigt du bara vill. I detta fall handlar det inte om rättigheter och skyldigheter, utan om respekt och medkänsla.

För övrigt vill jag inte bli kallad svennejävel. Det tror jag inte du heller vill.

(Uppdaterat 21 juli 2009.)

söndag, januari 11, 2009

Mitt liv som gitarrhjälte

Photobucket

Guitar Hero är en spelserie som nått enorma försäljningsframgångar. En färsk siffra visar att enbart den tredje delen i serien nu inbringat ofattbara en miljard dollar. Mitt inträde i serien skedde när den tredje delen anlänt. Kompisen Axel hade köpt Guitar Hero III och bjöd in ett par grabbar på en spelkväll. Jag testade ett par av de lättaste låtarna, på den lättaste svårighetsgraden. Ändå klarade jag inte av att spela klart en enda låt på Easy. Vilket skitspel, det är ju helt omöjligt.

Med tiden ändrades sakta men säkert min attityd mot Guitar Hero. Jag blev bättre och bättre, eller närmare bestämt mindre dålig. Jag var fortfarande väldigt sunkig på plastgitarr, men för varje gång kompisgänget spelade blev jag lite, lite bättre. Övning ger ju som bekant färdighet. Till slut klarade jag till och med av att spela hela låtar. Spelets kanske enklaste låt, Slow Ride, blev snart lätt som en plätt. Och jag slapp lyssna på låtens fruktansvärt tjatiga mantra ”TAKE IT EASY!”. Att spela Guitar Hero handlar inte om att ta det lugnt. Att spela Guitar Hero handlar om illusionen av att vara jädrigt grym på gitarr (med övertygelsen att instrumentet man håller i sin hand inte alls är gjort av plast).

Jag började ge mig i kast med de lite svårare låtarna. För det mesta föredrog jag att spela i samarbetsläget tillsammans med en betydligt bättre kompanjon. Då som basist, vilket är både lättare och tråkigare än gitarr, för vem drömmer egentligen om att vara en anonym basist i världens bästa rockband? Men jag var till en början nöjd med att stå i bakgrunden och sköta hand om basen. Låtarna betades snabbt av, vissa av dem var ju riktigt bra, insåg jag till min förvåning. Det ska tilläggas att jag vid denna tidpunkt var väldigt insnöad på indiepop/rock och höll mig på långt avstånd från all annan typ av musik, men det är en helt annan historia.

Till slut gjorde jag det. Jag köpte Guitar Hero III. Det var ett specialerbjudande med en extra gitarr för 900 spänn. Och man måste ha en extra gitarr till Guitar Hero, om man inte tycker det är jättekul att titta på när polarna briljerar/stakar sig igenom låt efter låt. Guitar Hero är verkligen det typ av spel som vem som helst kan tänka sig vilja spela. Spelar man det när 8-åriga kusinen, 47-åriga farbrodern eller mammas pladdrande väninnor är på besök får man vara beredd på att lämna över gitarren. Guitar Hero är också spelet som de allra flesta blir helt besatta av på den vanligtvis ganska korta första spelsessionen. Det är enkelt att förstå grunderna och kontrollen är precis. Missar man en not kan man inte skylla ifrån sig, det är alltid ens eget fel. Vilket är grunden för ytterligare en stark anledning till det beroendeframkallande konceptet; den eviga poängjakten.

Karriärläget i Guitar Hero handlar om att nöta en låt tills man klarar den. Det är monotont, det är tråkigt och risken finns att man till slut stänger av och nöjer sig med att vara bitter resten av dagen. Likväl fortsätter man att joxa med plastgitarren och svär över bångstyriga fingrar. Varför? För att man ska vara bra på Guitar Hero. Eftersom serien blivit väldigt erkänd utanför den mest inbitna kretsen av spelare känner de flesta ungdomar idag till vad Guitar Hero är för något. Inte sällan har de själva spelat en hel del, kanske äger de själva något av spelen. Pratar man med någon som spelat Guitar Hero handlar allt om prestation. Hur bra man är jämfört med andra. Direkt vill man veta vilken svårighetsgrad personen i fråga spelar på, för svårighetsgraden säger en del om personens ambitioner i spelet.

Kör man på Easy är man antingen en total nybörjare eller en komplett nolla. Kör man inte på Easy hävdar man att Guitar Hero inte är menat att spelas på Easy. Kör man på Normal är man allt från halvkass till halvbra, men absolut inget mer. Varför går du inte upp till Hard, är den omedelbara följdfrågan. Hard är lägstanivån att spela Guitar Hero på utan att behöva skämmas inför folk. Kör man på Hard har man acceptans från andra spelare. Expert däremot, är respektingivande. En spelare som kör på Expert är så grym man kan bli, eftersom det inte finns någon högre svårighetsgrad som kan bevisa motsatsen. Man visar gärna upp sina färdigheter inför tappade hakor och öppna munnar. Det är just här som avigsidan med Guitar Hero kommer fram, den eviga jakten på att bli bättre för att till slut få respekt hos andra spelare. Få spel mäter skicklighet lika precist som Guitar Hero, vilket obönhörligt delar upp spelarna i två läger, de som etiketten ”dålig” och de som får etikettiken ”bra” eller i vissa fall ”bäst”. Själv erkänner jag öppet att jag tillhör den förstnämnda gruppen. Jag spelar på Normal och surar över att Slow Ride fortfarande är en medioker låt, som nu blev betydligt svårare.

fredag, januari 09, 2009

Varför börjar man alltid för sent?

Photobucket
I veckan har jag haft två inlämningar att göra klart. Igår lämnade jag in en filmanalys på filmen Babel, idag lämnade jag in ett par uppgifter om filmdramaturgi. Båda inlämningarna var ganska omfattande och krävde en del arbete. Men hur mycket arbete det än är börjar jag alltid för sent. Filmanalysen började jag med kvällen innan. På morgonen var jag halvvägs och tvingades då stressa lite för att hinna med allt till deadlinen kl 13. I morse hade jag knappt börjat med inlämningsuppgifterna som skulle lämnas in kl 15. Ändå står jag där i skolan, framför skrivaren, ett par minuter innan 15:00, med ett komplett arbete. Och det är här problemet ligger; jag blir alltid klar i tid i alla fall. Vilket kanske inte bör ses som ett problem, då jag alltid klarar mig, men på senare tid blir det allt svårare att fortsätta på samma linje. När jag till slut sätter mig ner har jag i bästa fall tio timmar på mig att producera ett färdigt arbete.

Det första problemet detta skapar är den där segheten och motivationsnedgången som alltid infinner sig efter ett par timmar, ingen människa orkar sitta och arbeta effektivt med en krävande upppgift i tio timmar. Det andra problemet är att det aldrig blir tio timmar i ostörd arbetstid ändå, man måste ta paus för mat och sträcka på benen då och då, vilket tenderar att stjäla lite för mycket tid. Det tredje problemet har att göra med den effektivitet som tidspressen kräver, jag hinner inte koncentrera mig på något annat som möjligen måste fixas under tiden, vilket i förlängningen kan leda till att viktiga saker att ta itu med bara läggs på hög.

Ovanstående problem uppstår dock aldrig för mig, eller åtminstone inte i särskilt stor omfattning. Detta gör att jag fortsätter på samma linje hela tiden, jag börjar sent för jag vet att jag är som mest motiverad då, och att jag ändå kommer att klara. På sätt och vis hade det varit nyttigt med en riktig katastrof i arbetsväg, man lär ju sig av sina misstag. Kanske behöver det inte gå så långt, kanske skulle jag själv kunna ta mig i kragen och disciplinera mig till att börja något tidigare varenda gång. Det är svårt att själv ta tag i sin egen oförmåga att börja i vettig tid, speciellt med högskolans fokus på ansvarsfrihet för studenterna. Det är ingen lärare som påminner mig om att göra klart hemuppgifterna, det är ingen i min lägenhet som säger åt mig att börja plugga på eftermiddagen. På gott och ont förstås.

onsdag, januari 07, 2009

En promenad i Norrliden

Photobucket
Idag har jag tillbringat dagen i min lägenhet i Kalmar. Jag har skrivit på en filmanalys av filmen Babel, en för övrigt riktigt bra film som verkligen berör. Imorgon väntar seminarium i grupp med diskussion om Babels berättarteknik. Detta inlägg är inte tänkt att handla om Babel, utan om den promenad jag gått idag.

Ibland händer det tråkiga incidenter där jag bor. Garageportar slås sönder, en stereo misshandlas på parkeringsplatsen och tre män bråkar högljutt och häftigt utanför. Sammantaget är det dock helt okej att bo där jag bor, än så länge har jag inga allvarliga planer på att flytta.

Min promenad tog mig bortom mitt kvarter. Snart dyker de upp, de gråa byggnaderna. De är kollosala betongklossar, aningen bisarrt utslängda för att hysa människor på ett så effektivt sätt som möjligt. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ser ut som om ett barn har byggt med legoklossar. Husen ser ut att vara byggda i fasta delar. Ibland har en rad fått en annan färg än grå för att lätta upp stämningen lite, kanske tog de gråa klossarna slut och bara ett par oranga och gröna fanns kvar. När jag går mellan legohusen får jag inte något solljus på mig alls, det är som om hela himlen täcks av grå förortsbetong.

Väl hemma söker jag på miljonprogrammet på Google. Jag hittar det jag letar efter, Norrliden är ett minne av en gammal bostadspolitik. Och visst byggde man med stora legobitar även på 60-talet.

"När byggandet av bostadsområdet i Norrliden påbörjades, var detta en del av en ny, mycket modern metod för planerandet och uppförandet av bostäder. Tanken med miljonprogrammet var att skapa moderna och funktionella lägenheter, samtidigt som hyrorna skulle hållas på en låg nivå. Byggmetoden med prefabricerade volymelement förkortade byggtiden, och lade grunden för en fast byggstandard. Målet med lägenheternas utformning var att skapa rymliga ljusa hem, med stora badrum och välplanerade kök. Man fäste också stor vikt vid kringområdets utformning. Närhet skulle finnas till skola och arbete, men också till natur och fritidsanläggningar. Husens placering kring gårdar planlades för att skapa trygghet och lekytor för barn, utan genomkorsande trafik."

Källa: HSB Fastigheter Sydost AB
http://www.hsb-norrliden.nu/historia.htm

måndag, januari 05, 2009

Det svåra första inlägget.

There's Room For Two

Jag ska åka tillbaka till min lägenhet i Kalmar idag. Mellan Falkenberg och Kalmar är det 30 mil. Färdsträckan består mest av 90-vägar med granskog på båda sidor. Då och då dyker ett hus upp, för att försvinna lika fort igen. Småland är stort, tänker man som hallänning, då man färdas genom hela landskapet från väst till öst. Småland har ett par större städer, de tre största är Växjö, Jönköping och Kalmar. Många som inte själva kommer från Småland associerar nog snarare landskapet mer med Astrid Lindgrens idylliska landsbygd. Har man läst Vilhelm Mobergs utvandrarepos är bilden av det historiska Småland istället präglad av fattigdom och elände, men också en envishet, en kämparanda och en stark arbetskultur. Min egen bild kan ganska bra sammanfattas med Emmaboda.

Min pappa är med som sällskap på resan. Pappa är smålänning och kommer från Emmaboda, en ganska liten ort runt sex mil väster om Kalmar. Idag stannade vi till där för att äta lunch hos farmor och farfar. Emmaboda är en ganska typisk liten småländsk ort, majoriteten arbetar inom industrin, centrumet är väldigt litet och företagsamheten är god. Ungdomarna stannar inte i Emmaboda, utan söker sig till större orter efter gymnasiet. En del får givetvis jobb på något stort lokalt industriföretag, men för det mesta flyr man orten när man har åldern inne. Det finns inte mycket som håller ungdomarna kvar.

I detta avseende är Emmaboda inte unikt, liknande småländska orter har samma problem. Kommunerna hoppas att de unga återkommer när de är äldre och har skaffat sig utbildning och en partner. Det ligger något lite lätt vemodigt över Emmaboda. En industriort som denna såg sig befolkningstopp på 70- eller 80-talet. Då hade de svenska industrierna ljusare framtidsutsikter och färre funderade på att flytta för att skaffa sig högre utbildning. I kvarteret där mina farföräldrar bor bodde förr en massa barnfamiljer, nu är det bara de pensionerade föräldrarna kvar. Lokaltidningen Barometern har fortfarande en Emmaboda-sida varje dag, men den fylls alltför ofta med triviala reportage från pensionärsträffar och kyrkliga aktiviteter. Den ungdomliga tiden tycks vara över för sömniga Emmaboda.