måndag, mars 02, 2009

Mitt efternamn är för vanligt

Photobucket

Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Enligt Svenskanamn.se har 265 274 svenskar Johansson som efternamn. (Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson utgör plats 2-5.) Känslan av att vara unik drunknar lätt i en kvarts miljon efternamn. Jag är bara en i raden av Johansson-personer. Men innebär mitt efternamn några allvarliga problem utöver det faktum att jag inte känner mig speciellt unik? Är det en nackdel att heta Johansson? Kommer jag inte att lyckas lika bra i mitt karriärliv som en Stridh eller Thorsén?

Jag kan tänka mig att andra människor inte rynkar på ögonbrynen åt att någon heter Johansson. Jag kan även tänka mig att det finns en del förutfattade meningar associerade till efternamn. Nu är detta bara mina egna teorier och bygger inte på någon slags vetenskap, det hoppas jag alla läsare är medvetna om. Men ändå tror jag att jag kan ge en ganska korrekt beskrivning av hur arbetsgivare reagerar vid rekrytering av personer med vanligt efternamn.

Har man ett vanligt efternamn, såsom något av de fem jag räknade upp i början, är man bara en i mängden. Man blir lite anonym och ansiktslös. Efternamnet klingar svensk medelklass. Och vips så har man omedvetet begåvats med socialdemokratiska värderingar, ett ursprung från den svenska landsbygden och en studieovan hemmiljö. Man blir bonden från landet som klippt sig och försöker skaffa sig ett jobb i stan.

Nu överdrev jag en smula. Likväl är jag säker på att den identitetslöshet och osexighet som vanliga efternamn förmedlar är en liten nackdel i yrkeslivet. Vill du ha bevis?

Lite över en miljon svenskar har något av de fem vanligaste efternamnen, runt 11,4 procent av befolkningen. Alltså borde 11,4 procent av toppchefer och andra mäktiga personer ha ett vanligt efternamn, om nu namnfördelningen är helt jämn, det vill säga att de med vanligt efternamn andelsmässigt sett är lika framgångsrika som människor med övriga efternamn. (Nu kan man visserligen debattera huruvida mått på framgång kan mätas, men för enkelhetens skull nöjer vi oss med Sveriges toppskikt.)

I Veckans Affärers lista över Sveriges 125 mäktigaste näringslivskvinnor hittas följande efternamn:

Johansson: 1
Andersson: 1
Karlsson: 2
Nilsson: 0
Eriksson: 1

5 av 125 av svenskt näringslivs mäktigaste kvinnor har något av de fem vanligaste efternamnen. En bra bit kvar till 11,4 procent.

Källa: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2545721.svd

Göteborgspostens lista över Sveriges mäktigaste män och kvinnor (men mest män) från 2005 ger liknande siffror med samma dystra budskap.

Johansson: 2
Andersson: 2
Karlsson: 1
Nilsson: 0
Eriksson: 2

7 av 100 av Sveriges mäktigaste män och kvinnor har något av de fem vanligaste efternamnen. Även här en bit kvar till 11,4 procent.

Källa: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=212740

Slutsatsen blir att de med vanligt efternamn andelsmässigt sett inte riktigt lyckas lika bra med att bli mäktiga och rika. Speciellt inte dem som heter Nilsson. Nu har jag visserligen bara tittat på det yttersta toppskiktet, men jag skulle tro att det ser tämligen likt ut lite längre ner på makthierarkin.

Vad ska jag då göra åt detta? Om jag vill förbättra mina chanser att bli rik ska jag tydligen se till att byta till ett ovanligare efternamn. Eller varför inte upplysa folk om att Emil faktiskt kommer från franskans Émile? Det låter tillräckligt exotiskt och intressant för ett chefsjobb.

Ni kan kalla mig Émile Johannisson nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar