lördag, februari 28, 2009

Att läsa en god bok

Photobucket

Jag läser knappt några böcker längre. Och då menar jag böcker jag läser just för att jag vill läsa dem, inte kurslitteratur om politik och journalistik. Under hösten läste jag en enda bok, Änglar och demoner av Dan Brown. Dan Browns böcker är oerhört lättlästa, men misslyckas med att skapa en djup handling, fascinerade karaktärer och genuint spännande moment. Det är ungefär som en Big Mac på McDonald's; du vet vad du får, det smakar sådär och du är inte mätt efteråt. Ändå var det just en sådan bok jag läste förra hösten. Antagligen berodde det på ren lathet och brist på läslust, snarare än brist på tid och ork. Men nu tänker jag försöka råda bot på läsuppehållet och bli en mer upplyst människa.

Först ut är en engelsk deckare som jag bara precis börjat med. Den heter The Whaleboat House och är skriven av en viss Mark Mills. Jag fick den i julklapp av min bror förrförra julen, eller om det var julen före det, eller kanske var det en födelsedagspresent. Aja, strunt samma, det viktigaste är att jag nu tar itu med den. Den verkar vara riktigt bra, ett lik gjorde entré redan i första kapitlet och spänningen är på topp. Men som alltid tar det ett tag innan man verkligen är fast i boken, ett par hundra sidor in brukar jag ha svårt att släppa taget om riktigt bra böcker. När jag väl passerat den där tröskeln som utgör de första hundra till hundrafemtio sidorna kommer jag in i det där sköna läsflytet. Jag hoppas verkligen jag gör det med denna bok, mest på grund av att den är skriven på engelska. Därigenom får jag en uppfräschning av mina språkkunskaper. Eller tja, åtminstone ett tillfälle att faktiskt bevisa för mig själv att mina kunskaper inte försämrats sedan andra året på gymnasiet och kursen Engelska B.

Efter The Whaleboat House har jag en hel hög med böcker att läsa. Jag listar alla olästa böcker jag har i min hylla:

Vägbygge av Stephen King
När lammen tystnar av Thomas Harris
Sjöjungfrun av Camilla Läckberg
Red Rabbit av Tom Clancy
Från Platon till Gorbatjov av Sven-Eric Liedman
Filosofi i fickformat av Voltaire (Bygger på urval av Voltaires texter)
Edward Finnigans upprättelse av Anders Roslund och Börge Hellström
Shantaram av Gregory David Roberts
En bit av mitt hjärta av Peter Robinson
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund
Den döende dandyn av Mari Jungstedt
Ett hus av sand och dimma av Andre Dubus III
Olycksfågeln av Camilla Läckberg
Magistern av Frank McCourt
Varsel av Stephen King

Totalt 15 böcker och ett tusental sidor. Jag har minsann att göra under året. Och det här är ju bara böcker jag har just nu, antagligen kommer lagret att fyllas på lite allt eftersom jag fyller år, firar jul och drabbas av plötslig köplust. Jag hoppas hela sommaren regnar bort.

torsdag, februari 26, 2009

Ett steg närmare himlen...

Photobucket

Häromdagen fick jag en broschyr hemskickad till mig. Framsidan har en bild på det lokala kapellets klocktorn och meningen Ett steg närmare himlen... skriven under. Tydligen firar kapellet 25 år, sedan 1984 har invånarna i norra Kalmar kunnat gå på gudstjänster där.

I inledningen beskrivs olika anledningar att besöka kapellet.

1. Gå på gudstjänst
2. Äta soppa i caféet
3. Sjunga i kör
4. En stunds stillhet
5. Möta andra människor
6. Läsa tidningen

Men, påpekar prästen, kapellet finns också till "för att påminna oss om det större, om det eviga, om Gud."

Vi kan därmed dra slutsatsen att de som går till kapellet är något av följande:

1. Snåla (Punkt 2 och 6.)
2. Sällskapssjuka (Punkt 5.)
3. Amatörsångare (Punkt 3.)
4. Ensamvargar (Punkt 4.)
5. Kristna (Punkt 1.)

Med följande lärdom i bagaget vågar jag mig på uppgiften att formulera en passande slogan för kapellets kommande reklamkampanjer.

"Trött på att gå på dyra restauranger?
Orkar du inte längre betala för morgontidningen?
Blev du nobbad av Idol-juryn?
Är du antingen översocial eller asocial?
I kapellet hjälper vi dig att finna Gud."

"Möt Gud över en billig soppa och gratis morgontidning."

"Vi struntar i om du kan sjunga eller ej.
För oss är det ingen stor grej.
Men du måste betala din soppa som innehåller fisk.
Annars kommer Gud att ge dig en massa smisk."

tisdag, februari 24, 2009

Journalistik och samhälle

Photobucket

Idag var det kursintroduktion för den nya kursen Journalistik och samhälle. Som den duktiga student jag är tog jag med mig samtliga fyra böcker som utgjorde den obligatoriska kurslitteraturen. Nu är visserligen det där med obligatorisk kurslitteratur en sanning med modifikation, men det är en annan historia/ett annat blogginlägg.

Jag öppnade mitt kollegieblock och lade upp böckerna på det uppfällda bordet. Jag var redo för kursintroduktionen med ett överbelamrat bord fyllt av dyr kurslitteratur. Nära tusen kronor hade de fyra böckerna kostat, en enormt stor summa för en student. Men vad gör man inte för att hänga med på föreläsningarna? Nu återstår det bara att få reda på vad jag måste läsa i böckerna och vad jag kan strunta i. Jag menar; inte förväntar sig lärarna att vi läser exakt allting i fyra böcker? (Det är ju för sjutton 1 000 sidor. Som inte handlar om Harry Potter.) Därför tog jag med mig alla böcker, för att anteckna och markera i innehållsförteckningen.

Men inte fick jag någon litteraturgenomgång. Istället börjar läraren direkt med en föreläsning om makt, politik och demokrati. Men innan jag beskriver föreläsningen tänkte jag ge mig i kast med att beskriva den bild jag fick av läraren. Hon är en veteran inom läraryrket och pensionen ser ut att närma sig så smått. Hon verkar kunna sin sak, men låter powerpoint-presentationen prata lite för mycket. Det allmänna ointresset för politik i klassen stör henne, hon vill få oss engagerade men har svårt att locka till sig vår uppmärksamhet. Hon står där nere framför hela klassen, leendes ett typiskt lärarleende. Hon konstaterar lite ledsamt att våran klass verkar vara mindre än de andra journalistklasserna hon haft tidigare år. Sanningen är att det är precis tvärtom, antalet sökande till höstterminen 2008 var så stort att programmet utökades från 60 till 80 platser. Men det är det ingen i klassen som har hjärta att berätta.

Under föreläsningens första timme funderar jag över vem eller vad jag associerar läraren med. Något är bekant med hennes utseende, hennes hållning och hennes kläder. Till slut kommer jag på det. Hon ser precis ut som en tågkonduktör där hon står framför powerpoint-presentationen. Hon ser ut att hälsa på resenärerna och be om biljetten när hon glatt förklarar vad diktatur egentligen är. Eh, ja, och där lämnar vi det lilla utspelet.

Hon är absolut ingen dålig lärare, men ämnet är något svårsmält för sega journaliststudenter. Inte för att det är svårt, utan för att det är lätt. Vi vet redan grunderna. Men, börjar läraren, den här kursen är djupare än så. Det är en bra början, klart att alla vill kunna glänsa lite med djup kunskap om svensk politik. Tågkonduktören har lockat oss med ett löfte om en fantastisk resa. (Åtminstone var det så jag tolkade det.)

Föreläsningen börjar och mitt intresse är på topp. (Visserligen är jag lite bitter över att läraren skippar litteraturgenomgången, men det kan jag ta. Bara att maila och fråga vad jag behöver läsa.)

Första frågan som besvaras är; vad är statsvetenskap?

Bra fråga att ha som inledning, det ger en bild av vad kursen kan tänkas innefatta.

Statsvetenskap handlar om hur gemensamma frågor i ett samhälle aktualiseras, artikuleras, aggregeras, beslutas och genomförs.

Okej, nu vet vi det. Verben artikuleras och aggregeras fick också en förklaring. Nu till dagens ämnen; makt, politik och demokrati. Tre jättestora ämnen som vem som helst skulle kunna prata om i timmar. Läraren påpekar snabbt att jovisst, givetvis har vi redan gått igenom det här på gymnasiet. Men nu är det skillnad lovar hon. Det här är ju högskolan, vi är ju allmänbildade och intresserade, nu går vi på djupet.

Men istället för en djupdykning blir det magplask i barnpoolen. Det hela är en ganska smärtsam upplevelse på dryga tre timmar. Men vi lär oss en massa saker:

MAKT ÄR INFLYTANDE.

SOM JOURNALISTER HAR VI MAKT.

DET FINNS OLIKA MAKTMEDEL.
(Vi får rast för att kunna diskutera kring vilka maktmedel det kan tänkas finnas i dagens samhälle.)

VÅLD, PENGAR, SPRÅK OCH KUNSKAP ÄR OLIKA MAKTMEDEL.
(Ge tusan i att blanda ihop dem.)

DET FINNS HIERARKIER I DAGENS SAMHÄLLE.
(Paralleller dras till Djingis Khans mongolarmé. Vi får en stund på oss att fundera vilka skillnader det finns mellan dagens samhälle och Djingis Khans armé. Vi kommer med hjälp av läraren fram till att förr kunde inte folket rösta bort Djingis Khan, men idag kan vi rösta bort Reinfeldt.)

POLITIKERNA HAR MAKT. (Men medborgarna och media har också makt.)

Vi får också lära oss att om två olika länder rustar för krig, så blir det till slut krig. Vi får gissa oss till vad som hade hänt om Sovjet och USA aldrig rustat upp för krig. Läraren förklarar att det då hade varit fred mellan länderna. Men det är inget alternativ, fortsätter läraren. Man MÅSTE rusta, förklarar hon och ritar upp en modell för att visa oss svart på vitt, så att alla förstår. Om bara USA hade rustat för krig hade USA vunnit, och vice versa. Vi säger jaha och nickar i samförstånd.

Vi ritar en hierarkipyramid som symboliserar Sverige 2009. Läraren klargör att det finns en elit som har mer makt än andra. Fredrik Reinfeldt är med i eliten. Och ett par tusen andra, såsom chefer för stora själlösa företag. Det är väldigt mycket män i toppen av pyramiden. 94% av befolkningen utgör den stora massan i botten. Där befinner vi oss alla just nu, men vi kan klättra uppåt om vi vill vara en del av eliten.

Vi gör en tabell med för- och nackdelar med kommuniststyre. Trygghet och klasslöshet är bra, men kass yttrandefrihet är dåligt. Dessutom kan de rika bli trötta på att dela med sig av sina rikedomar och flytta från landet. Den avslutande slutsatsen blir att det hela är "en ideologisk fråga hur man tycker att det ska se ut". Fritt fram att vara öppet kommunistisk alltså.

Föreläsningen avslutas och läraren ber oss reflektera över det vi lärt oss. Kanske kan vi diskutera makt, politik och demokrati nästa gång vi ses. Själv är jag fortfarande lite bitter över att jag helt i onödan släpade med mig fyra tunga böcker. (Genuspolisen skvallrar om att endast en av nio författare är kvinna.)

Jag ska maila tågkonduktören och fråga vad jag egentligen behöver läsa på. Min enda farhåga är att jag i svaret kommer att överösas med en lång text om vad makt och politik egentligen är, skräddarsytt för den ambitiösa högskolestudenten.

--------------

FÖRTYDLIGANDE: Jag har ingenting emot läraren. Och kursen kan mycket väl visa sig vara mycket givande. Detta inlägg syftar endast på att ironisera över kursintroduktionens löjligt enkla upplägg. Läraren har i verkligheten ett riktigt namn.

söndag, februari 22, 2009

E1422 och glutamat

Photobucket

Jag tycker att all konserverad mat känns lite smått sunkig. Som om maten har preparerats med en massa kemikalier för att skjuta fram bäst-före-datumet. I mitt skafferi har jag köttfärssås på burk. Den håller enligt datumet till den 21 augusti 2010. Tanken på att köttfärssåsen ligger där i burken och vilar i 1,5 år innan den äts upp gör mig lite äcklad. (Vi bortser för en stund att det är väldigt troligt att jag äter upp den tidigare.) Vad innehåller den som gör den så hållbar? Få se nu, ska leta efter suspekta ingredienser i förteckningen. Nja, det verkade inte vara alltför skumt, förutom de förväntade ingredienserna hittade jag bara förtjockningsmedel E1422, vegetabilisk olja och jästextrakt. Av de tre är vegetabilisk olja det som låter mest sunt för kroppen. Förtjockningsmedel E1422 har den illavarslande klassificeringskoden efter sig. Få vet nog vad E1422 står för. Varför bemöda sig med sånt strunt? Men jag ville veta och sökte snabbt och enkelt upp svaret på internet.

E1422 står för acetylerat distärkelseadipat och gör stärkelsen mer tålig för omrörning och värme. Okej, skönt att veta, nu kan jag pusta ut. Acetylerat distärkelseadipat, att jag inte listade ut det direkt. Nästa fråga blir osökt; är det farligt ändå? Nej, EU har godkänt alla E-numrerade tillsatser. Och enligt Livsmedelsverket godkänner inte EU tillsatser som är farliga för människor, det får ses som en enorm lättnad. E1422 är alltså ofarligt att få i sig. (Men som med allt annat går det säkert att missbruka med överkonsumtion.)

Jästextrakt då? Det är en annan historia, genast visar sig en mörkare sida av köttfärssåsen. Det är dags att reda ut allting innan både ni läsare och jag får panikångest. Jästextrakt innehåller något som kallas glutamat. Glutamat finns naturligt i grönsaker, vete och soja. Det finns också som tillsats med E-nummer E620-E625 och ofta som dold ingrediens i diverse tillsatser, bland annat just jästextrakt. Vad är det som är så farligt med glutamat? Livsmedelsverket lugnar med beskedet om att det vardagliga intagandet av glutamat inte har visat några bieffekter. Tvärtom är det bra för vårt immunsystem och tarmarnas arbete. Rapporter om överkänslighetsreaktioner förekommer, men då endast i form av huvudvärk, svettningar och tryck över bröstet som går över efter några timmar. Dessutom verkar det vara svårt att koppla detta till just glutamat. Vid överdosering då? Visst borde jag må jättedåligt om jag vräker i mig glutamat? På det svarar Livsmedelsverket lite otillfredsställande:

"Det finns inte någon gräns för ett acceptabelt dagligt intag för glutamat. Det beror dels på att kroppen behöver glutamat och dels på att man normalt får i sig mycket glutamat från vanlig mat."

Fritt fram att konsumera glutamat så mycket man förmår alltså. Det verkar som att jag kan se fram emot köttfärssås den 21 augusti 2010.

Livsmedelsverkets lista över E-nummer: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=20693&epslanguage=SV#kon

Mer om glutamat: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=20836&epslanguage=SV

fredag, februari 20, 2009

Kalmar - Falkenberg

Photobucket

Igår åkte jag tåg hem till Falkenberg. När jag bokar en ny hemresa är det som ett lotteri, jag vet aldrig vilken väg jag tar. Gemensamt för alla sträckor är att jag måste byta någonstans, antingen i Lund, Hässleholm eller Göteborg. Ibland byter jag även i Alvesta. Igår kunde jag glädja mig med att bara åka förbi Alvesta och inte behöva byta förrän i Göteborg. Kalmar - Göteborg tar fyra timmar och har en hel del stationer på vägen. Hade det inte varit kolsvart ute hade jag kunnat roa mig med att beskåda det småländska landskapet svischa förbi utanför fönstret. Nu blev det mörkt redan i Alvesta och iPoden fick istället stå för underhållningen.

Jag lyssnar på några av mina största spellistor med ett par tusen låtar i varje. Nackdelen är att genrer och kvalité varierar lite väl mycket och helheten blir en ihoprörd soppa av olika ingredienser som ibland skär sig med varandra. Att ena stunden lyssna på Radiohead för att sedan hamna i sväningaste Abba-låten känns inte helt rätt. Men det är bättre än ingenting, för i tågvagnen pågick ständigt ointressanta diskussioner om sjöfart, snygga tjejer i Göteborg och vad familjen ska göra under kvällen.

Under färdens första timme saknar min vagn ström. Det är kallt och lamporna fungerar inte alls. Men dagsljuset lyser upp och efter ett tag återfås strömmen i vagnen. Och genast försvinner mycket av likheten med sibirisk tågstandard. Ett annat problem får aldrig en lösning; tåget saknar resturangvagn efter strul i Kalmar. Fyra timmar på ett tåg utan möjlighet till mat känns tungt för någon som var inställd på att förse sig själv med SJ:s kulinariska läckerheter. Istället fick jag hålla till godo med Burger King i Göteborg och hetsätning mellan tågbytet.

Idag fyller min bror 18 år, det är den största anledningen till varför jag åkt hem just denna helg. Igår på tåget insåg jag att jag aldrig varit hemifrån såhär länge i sträck, en och en halv månad utan att träffa någon familjemedlem. Visst har det varit lite segt emellanåt, men överlag har det gått väldigt bra. Min brors födelsedag firades på det sedvanligt lugna sättet. Antingen firar bara vi i familjen eller så har vi ett par kaffegäster, men det är aldrig en fråga om några större festligheter. Det är så vi gör i min familj.

Min bror fick en bok om ockultism inom nazismen av mig. Det tråkiga med att ge bort boken var att jag själv blev smått fascinerad av naziockultism i affären. Nu tvingas jag vänta ut min bror innan jag möjligtvis kan få låna den av honom.

onsdag, februari 18, 2009

Teknikkillar och fullmäktige

Photobucket

Idag tog jag min trasiga kamera till teknikexpen på högskolan. Där jobbar två riktiga tekniknördar som jag tyvärr inte kan namnen på. Jag förklarade situationen för de båda männen. Objektivet är helt snett. Linslocket går inte att få upp och det går väldigt trögt att zooma. I det läget är objektivet naturligtvis oanvändbart. Teknikkillarna frågade om de fick friheten att göra vad och hur som helst för att försöka fixa objektivet. Visst sa jag. Det slets och drogs, bankades och slogs. Efter en stund pillades objektivets små skruvar upp och insidan blottades. De båda teknikkillarna blev genast entusiastiska och började prata om alla små delar där inne. Jag förstod inte riktigt allt utan tyckte mest det var underhållande att se de båda männen bli uppspelta över dissekerad teknik.

Men att mitt objektiv slaktats upp i stycken av ivriga teknikkillar löste inte mitt kameraproblem. Jag måste ju få tag på ett nytt objektiv på något sätt. Men teknikkillarna hade en lösning; högskolan hade ett likadant objektiv på lager, helt oanvänt. För 500 kronor fick jag ett nytt objektiv. Jag tackade för hjälpen och lämnade mitt gamla objektiv till teknikkillarna. Den ena av dem förklarade att man skulle kunna använda mitt gamla objektiv som ett robotöga. Jag är fortfarande inte helt säker på om han var seriös eller bara skojade.

Igår var jag på studentkårens första fullmäktigemöte. Fullmäktige är om jag förstår det hela rätt det högsta beslutande organet inom studentkåren. Fullmäktige har 35 platser och träffas tre gånger per termin. Just nu är vi runt 25-30 ledamöter, vilket alltså innebär att platserna inte är fullt tillsatta. Det är så med studentaktiviteter, intresset hos studenterna är ofta ganska dåligt. Många orkar eller vill inte engagera sig, vilket är synd men ofrånkomligt, det funkar inte att tvinga studenterna till handlingskraft. Istället får studentkåren hoppas på de individer som har tid, lust och ork att engagera sig inom de olika instanserna. Igår var det alltså fullmäktigemöte för första gången för det nyvalda fullmäktige. Klockan fem på eftermiddagen går jag in i mötessalen och möts av en aula full av ledamöter. Före mötet har alla ledamöter kunnat hämta ett häfte med debattmaterial. Nu sitter alla där redo. De flesta ledamöter har dragit pilar mellan textstycken och skrivit i marginalen, färglagt meningar med understrykningspenna och gjort fina anteckningar med vettiga tankar och argument. Åtminstone är det vad jag tror de flesta har gjort. Seriositeten är hög. Jag känner mig som en del av en studentriksdag och liknelsen är ganska bra beskrivande.

Så börjar mötet. Alla följer med i häftena. Alla lyssnar på talman. Alla gör sitt bästa för att hänga med i svängarna. Det är inte alltid så lätt att hålla allting i huvudet och ibland blandar jag ihop olika yrkanden med varandra. Efter någon timme märker man vilka av ledamöterna som ständigt pratar, och vilka som aldrig gör det. Nu är visserligen en stor del av fullmäktige nyss tillsatt och har precis påbörjat den studentpolitiska banan, men bland veteranerna finns det tydliga skillnader i debattaktiviteten.

Det finns ledamöter som hela tiden skriver nya yrkanden, som ständigt matar den brinnande debatten med bensin. För det mesta är detta både bra och underhållande, ibland är argumenten mycket berikande, ibland är dem något ogenomtänkta. Likaså är debatten ibland tröttsam att lyssna på, med fokuserande på enstaka formuleringar i policydokument och huruvida vissa ord passar in eller inte. Det hela tenderar då och då att lägga sig på en lite seg detaljnivå där dokumenten skannas i jakt på minsta felaktighet. Ändå måste denna debatt få finnas, och självklart ska alla dokument granskas med extremt kritiska ögon. Men när man efter åtskilliga timmar tar del av en debatt om huruvida ordet ska är bättre än bör händer det att man inte riktigt lyssnar så uppmärksamt på vad som sägs. Inte för att man vill vara otrevlig eller visa sitt missnöje med debattklimatet, utan för att man helt enkelt inte orkar med att vara uppmärksam och helt uppslukad av debatten hela tiden.

Mötet slutar inte förrän sex timmar senare, lite efter elva på kvällen. Då är man som nyinvigd helt utmattad, trots att man inte varit speciellt delaktig i debatten. Jag cyklar hem i februarimörkret, tänker att vi går mot ljusare tider trots att snön och kylan fortfarande påminner om att vintern inte riktigt är över. Men snart är våren här, det gäller att blicka framåt ibland. Eller åtminstone hålla blicken borta från snöslask och glashala vägar.

måndag, februari 16, 2009

En trasig kamera

Photobucket

Jag körde vält med min cykel tidigare idag. Kalmars gator är obarmhärtiga mot cyklister så här års. Jag slog mig inte så farligt och kunde cykla vidare direkt. Däremot upptäckte jag senare att min kamera gick sönder i kollisionen med marken. Mitt objektiv är helt snett, jag kan inte ens öppna linslocket. Jag besökte på vägen hem två stycken fotoaffärer och bad om hjälp och råd. I den första affären skrämde biträdet upp mig med tal om Canons egna reparatörer och dyra kostnader. I den andra affären verkade det först lite mer hoppfullt, en kvinna bakom disken tog med sin kameran till en av deras specialister bakom stängda dörrar. Jag väntade någon minut i butiken och hoppades att specialisten var någon mirakelmänniska. Men tiden för mirakel är tydligen över och kameran var fortfarande sönder.

Jag har fortfarande förhoppningar om att få ut försäkringspengar för kameran. Idag ska jag cykla ner till mitt försäkringsbolag och berätta min tragiska historia. Jag hoppas att det stora försäkringsbolaget med männen i kostym och kontrollerade frisyrer har lite hjärta kvar.

Som lite uppföljning till mitt föregående inlägg kan jag nu konstatera att jag inte kommer att köpa Coop X-tras kaffe mer. Jag dricker upp det kaffet jag har kvar, men sedan är det slut med nickelknarkandet. Är jag löjlig? Aningen. Ger jag efter för larmrapporten? Jovisst. Men naturligtvis slutar jag inte tvärt med att överhuvudtaget dricka kaffe, än så länge har jag lite sund distans till det hela. Det kanske kan verka lite dubbelmoraliskt att först ironisera över larmrapporten och folks hysteriska reaktioner, och sedan själv ändra sin konsumtion, men jag tyckte bara att tabellen så tydligt visade att Coop X-tras kaffe verkligen är betydligt sämre än de dyrare sorterna. Allting stod där, svart på vitt, helt glasklart. Jag är villig att betala lite mer för bättre kaffe. Trots att jag fortfarande inte har jättekoll på vad nickelkonsumtion egentligen innebär. Men egologiskt kaffe är ju alltid positivt. Och vips, så känner jag mig som en lite sundare människa.

Jag hoppas att ingen av er läsare satt uppe sent igår, för dessa rader skrevs på tisdagsförmiddagen. Det här är första gången jag dragit tiden över såpass mycket. Oftast brukar jag dra över minuter eller ett par timmar, därav står det 23:59 som tidsangivelse på många av mina inlägg. Det fungerar helt enkelt inte att följa tidsgränsen alltför slaviskt, jag måste ju tänka på kvalitén också.

lördag, februari 14, 2009

Oss nickelknarkare emellan

Photobucket

Jag har druckit sedan jag var 12 år. När jag var 13 började jag konsumera regelbundet. Sedan dess har jag druckit kaffe i princip varenda dag. Det blir flera tusen koppar om man räknar ihop allting, säkert över fem tusen. Och få gånger har jag tänkt att det skulle vara farligt att dricka. Visserligen vet jag att man kan dö om man får i sig för mycket koffein, men allt som överkonsumeras i viss mängd dödar ju till slut.

På sida 16 i dagens nummer av Barometern står det hur stor mängd koffein 12 olika kaffesorter innehåller. Min personliga favorit; Coop X-tras bryggkaffe, kommer på näst sämsta plats. Den innehåller den ofantliga mängden 18 milligram koffein per gram kaffepulver. Den siffran säger mig ingenting. Men det är inte bra, enligt den granskande konsumtionssidan Testfakta. Men det är inte koffeinet som är det största giftet enligt artikeln; något vid namn nickel finns också med i samtliga kaffesorter. Precis som innan gör Coop X-tra dåligt ifrån sig, med 4-5 gånger så mycket nickel i kaffet som de dyrare märkena. Coop X-tra har belönats med den summerande kommentaren "Hög koffeinhalt och hög halt av nickel". Det verkar som om någon frestades att använda utropstecken för att ytterligare dramatisera allting.

Efter att ha läst hela alltet blir jag inte mycket klokare. Okej, Coop X-tra har högre halter av nickel och koffein än de dyrare sorterna, men vad betyder det egentligen? Finns det skäl att oroa sig? Jag beslöt mig för att gå vidare med saken, som den ångestfyllda kaffekonsument jag är.

Jag kollar på Testfaktas hemsida. (Upptäcker att Barometern lustigt nog bara kopierat och klistrat in direkt från hemsidan, och dessutom publicerat det på Kalmar-sidan. Bekväm journalistik i sin renaste form. Men någon på Barometern var hygglig nog att ge den ursprungliga artikelskrivaren en byline, så det är hälften förlåtet.) Jag hittar direkt det jag vill ha, en förklaring om hur farligt det är. Den accepterade nickelgränsen för kranvatten är tydligen 20 mikrogram per liter, och utspätt i kaffekannan innehåller testets sämsta kaffesort runt 80 mikrogram. Men vänta nu lite...det kan väl inte stämma? Nej, Coop X-tra presterade inte sämst i testet. Istället belönades sunkiga Bremer Kaffee med den titeln. Pust, vilken lättnad. Nu kommer bara de som har en förkärlek för billigt tyskt kaffe att dö i förtid.

Men efter lite huvudräkning kommer jag fram till att Coop X-tra landar på ungefär 55 mikrogram per liter. FEMTIOFEM MIKROGRAM. Det är mer än dubbelt så mycket som gränsvärdet. Och redan de som ligger vid gränsvärdet spelar med ruskigt höga kort. 20 mikrogram är för dem som vill ha lite spänning i vardagen, för dem som inte nöjer sig med att leva lugnt och dö vid 83. Vill du ha ett lagom farligt men ändå diskret alternativ till snus och rökning, då är 20 mikrogram nickel något för dig. Lockar det med lite tyngre preparat finns alltid Coop X-tras superknark i en matbutik nära dig.

Nu sitter du som läsare framför din dator med öppen mun och tom blick. Du lovar dig själv att aldrig mer köpa Coop X-tras produkter, de är säkert nerlusade med nickel hela bunten. Du filar på en sur insändare till lokaltidningen där du går till angrepp mot hela Coop Sverige. Du ringer runt till släkten, med förhoppningen om att kunna glänsa med din upptäckt. Men innan du gör allt det där vill jag bara berätta vad nickel är, allt för att du ska kunna göra ett proffsigt intryck med allt du företar dig. Nickel är ett grundämne med ett glänsande metalliskt utseende. Nu vet du det. Säger det dig ingenting? Äsch, dra till med atomnummer 28, det kemiska tecknet Ni och fördjupa med en utläggning om det periodiska systemet så kommer kritikerna tystna. Vän av ordning har segrat.

torsdag, februari 12, 2009

Tankar om användandet av internet

Photobucket

Det är inte lätt att vara ungdom. 2009 har varenda en tillgång till internet. Den övervägande majoriteten använder en dator dagligen. Som ungdom i Sverige år 2009 är internet en naturlig del av livet och vardagen. Själv lägger jag ner en hel del tid framför datorn varenda dag. Jag använder internet för att klara av mina studier. Där fyller internet en högst motiverad funktion, klart att jag måste kunna klara av mina studier, det kan ingen invända mot. Men sen då? När allt skoljobb är avklarat? Då börjar nya användningsområden att ta vid. Det här är första delen av en serie där jag ger mina reflektioner av internets funktioner och möjligheter.

Jag chattar dagligen med vänner. Men att kommunicera längre stunder i textform känns lite löjligt. Jag har då och då chattat i timmar i sträck (och gör det fortfarande ibland). Med tiden har jag allt mer börjat förakta sådana kommunikationsformer. Jag menar, om jag vill prata med vänner är det oändligt mycket personligare, intimare, trevligare och nyanserat om jag istället gör det i muntlig form. Varför ska jag sitta och skriva det mekaniska "haha" eller trycka på en glad smiley för att visa att jag tyckte något var roligt? Är det inte ofantligt mycket hjärtligare att höra kompisen vika sig av skratt än få :) skickat till sig?

Och hur tolkar jag egentligen :), :D, :O, ;), XD, och :P?
Vad skiljer :) från :D? Är det en fråga om hur mycket man skrattar?
Behöver man ens skratta för att skicka :D?
Och när jag ändå håller på; kan man ha XD som ansiktsuttryck i verkligheten?
Det måste vara fysiskt omöjligt att se ut som ett X med ögonen, och ett D med munnen. Jag vet, nu gör jag mig till lite, klart att jag vet vad alla smileys står för. Klart att jag behärskar chattspråket, jag har ju vuxit in i det. Men det får mig inte att tycka det är mindre avigt. Och då jag inte ens berört alla engelska och svenska förkortningar hit och dit.

Jag förstår mycket väl varför man använder sig av förkortningar av språket. Det ska gå snabbt när man kommunicera. Samtidigt måste alla förkortningar vara allmänt accepterade och motiverade. Om jag chattar med Erik och skriver JSGPTN förstår troligtvis inte Erik att jag ska gå på toaletten nu. Men skriver jag lol förstår han att jag skrattar högt. Men gör jag verkligen det? Oftast inte, lol missbrukas rätt friskt. Jag gillar inte själv att skriva lol, bara tanken känns absurd. Tänk er själva; att med ett enda litet ord få in allt det du kände inför det som var så roligt är en omöjlighet. Dessutom är det skillnad på lol och lol, ett hjärtligt skratt är inte det andra likt. Att ens försöka i skrift beskriva exakt hur roligt något var, och hur mycket man skrattade, är löjligt.

Istället för att skriva "fy fasen vad mycket jag skrattade innan, höll på att dö nästan" räcker det för många med ett lol. Att efter ett roligt skämt eller en underbar anekdot få ett lol till svar känns minst sagt fjuttigt. Det säger ingenting om vad i det roliga man egentligen tyckte vad roligt, hur roligt man tyckte det var, eller om man ens tyckte det var roligt. Jag kan skriva lol som svar för att snabbt och enkelt döda skämtet. Jag kan med ett par snabba tangentbordstryck ljuga om att jag tyckte något var kul, och komma undan med det.
- Okej, visst, det var ju jättekul, men du, hör på det här istället...

Ring upp istället för att spendera timmar framför chatten, tala direkt med vännen. Lyssna på röstläge, tempo, ton och styrka. Även tystnaden kan berätta saker. Tillsammans gör dessa komponenter det muntliga språket vida överlägset det skriftliga. Det är dessutom oändligt mycket ärligare. Ett verkligt leende säger mer än tusen XD.

tisdag, februari 10, 2009

Göran och Konsum

Photobucket

Göran knäpper jackan långsamt. Knapparna blänker så fint i solen. Men idag är det mulet. Det är januari. Tråkig månad. Det börjar alltid med att man är bakfull efter nyår. Titta på raketer och dricka tills man spyr. Det var trevligt sist, faktiskt. Trevligare än alla andra tidigare år till och med. Krister hade köpt på sig ett stort lager raketer, men sköt bara upp hälften, han var för full och trött redan från början. Jävla idiot egentligen, den där Krister. Ingen orkar eller vågar säga till Krister att låta någon annan skjuta upp. Det är alltid Krister som köper raketerna, Krister och ingen annan. Vem skulle våga utmana Krister på hans territorium? Ett år hade Lars köpt ett par små raketer, men det blev så konstig stämning då. Krister smällde nog Lasses raketer sist, om han inte minns fel. Lasse hade åkt hem först det året, redan vid ett. Själv skulle Göran aldrig få för sig att köpa raketer. Överskattat och dyrt. Han brukar kallas snåljåp, men ekonomisk låter bättre. Göran är ekonomisk, därför har han ingen bil. Därför går han till Konsum för att handla.

Göran hostar häftigt på vägen till Konsum. Förkylningen har ännu inte lagt sig. Han snörvlar lite. Drar in snoret i näsan. Sväljer. Det är äckligt men bättre än att fräsa ut. Han testade det ett tag, fräste alltid ut under en period av sitt liv. Ibland fick han inte ut allt, ibland ville det inte lossna riktigt. Han får rysningar bara av att tänka på det. Göran råkade en gång möta en vacker kvinna när det inte riktigt lossnade från näsan. Det vill Göran helst glömma.

Svängdörrarna öppnas. Göran griper tag om en grön kundkorg. Han tappar den nästan i marken när han osmidigt slänger ner handskarna och mössan. Halsduken får vara på. Så varmt är det inte inne på Konsum. Göran spejar med blicken, kontrollerar vilka som befinner i butiken. Tanten med den lilla fula hunden går med sin rullator borta vid charken, annars verkar det helt folktomt. Bra, det är jobbigt att behöva trängas med andra.

Gurka, tomater, salladshuvud, mjölk, bröd och lite konserver. Han går mot kassan. Lägger upp varorna på rullbandet. Tar två plastkassar och slänger upp dem efter varorna. Drar upp plånboken från fickan. Tar fram två hundralappar.

- 201 och femtio blir det då.

Han säger ingenting. Bara räcker över pengarna.

- En och femtio till behöver jag.

Han lyssnar inte.

- Hallå? Det här räcker inte.

Hon har höjt rösten nu, låter lite sträng. Göran tittar upp. Han tittar på henne för första gången. Han har aldrig sett henne förut, säkert en nyanställd. Hon är vacker. Hon har gyllenblont hår han skulle kunna dö för att få röra. En prinsessa som jobbar som kassörska på Konsum, väntandes på drömprinsen. Göran ska allt visa henne att han är prinsen som ska befria henne från Konsums tristess. Visa henne att hon förtjänar mer än ett jobb på Konsum. Hon förtjänar att älskas av honom. Han vill ha henne. Helst just nu. Men det går ju inte, det vet han. Hon jobbar säkert till fyra, hon kan ju inte bara gå ifrån jobbet. Dessutom vill hon ha en och femtio innan hon kan älska honom.

- Eh, va? Förlåt, vad sa du? Jag hade tankarna någon annanstans.

Hon ler. Tycker att han är gullig i sin förlägenhet. Det är ett gott tecken, det är en bra början.

söndag, februari 08, 2009

Melodifestivalen 2009

Photobucket

Igår tittade jag på årets första deltävling av årets Melodifestival. Jag hälsade på farmor och farfar över helgen och det föll sig naturligt att hamna framför teven lagom till klockan åtta.

Och så drog tävlingen igång. Jag såg alla låtar, kan inte påstå att jag blev jättefrälst av något. Alcazar förtjänade finalplatsen och gjorde kvällens bästa nummer. Annars var det tunt med imponerande prestationer. Visserligen är jag fel målgrupp då jag inte lyssnar på schlager, men Melodifestivalen är ju inte riktigt bara schlager utan kan då och då ha ett lite bredare utbud. Igår kväll var de åtta bidragen ganska standardaktiga och mer eller mindre mediokra, även om Scotts låt var helt okej och därmed den näst bästa.

När jag bedömer låtarna i Melodifestivalen gör jag naturligtvis det utifrån tävlingens samtliga låtar och tävlingens inriktning. Jag jämför låtarna med varandra, vilken som är bättre och sämre än de andra, vilken som har störst chans i Europafinalen osv. Ingen av låtarna representerar någon genre jag brukar lyssna på och det funkar därför inte att bedöma dem på samma sätt som med musik jag själv skaffar och lägger in på min iPod. Jag har helt enkelt en annan bedömningsmall när jag tittar på Melodifestivalen.

Trots att Alcazar och Scotts bjöd på okej låtar har jag väldigt svårt att se dem som några vinnare i Moskva, på senare år har ju lite mer annorlunda och avvikande låtar och artister haft lättare för att vinna. Scotts dansbandsdänga kommer inte ha en chans mot en skum öststatslåt. Men kanske har den stora finalen i Europa inte så stor betydelse. Kanske har svenska folket gett upp hoppet om svensk seger när öststaternas svågerpolitik dödar nästan all konkurrens. För visst konstaterar man alltid det under finalkvällen, att de där öststatsländerna och balkanländerna ALLTID röstar på varandra. Lite frustrerad blir man allt när man som svensk för en kväll önskar sig fler grannländer. Visst kan Norge eller Danmark vara bussiga nog att ge oss en tia eller tolva då och då, men vad hjälper det?

- ÅH NEJ, NU KOMMER DEN DÄR FÖRBANNADE FORMER YUGOSLAVIAN REPUBLIC OF MACEDONIA IGEN, KAN DE INTE HA NÅGOT NAMN SOM ÄR ENKELT ATT SÄGA? MÅSTE DET VARA SÅ MÄRKVÄRDIGT HELA TIDEN? OCH TITTA, DE RÖSTAR JU BARA PÅ VARANDRA!

- EN ETTA?!?! VAD I HELV... JÄDRA KOMMUNISTLÄNDER, DE HAR INGEN SMAK ALLS!

- ÅÅÅÅÅÅHHHHH, VARFÖR VAR DE TVUNGNA ATT DELA UPP SOVJETUNIONEN?! KUNDE DE INTE FORTSATT VARA ETT ENDA LAND?! DET HADE JU BLIVIT MYCKET MER SPÄNNANDE DÅ, OCH INTE SÅ UTDRAGET HELLER, DET TAR JU HELA NATTEN DET HÄR!

Melodifestivalen är och förblir ett fenomen jag har lite svårt att ta till mig. Jag kan uppskatta en del inslag, såsom den påkostade presentationen, pausunderhållningen och programledaren som gör sitt bästa för att skapa en glad och glamourös stämning. Likaså ogillar jag tävlingens långdragenhet med deltävlingar och Andra chansen, svenska folkets bevisligen dåliga smak och det eviga röstandet hit och dit.

Idag fylldes tidningarnas förstasidor med skandalrubriker. Melodifestivalen är ett skämt, de nya reglerna är för krångliga, Petra Mede suger, det är jobbigt att behöva ringa och rösta flera gånger och svenska folket förstår ingenting av den där internationella juryn. Folkstormen är ett faktum. Det är ju ändå Sveriges kanske folkligaste teveprogram vi talar om.

fredag, februari 06, 2009

Jag har rätt och alla andra har fel

Photobucket

Jag är en sådan typ som försöker bli en bättre människa. Men det försöker väl alla? Jo, ingen vill väl vara en dålig människa som bara är elak mot alla och aldrig ställer upp för någon annan. Ingen vill vara den onda i filmen, som alltid dör på slutet. Alla försöker i viss mån vara hyggliga medmänniskor. Men jag försöker vara mer än så. Jag har sedan en tid tillbaka haft en humanistisk människosyn. Som sekulär humanist tycker bland annat jag att alla människor har ett egenvärde som inte på några villkor får kränkas. Jag tar också avstånd från religioner och tror inte på någon gud. Dessutom tycker jag att rasism, homofobi och machosism är avskyvärt. Sån är jag och sån vill jag vara. Det här är mina åsikter och ingen kan få mig att lättvindigt överge dem för andra.

Jag tänker ibland att mina åsikter är bäst och världen hade varit en bättre plats att leva på om alla haft samma åsikter som jag. Det tror jag egentligen inte stämmer, vi människor måste få vara olika varandra. Det är olika individer som skapat världen vi lever i, individer med vitt skiljda tankar och åsikter. Det som är gott i någons ögon är ont i någon annans. Givetvis är mina åsikter inte värda mer än någon annans, men fortfarande är mina åsikter dem som just jag tycker är bäst. Hade jag tvekat hela tiden, kanske undrat över om det egentligen är rätt att tycka som jag gör, hade jag inte kommit någon vart. Nu menar jag inte att man till varje pris ska behålla sina åsikter och aldrig vika en tum för någon. Man måste vara beredd att ompröva åsikter och värderingar. Tänka vad som kan vara rätt i vissa situationer och vara medveten om andra faktorer. Det som är rätt nu kanske inte är rätt i framtiden, det som är rätt för någon behöver inte vara rätt för någon annan. Allting beror på hur man ser på världen, ur vilken vinkel och med vems ögon. Rätt och fel är alltid något relativt.

Jag har en tendens att döma personer som har åsikter jag starkt ogillar. Som att kontrasten i våra åsiktsskillnader spär på min uppfattning om personen. Tycker någon att homosexuella män är äckliga blir genast personen en stereotyp i mitt huvud. Inte sällan skenar min fantasi i väg och målar upp en rasist, en mansgris, en fanatisk kristen och alkoholproblem. Jag lägger till och drar ifrån. Skapar mig en bild av en person mitt huvud säger åt mig att avsky. Jag avskyr till slut personen mer än den ursprungliga åsikten. Mina tillagda egenskaper stämmer ibland i vissa fall, andra inte alls.

Är man psykolog skulle man säga att mina egenkonstruerade egenskaper är ett resultat av haloeffekten, vilket är att just bygga på med fler egenskaper av samma sort. Hur undviker man haloeffekten då? Och vill man verkligen undvika den? Orkar man vara så tålmodig med alla man möter? Jag har i nuläget inte själv några jättebra svar på mina frågor, kommentera gärna om du har några egna funderingar kring ämnet.

torsdag, februari 05, 2009

Två nyanser av välfärd

Photobucket

- Varför är allting så jävla vackert?

- Hur menar du då?

- Ja, du vet, när det känns rätt, när man inte har några problem. Man bara tänker på hur jävla lycklig man är.

- När känner du så? Har du den känslan nu?

- Nej, inte nu, inte riktigt. Men ibland kommer den krypandes.

- Krypandes?

- Ja, alltså, långsamt sjunker känslan in. Man har inga problem alls, för tillfället. Känner aldrig du det?

- Det gör jag väl. När jag betalat månadens räkningar och fortfarande har lite över.

- Nej, det är inte så jag menar. Blir du lycklig av att betala räkningar?

- Jag blir nöjd av att bli färdig med viktiga sysslor. Få saker gjorda i tid.

- Men nöjd är ju inte samma sak som lycklig. Bankchefen kan vara nöjd över sin insats under finanskrisen, men inte fan behöver han vara lycklig för det. Han kanske är otrogen mot sin fru, vem vet.

- Det var väl ett dåligt exempel.

- Jaja, kom med något bättre då.

- Äsch, kommer inte på något nu.

- Du ser, du har ingen fantasi.

- Det har jag väl visst det. Jag spelar ju i ett band, hjälper till att skriva låtarna till och med.

- Vad handlar låtarna om då? Evig kärlek kanske?

- Va inte så taskig hela tiden. Visst, låtarna handlar oftast om kärlek och så, men det ska väl vara så. Vi är ett sånt typ av band.

- Ett band som ger publiken EXAKT det den vill ha?

- Om du säger det så. Men vi har faktiskt ett par låtar som inte handlar om kärlek.

- Du menar den där låten om en sommar för flera år sen? Och den där röda Forden?

- Ja, bland annat den.

- Och hur många band har inte låtar om somrar och bilar?

- Sluta nu, kan vi inte prata om något annat?

- Som du vill.

----------------------------------------------------------------------

- Varför stängde du av?

- Äh, det var ju ändå inget bra.

- Det var ju Dödligt Vapen 3 på fyran. Jag tittar hellre på den än att inte göra någonting.

- Men du har väl redan sett den? Dessutom är den mycket sämre än ettan och tvåan.

- Visst är den sämre än ettan, men vafan, den duger som underhållning.

- Kan vi inte bara prata istället?

- Om vad?

- Om oss.

- Oss? Vad är det frågan om?

- Vi pratar knappt med varandra längre.

- Det gör vi väl visst det, vi pratar ju varenda dag.

- Ja, vid frukosten. Sen sticker du till jobbet och kommer inte hem förrän fem i bästa fall. Och då vill du vara ifred.

- För att jag, till skillnad från dig jobbar måndag till fredag och är jävligt trött när jag kommer hem. Eller du kanske vill att jag ska sluta arbeta?

- Lägg av, det var inte så jag menade och det vet du.

- Men vafan ska jag göra då?

- Jag vet inte, jag skulle bara vilja att du inte isolerar dig så fort du kommer hem. Det är tråkigt både för mig och barnen.

- Du tänker bara på dig själv, barnen skiter fullständigt i om jag leker med dem eller inte, de har ju varandra.

- Bara för att din pappa struntade i familjen behöver väl inte du göra detsamma?

- Håll käften. Jag är trött och ska gå och lägga mig.

- Halv tio på en lördag?

- Mm, jag sov dåligt inatt.

- Du sov dåligt? Det är inte du som går upp och ger mat åt barnen varenda gång de vaknar. Du kanske skulle prova på det för en natt, se hur jag har det.

- Aldrig, det är ditt jobb, du är kvinna för helvete.

- Tror du andra pappor är som du? Du har ju aldrig bytit en blöja, varken på Elin eller Filip.

- Nu får du fan sluta, jag går och lägger mig, vi får prata vidare imorgon.

- Så säger du alltid.

måndag, februari 02, 2009

Vad är bra smak?

Photobucket

I mina två föregående inlägg har jag behandlat ämnet bra smak. Jag uppmanar alla att läsa dem två innan man tar sig an detta inlägg, allting blir så mycket lättare att förstå då. Observera att alla inlägg bygger på mina egna idéer och definitioner och inte ska tolkas som någon högre vetenskap.

Nu vet ni alla vad dålig smak är. Jag har också snuddat vid vad bra smak är, att du ska visa intresse för det man subjektivt utforskar, undersöker, analyserar och slutligen bedömmer. Det här gäller allt från musik till film, det måste finnas intresse.

Men att det krävs ett intresse för att odla bra smak känns självklart. Dessutom säger det inte speciellt mycket. Vem som helst kan säga att de är intresserade av något. Vi måste alltså precisera oss lite mer, fråga oss själva vad det innebär att vara intresserad.

Jag skapar en punktlista med kriterier. För enkelhetens skull fortsätter jag att använda mig av musik som exempel.

1. Ett strävande efter att vidga sina vyer

Har du bra smak är du aldrig helt nöjd med din musiksamling. Du vill ha mer. Och framför allt; du vill ha något nytt. Du vill inte fylla ditt iTunes-bibliotek med endast ett par musikgenrer utan ger dig gärna ut på upptäcksfärd på internet eller i din lokala skivaffär. Givetvis kan du fortsätta älska de där artisterna du alltid älskat sedan flera år tillbaka, men du skulle aldrig få för dig att sluta importera ny musik. Omväxling förnöjer, som det så fint heter.

2. En öppenhet inför det främmande

Du är inte rädd för det som är märkvärdigt och avvikande mot vad du generellt sett lyssnar på. Det kanske låter förfärligt till en början. Kanske rynkar du på näsan och sänker volymen. Men du fortsätter lyssna, i jakt på övergångströskeln. När du väl kommit över tröskeln blir det lättare, det galna blir experimentellt, det abstrakta blir innovativt och det intetsägande får en mening. Med detta menar jag inte att du kan älska all sorts musik, bara för att du lyssnar tillräckligt mycket. Istället vill jag bara framhäva att en nyfiken och öppen attityd till det främmande och avvikande belönar sig i längden. Ett exempel från mig själv är Gregg Gillis laptopskapade musik under artistnamnet Girl Talk. Det är experimentell elektronica/dance fylld av mashup-inslag. Det är rätt svårt att ta till sig för den ofrälste. Men med tiden har jag lärt mig uppskatta många av Girl Talks låtar. Givetvis gillar jag inte allt, ett par av låtarna tycker jag personligen är ganska dåliga. Men jag har ändå fått belöning för min möda och hittat ett par guldkorn. Ibland fortsätter du ogilla något, men då och då upptäcker du att det faktiskt är helt okej, eller kanske till och med rikigt bra. Det gäller att prova sig fram och inte bli sur över de gånger du inte hittar något som tilltalar. Friskt vågat, hälften vunnet, som det så fint heter.

3. En medvetenhet om humörsvängningar och andra faktorer

Du är inte alltid på ditt soligaste humör. Ibland är du rent av bedrövligt ledsen. Andra stunder bubblar du av lycka. Det är bara mänskligt och säkert nyttigt i viss mån. Man måste vara ledsen ibland för att det ska kännas när man verkligen är glad. Du som vill odla fram en bra smak måste vara medveten om detta när du analyserar och bedömmer ny musik. Avfärda inte något efter endast en genomlyssning. Du måste ha tålamod, låta det ta tid, vänta lite och prova igen senare. Dagsformen kan variera kraftigt. Känner du dig nere ändras din uppfattning om vad bra musik är, likaså om du är jätteglad. Likaså påverkar andra faktorer; hur stressad du är, om det är fint eller fult väder, om du lyssnar hemma eller på bussen. Och så vidare i all oändlighet. Det gäller att ha klart för sig att ens uppfattning om musik varierar beroende på en rad faktorer. Det som är dåligt ena dagen kan vara hur bra som helst den andra dagen. Estetiken är alltid relativ.