fredag, mars 27, 2009

Intervju med Suburban Kids With Biblical Names


Foto © Henrik Mårtensson

Suburban Kids With Biblical Names bildades 2003 och har sedan dess vunnit fans både inom och utanför Sveriges gränser med sin lättsamma indiepop. Vardagliga händelser beskrivs lekfullt och spontant. Lite spretigt, hopmixat och impulsivt, men alltid med en stor portion charm och glimten i ögat.

Det är fredagskväll i Kalmar. Om ett par timmar ska Peter Gunnarson och Johan Hedberg spela på Söderports café för klubben Popidyll. Soundchecken är klar och biljetterna slutsålda. Grabbarna laddar upp med öl på det billiga vandrarhem de bokat för natten. Det är lite nervöst, kvällens spelning är starten på en månadslång Sverigeturné.

Båda två har sedan barnsben varit frälsta av musik, Johan hamrade friskt på pianon redan på dagis och Peter lärde sig spela fiol på den kommunala musikskolan. Men det var inte förrän flera år senare och diverse olika bandmedlemskap som de båda förortsgrabbarna träffades, under en antirasistgala 1999, på stället Gula Villan i stockholmsförorten Haninge.

- I början hade vi en massa olika band som vi gjorde några låtar var med, säger Peter.

- Det var fantasiband allihopa, till exempel bandet Björn som bara spelade på svenska och försökte låta så mesigt som möjligt. Det var inte så jätteseriöst då och egentligen lärde man sig inte så mycket på det där, det handlade mest om att repa tillsammans, säger Johan.

Vid sidan om alla fantasiband var Peter och Johan medlemmar i banden Chloe och Omaha. En gemensam spelning med ett fusionerat band, Chloemaha, blev lyckad och två band slöts ihop till ett. Bandkonstellationen ändrades från och till, som mest spelade åtta bandmedlemmar samtidigt, något som Peter och Johan upplevde som lite väl många.

- I Chloemaha gjorde vi låtarna tillsammans, alla kom med olika idéer och var med i arbetet. I kontrast till det började vi spela bara vi två, det är mycket lättare att få igenom idéer och det går betydligt snabbare än när vi var åtta stycken, säger Peter.

Genombrottet kom när tidningen Sonic Magazine valde att ta med låten Funeral Face på deras blandskiva som medföljer varje nummer. Efteråt blev bandet uppringda av flera skivbolag, och fastnade för det svenska indie-skivbolaget Labrador Records.

- De hade inga stora planer, det var ingen press på oss att släppa skivor och det gillade jag, vi fick släppa skivor och singlar när de blev klara, säger Johan.

Den nyligen släppta EP:n, endast titulerad #4, innehåller den svenska låten Studenter på flak. Låten skildrar en ångestfylld utekväll på Södermalm för en kille som precis gjort slut med sin tjej.

- Texten är så rak på sak och passar därför bra ihop med det svenska språket, säger Johan.

- Mycket av låtens innehåll går inte att översätta till engelska, låten har så mycket referenser till Sverige och svenska fenomen som människor utanför landet inte kan relatera till, säger Peter.

Senare i år planerar Suburban Kids att släppa sin andra fullängdsskiva. Låtskapandet går i perioder där olika stilar och idéer avlöser varandra. Idéer till nya låtar börjar oftast med en vision om en låt som utformas och produceras helt problemfritt på kort tid. Men så lätt går det sällan.

- Till exempel kan vi skapa en låt som till en början bara innehållet några gitarrer och en maracas, sen lyssnar vi igenom den låten under en veckas tid, så att det till slut låter fruktansvärt. Då går vi tillbaka till studion och hackar upp allt igen. När vi väl hackat upp allting inser vi att det låter ännu värre och går tillbaka till den ursprungliga versionen. Sen gör vi om den versionen i en månads tid innan vi går över till nästa låt, säger Johan.

- När vi gjorde den förra skivan tog vi ledigt en månad, och jobbade med skivan på heltid. Nu gör vi skivan på fritiden, det brukar bli en till två gånger i veckan, oftast kvällstid, säger Johan.

Utanför alla bandaktiviteter finns också ett vardagsliv, Peter pluggar till arbetsterapeut och Johan jobbar på en dagverksamhet för dementa.

- I en bättre värld skulle jag inte ha något emot att leva på bandet, säger Johan och får medhåll från Peter.

- Det är en jädra massa tillfälligheter som gör att vissa kan leva på musiken. Är man realistisk så är det ju inte det lättaste, säger Peter.

tisdag, mars 24, 2009

måndag, mars 23, 2009

Företaget som ignorerar finanskrisen

Photobucket

För ett par dagar sedan publicerades på SvD.se en sammanfattning av finanskrisen på global nivå. Den visar med många exempel över hela världen precis hur illa ställt det är med världsekonomin. Det är rätt deprimerande läsning. Texten i sin helhet finns att läsa här: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2623675.svd

Det är lätt att som svensk tycka att det här inte rör mig. Och det hade kanske varit sanning under förra seklets första decennier, men världen ser lite annorlunda ut idag. Idag transporteras människor, varor och kapital över hela världen. Arbetskraft från Polen, IKEA-möbler från Asien, chartersemester till Spanien, ungdomar som jobbar i Norge och så vidare. Det är en GLOBAL finanskris vi har att göra med.

Kanske studerar du och hoppas att allt är över när du tagit studenten/examen. Det är möjligt, men det skulle lika gärna kunna vara lika illa som just nu, eller till och med värre. Jag är själv orolig över mina chanser att få jobb som journalist hösten 2011. Men det gäller att tänka positivt, att se allt från den ljusa sidan.

Visst, vi kanske blir arbetslösa. Vi kanske inte har råd att köpa de senaste prylarna. Vi kanske måste lära oss att prioritera, välja något att spara till och lägga undan pengar under ett par månader. Men vi överlever ju. Vi behöver bara vänta ut krisen och komma tillbaka när den är över, hur många månader och år det än kan tänkas dröja. De arbetslösa går i ide och de arbetande håller tummarna. Kanske klarar de av att hålla sig på banan genom krisen. Och förhoppningsvis har vi alla lärt oss en läxa tills nästa gång världsekonomin kollapsar.

Men det finns de som väljer att titta åt det andra hållet. Det danska företaget Ole Nonbye tillverkar skyltar. Ole Nonbye är trötta på finanskrisen och vill se möjligheter istället för problem. Kampanjen ”No til finanskrisen” går på sätt och vis ut på att ignorera finanskrisen. Tidningsartiklar om ämnet klipps ut och läggs i en speciell låda. Vill de anställda läsa artiklarna får de snällt vänta till stängning. Börjar kunder prata om krisen vänder Ole Nonbye samtalet till att handla om möjligheter. Marknadschef Jan Sørensen säger att finanskrisen är psykologisk och är mån om att skapa en positiv stämning.

Jag tycker att vad Ole Nonbye gör är fräckt. Jag tror att företaget har gjort ett ekonomiskt sett väldigt smart drag, speciellt med tanke på all medial uppmärksamhet man fått tack vare kampanjen. Men går det verkligen att vifta bort den största finanskrisen på decennier? Kan ett företag verkligen låtsas som att det regnar? Inte för att jag har något emot det positiva tänkandet, jag har bara svårt att tro att det är ett tillräckligt botemedel mot krisen.

Slutligen säger Jan Sørensen en lite smårolig sak; "- Många här i Danmark gör som oss. I Birkerø har alla butiker på huvudgatan klistrat upp våra stickers och tagit ställning mot finanskrisen. Och på Facebook har vi 11.000 medlemmar i vår grupp".
Det låter precis som att butikerna går ihop och hatar finanskrisen. Jag föreställer mig att skyltar är uppsatta lite överallt i staden; "Handla hos oss, vi hatar finanskrisen lika mycket som du!"

Jag tycker också att Sørensens Facebook-grupp verkar smått onödig; vem hatar/ogillar inte finanskrisen? Varför ge sig på att samla folk till en fin Facebook-grupp för att visa sitt gemensamma missnöje. Vad ska medlemmar prata om? Blir det bara kollektiva ryggdunkningar och tårdrypande historier?

"Ja, oj vad jag hatar krisen."
"Jag med!"
"Tyst med er, jag hatar den ännu mer, jag är arbetslös!"
"Det är så synd om mig, jag är fattig student."
"Snälla, kan vi inte starta upp ett nytt missnöjesparti?"
"Ja, FINANSKRISPARTIET!"

Nu förstår jag att Jan Sørensen syftar på det posititiva tänkandet, men det blir roligare med lätt missförstånd.

Artikel om Ole Nonbye: http://www.dn.se/nyheter/varlden/foretaget-som-forbjuder-krisen-1.826567

torsdag, mars 19, 2009

Bokstaven s

Photobucket

En uppgift i kursen Berättarteknik. Alla ord måste börja med bokstaven s.

- Sötsaker smakar surt, suckar Sara.
- Sluta sura syster, skäller Sebastian.
- Ska sluta snart, ska skriva små sammanfattningar som slutsats.
- Ska syster skriva stort skolarbete som sammanfattar smaker?
- Såklart, samhällsprogrammet siktar stort.
- Synnerligen smart.
- Sicket smicker Sebastian.
- Syster segrar syskonduellen.
- Syskonduellen?
- Subtil social skrytduell. Systers självgodhet sågade sönder seriöst samtal.
- Sebastian spelar sarkastisk?
- Skulle sarkasm skada systers saknade självdistans?
- Slutdebatterat. Ska sova så sött. Sebastian ska snart sova, sömn slätar svängande sinnesstämning.
- Sov så skönt syster. Själv ska sportkanalens sista slutspelsmatch ses.

onsdag, mars 18, 2009

måndag, mars 16, 2009

söndag, mars 15, 2009

Charmen med brända skivor

Photobucket

Dagens mp3-filer är väldigt praktiska, de tar ingen plats i bokhyllan och riskerar inte att repas sönder i stereon. De är också oerhört opersonliga. Om jag fick 15 låtar i mp3-format skickade till mig som födelsedagspresent skulle jag bli lite besviken. Vad finns hantverket i att skicka några mp3-filer? Vad finns den personliga prägeln i ansiktslösa musikfiler?

Nu påstår jag inte att jag är emot skickandet av filer mellan datorer vänner emellan, tvärtom kan det vara ett smidigt sätt att få tag på ny musik. Det är just den här transportfördelen som talar för mp3-filerna, annars är de fruktansvärt trista. Att visa upp en hylla fylld med skivor du samlat på dig under flera år är otroligt mycket mer imponerande än ett 25 gigabyte stort iTunes-bibliotek. Dessutom är majoriteten av låtarna på iTunes med stor sannolikhet illegalt nedladdade och inte införskaffade med surt förvärvade pengar. Nu är jag medveten om att ingen under 25 år längre köper några cd-skivor, annat möjligtvis än ett par i halvåret för att dämpa nedladdningsångesten. Själv äger jag inte speciellt många cd-skivor och har tappat motivationen för att köpa nya. Det känns lite grann som att kasta pengarna i sjön. Istället har jag all min musik på iTunes och i min iPod Classic. Jag kan till och med titta på skivomslagen i iTunes om jag känner för det. Jag kan titta men inte röra. Allt för att så gott det går ersätta känslan av en fysisk skiva med omslag.

Att bränna skivor verkar ha hamnat lite i skymundan allt eftersom mp3-filerna brett ut sig. Vem går runt med en bärbar cd-spelare idag? Idag är det olika typer av mp3-spelare som gäller, och därmed är det mp3-filerna som används mer och mer. Men fortfarande har ju folk möjlighet att spela cd-skivor i hemmet och i bilen. Vill man kan man alltid importera spellistan från brända skivor in till sitt musikbibliotek på datorn/sin mp3-spelare för att kunna spela den även där. Brända skivor har alltså fortfarande stora användningsområden. Kanske är det bara vi som blivit lite lata och oföretagsamma av oss, kanske har vi insett att skivor är på väg att dö ut och låtsas som att tiden redan är kommen fem år tidigare. Hur det än förhåller sig är det löjligt att försöka hävda att skivor är oanvändbara idag. Och när de väl blir helt utdaterade är det bara att importera in dem i datorn.

Jag tänker själv börja bränna mer skivor till människor i min omgivning. Jag tänker ta mig tid att välja ut låtar och placera dem i den ordning jag tycker är bäst. (Nu förutsätter jag att lyssnaren ignorerar random-funktionen.) Sedan tänker jag fixa till ett snyggt omslag och döpa skivan till något passande. En kreativ och personlig gåva behöver inte kosta många kronor.

torsdag, mars 12, 2009

onsdag, mars 11, 2009

Objektivt

Photobucket

Idag ringde jag hem för att gratulera min mamma på 45-årsdagen. Det slutade med att jag beslöt mig för att åka hem till familjen på den halländska landsbygden. Egentligen hade jag tänkt åka hem imorgon, men mamma övertalade mig att få ännu lite mer tid hemma. Jag behöver inte åka hem förrän på söndag, vilket känns otroligt skönt.

Som alltid har jag med mig kameran hem. Tänkte försöka bli ännu mer aktiv i mitt fotograferande, att ha med mig kameran mer i min vardag. Plötsligt kan den mest vardagliga platsen eller saken visa sig vara värd att förevigas. Ofta handlar det om att försöka se ur ett annat perspektiv, eller med andra ögon om man så vill. Ibland räcker det att fota ur en annan vinkel, ibland krävs det lite mer. Kanske är tidpunkten på dagen fel för rätt ljuseffekt, kanske finns det störande element som måste tas bort, kanske är kamerainställningarna felinställda. Det här är något jag inte alltid upptäcker på plats första gången, det kan ibland ta sin tid innan jag hittar tillbaka till ett motiv för ett nytt försök.

Att få till en bra bild på något som tidigare avfärdats som grått och trist är som att motbevisa sin egen inställning till vad som är vackert. I förlängningen handlar det om att omdefiniera sina egna estetiska ramar. Då blir fotograferandet en än mer kreativ och utvecklande sysselsättning.

Jag tror att det är bra med begränsningar för att utveckla ett kreativt tankesätt. Jag äger bara ett objektiv till min Canon 400D, det vanliga 18-55mm. Nu beror det visserligen mer på snålhet än ett brinnande engagemang för kreativa processer, men hursomhelst tror jag att den här begränsningen gynnat min kreativitet. Jag behöver inte joxa med en tung kameraväska full av objektiv varje gång jag ska ut och fota lite. Jag vet precis vad mitt objektiv klarar av, och vad det inte klarar av. Jag struntar i att krångla med olika objektiv hit och dit, och tvingas därför anstränga mig mer i att till fullo göra något bra av begränsningarna, eller åtminstone det bästa av förutsättningarna. Det tvingar fram ett kreativt tänkande.

Nu ska jag inte påstå att jag inte vill ha fler objektiv, visst vill jag det. Och visst svimmar jag nästan varje gång jag ser prislappen. Men hade jag varit stenrik hade jag köpt på mig ett tiotal objektiv, bara för att jag har råd. Sen hade jag hyrt mig en snubbe som hade fått bära runt på mina kameraväskor. Och varför inte en kameraexpert när jag ändå håller på? En riktig nörd inom området som berättar vilket objektiv jag ska använda i varje enskilt läge. Själv trycker jag bara på avtryckaren och vips så har jag tagit en bild. Nu är jag inte stenrik och knäpper vidare med mitt enda objektiv troget påkopplat. Gamla Bettan duger än.

tisdag, mars 10, 2009

söndag, mars 08, 2009

Jag går ut med hunden

Photobucket

Ibland går jag ut med rumskamratens hund. Jag har aldrig riktigt hunnit bekanta mig med hundar. Min familj har alltid haft katter, det är så mycket enklare. Katter kan ju gå ut själva, hundar måste hållas i koppel. Min enda kontakt med hundar skedde genom de få hundägare min familj umgicks med. En gång passade jag grannens hund i ett par timmar, men mer har det aldrig blivit. Jag är med andra ord inte särskilt van vid att gå ut med hundar.

Det jag har svårast för i kontakten med hundar är deras signaler. Vad vill egentligen hunden när den går i kanten med sniffande nos? Jag förstår ju att den luktar. Antagligen av någon av följande anledningar:

1. För att lukta sig till andra hundars kiss och bajs
2. För att kissa
3. För att bajsa

Så långt är jag med. Men jag har så fasligt svårt att tolka när hunden vill göra sina behov och när den bara vill lukta lite grann. Vilket ibland får lite smålustiga konsekvenser då jag helt missbedömer hundens signaler och sliter i kopplet vid lite fel läge. Vid de tillfällena skäms jag lite och tittar mig snabbt omkring för att kontrollera att ingen såg mig. Hittills har jag klarat mig från en anmälan om milt djurplågeri.

Det här med att slita i kopplet är för övrigt riktigt knepigt att bemästra. Hur hårt får jag dra? Hur länge ska jag vänta innan jag drar? Ska jag dra i en enda ihållande rörelse eller göra det stötvis? Jag vill ju inte slita sönder hundens halskotor, samtidigt som det eviga nosandet var femte meter tar döden på mitt tålamod. Det verkar inte hjälpa att be snällt med len röst, eller skälla som en tysk fotbollssupporter; hunden slår dövörat till och nosar glatt vidare i maklig takt.

Sist har vi det här med bajspåsar. Jag retar mig på folk som inte plockar upp efter sin hund. Det är oerhört dålig stil, ungefär som att inte spola toaletten efter sig. Ändå kan jag inte förmå mig själv att göra det. (Och nu syftar jag på hundbajset, inte toalettspolningen, den brukar jag komma ihåg.) Det är ju så äckligt. Och så har jag inte det rätta handlaget, det kommer säkert gå snett när jag ska plocka upp det. Jag brukar således lite lagom arrogant bara vandra vidare och låtsas som att ingenting hänt. När allt kommer omkring är jag ju ingen hundmänniska.

måndag, mars 02, 2009

Mitt efternamn är för vanligt

Photobucket

Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Enligt Svenskanamn.se har 265 274 svenskar Johansson som efternamn. (Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson utgör plats 2-5.) Känslan av att vara unik drunknar lätt i en kvarts miljon efternamn. Jag är bara en i raden av Johansson-personer. Men innebär mitt efternamn några allvarliga problem utöver det faktum att jag inte känner mig speciellt unik? Är det en nackdel att heta Johansson? Kommer jag inte att lyckas lika bra i mitt karriärliv som en Stridh eller Thorsén?

Jag kan tänka mig att andra människor inte rynkar på ögonbrynen åt att någon heter Johansson. Jag kan även tänka mig att det finns en del förutfattade meningar associerade till efternamn. Nu är detta bara mina egna teorier och bygger inte på någon slags vetenskap, det hoppas jag alla läsare är medvetna om. Men ändå tror jag att jag kan ge en ganska korrekt beskrivning av hur arbetsgivare reagerar vid rekrytering av personer med vanligt efternamn.

Har man ett vanligt efternamn, såsom något av de fem jag räknade upp i början, är man bara en i mängden. Man blir lite anonym och ansiktslös. Efternamnet klingar svensk medelklass. Och vips så har man omedvetet begåvats med socialdemokratiska värderingar, ett ursprung från den svenska landsbygden och en studieovan hemmiljö. Man blir bonden från landet som klippt sig och försöker skaffa sig ett jobb i stan.

Nu överdrev jag en smula. Likväl är jag säker på att den identitetslöshet och osexighet som vanliga efternamn förmedlar är en liten nackdel i yrkeslivet. Vill du ha bevis?

Lite över en miljon svenskar har något av de fem vanligaste efternamnen, runt 11,4 procent av befolkningen. Alltså borde 11,4 procent av toppchefer och andra mäktiga personer ha ett vanligt efternamn, om nu namnfördelningen är helt jämn, det vill säga att de med vanligt efternamn andelsmässigt sett är lika framgångsrika som människor med övriga efternamn. (Nu kan man visserligen debattera huruvida mått på framgång kan mätas, men för enkelhetens skull nöjer vi oss med Sveriges toppskikt.)

I Veckans Affärers lista över Sveriges 125 mäktigaste näringslivskvinnor hittas följande efternamn:

Johansson: 1
Andersson: 1
Karlsson: 2
Nilsson: 0
Eriksson: 1

5 av 125 av svenskt näringslivs mäktigaste kvinnor har något av de fem vanligaste efternamnen. En bra bit kvar till 11,4 procent.

Källa: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2545721.svd

Göteborgspostens lista över Sveriges mäktigaste män och kvinnor (men mest män) från 2005 ger liknande siffror med samma dystra budskap.

Johansson: 2
Andersson: 2
Karlsson: 1
Nilsson: 0
Eriksson: 2

7 av 100 av Sveriges mäktigaste män och kvinnor har något av de fem vanligaste efternamnen. Även här en bit kvar till 11,4 procent.

Källa: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=212740

Slutsatsen blir att de med vanligt efternamn andelsmässigt sett inte riktigt lyckas lika bra med att bli mäktiga och rika. Speciellt inte dem som heter Nilsson. Nu har jag visserligen bara tittat på det yttersta toppskiktet, men jag skulle tro att det ser tämligen likt ut lite längre ner på makthierarkin.

Vad ska jag då göra åt detta? Om jag vill förbättra mina chanser att bli rik ska jag tydligen se till att byta till ett ovanligare efternamn. Eller varför inte upplysa folk om att Emil faktiskt kommer från franskans Émile? Det låter tillräckligt exotiskt och intressant för ett chefsjobb.

Ni kan kalla mig Émile Johannisson nu.