tisdag, juni 30, 2009

Vad gjorde jag i Stockholm?

Photobucket

Jag var i Stockholm med familjen från tisdag till söndag förra veckan. Här kommer en liten sammanfattning av mina dagar i huvudstaden.

En dag åkte vi ut med båt till Vaxholm. Det tog en timme ut från Strömkajen och på vägen stannade vi till vid pyttesmå holmar med inte mer än ett dussin hus. Det serveras kaffe ombord, 15 spänn med oändlig påtår. Jag köper mig en kopp i den självsäkra tron att jag gör en otroligt bra affär. Men lustigt nog orkar jag inte dricka mer än den första koppen, sedan tar det stopp. Någon sekund funderar jag på att ta med mig pappersmuggen och utnyttja mitt inköp hela vägen tillbaka till Strömkajen. Den tanken avfärdar jag snabbt, jag vill ju inte få den där småländska snålhetsstämpeln på mig. Överklassidyllen bjöd på turistshopping, fina skärgårdsvyer och stekhet sol. Jag strosade i ett par butiker, men en prislapp skapad för välbeställda turister lockade inte till köp. Istället spenderade jag en dryg timme med att fotografera människor och hus.

Jag gick på två museer i Stockholm, Nationalmuseum och Moderna Museet. Nationalmuseum (inte Nationalmuseet) bjöd på en väldig mängd tavlor från svenska och utländska konstnärer. Hela samlingen är naturligtvis imponerande, men personligen blir jag snabbt ganska mätt på klassiska tavlor från 1500-1800-talet. Då var istället den utställning som handlade om 1900-talets vardagsdesign betydligt mer intressant. Möbler, köksverktyg och tygmönster från olika decennier kanske inte låter så upphetsande, men de vitt skiljda trender som visas upp gör åtminstone mig lite lätt frälst av svensk folkhemsestetik.

Moderna Museet visade upp den vanliga mängden mer eller mindre abstrakt konst. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för överpretentiösa verk med långsökta budskap. Visst kan konst få vara konstigt, men ibland upplever jag själv att det är lite jobbigt med min egna subjektiva tolkning av ett konstverk. Exemmpelvis ett smutsigt lakan hängandes längs med en vägg inne på Moderna Museet. Jag ser att det är ett smutsigt lakan. Det kanske till och med har någon finurlig titel, men någon sådan kunde inte jag hitta. För mig blir det inte så mycket mer än ett smutsigt lakan, just för att buskapet är så öppet och tolkningen så fri. Jag vet inte vad jag ska se och ser därför bara ett smutsigt lakan.

En annan konstinstallation på Moderna Museet utgörs av en sisådär 100 tomma flaskor Heinz Tomato Ketchup som står på golvet. Ketchupen ligger utspridd på golvet och över en liten piedestal. Här förstår jag också vad det är jag rent objektivt ser. Men återigen har jag problem med att få ut något djupt budskap att berika mitt liv med. Men en sak lärde jag faktiskt av konstverket; ketchup luktar jävligt illa om du kletar in det i golvet och sedan låter det ligga där ett par dagar (testa inte hemma).

Moderna Museet visade inte bara upp jobbigt flummiga konstverk, utan har just nu en fotoutställning i källaren. Åter till verkligheten är en utställning på runt 300 bilder från 70-talet av ett åttiotal olika fotografer. Vissa fotografer får ganska mycket plats och har i vissa fall en trevlig informationsskylt bredvid raden av foton. 90 procent av bilderna är i svartvitt. Majoriteten är tagna av antingen svenska eller amerikanska fotografer. Jag gillade verkligen Åter till verkligheten och rekommenderar utställningen till alla som har det minsta intresse av fotokonst.

måndag, juni 29, 2009

Falkenberg i juni, del 2

Tiden då Skrea strand fortfarande var öde. Snålblåsten och molnen höll semesterfirarna borta.

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Falkenberg i juni, del 1

Photobucket

Mitten av juni präglades av velande försommarväder. Innan det blev högtryck i hela Sverige var Skrea strand märkligt folktom. Jag och Erik spatserade med våra systemkameror och plåtade havet och sanden. Vi visste inte riktigt om det var läge att gå i t-shirt eller jacka.

Photobucket

Photobucket

Förresten, för ett tiotal timmar sedan kom jag hem från min och familjens vistelse i Stockholm. Det blev ett par riktigt sköna dagar i vår kära huvudstad. Bildbevis kommer inom kort, möjligen med en djupare redogörelse av mina dagar i den stora staden.

måndag, juni 22, 2009

Några dagar i Stockholm

Photobucket

Imorgon åker jag och min bror Anton tåg till Stockholm. Resten av familjen är där sedan igår. Vi ska stanna tills på söndag och bor i en rymlig lägenhet på Söder. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag hitta på under dagarna i huvudstaden. Förutom det obligatoriska shoppandet och strosandet i Gamla Stan står få genuint turistiska aktiviteter på schemat.

Jag har med mig min kamera och tänker ägna ett par timmar åt att plåta staden. Det är första gången jag är i Stockholm med en systemkamera och det gäller att utnyttja chansen. Ett minneskort på två gigabyte tillåter ett par hundra bilder, och det bör räcka. Jag hade först tänkt att ta med mig min bärbara dator för att kunna lägga in bilderna där efter hand, men struntar nog vid närmare eftertanke i det. Det innebär också att jag troligen inte bloggar mer under denna vecka.

Det enda jag har kollat in av Stockholms aktiviteter är olika utställningar. Jag vill gå på den här: http://www.alltomstockholm.se/scenkultur/article55712.aos

Och den här: http://www.alltomstockholm.se/start/article64728.aos

Och kanske den här: http://www.alltomstockholm.se/scenkultur/article54480.aos

Förslag på aktiviteter och evenemang i Stockholm mottas gärna.

söndag, juni 21, 2009

I jakt på en sysselsättning

Photobucket

Jag har nu haft sommarlov i över en vecka. Det har varit ett par sköna dagar präglade av sovmorgon, musik, kaffe, bloggläsning, fotande och socialt umgänge. Alla behöver vi sådana dagar. Ur samhällsekonomisk synvinkel är det naturligtvis förkastligt, där klassas jag som en parasit. Jag lever på samhällets kollektivt ihopsamlade resurser, för jag är arbetslös i sommar.

Hittills har jag hanterat min arbetslöshet rätt bra; jag har inte haft tråkigt någon längre stund och inte känt att dagarna är helt bortkastade. Visserligen är det surt att behöva höja CSN-lånet från 50 till minst 75 procent, och hade jag fått ett jobb hade jag gladeligen tackat ja. Men nu är det arbetslöshet som gäller, jag ska gilla läget och gör det bästa möjliga av situationen.

Vad ska jag då sysselsätta mig med under två lediga månader? Det är ju löjligt mycket tid. Jag kan inte bara slappa hela sommaren. Dels är det långtråkigt och dels kommer jag få ångest av min parasiterande livsstil. Jag måste göra något konkret, något utvecklande och/eller produktivt. Helst ska det generera pengar. Och det måste vara roligt nästan hela tiden. Dessutom ska det gärna vara realistiskt genomförbart och moraliskt riktigt.

Att stjäla pankburkar från alkolister fungerar alltså inte, även om det är roligt (nästan hela tiden) och ger viss lönsamhet. Det är knappast utvecklande för mig som individ och inte särskilt samhällsproduktivt. Dessutom är det varken moraliskt eller juridiskt rätt.

Att skriva en bestseller är lite väl orealistiskt. Vem sjutton skulle köpa en debutbok av en 20-årig journaliststudent? "Idiotanstalten av Emil Johansson" får vänta ett litet tag.

Att starta ett band kan absolut ge ett tillskott i plånboken. Men med en musikalisk talang som sträcker sig till halvusla resultat i karaoke-spel och ingen riktigt erfarenhet av intrument verkar mina chanser vara hopplöst små. Nu finns det i och för sig gott om sunkiga artister som ändå tjänar pengar (Basshunter, Nic & The Family, Kobojsarna, Markoolio, E-Type mfl.), men tanken på att konkurrera med Sveriges mest skamlösa musiker är inte så värst lockande.

Min vän Anita Harry

Photobucket

Jag fick ett mail för två dagar sen;

"Avs: Anita Harry (anitalovenet@katamail.com)"

"Hi, I am Anita !

Please how are you, hope you are fine and in perfect condition of health.I went through your profile and i read it and took interest in it,please if you don't mind i will like you to write me on this ID(anitaharrynet@yahoo.com) hope to hear from you soon,and I will be waiting for your mail because i have something VERY important to tell you,
Lots of love Anita !"

"Nuova grafica e nuove funzionalità! Crea subito Gratis la tua nuova Casella di Posta Katamail"

--------------------------------------------------

Tack för ditt mail Anita, alltid kul med personliga hälsningar från främlingar. Jovisst, jag mår bra, jag skulle till och med kunna dra till med "perfect condition of health". Och visst hoppas jag att du också mår bra och så där. Jag förstår inte riktigt varför jag ska skicka mitt svar till en annan mailadress än den du använde. Det verkar lite omständigt att maila med en adress och hela tiden förvänta sig att få svar på en annan. Däremot är jag onekligen lite sugen på att få reda på vad sjutton du vill berätta för mig. Det är säkert JÄTTEVIKTIGT, precis som du skriver. Jag kan själv komma på minst tio JÄTTEVIKTIGA saker som jag skulle vilja berätta för främlingar. Skriv gärna tillbaka och berätta lite mer om dig själv. Jag väntar med spänning på ditt svar.

//Emil

tisdag, juni 16, 2009

En isglass utan smak

Photobucket

Jag äter isglass på pinne. Längst upp är den röd, i mitten gul och längst ner grön. Men bortsett från färgen innebär skiftningarna inte någon förändring. Isglassen smakar detsamma rakt igenom, det vill säga precis ingenting. Visst är den kall, men det är knappast en smak. Möjligen skulle man kunna sträcka sig till att isglassen smakar is, men det känns ju lite löjligt. Klart att isglassen smakar is.

Men varför bara is, frågar sig den engagerade glasskonsumenten. Jag vet inte riktigt själv. Men med lite fantasi kommer vi långt. Vi målar upp ett scenario med ett styrelsemöte på det stora själlösa glassföretaget.

14:34, mitten av januari, i ett grått konferensrum någonstans i Mellansverige.

- Hur ska vi göra med isglassförsäljningen? Den störtdök ju förra året. Vi måste vara förberedda inför sommaren.

- Vi skulle ju kunna lansera en ny isglass. Något som verkligen går hem i stugorna.

- Jovisst, men det ska ju gå med vinst också. Du kommer väl ihåg det där vi gick igenom om utbud och efterfrågan?

- Jadå, och sedan måste vi skapa en attraktiv produkt.

- Har du själv några idéer om hur vi ska skapa en attraktiv isglass?

- Satsa på färgerna gul, röd och grön. Det ska se lite lagom skrikigt ut. Sen måste det vara billigt för barnfamiljer. Tänk storpack, tänk fyllda frysfack och snoriga 5-åringar.

- Och hur har du tänkt att vi ska finansiera en helt ny isglass? Du vet mycket väl att det kostar skjortan att ta fram nya smaker och till slut kunna lansera den på marknaden. Dessutom har vi bara ett par månader på oss innan försommaren är här.

- Vi skiter i smakerna. Ungarna känner ändå inte skillnaden.

- Är du seriös? Jag menar, Rune, det där funkade -87, men knappast 2009. Vi lever i en ny tid, det går inte att sälja en isglass utan smak.

- Tro mig, Hasse, det går alldeles utmärkt.

Jag kör åkergräsklippare

Photobucket

Igår klippte jag gräs för första gången i år. Jag klippte för ovanlighetens skull inte vår egen gräsmatta, utan grannarnas. De har en åkergräsklippare i garaget till en normalstor villaträdgård. Jag har aldrig kört en åkergräsklippare och min erfarenhet av liknande fordon är varken djup eller glädjande. (Truckkörningen på Carlsbergs lager förra sommaren var inte den mest lyckade.) Men när grannarna ändå har en åkergräsklippare är det lika bra att ta tjuren vid hornen och prova sig fram. I längden vinner jag både tid och ork jämfört med en vanlig gräsklippare.

Första problemet var att maskinen överhuvudtaget inte startade. Jag och min bror Anton testade alla möjliga reglage och spakar, men ingenting hände när vi vred om tändningsnyckeln. Jag förlitade mig på att Anton skulle få igång den, eftersom att han själv har använt den innan. Till slut lyckas Anton att få fart på motorn. Sedan stänger han av. Nu ska jag själv få prova. Och misslyckas om och om igen. Jag drar i spakarna, ändrar läget på de flesta och provar gång på gång. Men det funkar inte igen. Anton provar igen och inte ens han får igång den. Och typiskt nog har vi båda glömt vad reglagen var inställda på när Anton faktiskt fick igång maskinen.

Efter ett par minuter kommer den manliga grannen ut, sätter sig på sin kära åkergräsklippare och startar den direkt. Jag och Anton kände oss lite lätt idiotiska. Jag börjar klippa med stor försiktighet. I början vågar jag bara köra på den första växeln av rädsla för att inte hinna parera och hinna få till fina kanter. Sedan drar jag på med tvåan på lite större ytor. Det går ganska bra, bortsett från ett par omotiverade körningar fram och tillbaka. Jag tror jag lyckades hacka sönder en och annan blomma från närliggande rabatter, men mer än så gick inte åt. Den kvinnliga grannen gav mig två sedlar som betalning och verkade nöjd, i och för sig utan att själv sett resultatet. Sommarjobbet är spikat.

söndag, juni 14, 2009

Vi här bak i bilen

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Fyra män i en bil. Falkenberg i mitten av april.

lördag, juni 13, 2009

Hemma igen

Photobucket

Äntligen är jag hemma igen från mitt första år som journaliststuderande i Kalmar. Jag har fortfarande lite svårt att smälta det faktum att ett helt år har gått sedan jag slutade gymnasiet. För ett år sedan skulle jag precis börja mitt lagerarbete på Carlsberg i Falkenberg. Jag hade sökt in till en massa journalistutbildningar runt om i Sverige, men visste inte om jag skulle komma in på den utbildning jag hade som förstahandsval. Jag visste inte alls hur det kommande året skulle se ut, på gott och ont. Med facit i hand blev det en lyckad väg. En tredjedel av min utbildning är avklarad och om två år gör jag entré på en överbefolkad arbetsmarknad. Har jag en väldig tur har finanskrisen vänt tills dess och företagen rekryterar folk som aldrig förr. Eller får jag försöka acceptera tanken på att hanka mig fram på frilansjobb i fem år innan jag får fast anställning.

När jag kom hem 23:36 i förrgår spöregnade det i Falkenberg. Sedan regnade det nästan oavbrutet i ytterligare ett dygn. Idag skiner solen och temperaturen ligger på 17-18 grader, men en kylig bris håller ändå folk inomhus större delen av dagen. Lite varmare får det allt bli, innan herr Svensson vågar klippa gräset med bar överkropp.

Apropå gräsklippning är det just vad jag har som enda sommarjobb i år. Jag ska klippa gräset för mina grannar. De kommer från England och är båda pensionärer. Mannen är sjuk och kvinnan är för gammal för att orka göra det själv. Och när jag ändå ska arbetslös hela sommaren kan jag lika gärna hjälpa till.

torsdag, juni 11, 2009

Farväl Kalmar

Photobucket

17:53 börjar min hemresa med tåg från Kalmar till Falkenberg, via Göteborg. Jag byter östkusten mot västkusten och en mellanstor stad mot en småstad. Jag byter studerande mot arbetslöshet. Men inte ska jag gå och rulla tummarna för det. Jag ska besöka minst en, och troligtvis två, festivaler. Jag ska komma igång med mitt fotande och verkligen utnyttja det faktum att jag har en bra systemkamera. Och så ska jag naturligtvis uppdatera den här bloggen. Det kommer bli 2,5 intressanta månader.

måndag, juni 08, 2009

En alkis stal min cykel, men jag tog den tillbaka

Photobucket

Filminspelning vid Kalmars polishus, halv åtta en kylslagen måndagskväll i början av juni. Jag kom dit precis i tid och låste cykeln. Två alkisar närmade mig ett tiotal meter bort. Den ena cyklade, den andra gick. Jag tog ingen särskild notis om dem, det är ju inte så ovanligt med alkisar i en småstad.

Jag mötte upp med min grupp och började med arbetet att rigga upp utrustningen. Då ser jag hur de båda alkisarna cyklar över vägen, nu med varsin cykel. De måste ha snott den andra, tänker jag. Den liknade faktiskt min lite grann, tur att jag låste den. Med ett lås som kostade åtta kronor. Och cykeln hade en plastpåse från Ica Maxi på pakethållare, precis som min.

VAD I HELVETE, DET ÄR JU MIN CYKEL!

Jag springer mot dem. De cyklar inte särskilt fort och jag hinner ikapp dem precis efter övergångsstället. Vår dialog löd ungefär så här:

- STANNA, DET DÄR ÄR MIN CYKEL! NI KAN INTE BARA TA ANDRAS CYKLAR!

- Ja, men lugna dig, då får tillbaka den. Jävla dåligt lås du hade.

- VARFÖR TOG NI MIN CYKEL?

- Äsch, du får ju tillbaka den, lugna ner dig. Köp ett bättre lås.

- MEN NI KAN INTE TA ANDRAS CYKLAR!

- Så, nu glömmer vi det här, ta cykeln, hej då.

Jag fick min cykel tillbaka. Och som tur var hade jag redan ett lås i reserv, som i och för sig också kostade åtta kronor. Aldrig mer tänker jag snåla på cykellås. När det finns idioter som faktiskt stjäl cyklar under en ljus sommarkväll precis vid ett polishus mitt i centrala Kalmar kan man inte tumma på säkerheten.

söndag, juni 07, 2009

Tankevalsens statistik

Photobucket

Besökarantalet här på Waltz for Thoughts mäts hela tiden av en osynlig besöksräknare. Det är siffror som jag har tittat lite extra uppmärksammat på den senaste tiden. Och det jag ser glädjer mig. Denna vecka är den mest besökta i bloggens fem månader långa historia. Och det utan att jag har kommenterat på Blondinbella.se, som jag pinsamt nog gjorde ett tag, för att ge bloggen uppmärksamhet.

666 besökare har i skrivande stund besökt bloggen denna vecka. (Förra veckan var motsvarande siffra 234 stycken.)

Under fredagen hade bloggen 168 besökare. (I måndags var det bara 47 stycken.)

Vad ligger då bakom denna ökning? Mycket beror på att WfT numera är registrerad på diverse bloggportaler, där den får ökad uppmärksamhet. Förhoppningsvis är detta en utveckling som kommer att fortsätta, och kanske till och med öka exponentiellt. 666 besökare på en vecka är inga oerhörda siffror, men den nästan tredubblade ökningen gentemot föregående vecka är minst sagt intressant.

Men utan kommentarer tappar jag själv lite av motivationen med att blogga. Jag hoppas att den här läsarökningen verkligen ger resultat i form av fler kommentarer. Själva tanken med WfT är att ni läsare enkelt ska kunna svara på ett inlägg. De allra flesta bloggar handlar om att göra dialog av en monolog, så även denna.

Jag tänker knappast försöka ragga till mig nya besökare bara för att få till fina siffror i statistiken. Mitt mål med WfT är inte att få tusentals besökare. Mitt mål är inte att hamna högst upp på bloggtopplistor. Jag strävar inte efter att bli en manlig Blondinbella. Jag är ju faktiskt rödhårig.

Musik på svenska

Photobucket

Jag har ofta ganska svårt för artister som sjunger på svenska. Jag är säker på att väldigt många musikälskare i min ålder känner samma sak. Frågan är vad det beror på. Varför är det svenska sämre än det engelska?

Det är inte så konstigt att vi idag lyssnar mer på engelsk musik än svensk. Det är tvärtom det tydliga resultatet av en ökad globalisering, förbättrad välfärd och en västvärld som blivit mer dynamiskt i dess kulturella utbyte. Att sedan Storbritannien och framförallt USA länge har varit ungdomsgenerationens drömland har också bidragit starkt. Men jag tänker inte göra någon djup analys om varför vi lyssnar så mycket på engelsk musik, det hela är ganska självklart. Istället vill jag åter rikta er uppmärksamhet åt frågan; varför är det svenska sämre än det engelska?

Mitt första spontana svar är att många upplever det svenska som mesigt, en aning omodernt och ibland bara pinsamt. Vi skäms lite grann för vårt musikarv. Vi förnekar att vi på 80- och 90-talet faktiskt tyckte att Magnus Uggla var fräck. Vi suckar över de smaklösa dansbandsskivorna som alltid dyker upp i de stora matbutikerna. Vi tycker att schlager är tradigt men tittar ändå på varenda deltävling på teve. Sådan är, grovt förenklat, svenskens attityd till fosterländsk musik.

Säkert beror lite grann på den förlovade Jantelagen, vars första tes lyder; Du skall inte tro att du är något. Svenska artister ska inte tro att de är något för att de sjunger på svenska. Sjunger de på engelska är det mer tolererbart, även om vi får leva utan sådan lyx som korrekta uttal.

Att vara med i EU handlar om att dela med sig

Photobucket

I skrivande stund är det ett par timmar kvar tills Sveriges vallokaler öppnar för årets EU-val. Det är ett val som många inte bryr sig speciellt mycket om. Många orkar inte sätta sig in i alla olika partiers frågor. Kanske för att de upplever att en ynka röst inte gör någon skillnad, eller för att de tycker att hela tanken en europeisk union är fel. Vad man än har för skäl till att inte rösta är det ett uselt sätt att visa sitt missnöje gentemot EU.

För det första finns det EU-kritiska partier att lägga sin röst på, en röst som då påverkar till skillnad från en medborgares inneboende bitterhet.

För det andra är det ur ett argumentationstekniskt perspektiv korkat att klaga på EU om man inte röstade i det senaste EU-valet. Har man inte själv tagit chansen att faktiskt påverka valutgången och utnyttjat sin medborgerliga rättighet är det svårt att sedan komma och gnälla.

Årets EU-val är faktiskt inte så perifert som en hel del svenskar verkar tycka. De svenska partierna kan visst påverka nere i Bryssel. Sverige påverkar hela tiden andra länder och påverkas av andra länder, inte bara på den formella beslutsfattande nivån. Och visst är Sverige ett litet land i stora EU. Visst har Sverige bara 18 platser att fylla av Europaparlamentets totalt 785. Men inte betyder det att det varken är meningslöst att rösta, eller att Sverige är maktlöst gentemot resten av Europa. Själva tanken med Europeiska Unionen är att de 27 medlemsländerna ska samarbeta, inte endast tänka på den egna nationens bästa. Det handlar om kompromisser, diskussioner och ett evigt jämkande.

Naturligtvis blir nästan aldrig alla medlemsländer helt nöjda med besluten som fattas, men någonstans måste tidsgränsen dras mellan diskussion och jämkande kontra den färdiga beslutsprocessen. Ett styrelsesätt där varje beslut måste genomgå en fas av nästintill evighetslångt kompromissande för att uppnå millimeterrättvisa är i praktiken omöjligt. Nu påstår jag inte att EU:s beslutsprocesser är för långsamma, utan jag försöker bara argumentera för att svenska väljare inte kan förvänta sig att ständigt få hela kakan. Att vara med i EU handlar om att dela med sig.

lördag, juni 06, 2009

En lördagskväll på Stensö

Photobucket

Photobucket

Ikväll tog jag en promenad på halvön Stensö i utkanten av Kalmar. Kombinationen systemkamera och får stod för mitt lördagsnöje. Roligare än så blir det inte i en studenttom småländsk stad i början av juni.

fredag, juni 05, 2009

Tankar om regn och friluftsliv

Photobucket

Idag regnar det väldigt mycket. Det är tråkigt. Regn är nästan alltid trist. Sällan glädjer jag mig åt att det regnar. Jag struntar mer eller mindre i hur glada bönderna är i regn, att miljövänner säger att det är bra för naturen och att Sveriges alla grodor och paddor antagligen sprudlar av glädje. Klart att jag förstår att regn är nödvändigt, men det är svårt att uppskatta just när det äger rum. Då tar man gärna fram den där svenska bitterheten som är så tacksam i alla stunder av självömkan.

Men vissa människor väljer att se regnet på ett annat sätt. Vissa människor tycks alltid ha en klämkäckt leende på läpparna, en vandringsstav på hatthyllan och ett immunförsvar som tål all världens väta. Vi andra kallar dem för friskismänniskor, naturvänner eller miljönördar. (Om man röstar blått och hatar förmögenhetskatt kallar man dem snarare för friluftssossar.) Dessa människor har en sak gemensamt, nämligen att dem tillsammans upprätthåller traditionen för ett av det svenska språkets mest uttjatade uttryck:

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Detta uttryck har i decennier varit ett effektivt sätt för föräldrar att döda all argumentation från barnens sida. Det vittnar om en idyllisk svensk friluftsverksamhet med Skogsmulle, allemansrätt, korvgrillning och sjöfiske. Det är en friluftsverksamhet som idag verkar ligga djupt ner i många människors medvetande, bortom prioriteringar som filmkväll, minigolf och hämtpizza framför teven. Kanske är det den svenska folksjälen som har moderniserats en aning, och nu definierar utomhusaktivitet på ett helt annat sätt. Det som förr var kanotpaddling i flera timmar med korvgrillning och gäddfiske har ersatts av en timmes bowling i stan.

Men vem är jag att fördöma den svenska folksjälens förslappning? Jag som föddes 1989, som aldrig var med i den lokala scoutkåren och som aldrig sovit i sovsäck under bar himmel. Jag ska egentligen hålla tyst.

torsdag, juni 04, 2009

Längtan efter sommarlov

Photobucket

Imorgon slutar jag mitt första år som journaliststudent på Högskolan i Kalmar. I alla fall om man ska tro det officiella schemat. Jag måste komplettera upp en videokurs innan hösten för att få börja andra året. Min videogrupp var den enda i klassen som fick underkänt på kursen och måste nu stanna kvar i Kalmar ytterligare ett par dagar innan vi kan åka hem. En film som skulle vara fem minuter blev bara fyra minuter och 20 sekunder. 40 sekunder film håller mig kvar i en allt mer studenttom småländsk stad. Det svider lite. Jag vet att det inte blir bättre av att klaga, speciellt inte inför alla bloggläsare. Men strunt samma, det är skönt att skriva av sig.

Jag hade tänkt att gå upp tidigt imorgon bitti, för att hinna sända om mitt radioprogram innan föreläsningen börjar. Kanske får jag godkänt för mitt program i vilket fall som helst, men det är väl lika bra att helgardera sig, så jag inte hålls kvar i Kalmar ännu längre. Min enda farhåga är att jag kommer att låta som en bakfull Bengt Magnusson med min förkylning, men det får jag väl acceptera. Hoppas att min lärare godtar min deformerade radioröst.

För övrigt hämtade jag ut en omtenta idag, från kursen Journalistik och samhälle. Jag klarade omtentan med 2,5 ynka poäng. Hade jag kuggat på omtentan hade jag blivit fruktansvärt besviken på mig själv. Jag hade inledningsvis ganska roligt åt kursens pinsamt enkla föreläsningar, som exempelvis den här. Men skratta bäst som skratta sist, som talesättet så fint lyder, för jag fick ju faktiskt underkänt på tentan. Och visst har jag lärt mig en del om de politiska systemen på kommunal, nationell och europeisk nivå. Helt onödig var alltså inte kursen. Det är också den enda kursen som verkligen innebar att jag på allvar behövde studera kurslitteraturen för att överhuvudtaget klara tentan. Jag läste sammanlagt drygt 300 sidor till omtentan, vilket för mig är rätt mycket. Visserligen hade jag köpt kurslitteratur på sammanlagt 1 000 sidor, men allt var ju inte relevant. Hursomhelst, trevligt att vi för en gångs skull får användning för obligatorisk kurslitteratur.

onsdag, juni 03, 2009

En nystart med förkylning

Photobucket

Erik har på eget initiativ tagit bort all information om sig själv i bloggens vänsterspalt. Han har också lagt upp en av de lite äldre designerna för bloggen för att förnya utseendet lite. Så för att återknyta till det föregående blogginlägget; Waltz for Thoughts kommer att bestå, om än i ny kostym. Det finns också en liten chans att jag byter namn på bloggen, men än så länge har jag inte kommit på något som låter bättre än Waltz for Thoughts.

För att slå an en vardagsgrå ton vill jag också meddela alla läsare att jag är jätteförkyld. Förkylning är ett tämligen rejält handikapp när ens halvklass just nu har radiokurs. Idag var jag på Apoteket för att införskaffa medicin. Jag rådfrågade en apotekare som med van hand guidade mig i förkylningshyllan. Hon frågade om mina symptom och jag svarade att jag hade ont i halsen, täppt näsa, hosta och slem i halsen. Apotekaren hade botemedel mot allt och visade mig en massa preparat med varierande prislapp. Jag valde tre av dem och fick betala lite över två hundra kronor. Det är dyrt att vara sjuk.

Idag skulle jag göra en intervju med en av deltagarna i årets Robinson. Först tänkte jag intervjua Erik Blomqvist, men han var tydligen inte hemma (nu ringde jag i och för sig på en vardagsförmiddag) och något mobilnummer hittade jag inte. Jag gick därför vidare på min lista. Anna Lundh blev mitt nästa intervjuobjekt. Och hon svarade med detsamma. Det blev en helt okej intervju, bortsett från det faktum att ljudkvalitén var sisådär då Anna satt på ett tåg.

En gång under intervjun, precis efter att jag ställt en fråga, försvann mobiltäckningen plötsligt. Den kom tillbaka 11 sekunder senare, vilket förvillade mig som intervjuare fullständigt. För när jag inte hörde Annas svar på min inte särskilt svåra fråga blir jag själv tvungen att ställa om frågan. Tänkte att den kanske ändå var för svår, eller konstigt ställd. När ljudet väl kom tillbaka hör jag att Anna fortfarande pratar på. Det låter som att hon gav ett bra svar, men det får jag aldrig reda på, för jag bad inte henne upprepa det. Egentligen borde jag gjort det, inser jag nu, men i en intervjusituation är det inte lika lätt att tänka klart. Speciellt inte med två alvedon-tabletter och feberkänsla i kroppen. Jag hoppas att Anna inte tyckte jag lät alltför slö och oengagerad.