onsdag, maj 27, 2009

En helg med släkten, del 2

Photobucket

Detta inlägg är andra delen i en liten serie om min helg med släkten. Formen skiljer sig lite från mina föregående inlägg. Det är väldigt detaljerade redogörelser för vad gör, pratar om och tänker på. Det är lite lätt ironiskt och ganska lättsamt, som det brukar vara. Läs delarna i rätt ordning för att få ut mest av serien.

Jag, min bror Anton och min syster Lina går vidare på vår kvällspromenad genom Emmaboda. Vi
går förbi ICA-butiken och jag föreslår att vi går in en stund, för att slå ihjäl lite tid. Lina ser svår ut och vill mest hem till TV och Talang 2009. Jag och Anton tycker att Bert Karlsson kan vänta och utnyttjar vår brödramajoritet.

Vi går igenom hela butiken på två minuter. Jag ögnar igenom tidningshyllan, men hittar inget värt att betala för. Det gör inte mina syskon heller. Lina tjatar om att hon vill ha godis. Jag och Anton säger att farmor säkert har en massa godis hemma. Efter en stund ger Lina upp argumenteringen och vi kan lämna ICA lika tomhänta som vi kom.

Vi går förbi Konsum, som ligger precis bredvid ICA i det minimala område som räknas till centrala Emmaboda. Barnfamiljerna kan skatta sig lyckliga över att Emmaboda är stort nog för en sådan massiv mataffärskonkurrens. Vi struntar i att gå in på Konsum, Lina halvspringer nu 50 meter framför mig och Anton. Hon har redan missat första kvarten på Talang.

Väl tillbaka hos farmor och farfar är kaffet på ingång. Farmor har startat perkolatorn och den ryker och fräser som ett litet ånglok. Egentligen indikerar en lampa på perkolatorn när kaffet är klart, men den gick sönder för ett par år sedan. Men farmor vet när kaffet är klart, hon har kokat kaffe på just den perkolatorn så länge jag kan minnas.

Kaffe från en perkolator blir alltid skållhett precis vid upphällningen och det smakar lite annorlunda jämfört med vanligt bryggkaffe. Som hängiven kaffeknarkare måste jag ställa om mitt smaksinne lite grann varje gång jag besöker mina farföräldrar. Jag dricker alltid minst två koppar, ibland tre, i Emmaboda finns det inga rejäla kaffemuggar med plats för allt på en gång.

Efter kaffet sitter de vuxna kvar vid bordet. Jag räknar inte mig själv som vuxen i det sammanhanget och drar mig mot teven och Talang. Jag gillar inte att se på Talang, men Lina har monopol på fjärrkontrollen just ikväll. Jag och Anton singlar slant om vem som ska få sova i farfars arbetsrum. Anton vinner och jag får sova tillsammans med resten av familjen i det litet större teverummet.

måndag, maj 25, 2009

Det är ju faktiskt EU-val

Photobucket

Idag ska jag rösta till EU-valet. Det går alldeles utmärkt att förtidsrösta på stadsbiblioteket i Kalmar. I år har Sverige rekordmånga förstagångsväljare. 336 000 personer har aldrig tidigare haft rösträtt vid ett val, det senaste var då riksdagsvalet i september 2006. En tredjedels miljon människor får alltså möjlighet att rösta i ett val, en lite smått ofattbar siffra. Det är, grovt räknat, som om alla som bor i Halland och på Gotland helt plötsligt får möjlighet att rösta. Summan blir ännu större om vi räknar med dem som har fått rösträtt sedan det förra EU-valet år 2004; 588 000 personer. Källa.

En kvalificerad gissning är att en majoritet av dessa förstagångsväljare är ungdomar. Ett par hundra tusen personer i åldern 18-22 har för första gången möjlighet att rösta i årets EU-val. Vilket innebär att en något större andel av Sveriges befolkning nu har rösträtt. Det är väldigt glädjande ur flera perspektiv. Bland annat ger det politikerna en möjlighet att diskutera politik med ungdomar och på så vis utbyta idéer och tankar. Det gör också att partierna tjänar mer på att rikta sin politik mot ungdomarna, och ungdomarna får mer makt att påverka politiken. Ungdomarna blir en stor väljargrupp som partierna gör sitt bästa för att engagera och attrahera. Och det låter ju så väldigt bra på alla sätt och vis. Demokrati kräver ju deltagande och engagemang. Folket ska kunna påverka och sätta press på politiken.

Ekvationen kan förenklas ungefär så här: tidigare röstberättigade + förstagångsväljare = bättre demokrati/större engagemang/mer folklig politik. Så är i alla fall tanken den idealpolitiska tanken.

Men är det verkligen så idealiskt som ekvationen ger sken av? Blir EU-valet ett mer engagerande och viktigt val för att ett par hundra tusen ungdomar får rösta för första gången? Blir valresultatet mer korrekt gentemot den allmänna opinionen? Blir valresultatet "bättre" eller "sämre" med rekordmånga förstagångsväljare?

Ovanstående frågor kanske aldrig kommer att få några definitiva svar. Förmodligen skriver jag inom kort ett fördjupande inlägg om mina tankar om EU-valet och förstagångsväljarna. Nu ska jag cykla till stadsbiblioteket i Kalmar, för att rösta för första gången i mitt liv.

söndag, maj 24, 2009

En helg med släkten, del 1

Photobucket

Detta inlägg är första delen i en liten serie om min helg med släkten. Formen skiljer sig lite från mina föregående inlägg. Det är väldigt detaljerade redogörelser för vad gör, pratar om och tänker på. Det är lite lätt ironiskt och ganska lättsamt, som det brukar vara. Kommande delar anländer så fort de är färdigskrivna.


I fredags kväll åkte jag tåg till Emmaboda. Där mötte jag min pappa och farfar på stationen. Hela familjen hade samlats hos mina farföräldrar för att fira farfars födelsedag. Egentligen fyllde han i onsdags, men eftersom att resten av släkten inte enbart består av pensionärer är det svårt att fira på en vardag. Jag fick skjuts ner till farfar och farmors hus, pappa körde och farfar satt bredvid.

Jag klev ur bilen och hängde med farfar in i huset. Farfar gick bara in för att hämta sitt bankomatkort och gick sedan direkt tillbaka till bilen där pappa väntade. Det är tradition att farfar och pappa åker iväg till bensinmacken och tankar upp bilen varje gång vi kommer på besök.

Väl inne i huset kramade jag om farmor och resten av min familj, men inte samtidigt. Mackor och pålägg stod på bordet. Jag åt säkert sex mackor, för två deciliter gulaschsoppa till lunch, ett par timmar tidigare, hade inte mättat särskilt mycket.

Min lillasyster Lina ville gå till en av Emmabodas lekplatser, men ingen visade något intresse av att följa med henne. Till slut gick jag och min bror Anton ut med vår rastlösa syster. Vi gick till ER-sjön mitt i Emmaboda, namngiven efter en förmögen man som sponsrade hela anläggandet av sjön på 50-talet. Men man kan inte bada i ER-sjön, för bottnen består bara av lera. Istället får invånarna nöja sig med att spatsera kring sjön och titta på änderna. Vill man bada finns Öland sex mil bort.

Anton och jag tittar på vår syster leker lite förstrött på en lekställning. Fem minuter senare tröttnar både vi och hon. Vi bestämmer oss för att fortsätta promenaden i Emmaboda och går upp mot Bjurbäcksskolan, Emmabodas största (och kanske enda riktiga) skola. Tre barn leker på linbanan, den enda aktiviteten min syster uppskattar på Bjurbäcksskolans skolgård. Vi väntar ut dem genom att titta på när de åker linbana, alla tre samtidigt. Efter någon minut cyklar de därifrån och Lina skiner upp. Hon åker ett par gånger. Jag och Anton åker också, mest för att slippa tjat och gnäll om tråkiga storebröder.

Vi går vidare, upp mot Emmabodas fotbollsplan. Emmaboda är inte speciellt bra på fotboll, men en gång i tiden slog dem Kalmar på hemmaplan inför 6 000 åskådare. Det var Emmabodas största sportsliga ögonblick, enligt farfar. Vi tre syskon inspekterar avbytarbåsen, de ser helt okej ut. Anton berättar att hemorten Långås har satsat på sin fotbollsplan. Nya mål och lite sånt. Kul med upprustning. Fast planen är fortfarande full av maskrosor.

Vi besöker den relativt nya konstgräsplanen i Emmaboda. Känns ovanligt mjukt för att vara konstgräs, men det kanske bara är bra. Det ser i alla fall frodigt och grönt ut, fastän det är roligare med äkta vara. Jag och Anton förklarar för Lina att gräset inte är gräs. Hon tror inte på oss och försöker sig på att dra upp några strån. Det går inget vidare.

fredag, maj 22, 2009

Riktiga män klär sig i svart

Photobucket

Jag köpte nya kaffemuggar på IKEA för ett tag sedan. Jag drabbades av lätt beslutsångest när det kom till val av färg. Svart kändes lite väl tråkigt och emoaktigt. Ljusgrönt kändes lite malplacerat i min kökshylla. Till slut fick det bli mörklila, i brist på ett bättre alternativ.

Det där med färgval är rätt fascinerande. Varför vi väljer som vi gör och vad vi associerar med olika färger. En stor del av våra (grupp)identiteter har att göra med färgval.

Den manliga stereotypen (tänk machokultur) får endast ha svarta sockar. Något annat anses i bästa fall vara ett tecken på ett lätt bonnigt beteende, eller ett ointresse för även de mest grundläggande stilnormer. Vita sockar funkar vid sportsliga aktiviteter. Möjligen kommer du undan med mörkblått om resten av sockarna ligger i tvättkorgen.

Samma sociala stilnormer gäller vid val av kalsonger, även om det nyansspektrum som anses vara acceptabelt här har utvidgats till att gälla även grått och vitt. Rött, grönt och gult kan du glömma. (Kamouflagemönster funkar dock i vissa kretsar.)

Jag har en luvtröja som använder ofta. Den är skön och jag tycker att den är snygg. Tröjan är extremt färgglad, det gör nästan ont i ögonen av alla färger. Den inhandlades förra hösten i ett par vänners sällskap. När jag först såg tröjan tänkte jag att jag aldrig skulle få för mig att dra på mig något sådant. Jag tyckte att det var lite väl skrikigt. Men en av mina provade tröjan och beslutade sig för att köpa den. Då kunde inte jag vara sämre, utan jag provade och insåg att den faktiskt passade riktigt bra.

När jag går på stan med min tröja ser jag ibland hur folk tittar på mig. Givetvis är det inte så att bilförare bromsar in och bålstirrar på mig. Men en del människor verkar reagera som om de för första gången sett en man i färgglad tröja. En del i Kalmar verkar till och med tro att jag har någon avvikande sexuell läggning när jag spatserar på stan med min tröja. Kanske säger dem "titta på grabben i den färgglada tröjan, man kan tro att han har en könsöverskridande identitet" och "varför kan han inte bete sig som folk och köpa svarta och gråa kläder som alla andra?". Eller nja, så säger de nog inte. Könsöverskridande identitet är inget gemene man slänger sig med i dagligt tal.

En timme indiepop

Photobucket

Det börjar lida mot sommarlov på Högskolan i Kalmar. Alla verkar lite smått omotiverade till det mesta som har med skolarbete att göra. Som tur är har min halvklass en kurs i radioproduktion som sista kurs innan sommaren. Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag har haft rollen som programledare under första veckan, det vill säga denna veckan. I onsdags spelade jag in mitt entimmesprogram, ämnet blev till slut indiemusik, med stor fokus på indiepop. Till mitt förfogande hade jag två reportrar som producerade inslag. Resultatet blev en intervju med grundaren till en popklubb i Kalmar och en intervju med en soloartist från Kalmar. Två riktigt bra inslag som passade perfekt med ämnet och programformen. Själv intervjuade jag min bloggpartner Erik om hans syn på indie och svårigheten att definiera begreppet. Erik titulerades "indieexpert från Falkenberg" och verkade väldigt nöjd med att få bli intervjuad.

Jag ägnade sedan tre timmar av tisdagseftermiddagen åt att redigera intervjun med Erik. Det är lite småroligt att höra på hur jag själv och andra låter i inspelade intervjuer, plötsligt blir jag så brutalt medveten om hur jag pratar. Det blir en del omotiverade öh, aha, och mhm. Ibland känns meningsuppbyggnaden förvrängd och ibland upprepar jag mig. Men det är tydligen så jag pratar, och jag får helt enkelt acceptera faktum, eller möjligen försöka träna bort de värsta radiotabbarna. Sen är det ju det här med min dialekt, som jag också reagerar på. Jag trodde halländskan var i stort sett befriad från språkliga egenheter, men jag hade visst fel. Tur att Sveriges Radio har slopat kravet på rikssvenska.

Slutresultatet då? Jodå, helt okej. Med tio fruktansvärt bra låtar kan ingen misslyckas helt. Inslagen var också riktigt tajta. Mellansnacket var mestadels bra, med två rejäla undantag. Den ena gången försökte jag snacka lite om gruppen Architecture in Helsinki. Jag berättade att gruppen inte kom från varken Helsingfors eller Finland, vilket var helt korrekt. Däremot sa jag att de kom från Kanada, vilket visade sig var fel. (Australien är det rätta landet.) Sedan försökte jag mig ironisera lite över valet av namn, att bandmedlemmarna var intresserade av finsk arkitektur, vilket var både poänglöst och intetsägande. Så går det när man inte riktigt vet vad man ska säga.

Andra tabben var av ungefär samma slag. Efter näst sista låten, Katherine Kiss Me av Franz Ferdinand, hade jag inget manus kvar. Jag hade ingenting att säga. Samtidigt som jag var tvungen att prata i 90 sekunder innan jag kunde köra igång sista låten. Är ett program en timme långt går det ju inte att nöja sig med 58 minuter och 30 sekunder. Snabbt som ögat klottrade jag ner ett par stödord. Och det började bra, jag berättade om hur jag först började lyssna på Franz Ferdinand och att jag gillade deras senaste skiva. Men det tog ju knappast 90 sekunder att säga. Jag inser att jag måste säga betydligt mer, men hittar inga ord. När jag väl slänger ur mig ett par ord blir det nonsens. Jag säger något i stil med att Franz Ferdinands bandmedlemmar är ovanligt trevliga mot journalister. Och det är ju bra, konstaterar jag. Sen säger jag öh ett par gånger. Till slut kan jag dra igång min förinspelade sammanfattning av programmet och pustar ut. Att sända live är svårt.

onsdag, maj 20, 2009

Åldersskillnad är vackert

Photobucket

- Du?

- Ja?

- Jag skulle kunna vara din pappa.

- Men jag älskar dig ändå.

- Det borde du göra, jag köper ju så dyra saker till dig.

- Du menar att du köper min kärlek?

- Nej, du har ju en fri vilja, du älskar mig för att du vill älska mig, inte för att jag mutar dig med dyra kläder och skor.

- Varför köper du då allt det där dyra till mig?

- För att du ska fortsätta älska mig, för att du ska komma ihåg att jag älskar dig.

- Men jag köper ju nästan aldrig något till dig, hur vet du då att jag älskar dig?

- Det vet jag inte.

torsdag, maj 14, 2009

Att sända radio

Photobucket

Just nu läser min halvklass kursen Radioproduktion. Läraren är en veteran inom Sveriges Radio och vet precis vad vi ska och inte ska göra i radio. Vi lär oss att rasistiska uttalanden inte gör sig i radio, att inspelning med dold mikrofon måste godkännas av ansvarig utgivare och att miljöljud är något som alltid kan behövas. Sammantaget är det mesta ganska självklara saker, men föreläsningarna är ändå intressanta nog att göra åtminstone mig sugen på att börja sända radio.

Kursens två första veckor har ägnats åt teknikgenomgångar och föreläsningar, de kommande tre veckorna kommer helt vigas åt redaktionsarbete. Klassen är uppdelad i redaktioner som var och en har full frihet att utforma programidéer och inslag. Min redaktion jobbar för kanalen B3, en icke-avgiftsfinansierad motsvarighet till P3, utan public service-etikettens alla förpliktelser. Alla i redaktionen har olika roller som roterar varje vecka. Första veckan är jag programledare, andra veckan reporter och tredje veckan producent. Programledaren ska producera ett entimmesprogram som reportrarna gör inslag till, medan producenten fungerar som en sorts mentor och idéspruta.

Som programledare måste jag själv ha en programidé, något som är lättare sagt än gjort. Min första tanke var att rikta det mot musik, eftersom våra entimmesprogram ändå ska innehålla en halvtimme musik. Men Kalmars musikkultur är knappast sprudlande och själv känner jag bara till ett Kalmarband värt att nämna. Så jag tänkte om. Till slut kom jag på att det vore kul att göra ett program som handlar om religion i dagens samhälle. Jag tänkte mig att programmet skulle kunna jämföra olika religioner, helst lite mindre inriktningar inom dessa. Jag hade också tänkt ha någon form av debatt eller motpolsintervjuer som visar på motsatta uppfattningar. Men idén fick hård och befogad kritik av ett par klasskamrater innan första redaktionsmötet och jag valde att åter göra ett musikprogram. Nästa onsdag sänder jag ett program helt dedikerat till Kalmars musikkultur, som inga andra än min lärare och ett par av mina klasskamrater kommer att få höra.

onsdag, maj 13, 2009

Nu får jag också köpa alkohol

Photobucket

I förrgår fyllde jag 20 år. På en vanlig måndag. Egentligen hade jag tänkt spendera dagen hemma med familj och vänner i Falkenberg, men en någorlunda obligatorisk teknikgenomgång i skolan tvingade mig tillbaka till Kalmar. Glädjande nog kommer en klasskamrat från Falkenberg och jag kunde hänga med i hennes bil, vilket var en vinst både tidsmässigt och ekonomiskt. Dessutom är det trevligt att kunna prata med någon under fyra timmar och 30 mil.

Efter genomgången i skolan begav jag mig till Systembolaget. För fyller man 20 år måste man handla på Systembolaget, det hör liksom till. Och visst handlade jag, ett par olika ölsorter. Blev lite dyrt när jag väl kom till kassan, men det gjorde inte så mycket. Min farhåga var att kassören skulle vara bitter och strunta i att låta mig visa leg. Som tur var ser jag tämligen ung och nykter ut, och slängde glatt fram mitt körkort. Kvinnan i kassan sa grattis och jag cyklade hemåt med två lila kassar med öl.

onsdag, maj 06, 2009

Jag funderar på att börja med knark

Photobucket

Jag vill skaffa mig ett spännande beroende. Något som är lite mer fantasifullt och farligt än folkhemsdrogen kaffe. Något som ger bieffekter. Något som syns. Något som fascinerar. Men först ska jag erkänna ett par saker; jag har aldrig rökt, aldrig snusat, aldrig druckit mig berusad och aldrig provat tunga droger. Hela knarkvärlden är med andra ord helt outforskad av mig, och för att veta i vilken ände jag ska börja har jag tagit reda på lite fakta om ett par olika rusningsmedel. Oinvigda läsare kan tolka det här som en pedagogisk guide till en parallell verklighet.

Jag har funderat, lyft fram argument, vägt fördelar och nackdelar mot varandra. Allt för att få fram den ultimata drogen för just mig. Men hur jag än vrider och vänder på det hittar jag alltid en jädra massa nackdelar och för få fördelar. Det ska ju vara värt mödan, det ska ju vara häftigt att knarka om jag nu ska börja, annars kan jag lika gärna fortsätta sikta på ett liv som korsordslösande 85-åring.

Vad har jag då att välja mellan? Det enklaste svaret är att det finns oändligt många olika rusningsmedel. Men för att vara realistisk har jag valt att fokusera på de allra vanligaste, samt kanske välja ut några extra spektakulära. Tanken är att detta ska bli en gemytlig bloggserie i rusets underbara värld, där jag visar er läsare hur det där med knark egentligen funkar. Är jag seriös? Knappast, men inte blir det mindre läsvärt för det.

Jag väljer att stanna här med denna lilla introduktion för att inlägget inte ska skena iväg med flera tusen ord.