söndag, april 19, 2009

Reflektioner kring Morden i Midsomer

Photobucket

Den engelska deckarserien Morden i Midsomer är troligen bekant för de flesta vana tv-tittare i vuxen ålder. Möjligen undantaget pensionärer som inte orkar med att läsa textningen. Idag såg jag klart på ett av avsnitten som utkommit på dvd. Jag har för mig att den följde med ett nummer av Aftonbladet för några månader sedan. Först igår beslutade jag mig för att ge den en chans, engelska deckarserier hör inte till min vardagliga underhållning.

Hela avsnittet (eller kanske dubbelavsnittet?) varade i 100 minuter. I början trodde jag aldrig att jag skulle kunna hålla intresset uppe. Kanske var det omslaget på dvd:n som avskräckte med torftigt typsnitt, bleka bilder och en plikttroget spänningshöjande redogörelse av handlingen;

"Under det sömniga bylivets lugna yta lurar mörka hemligheter, skandaler och ren ondska."

Redan här utlovas alltså mörka hemligheter, skandaler och ren ondska. Alla medelålders bokmalar blir redan här utspelta av deckarglädje. Själv är jag aningen mer reserverad i mina förväntningar, även om "ren ondska" naturligtvis alltid är hett stoff.

Vad bjuds jag då på? Tja, det är det vanliga upplägget; någon dör en minut in, till synes helt oförklarligt. Den halvgamla poliskommissarien Barnaby börjar nysta i lösa trådar tillsammans med en minst 20 år yngre inspektör, Troy.

Jag misstänker starkt att Troys enda funktion i serien är att vara den någorlunda attraktiva mannen, för någon förmåga till grundläggande polisarbete verkar han inte besitta. Tvärtom är han usel på det mesta från att förhöra misstänkta till att köra bil. Dessutom verkar han i smyg tävla mot sin åldrande kollega i att ha på sig den mest smaklösa slipsen på jobbet. Och med en frisyr som inte ens går hem på den engelska landsbygden gör han ett något styltigt intryck. Visserligen kanske jag är helt fel målgrupp; medelålders deckarfantaster tycker säkert att Troy är ungdomlig och ståtlig.

Herr Barnaby är rörande yrkeskompetens Troys raka motsats. Här presenteras en superpolis med en oerhörd förmåga att lösa och pussla ihop de mest ologiska och långsökta ledtrådarna. Barnaby har alltid ett lugn över sig och behöver bara tänka till ordentligt för att komma vidare i fallet. Visst möter han motgångar och svårigheter, men han tycks alltid veta precis vad som ska göras. I den åldern skulle han kunna ägna dagarna åt att rita fina kryss över dagarna i kalendern och räkna ut exakt hur många timmar, minuter och sekunder han har kvar att arbeta innan pensionen. Men Barnaby är ingen sådan polis. Barnaby är en arbetsnarkoman som vägrar släppa taget om ett fall förrän det är löst.

Även om han kanske inte vill erkänna det skulle Barnaby aldrig klara sig utan sin fru. Joyce Barnaby ser till att ha maten på bordet när mannen kommer hem från jobbet. Köket verkar vara hennes hem, som tittare ser man aldrig henne annat än i köket och i sängen innan läggdags.

En dag i Joyce Barnabys liv ser ut ungefär så här:

8 timmar av sömn (som ibland störs av att makens arbetskamrater ringer mitt i natten och att maken drömmer mardrömmar)

14 timmar av väntande på att maken ska komma hem (står i köket och tittar med tom blick ut mot garageuppfarten)

1,5 timmar av matlagning och middag (maken är snäll och låter henne oftast själv få ta sig en matbit när hon ändå har lagat till honom)

0,5 timme av sängläsning (då vill maken oftast diskutera hans nya jättespännande mordfall och struntar fullständigt i om hans fru vill ha en stund för sig själv)

---

Jag kommer förmodligen att skriva ytterligare ett inlägg med fler tankar under den kommande veckan.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet, som vanligt. Själv finner jag Morden i Midsomer smått underhållande.

    SvaraRadera
  2. AH nytt inlägg!!

    Jag skulle nog säga att det som gör morden i midsomer och flera andra engelska deckare är känslan. Det är inte alls lika "action" betonat som svenska och framför allt amerikanksa serier.

    SvaraRadera
  3. Anonym: Tackar, och visst håller jag med dig om att Morden i Midsomer är underhållande. Även det inte riktigt kom fram i texten.

    Vill herr/fru anonym träda fram eller förbli namnlös? Inte för att det spelar någon större roll, men det är alltid kul att få reda på vem som läser och kommenterar. :)

    Axel: Helt rätt, det är betydligt mer avslappnat och (kan jag tänka mig) mer likt vanligt polisarbete. (Men det finns naturligtvis mängder av saker att invända emot även här, som texten ovan ger ett smakprov på.)

    SvaraRadera