söndag, mars 08, 2009

Jag går ut med hunden

Photobucket

Ibland går jag ut med rumskamratens hund. Jag har aldrig riktigt hunnit bekanta mig med hundar. Min familj har alltid haft katter, det är så mycket enklare. Katter kan ju gå ut själva, hundar måste hållas i koppel. Min enda kontakt med hundar skedde genom de få hundägare min familj umgicks med. En gång passade jag grannens hund i ett par timmar, men mer har det aldrig blivit. Jag är med andra ord inte särskilt van vid att gå ut med hundar.

Det jag har svårast för i kontakten med hundar är deras signaler. Vad vill egentligen hunden när den går i kanten med sniffande nos? Jag förstår ju att den luktar. Antagligen av någon av följande anledningar:

1. För att lukta sig till andra hundars kiss och bajs
2. För att kissa
3. För att bajsa

Så långt är jag med. Men jag har så fasligt svårt att tolka när hunden vill göra sina behov och när den bara vill lukta lite grann. Vilket ibland får lite smålustiga konsekvenser då jag helt missbedömer hundens signaler och sliter i kopplet vid lite fel läge. Vid de tillfällena skäms jag lite och tittar mig snabbt omkring för att kontrollera att ingen såg mig. Hittills har jag klarat mig från en anmälan om milt djurplågeri.

Det här med att slita i kopplet är för övrigt riktigt knepigt att bemästra. Hur hårt får jag dra? Hur länge ska jag vänta innan jag drar? Ska jag dra i en enda ihållande rörelse eller göra det stötvis? Jag vill ju inte slita sönder hundens halskotor, samtidigt som det eviga nosandet var femte meter tar döden på mitt tålamod. Det verkar inte hjälpa att be snällt med len röst, eller skälla som en tysk fotbollssupporter; hunden slår dövörat till och nosar glatt vidare i maklig takt.

Sist har vi det här med bajspåsar. Jag retar mig på folk som inte plockar upp efter sin hund. Det är oerhört dålig stil, ungefär som att inte spola toaletten efter sig. Ändå kan jag inte förmå mig själv att göra det. (Och nu syftar jag på hundbajset, inte toalettspolningen, den brukar jag komma ihåg.) Det är ju så äckligt. Och så har jag inte det rätta handlaget, det kommer säkert gå snett när jag ska plocka upp det. Jag brukar således lite lagom arrogant bara vandra vidare och låtsas som att ingenting hänt. När allt kommer omkring är jag ju ingen hundmänniska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar