onsdag, februari 18, 2009

Teknikkillar och fullmäktige

Photobucket

Idag tog jag min trasiga kamera till teknikexpen på högskolan. Där jobbar två riktiga tekniknördar som jag tyvärr inte kan namnen på. Jag förklarade situationen för de båda männen. Objektivet är helt snett. Linslocket går inte att få upp och det går väldigt trögt att zooma. I det läget är objektivet naturligtvis oanvändbart. Teknikkillarna frågade om de fick friheten att göra vad och hur som helst för att försöka fixa objektivet. Visst sa jag. Det slets och drogs, bankades och slogs. Efter en stund pillades objektivets små skruvar upp och insidan blottades. De båda teknikkillarna blev genast entusiastiska och började prata om alla små delar där inne. Jag förstod inte riktigt allt utan tyckte mest det var underhållande att se de båda männen bli uppspelta över dissekerad teknik.

Men att mitt objektiv slaktats upp i stycken av ivriga teknikkillar löste inte mitt kameraproblem. Jag måste ju få tag på ett nytt objektiv på något sätt. Men teknikkillarna hade en lösning; högskolan hade ett likadant objektiv på lager, helt oanvänt. För 500 kronor fick jag ett nytt objektiv. Jag tackade för hjälpen och lämnade mitt gamla objektiv till teknikkillarna. Den ena av dem förklarade att man skulle kunna använda mitt gamla objektiv som ett robotöga. Jag är fortfarande inte helt säker på om han var seriös eller bara skojade.

Igår var jag på studentkårens första fullmäktigemöte. Fullmäktige är om jag förstår det hela rätt det högsta beslutande organet inom studentkåren. Fullmäktige har 35 platser och träffas tre gånger per termin. Just nu är vi runt 25-30 ledamöter, vilket alltså innebär att platserna inte är fullt tillsatta. Det är så med studentaktiviteter, intresset hos studenterna är ofta ganska dåligt. Många orkar eller vill inte engagera sig, vilket är synd men ofrånkomligt, det funkar inte att tvinga studenterna till handlingskraft. Istället får studentkåren hoppas på de individer som har tid, lust och ork att engagera sig inom de olika instanserna. Igår var det alltså fullmäktigemöte för första gången för det nyvalda fullmäktige. Klockan fem på eftermiddagen går jag in i mötessalen och möts av en aula full av ledamöter. Före mötet har alla ledamöter kunnat hämta ett häfte med debattmaterial. Nu sitter alla där redo. De flesta ledamöter har dragit pilar mellan textstycken och skrivit i marginalen, färglagt meningar med understrykningspenna och gjort fina anteckningar med vettiga tankar och argument. Åtminstone är det vad jag tror de flesta har gjort. Seriositeten är hög. Jag känner mig som en del av en studentriksdag och liknelsen är ganska bra beskrivande.

Så börjar mötet. Alla följer med i häftena. Alla lyssnar på talman. Alla gör sitt bästa för att hänga med i svängarna. Det är inte alltid så lätt att hålla allting i huvudet och ibland blandar jag ihop olika yrkanden med varandra. Efter någon timme märker man vilka av ledamöterna som ständigt pratar, och vilka som aldrig gör det. Nu är visserligen en stor del av fullmäktige nyss tillsatt och har precis påbörjat den studentpolitiska banan, men bland veteranerna finns det tydliga skillnader i debattaktiviteten.

Det finns ledamöter som hela tiden skriver nya yrkanden, som ständigt matar den brinnande debatten med bensin. För det mesta är detta både bra och underhållande, ibland är argumenten mycket berikande, ibland är dem något ogenomtänkta. Likaså är debatten ibland tröttsam att lyssna på, med fokuserande på enstaka formuleringar i policydokument och huruvida vissa ord passar in eller inte. Det hela tenderar då och då att lägga sig på en lite seg detaljnivå där dokumenten skannas i jakt på minsta felaktighet. Ändå måste denna debatt få finnas, och självklart ska alla dokument granskas med extremt kritiska ögon. Men när man efter åtskilliga timmar tar del av en debatt om huruvida ordet ska är bättre än bör händer det att man inte riktigt lyssnar så uppmärksamt på vad som sägs. Inte för att man vill vara otrevlig eller visa sitt missnöje med debattklimatet, utan för att man helt enkelt inte orkar med att vara uppmärksam och helt uppslukad av debatten hela tiden.

Mötet slutar inte förrän sex timmar senare, lite efter elva på kvällen. Då är man som nyinvigd helt utmattad, trots att man inte varit speciellt delaktig i debatten. Jag cyklar hem i februarimörkret, tänker att vi går mot ljusare tider trots att snön och kylan fortfarande påminner om att vintern inte riktigt är över. Men snart är våren här, det gäller att blicka framåt ibland. Eller åtminstone hålla blicken borta från snöslask och glashala vägar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar