söndag, januari 11, 2009

Mitt liv som gitarrhjälte

Photobucket

Guitar Hero är en spelserie som nått enorma försäljningsframgångar. En färsk siffra visar att enbart den tredje delen i serien nu inbringat ofattbara en miljard dollar. Mitt inträde i serien skedde när den tredje delen anlänt. Kompisen Axel hade köpt Guitar Hero III och bjöd in ett par grabbar på en spelkväll. Jag testade ett par av de lättaste låtarna, på den lättaste svårighetsgraden. Ändå klarade jag inte av att spela klart en enda låt på Easy. Vilket skitspel, det är ju helt omöjligt.

Med tiden ändrades sakta men säkert min attityd mot Guitar Hero. Jag blev bättre och bättre, eller närmare bestämt mindre dålig. Jag var fortfarande väldigt sunkig på plastgitarr, men för varje gång kompisgänget spelade blev jag lite, lite bättre. Övning ger ju som bekant färdighet. Till slut klarade jag till och med av att spela hela låtar. Spelets kanske enklaste låt, Slow Ride, blev snart lätt som en plätt. Och jag slapp lyssna på låtens fruktansvärt tjatiga mantra ”TAKE IT EASY!”. Att spela Guitar Hero handlar inte om att ta det lugnt. Att spela Guitar Hero handlar om illusionen av att vara jädrigt grym på gitarr (med övertygelsen att instrumentet man håller i sin hand inte alls är gjort av plast).

Jag började ge mig i kast med de lite svårare låtarna. För det mesta föredrog jag att spela i samarbetsläget tillsammans med en betydligt bättre kompanjon. Då som basist, vilket är både lättare och tråkigare än gitarr, för vem drömmer egentligen om att vara en anonym basist i världens bästa rockband? Men jag var till en början nöjd med att stå i bakgrunden och sköta hand om basen. Låtarna betades snabbt av, vissa av dem var ju riktigt bra, insåg jag till min förvåning. Det ska tilläggas att jag vid denna tidpunkt var väldigt insnöad på indiepop/rock och höll mig på långt avstånd från all annan typ av musik, men det är en helt annan historia.

Till slut gjorde jag det. Jag köpte Guitar Hero III. Det var ett specialerbjudande med en extra gitarr för 900 spänn. Och man måste ha en extra gitarr till Guitar Hero, om man inte tycker det är jättekul att titta på när polarna briljerar/stakar sig igenom låt efter låt. Guitar Hero är verkligen det typ av spel som vem som helst kan tänka sig vilja spela. Spelar man det när 8-åriga kusinen, 47-åriga farbrodern eller mammas pladdrande väninnor är på besök får man vara beredd på att lämna över gitarren. Guitar Hero är också spelet som de allra flesta blir helt besatta av på den vanligtvis ganska korta första spelsessionen. Det är enkelt att förstå grunderna och kontrollen är precis. Missar man en not kan man inte skylla ifrån sig, det är alltid ens eget fel. Vilket är grunden för ytterligare en stark anledning till det beroendeframkallande konceptet; den eviga poängjakten.

Karriärläget i Guitar Hero handlar om att nöta en låt tills man klarar den. Det är monotont, det är tråkigt och risken finns att man till slut stänger av och nöjer sig med att vara bitter resten av dagen. Likväl fortsätter man att joxa med plastgitarren och svär över bångstyriga fingrar. Varför? För att man ska vara bra på Guitar Hero. Eftersom serien blivit väldigt erkänd utanför den mest inbitna kretsen av spelare känner de flesta ungdomar idag till vad Guitar Hero är för något. Inte sällan har de själva spelat en hel del, kanske äger de själva något av spelen. Pratar man med någon som spelat Guitar Hero handlar allt om prestation. Hur bra man är jämfört med andra. Direkt vill man veta vilken svårighetsgrad personen i fråga spelar på, för svårighetsgraden säger en del om personens ambitioner i spelet.

Kör man på Easy är man antingen en total nybörjare eller en komplett nolla. Kör man inte på Easy hävdar man att Guitar Hero inte är menat att spelas på Easy. Kör man på Normal är man allt från halvkass till halvbra, men absolut inget mer. Varför går du inte upp till Hard, är den omedelbara följdfrågan. Hard är lägstanivån att spela Guitar Hero på utan att behöva skämmas inför folk. Kör man på Hard har man acceptans från andra spelare. Expert däremot, är respektingivande. En spelare som kör på Expert är så grym man kan bli, eftersom det inte finns någon högre svårighetsgrad som kan bevisa motsatsen. Man visar gärna upp sina färdigheter inför tappade hakor och öppna munnar. Det är just här som avigsidan med Guitar Hero kommer fram, den eviga jakten på att bli bättre för att till slut få respekt hos andra spelare. Få spel mäter skicklighet lika precist som Guitar Hero, vilket obönhörligt delar upp spelarna i två läger, de som etiketten ”dålig” och de som får etikettiken ”bra” eller i vissa fall ”bäst”. Själv erkänner jag öppet att jag tillhör den förstnämnda gruppen. Jag spelar på Normal och surar över att Slow Ride fortfarande är en medioker låt, som nu blev betydligt svårare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar