söndag, augusti 30, 2009

Jobb eller arbetslöshet? (Två år till examen)

Photobucket

Jag har två läsår kvar på Högskolan i Kalmar. En tredjedel av tiden är redan avklarad, 80 veckor, 400 skoldagar och tusentals timmar återstår. Nu låter det som om min utbildning vore något slags straff som jag måste avtjäna, men så är det inte riktigt. Jag har själv valt den här utbildningen, den var till och med mitt förstahandsval. Ändå kan jag inte låta bli att längta till friheten som examen innebär.

Tänk att kunna välja och vraka bland jobben på Sveriges alla rikstäckande medier. I verkligheten är det tvärtom; här handlar det om att få veta att man suger på att skriva, att tidningsdöden har slagit till på allvar, att man är välkommen tillbaka om ett år, att alla gubbar i medelåldern fortfarande har ett par verksamma år kvar, att man borde ha utbildat sig till ett yrke där arbetsmarknaden inte är stendöd.

Jag vet att jobbmöjligheterna för journalister är få på grund av överskott på arbetskraft. Det är naturligtvis inte roligt, men inte tänker jag ge upp på förhand för att jobben sviker. Istället gäller det att slå sig fram på egen hand, med armbågar, anteckningsblock och och fina uppsatser. Det kommer säkert bli en del slagsmål om jobben när vår årskull (inräknat alla andra liknande utbildningar) tar examen och förväntas få in en fot på den överbelastade arbetsmarknaden. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser framför mig hur forna klasskamrater sprider lögner, förfalskar betyg och avbokar varandras arbetsintervjuer.

Nu är det väl knappast frågan om en blodig kamp om överlevnad, men ett segt kösystem där alla förväntas jobba med annat i fem år är illa nog. Vi vill ju ha jobb, det är inte som efter gymnasiet då det fortfarande var okej att gå och slöa i ett par år. Egentligen borde jag inte klaga, för jag har alltid vetat hur det ser ut. Men nu, när jag börjar utbildningens andra år, kommer ångesten sakta men säkert krypandes.

Nu är det visserligen två år kvar, men chansen att läget har förbättrats radikalt är ganska liten. Det sista hoppet var svininfluensan, men inte ens den verkar beröra journalistkåren.

fredag, augusti 28, 2009

onsdag, augusti 26, 2009

Dagens outfit - introduktion

Photobucket

Jag tänkte lansera en ny serie här på bloggen. Varje dag tar jag kort på mig själv och kallar inlägget Dagens outfit. Tanken är att ni ska se vad jag har på mig för kläder. Kanske kommer ni tänka "åh, hur kan han ha så bra smak?" eller "hur hittar han alla dessa fina kläder?". Ibland tar jag ut svängarna med min frisyr i ett försök att efterlikna Erik Hassle.

När någon frågar var jag köpt kläderna ljuger jag och säger att jag sytt dem själv eller fyndat på second hand. När någon försiktigt påpekar att det verkar osannolikt att jag ska sytt allt själv svarar jag något om inskränkthet, gamla könsroller och att killar visst kan sy. Blir jag trängd hoppas jag att second hand-historien funkar, annars tvingas jag på måfå häva ur mig en kaskad av påhittade klädbutiker från Baltikum. Hävdar en läsare likväl att ett plagg ser ut att komma från H&M ser jag snabbt till att radera denna upproriska röst. På internet är det så lätt att ljuga.

Efter ett tag är hysterin kring fenomenet börjar tillta och läsarskaran är ett faktum. Jag utnämns till modeguru, får kläder skickade till mig från exklusiva butiker och har två deltidsanställda med uppgifter att rensa bort uppnosiga kommentarer. När jag spatserar runt på stan (kändisar går inte, de spatserar) springer det fram fjortisar med autografblock. Jag går om Kenza i popularitet och startar en egen internetbutik för modemedvetna ungdomar. Början på mitt fall stavas dokusåpa, stalkers och brutna löften. Ett år senare är jag lika bortglömd som Naken-Janne.

Jag hoppas att de flesta av er läsare inte föll för ovanstående utläggning. Dagens outfit är och förblir något jag inte tänker ta upp på Waltz for Thoughts. Däremot är det ett fascinerande fenomen; varför är vi så intresserade av att veta vad folk (som vi oftast inte känner) har på sig varje dag?

En födelsedag med tårta

Photobucket

Idag fyller min lillasyster Lina 12 år. Uppvakningen på sängen halv sju i morse gick bra, trots min morgonapati. Lina fick tre par öronhängen av mig, min bror Anton gav henne en Bert-film och mor och far hade bland annat köpt en mobiltelefon. Från och med denna dag har jag familjens äldsta mobil, en Sony Ericsson K750i köpt 2007. Jag är inte grabben som skryter om den senaste mobilmodellen och ser ingen anledning till att köpa ny när den gamla fortfarande fungerar. Men visst är det lite surt att föräldrarna går runt med hetare teknikprylar än en själv.

Födelsedagen ska naturligtvis firas med tårta. Tårta har för mig alltid varit en köpt färdiggjord tårtbotten med vispgrädde och bär på. Men i år är det annorlunda. I år fick jag i uppdrag att göra tårtan, med botten och allt. Nej, vad jobbigt, tänkte jag först. Jag såg framför mig hur jag blandar ihop fel ingredienser, vispar så hetsigt att bunken åker i golvet eller glömmer bort tårtformen i ugnen. Fast när jag väl börjat med smeten gick det lätt som en plätt. Och nu står den färdiggräddade tårtbottnen på spisen. Hembakat slår alltid hemköpt.

tisdag, augusti 25, 2009

Bilder från förr

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Efter lite pillande i Photoshop blev jag till slut rätt nöjd med resultatet. Sommaren 2009 blev just sommaren 1969, med undantag för syrrans t-shirt. Om ni undrar vad tusan hon håller på med sa jag åt henne att ruska lite på huvudet, och vips så blev det ett par tjusiga bilder.

måndag, augusti 24, 2009

Vad händer 24 oktober?

Photobucket

Jag struntar i att bilden ovanför är den fulaste jag lagt upp i denna blogg. Jag måste bara få ventilera mina tankar och känslor inför pappret på bilden. Det pappret låg i brevlådan i förmiddags. För att vara exakt låg bara det pappret i brevlådan, vilket fick mig att tro att någon jävlades på allvar. Jag såg framför mig hur någon person försedd med rånarluva lämnar tillbaka dagens post den 24 oktober. Men det var visst bara jag som var ovanligt tidig till brevlådan idag, posten kom några minuter senare.

Väck med postteorin alltså. Men fortfarande är papperslappen högst underlig.
Vad händer 24 oktober? (Ja, alla andra familjemedlemmar är redan utfrågade och de förstår lika lite som jag.)

Teori 1: Jehovas vittnen

Det är 24 oktober 2009. Det ringer på dörren. Någon i familjen öppnar.

- Hej, vi kommer från Jehovas vittnen.

- Eh, jaha, ni kommer lite olägligt.

- Varför då?

- Jo, det är så att något ska hända idag och vi måste nog vara hemma och lediga hela dygnet för att inte missa det. Om vi pratar med er är vi ju inte tillgängliga just då. Det låter säkert sjukt märkligt, men jag lovar, det är sant.

- Haha, där fick vi er allt! Det var vi som lade lappen i er brevlåda.

- Vadihelv...

- Får vi komma in?

- Javisst, världen kan ju gå under när som helst.

- Höhö, det är därför vi är här. Det kan aldrig bli fullt i paradiset.



Teori 2: Den döda katten

Det är 24 oktober 2009. Telefonen ringer. Någon i familjen svarar.

- Ja, hallå?

- Goddag, mitt namn är Sven Svensson.

- Okej, vad har du på hjärtat?

- Jo, det är så att jag lade den där lappen i er brevlåda.

- Va? Varför då?

- Säger 24 oktober 1999 dig något? Det var dagen ni körde över min katt.

- Du måste ha ringt fel, vi har inte kört på din katt. Och det var tio år sedan, har du inte kommit över det än?

- Det var ni, det är säker på. Och nu ska jag ta ut min hämnd. Jag ska se till att ni aldrig glömmer den 24:e oktober. Jag ska --(CENSUR)--.

- Okej, visst, vi säger så hörrödu.


Jag tittar i familjealmanackan. Oktober är ett tomt blad. Vi har ingen bra ursäkt för att slippa undan. Kanske ska jag tacka Gud för att jag studerar 30 mil härifrån. Fast nej, där går gränsen, jag är ju faktiskt ateist.

fredag, augusti 21, 2009

Skytteföreningens lokaler

Photobucket

Photobucket

Photobucket

För många år sedan var jag medlem i den lokala skytteföreningen. Varje måndagskväll under två års säsonger sköt jag luftgevär. Men jag var aldrig speciellt bra och tyckte inte det var så roligt. Maxpoängen var 200, en träff i mitten var 10. Vi sköt mot tjugo måltavlor med lager från 1 till 10. Mitt medel låg på sunkiga 170-175, och jag var nöjd när jag träffade en nia. Efter två säsonger hade jag helt tappat lusten och insåg att mina resultat inte skulle bli annat än medelmåttiga. Jag hoppade av och skytte blev en av flera sporter jag lagt bakom mig.

onsdag, augusti 19, 2009

Way out West 2009 - Artisterna

Photobucket

Way out West 2009 blev den hittills bästa festivalen i mitt liv. Visst regnade det lite väl mycket på lördagen och visst hade det kunnat få vara några grader varmare på kvällarna, men jag ska inte klaga. Det blev en hel del ändringar i mitt planerade spelschema, men det gjorde inte så mycket och var egentligen ganska väntat. Allt handlar om prioriteringar och när festivalen väl var över hade jag sett mer än tillräckligt många akter. Låt oss gå rakt på sak med tre av festivalens höjdpunkter:

Blitzen Trapper


Hela festivalen inleddes för min del med Pusterviksbaren på torsdagskvällen. Efter ett halvdant Sonjagon och ett betydligt bättre Deportees var det dags för Blitzen Trapper att göra entré på den lilla scenen. Vi stod sedan en dryg timme längst fram och lyckades behålla platserna hela tiden, vilket verkligen var värt mödan. Med en fin mix av folk, rock och country har bandet skapat sig ett någorlunda originellt sound. Spelningen når klimax när frontfiguren Eric Earley presenterar hiten Furr och publiken sjunger med efter bästa förmåga. En hel drös med svängiga låtar, de flesta från det senaste albumet, ser till att hålla publikens intresse på topp. Bandets sexmannaformation ersätts efter hand av en mer stillsam tremannashow. Trots att det ibland blir lite väl tydligt att bandet inte har en oändlig mängd låtar, är det få låtar som känns onödiga och medelmåttiga. Sammantaget bjöd Oregon-sextetten på en underbar uppvisning med experimentell folk-rock för kräsna indiekids.

Vampire Weekend

Kvartetten från Columbia University, New York, har bara släppt ett album men är redan väl etablerade som ett indiepopalternativ av den hetsigare typen. Den självbetitlade första skivan innehåller starka singlar som Oxford Comma, A-Punk och Mansard Roof. Under spelningen halar sångaren Ezra Koenig självsäkert upp dansanta pophits såsom de tre ovanstående för att värma upp publiken. Jag kommer på mig själv med att undra hur många låtar gruppen klarar av att leverera, men då börjar Ezra presentera ett par nya låtar från den kommande andra skivan. De nya låtarna har absolut potential till att bli stora i indiekretsar, men i hällregnat på Way out West har publiken svårt att ta till sig helt färska låtar. Istället för att jubla, klappa i takt och sjunga med i refrängen nöjer sig många med att digga lite med fötterna till det nya materialet. För ett så färskt band som Vampire Weekend är det inte alls ett dåligt betyg. Och den kommande skivan blir säkert precis så bra som jag förväntat mig.

[ingenting]

Ta Kent, släng bort den svulstiga ljudproduktionen och den arroganta attityden och lägg till ärliga popambitioner så hamnar du inte så värst långt ifrån [ingenting]. Under spelningen växlas mer ösiga rocklåtar med lugna balladduetter. Placeringen på spelschemat, precis bredvid texmex-rockiga Calexico tidigt på lördagseftermiddagen, är knappast den bästa. Ändå lyckas [ingenting] ganska väl med att behålla sin publik. Det snackas en del om nya skivan Tomhet, idel tomhet och vi får lagom smygglimtar för att bli smått intresserade. Melankolisk pop på svenska när den är som bäst.

---

Det här inlägget är slutet på serien om min festivalsommar. Från och med nu kommer jag att återgå till mer varierande ämnen och kan förhoppningsvis uppdatera lite oftare. Ni läsare som inte är stora fan av musik och/eller festivalliv kommer säkert jubla av glädje, och för er andra har jag ett tips. Det är nämligen såhär att jag och min gode vän Erik (som jag startade den här bloggen med) har skapat en ny blogg tillsammans. The Goodbye Look är en blogg med fokus på kultur, mestadels musik och film. Ni behöver inte oroa er för Waltz for Thoughts, här fortsätter jag att skriva som vanligt. Men tankevalsen är inte rätt blogg för seriösare musikrecensioner, därför har jag valt att utvidga mitt skrivande. Jag hoppas att alla ni som är det minsta intresserade av kultur besöker bloggen. Just nu har vi rätt få besökare (vi har ju nyss startat upp) och tar gärna emot åsikter och synpunkter på bloggen.

onsdag, augusti 12, 2009

Vad jag vill se på Way out West 2009

Photobucket

Det här är en lista över artister som jag ska se på Way out West 2009. Det här är bara de artister som är mina absoluta måsten och antagligen blir det en hel drös mer.

Hela spelschemat finns här.

Torsdag

(Vi nöjer oss med Pusterviksbaren och ser därmed följande tre akter.)

22:00 Sonjagon

23:00 Deportees

00:00 Blitzen Trapper

Akter jag tvingas missa: El Perro Del Mar, Hajen.

Fredag

14:30 Bon Iver

15:35 Beirut

16:15 Grizzly Bear

17:45 Florence and the Machine

19:00 Wilco

20:15 Antony & the Johnsons

21:15 Röyksopp

23:00 Fever Ray

(Plus eventuella klubbakter.)

Akter jag tvingas missa: Band of Horses, Glasvegas.

Lördag

14:30 [ingenting]

15:40 Vampire Weekend

16:45 Dead Prez

17:45 Nas

18:50 Amadou & Mariam

20:00 Basement Jaxx

21:15 My Bloody Valentine

22:35 Lily Allen

(Plus eventuella klubbakter.)

Akter jag tvingas missa: Calexico, Olle Ljungström.

tisdag, augusti 11, 2009

Way out West kontra Emmaboda

Photobucket

I övermorgon åker jag och ett par vänner tåg till Göteborg. Det är min andra vistelse på Way out West, Sveriges fräschaste festival. (Området i Slottsskogen är inte avsett för sunkiga aktiviteter som camping.)

Det är intressant att jämföra Way out West med Emmabodafestivalen, inte bara för att de är just de enda festivaler jag besöker i år. Way out West är allt Emmaboda inte är, och vice versa.

Där Emmaboda bjuder på ett stort campingområde tvingas besökarna i Göteborg ringa runt till gamla kompisar, ta in på vandrarhem eller övernatta på parkbänkar.

Där Way out West kan stoltsera med promenadavstånd till Sveriges näst största utbud av butiker bjuder Emmaboda på två matbutiker och ett Systembolag.

Där Emmaboda har ett dussin matstånd och ett skivtält har Way out West ett uppbåd av organisationer och företag som lockar med diverse gratisprylar, sex olika matställen och ett totalförbud för medhavd mat. (Klasskampen är ett faktum. På Emmaboda 2009 eggade Love Antell från Florence Valentin upp publiken med hyllningar till festivalens fria upplägg och ren och skär socialistpropaganda. Andelen moderater tros vara snäppet högre på Way out West.)

Där Way out Wests minsta scen Linné känns lite gemytlig jämfört med storebröderna Flamingo och Azalea är Emmabodas minsta scen pytteliten, och de två större scenerna Skogen och Ängen är inga giganter i festivalsammanhang. (Love Antell från Florence Valentin tycker att det är fint att Emmabodas två största scener är i princip lika stora. Jämlikhet och broderskap är viktigt i Småland, i Göteborg avgör marknadskrafterna- störst, bäst och populärast får den främsta scenen.)

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att båda festivalerna har sin charm. Way out West har de stora, dyra artisterna medan Emmaboda kontrar med möjligheten till oskyddat sex under en gran.

lördag, augusti 08, 2009

Bilder från fotodiket, del 2

Sista inlägget med bilder från årets Emmabodafestival. Efter detta säger vi adjö till lilla Emmaboda och välkomnar gigantiska Way out West. På torsdag nästa vecka åker jag och ett par vänner till Göteborg för att njuta av mängder av bra musik. Det bästa av allt är att jag får ta del av allt utan att betala den dyra biljetten, tack vare pressackreditering. Gratis är som bekant gott.

Does It Offend You, Yeah?

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Florence Valentin

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

fredag, augusti 07, 2009

Bilder från fotodiket

Ett pressarmband på Emmabodafestivalen betyder tillträde till fotodiket. Detta insåg jag precis innan Parken steg upp på scenen på torsdagseftermiddagen. Efter den spelningen stod jag alltid beredd vid sidan om scenen med ett gäng bestående av mer erfarna fotografer. Trots att jag bara äger en hederlig gammal 400D med standardobjektiv fick jag till ett par snajtsiga bilder. Här kommer ett par smakprov.

Handsome Furs

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Parken

Photobucket

Photobucket

Photobucket

torsdag, augusti 06, 2009

Emmaboda 2009 - Artisterna

Photobucket

Emmabodas line-up var rätt imponerande i år, även om antalet riktiga dragplåster var färre än förra året. Numera har festivalen släppt lite på den innan ganska snäva indiestämpeln och bjuder sedan ett par år tillbaka på en mer blandad kompott. Gillar du metal finns The Haunted och Dead By April. Gillar du punk finns Moderat Likvidation och Körsbärsfettera. Tycker du att Falkenbergs musikkultur är något alldeles speciellt och underbart finns Sonic Syndicate.

Själv kan jag inte påstå att jag jublar över den nya inriktningen av Emmabodafestivalen. Jag var i och för sig aldrig med på den tiden då festivalen verkligen var indie, så jag kan inte riktigt uttala mig om huruvida det var bättre förr. Men trots att jag mer eller mindre avskyr ovanstående fem band räckte artistutbudet gott och väl för mig. Ett par akter missade jag till och med på grund av regn och matpauser, och jag är inte snubben som tycker det är jättekul att stå framför en scen 11 timmar i sträck.

Innan jag åkte iväg till festivalen postade jag ett inlägg med de artisterna jag hade tänkt lyssna på. I stora drag gäller den listan, men ett par akter föll bort och ersattes av andra, exempelvis tvingades jag skippa Skansros på grund av regn.

De tre bästa artisterna på Emmabodafestivalen 2009:

1. Moto Boy

Hela festivalen inleddes med att Moto Boy sjöng i Emmaboda kyrka på onsdagskvällen. Kyrkan är fylld till bristningsgränsen. Prästen Anette säger åt folk att tränga ihop sig i bänkraderna, ändå tvingas många sitta i mittgången. Anette hälsar alla välkomna och möts av jubel och applåder. Sedan gör Moto Boy/Oskar Humlebo entré och bjuder på femtio minuter av underbar melankolisk pop. Emmaboda kyrka passar perfekt åt de stillsamma melodierna med klassiska kärleksbudskap och efter ett tag agerar samtliga bänkrader bakgrundskör åt Oskar. När jag promonerade ut från kyrkan tänkte jag att Emmabodafestivalen inte kunde fått en bättre inledningsakt. Med facit i hand blev det ingen bättre akt överhuvudtaget. Oskar Humlebo frälste mig i Emmaboda kyrka.

Betyg: 10/10.

2. Does It Offend You, Yeah?

Elektronisk rock från Storbrittannien blir inte bättre än så här. Hiten Battle Royale är spelningens absoluta höjdpunkt. Det enda negativa med spelningen var valet av tid; halv sju på fredagen, inte direkt upplagt för en episk musikupplevelse ackompanjerad av en maffig ljusshow. Nästa år, festivalledningen?

Betyg: 8,5/10

3. Miss Li

Miss Li är alltid Miss Li. Det går liksom inte att inte ryckas med när den ena hitlåten efter den andra spelas upp. På den minsta scenen på fredagsförmiddagen genomförs festivalens gemytligaste spelning. Någon i publiken vrålar "Ulf Lundell", men får inte sin vilja igenom. Miss Li gillar inte Ulf Lundell och tänker inte köra någon cover på en gammal musikveteran. Och vem vill ha trötta gamla Uffe när Miss Li skrålar "Oh Boy" för full hals?

Betyg: 8/10

Bubblare: The Wombats, Detektivbyrån, Florence Valentin.

måndag, augusti 03, 2009

Emmabodafestivalen i bilder

I onsdags tog jag tåget för att besöka Emmabodafestivalen för andra året i rad. Det blev ett par underbara dagar präglade av gassande solsken, svensk musikkultur och sju tusen ungdomar. Min kära Canon 400D förevigade tre dygn av småländskt festivalliv. Totalt blev det runt 1200 bilder. 150 av dem är redan kasserade på grund av brisande kvalité, och många fler kommer slängas innan utsållningsprocessen är klar. I nästa inlägg skriver jag mer ingående om artisterna och festivalen i allmänhet. Just nu har jag varken tid eller ork för långa textinlägg och låter därför bilderna tala för sig själva.

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket