fredag, maj 22, 2009

En timme indiepop

Photobucket

Det börjar lida mot sommarlov på Högskolan i Kalmar. Alla verkar lite smått omotiverade till det mesta som har med skolarbete att göra. Som tur är har min halvklass en kurs i radioproduktion som sista kurs innan sommaren. Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag har haft rollen som programledare under första veckan, det vill säga denna veckan. I onsdags spelade jag in mitt entimmesprogram, ämnet blev till slut indiemusik, med stor fokus på indiepop. Till mitt förfogande hade jag två reportrar som producerade inslag. Resultatet blev en intervju med grundaren till en popklubb i Kalmar och en intervju med en soloartist från Kalmar. Två riktigt bra inslag som passade perfekt med ämnet och programformen. Själv intervjuade jag min bloggpartner Erik om hans syn på indie och svårigheten att definiera begreppet. Erik titulerades "indieexpert från Falkenberg" och verkade väldigt nöjd med att få bli intervjuad.

Jag ägnade sedan tre timmar av tisdagseftermiddagen åt att redigera intervjun med Erik. Det är lite småroligt att höra på hur jag själv och andra låter i inspelade intervjuer, plötsligt blir jag så brutalt medveten om hur jag pratar. Det blir en del omotiverade öh, aha, och mhm. Ibland känns meningsuppbyggnaden förvrängd och ibland upprepar jag mig. Men det är tydligen så jag pratar, och jag får helt enkelt acceptera faktum, eller möjligen försöka träna bort de värsta radiotabbarna. Sen är det ju det här med min dialekt, som jag också reagerar på. Jag trodde halländskan var i stort sett befriad från språkliga egenheter, men jag hade visst fel. Tur att Sveriges Radio har slopat kravet på rikssvenska.

Slutresultatet då? Jodå, helt okej. Med tio fruktansvärt bra låtar kan ingen misslyckas helt. Inslagen var också riktigt tajta. Mellansnacket var mestadels bra, med två rejäla undantag. Den ena gången försökte jag snacka lite om gruppen Architecture in Helsinki. Jag berättade att gruppen inte kom från varken Helsingfors eller Finland, vilket var helt korrekt. Däremot sa jag att de kom från Kanada, vilket visade sig var fel. (Australien är det rätta landet.) Sedan försökte jag mig ironisera lite över valet av namn, att bandmedlemmarna var intresserade av finsk arkitektur, vilket var både poänglöst och intetsägande. Så går det när man inte riktigt vet vad man ska säga.

Andra tabben var av ungefär samma slag. Efter näst sista låten, Katherine Kiss Me av Franz Ferdinand, hade jag inget manus kvar. Jag hade ingenting att säga. Samtidigt som jag var tvungen att prata i 90 sekunder innan jag kunde köra igång sista låten. Är ett program en timme långt går det ju inte att nöja sig med 58 minuter och 30 sekunder. Snabbt som ögat klottrade jag ner ett par stödord. Och det började bra, jag berättade om hur jag först började lyssna på Franz Ferdinand och att jag gillade deras senaste skiva. Men det tog ju knappast 90 sekunder att säga. Jag inser att jag måste säga betydligt mer, men hittar inga ord. När jag väl slänger ur mig ett par ord blir det nonsens. Jag säger något i stil med att Franz Ferdinands bandmedlemmar är ovanligt trevliga mot journalister. Och det är ju bra, konstaterar jag. Sen säger jag öh ett par gånger. Till slut kan jag dra igång min förinspelade sammanfattning av programmet och pustar ut. Att sända live är svårt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar