måndag, januari 19, 2009

Att vara vimmelfotograf

Photobucket

Vimmelfotografering är ingen svår konst att bemästra. En hygglig systemkamera i kombination med en extern blixt gör nästan jobbet. Det konstnärliga fotandet får stå tillbaka, det är ju faktiskt festande människor man ska porträttera, vilket inte går att göra på så många olika sätt. Speciellt inte med tanke på deras otroliga brist på tålamod. De vill gärna vara med på bild, men att vänta på att fotografen ska pillla med inställningar och alternativa vinklar är för mycket begärt. Och i en dunkande festlokal fylld med folk fungerar det inte att få till ett samspel mellan fotograf och modeller. En bild, sen upplöses skaran och försvinner in i klungan på dansgolvet. Som fotograf kan man inte förvänta sig eller kräva något annat. Folk är inte där för att stå modeller, de är där för att festa.

På sätt och vis är arbetsuppgiften endast att ta kort på glada människor som festar. Människor som festar är tacksamma modeller, de är ofta sminkade, lite uppklädda och en aning onyktra. Framför allt vill de gärna vara med på bild. De skrattar och ler och vill gärna synas på kvällens samling vimmelbilder. De vill kunna peka och säga att de var där den kvällen. Den här gruppen festmänniskor är den bästa för en vimmelfotograf. Hade alla tillhört den här gruppen hade vimmelfotandet varit lätt som en plätt. Men tyvärr finns det ett par undantag.

En annan grupp är de som inte vill synas. De som säger nej när man frågar om en gruppbild. Kanske till och med går därifrån och håller sig på avstånd resten av kvällen. Det måste man respektera, folk är ju olika. Ingen ska tvingas till att vara med på bild.

Den tredje gruppen är värst för vimmelfotografen. De utgör en väldigt liten minoritet av festmänniskorna, bara någon enstaka besökare per kväll, om ens det. De här personerna vill inte vara med på bild. De här personerna verkar inte tycka om vimmelfotografer överhuvudtaget. De nöjer sig inte med att artigt säga nej när man sticker fram kameran. Istället ska de göra sig till, komma med spydiga kommentarer och rufsa fotografen i håret. Allt för att göra sig själva större än kameran, visa vem som är starkast och bäst. Att bara ignorera är det enda som riktigt biter på den här typen. De verkar genast tro att man är ute efter dem när man senare under kvällen råkar befinna sig inom ett par meters radie. Som om man som fotograf vill hämnas genom att ändå plåta en bild och föreviga deras onykterhet. Som om man ens orkar besvära sig med det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar