fredag, januari 09, 2009

Varför börjar man alltid för sent?

Photobucket
I veckan har jag haft två inlämningar att göra klart. Igår lämnade jag in en filmanalys på filmen Babel, idag lämnade jag in ett par uppgifter om filmdramaturgi. Båda inlämningarna var ganska omfattande och krävde en del arbete. Men hur mycket arbete det än är börjar jag alltid för sent. Filmanalysen började jag med kvällen innan. På morgonen var jag halvvägs och tvingades då stressa lite för att hinna med allt till deadlinen kl 13. I morse hade jag knappt börjat med inlämningsuppgifterna som skulle lämnas in kl 15. Ändå står jag där i skolan, framför skrivaren, ett par minuter innan 15:00, med ett komplett arbete. Och det är här problemet ligger; jag blir alltid klar i tid i alla fall. Vilket kanske inte bör ses som ett problem, då jag alltid klarar mig, men på senare tid blir det allt svårare att fortsätta på samma linje. När jag till slut sätter mig ner har jag i bästa fall tio timmar på mig att producera ett färdigt arbete.

Det första problemet detta skapar är den där segheten och motivationsnedgången som alltid infinner sig efter ett par timmar, ingen människa orkar sitta och arbeta effektivt med en krävande upppgift i tio timmar. Det andra problemet är att det aldrig blir tio timmar i ostörd arbetstid ändå, man måste ta paus för mat och sträcka på benen då och då, vilket tenderar att stjäla lite för mycket tid. Det tredje problemet har att göra med den effektivitet som tidspressen kräver, jag hinner inte koncentrera mig på något annat som möjligen måste fixas under tiden, vilket i förlängningen kan leda till att viktiga saker att ta itu med bara läggs på hög.

Ovanstående problem uppstår dock aldrig för mig, eller åtminstone inte i särskilt stor omfattning. Detta gör att jag fortsätter på samma linje hela tiden, jag börjar sent för jag vet att jag är som mest motiverad då, och att jag ändå kommer att klara. På sätt och vis hade det varit nyttigt med en riktig katastrof i arbetsväg, man lär ju sig av sina misstag. Kanske behöver det inte gå så långt, kanske skulle jag själv kunna ta mig i kragen och disciplinera mig till att börja något tidigare varenda gång. Det är svårt att själv ta tag i sin egen oförmåga att börja i vettig tid, speciellt med högskolans fokus på ansvarsfrihet för studenterna. Det är ingen lärare som påminner mig om att göra klart hemuppgifterna, det är ingen i min lägenhet som säger åt mig att börja plugga på eftermiddagen. På gott och ont förstås.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar