måndag, september 28, 2009

Dagens uppdateringshets

Photobucket

Dagens tonåringar och ungdomar är den första generationen som växer upp med ett utvecklat internet. Deras barndom och ungdomstid är ur flera avseenden säkert lik deras föräldrars, men också väldigt olik. År 2009 har de flesta sedan länge tillgång till bredband med hygglig hastighet. Internet ska gå snabbt, för internet är en del livet och i livet finns inga laddningstider. Denna sociala digitalisering har lett till en uppdateringshets bland internetgenerationen. Varje dag tänker tusentals unga svenskar ungefär så här:

Vad har hänt på Facebook den senaste timmen?
Vem har lagt upp nya bilder på Bilddagboken?
Vad har hänt på mitt favoritforum?
Har jag fått mail nyligen?
Vad har twittrats idag?
Vem har bloggat idag?

Har jag missat något? Snälla, säg att jag inte har missat något. Det vore så tråkigt att släpa efter. Vad ska andra tro om jag helt plötsligt slutar vara uppdaterad på internet? Kommer de tro att jag är deprimerad, bakåtsträvande eller bara en vanlig förlorare som hellre läser böcker. Jag måste vara uppdaterad, alla måste vara uppdaterade. För internet vilar aldrig. Det uppdateras hela tiden, varje sekund händer något.

Vad händer nu, nu och nu? På internet räknas aktualitet i sekunder och minuter. Är du inte där när det händer är det för sent. Glöm att komma en timme för sent. Då är allt redan över, ridån har gått ner och hypen har lagt sig. Interaktivitet är ett osnyggt begrepp, men ändå tillräckligt passande för att sammanfatta orsaken till dagens uppdateringshets. På internet är interaktiviteten så hög att det blir så tydligt när någon inte är med i uppdateringstempot. Du lämnar spår efter dig, digitala avtryck av att du varit där och upplevt något. Ibland är spåren bara någon cookie, ibland är det en kommentar, en bild eller ett blogginlägg. Det är inte som att läsa dagstidningen, där du möjligen ägnar dig åt en kvarts soduko eller korsord. På internet vill du visa hela världen vad du har upplevt.

Internet lever inte i dåtid. Det enda som betyder något är presens. Begreppet "nu" är en av kärnorna i dagens internetkonsumtion. Visst, klart att du kan titta på ett fem månader gammalt klipp på Youtube, eller läsa årsgamla blogginlägg. Men räkna inte med någon respons på din interaktivitet, eller med några extra statuspoäng till din internetidentitet. Veckor är sekler och månader är millennium. För att bli populär och framgångsrik på internet måste du leva i nuet.

Syns du inte så finns du inte. Har du inte Facebook har du inga vänner. Har du inte Twitter är du gammalmodig och teknikrädd. Är du inte uppdaterad är du ointressant. Livet på internet är hårt och hänsynslöst. Det är en värld där popularitet mäts i antalet vänner på Facebook, hur många som läser din blogg och hur många kommentarer du får på dina bilder. På internet mäts ditt värde i statistik, siffror som berättar exakt hur framgångsrik du är. Aldrig förr har Sveriges alla tonåringar och ungdomar kunnat exponera hela sitt liv för resten av världen. Aldrig förr har det varit så enkelt att marknadsföra sitt namn, sitt liv och sin identitet. På gott och ont, naturligtvis.

För att förtydliga; jag överdriver en smula om uppdateringshetsen, likaså om internetmentaliteten. Men trots det tror jag att väldigt många tycker det är jobbigt att inte vara uppdaterad på vad som händer på internet. Så visst innebär internet en social press, ett ofrånkomligt tvång att veta vad som händer, trots att det inte sällan rör sig om oviktiga och alldagliga saker. Själv försöker jag undvika den värsta stressen så gott det går, med varierat resultat.

fredag, september 25, 2009

Det sofistikerade manifestet

Photobucket

Innan du läser det här inlägget måste du ha läst det här inledande inlägget, annars kommer du inte förstå någonting.

1. Det finns inga absoluta sanningar.
Det som är sofistikerat för någon kanske uppfattas som smaklöst av någon annan. Trots att många säkert är överens om en del sofistikerade handlingar finns det alltid en motpart som är av annan åsikt. Det går inte att göra alla nöjda, men du kan åtminstone se till att de flesta i din omgivning slipper skämmas över dig.

2. Det finns ingen rak väg till status.

Att vara sofistikerad är inget statistiskt tillstånd. Och vägen till mer status är fylld av hinder och motgånger. Ge inte upp bara för att du råkade anamma ett bonnigt beteende eller klä dig grått och trist förra helgen, det är inte så lätt att ändra på sina gamla levnadsvanor. Med tiden kommer hela förvandlingen att gå mycket enklare, du tar egna initiativ och formar din egen sofistikerade vardag. Det viktigaste är att aldrig ge upp strävan efter att vara sofistikerad.

3. Ekvationen är inte fullständig.
Serien kommer inte göra dig helt sofistikerad inom alla tänkbara områden. Jag kommer på egen hand försöka ta upp alla saker jag själv tänker på, men naturligtvis är det omöjligt att hinna och kunna täcka allting. Det är lika bra att inse det redan nu; du kommer aldrig bli sofistikerad inom allting det går att bli sofistikerad inom. Det viktiga är att bli sofistikerad inom tillräckligt många områden för att täcka hålen.

4. Vilja är allt.
Oengagerade statussträvare är inget värt. Vill ni bli sofistikerade måste ni vilja och våga prova nya vanor, inköp och beteenden. Allting går så mycket lättare med lite jävlar anamma. Givetvis måste ni inte fortsätta med det nya sofistikerade beteendemönstret, men viljan att prova är a och o. Utan viljan till förändring kommer du inte långt.

5. Det är mänskligt att fela.
Det gör ingenting om du någon gång gör något osofistikerat. Du hamnar inte i helvetet, du förlorar inga vänner och dina föräldrar kommer inte göra dig arvslös. Lev livet och försök vara sofistikerad när du själv vill, orkar och kan. Att bli sofistikerad ska inte innebära en omänsklig uppoffring.

6. Var inte bokstavstolkare.

Jag skriver ofta ironiskt, sarkastiskt och med undertoner som ibland inte är helt självklara för alla. Tolka inte allting du läser som om det vore bokstavligt. Ibland ska du ta det skrivna ordet med en nypa salt. Jag menar inte ordagrant vad som står, utan får ibland för mig att uttrycka mig aningen subtilt och med glimten i ögat. Livet blir så mycket roligare och mindre oroligt om du tolkar mer bildligt.

7. Engagera dig.
Det är alltid kul med kommentarer. Under den här sofistikerade serien är kommentarer en extra dynamik. Ni kan beskriva hur väl ni lyckades genomföra de senaste sofistikerade förändringarna i era liv, vad som kan vara ett framtida ämne i serien osv. Tipsa vänner om att bli sofistikerade, tipsa mig om ämnen, tipsa andra läsare i kommentarerna. Vi gör den här sofistikerade resan tillsammans; du, jag och alla vi känner.

8. Ta det inte på för stort allvar.
Det här är ingen jätteseriös bloggserie. Det är inte på blodigt allvar. Jag ska försöka att inte göra för stor grej av det. Vanliga inlägg kommer att publiceras parallellt med det sofistikerade inläggen.


Har ni idéer om ämnen att ta upp i serien är det bara att kommentera detta inlägg eller maila in till: emiloskarjohansson@gmail.com

onsdag, september 23, 2009

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin

Photobucket

De senaste tre dagarna har jag gjort tre sportknäck till videokursens tv-sändningar. I måndags agerade jag kameraman under en intervju med Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström. Igår intervjuade jag Nybro Vikings tränare Torgny Bendelin (som senare visade sig vara en nationellt erkänd tränare). Idag var jag kameraman och idébollare för en intervju med en av Kalmar Tennisklubbs tränare. Trots att jag och sport aldrig riktigt passat ihop har inslagen blivit väldigt bra. Visserligen var det bara under gårdagens intervju med Torgny som jag verkligen sattes på prov. Jag och Jonna från klassen åkte tre mil till Nybro för att göra ett bra sportknäck till morgondagen. Vi hade läst vad Östran och Barometern rapporterade från premiärmatchen, som slutade i förlust. Nästa motståndare var Kristianstad på onsdag (idag alltså).

Vi kommer till Nybros ishall i god tid innan träningen börjar. I måndags ringde jag och kollade upp träningstider med Torgny. Torgny meddelade då att träningen startar klockan tre, och att han ställer upp på intervju 14:15. (Jag råkade göra bort mig en aning då jag inte ens visste vad laget hette, men Torgny verkade inte bli sur.) Vi riggar upp utrustningen och inser direkt att det är rätt kallt inne i en ishall. Jag som inte ens tog med mig en jacka. Vi är klara en halvtimme före utsatt intervjutid och väntar bara på Torgny. Klockan blir 14:15 och den enda personen förutom jag och Jonna är en vaktmästare/städare/allt-i-allo. Allt-i-allon frågar vem vi söker och jag säger Torgnys namn.

Jag blir visad till omklädningsrummet. Och där sitter Torgny i ett svettigt omklädningsrum. Han får syn på mig och kommer ihåg vårat samtal från gårdagen. Han frågar om det var jag som ringde och jag svarar ja. Genast får jag för mig att Torgny ska sucka uppgivet, gnugga tinningarna och tänka; "fan, när vi väl får mediernas intresse dyker det upp någon jävla sportskygg mediestudent med glasögon, skjorta och finbyxor". Men Torgny Bendelin tänker inte så (om han inte är fruktansvärt bra på att spela teater). Han verkar vara helt neutralt inställd till det faktum att jag så tydligt inte har några ambitioner om att bli sportjournalist. Vi skakar hand och jag blir lovad intervjun om tre minuter. Jag tänker att tre minuter betyder minst fem, kanske tio. Jag går tillbaka till Jonna och kameran och förbereder mig mentalt. Tre minuter senare står Torgny framför kameran och jag får ännu mer respekt för tränaren.

Jag ställer mina nedskrivna frågor och lägger då och då till en följdfråga. Frågorna är ofta stereotypen för sportjournalistiska frågor, men det bryr jag mig inte så mycket om. Torgny svarar skarpt, utvecklande och intressant. Jag kommer mitt i intervjun på frågan "vad tar ni med er från förra matchen?" och känner mig briljant när jag ställer den, men inser sedan att frågan är typisk och förutsägbar. Det är svårt att vara kreativ med frågor när jag inte kan särskilt mycket om ämnet. Intervjun är över på fem minuter och jag tackar Torgny med ännu ett handslag.

Det där var mina fem minuter som sportjournalist i skarpt läge. Det gick bra och jag är nöjd över min prestation, speciellt med tanke på att Torgny faktiskt är en relativt känd tränare (han har bland annat tränat Sveriges herr-juniorlandslag).

Jag borde kanske bli lite mer intresserad av sport.

tisdag, september 22, 2009

Livet som filmande reporter

Photobucket

Det är måndag kväll och jag är helt slut i helt kroppen.
Min halvklass i journalistik har en videokurs och jag är videoreporter hela veckan.
Jag har varit i skolan från 8:30 till 18:00 och bara ätit en baguette till lunch, plus ett par kaffekoppar under dagen och en chokladboll till fikat.

Dagen började med redaktionsmöte. Jag och Jocke fick i uppdrag att göra ett knäck om Kalmar FF:s guldchanser efter förlusten mot Örebro. Jag kan nästan ingenting om fotboll och kände mig lätt idiotisk när vi väl satte oss ner för att brainstorma fram upplägg, vinkel, intervjupersoner och frågor. Som tur var kan Jocke betydligt mer om både fotboll och Kalmar FF. Vi går in på lagets hemsida och kollar om någon träning äger rum idag. Jovisst, 15:30 drar den igång. Visserligen är det väldigt sent med tanke på att den direktsända redaktionssändningen, där alla inslag medverkar, sänds 17:00. Vi bestämmer oss för att göra grejen i alla fall och siktar på att bli klara med redigeringen i tid.

Klockan är inte ens tio och vi har ingenting att göra på flera timmar. Paulina från klassen behöver en kameraman (Jocke) och en chaufför (jag) för ett knäck. Vi ger oss iväg till Varvsholmen med en av skolans hyrbilar. Vi ska på en presskonferens (min första riktiga) om en rankinglista av Sveriges 30 största högskolor. Högskolan i Kalmar placerar sig på en artonde plats, en förbättring med fyra placeringar jämfört med förra året. Vad som också är intressant med rapporten, ur lokaljournalistisk synvinkel, är att Växjö Universitet placerar sig på fjortonde plats. Högskolan i Kalmar och Växjö Universitet blir vid årsskiftet Linnéuniversitetet, något som upphovsmännen till rankinglistan tror kommer gynna båda. Presskonferensen tog en timme, och jag kan inte påstå att det var överdrivet intressant att bara stå och hålla en mikrofon alternativ stå och glo vid kameran. Det är vi tre studenter, en snubbe från SVT:s Smålandsnytt och en kvinna från Barometern. Den enda som ställer frågor är kvinnan från Barometern. Vi packar ihop kamerautrustningen och åker tillbaka till skolan med tillräckligt material.

På skolan slår jag mig ner i redaktionsrummet och bläddrar igenom tidningen. Min redaktör Johan har inget uppdrag åt mig. Vi scannar internet efter lokala nyheter. Björn, som är programledare under sändningen, upptäcker nyheten om att fotbollsklubben Kalmar IFK har fått inbrott i klubblokalerna. Jag beordras att sticka dit själv med kamera och stativ och fixa lite klippbilder till ett telegram som Björn kommer läsa upp i 17-sändningen. Kalmar IFK har fotbollsplaner precis bredvid högskolelokalerna och jag släpar med mig kameraväskan till fots.

Först ser jag inte till något tecken på inbrott. Någon håller på att tvätta och en äldre man klipper gräset. Jag går in i klubblokalen för att hitta någon lämplig person att fråga ut. Men det är helt tomt, trots att dörren står på vid gavel. Jag går istället bort mot tvättrummet och möts av en medelålders kvinna. Hon berättar mer än gärna om hur hon fick reda på vad som hänt, hur hon reagerade, vad som blev stulet och hur tjuvarna tog sig in. Hon visar märken efter en kofot och suckar åt det faktum att galler över fönstren inte hjälpte.

Jag ställer en fråga om säkerheten och blir hänvisad till en man som tydligen är en högre ansvarig. Han beskriver två tidigare inbrott, kostnader och hur klubben tänkt skydda sig mot sånt här i framtiden. Det märks att både kvinnan och mannen är bittra, arga och ledsna, men samtidigt villiga att berätta detaljerat och engagerat. Jag tar ett par klippbilder till telegrammet i sändningen och beger mig till skolan. Oturligt nog försvann klippbilderna vid överföring till datorn, teknisk tabbe av mig.

Jag hinner knappt äta min lunch förrän det är dags att ge sig ut igen. Jocke har skrivit ett par frågor till Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand. Vi kör ner till hemmaplanen Fredriksskans IP mer än en timme innan träningen börjar. Efter att virrat runt på området en stund hittar vi klubbens kansli. Vi frågar efter Nanne, men får istället träffa lagledaren Ola. Ola frågar vad intervjun ska handla om. Vi berättar att vi tänkt fråga om förlusten mot Örebro i förra matchen, om hur utsikterna ser ut inför nästa match och om chanserna på guldet. Ola gillar inte frågor om förluster och förklarar att Kalmar FF är ett lag som blickar framåt. Inga frågor om förlusten, tack. Det här är fotbollspsykologi förstår ni.

Jag och Jocke vet inte vad vi ska tro. Jocke förklarar för Ola att vi tillsammans med vår redaktör kommit överens om en vinkel för inslaget, där samtliga frågor givetvis ingår för att skapa en helhet. Det blir konstigt om vi tar bort alla frågor relaterade till förlusten, för att inte säga censur. Ola suckar, letar ord och säger att vi ska få en spelare som kan hantera den typen av psykiskt påfrestande frågor. Det blir ingen intervju med Nanne. Vi ska få lagkaptenen Henrik Rydström, en av de största i laget efter bröderna Elms flytt. Ola förklara för oss att Henrik är lagkapten, så att vi vet. Jo tack, vi vet redan, till och med jag som inte är speciellt sport-intresserad/kunnig vet det.

Till slut får vi vår intervju med Henrik Rydström. Henrik är trevlig, svarar utförligt på frågorna och ger ett gott intryck. Olas kommentar om förlustfrågorna avfärdar Henrik som skitsnack. Glada, nöjda och ocensurerade åker vi hem till skolan med en bra sportintervju i bagaget.

Det var alltså min gårdag, tyvärr orkade jag inte skriva klart den igår kväll (jag var dödstrött redan vid åtta), så inlägget blev ett dygn försenat. Dagens arbetspass var lika händelserikt och givande, kanske blir det ännu ett inlägg imorgon. Om jag hinner och orkar. Det är mycket nu, men jag gillar det. Det här är bästa kursen hittills.

lördag, september 19, 2009

Lördag i Emmaboda

Photobucket

Förra lördagen var jag i Emmaboda hos farmor och farfar. Jag passade på att besöka dem just den helgen då Emmaboda marknad hålls, med förhoppningen att kunna slå ihjäl en timme i centrum. Det slutade med att jag tröttnade efter tjugo minuter, och då hade jag ändå spenderat tio minuter inne i det nya konsthuset. Jag är visst inte så förtjust i marknader. Men jag är förtjust i att fotografera, så det blev kvällens huvudsysselsättning. Premiären av Här har du ditt liv med Ingvar Oldsberg kändes lika ostig som programledaren själv. Jag tog en andra kvällspromenad för att slippa undan halva programmet med motiveringen att jag måste fixa tågbiljett tillbaka till Kalmar.

I Emmaboda centrum sladdar Volvo-bilar runt lite förstrött. Skrikande däck och raggarmusik är de enda ljudliga bevisen på nattliv. På väg till Emmaboda station stöter jag på två tjejer med en uppochnervänd cykel. Kedjan har hoppat. De frågar om jag kan hjälpa till. Visst kan jag det. Jag sliter, böjer, stretar och rycker, men lyckas inte får på kedjan. Känner mig omanlig och handfallen. (Jag är motsatsen till Martin Timell. Till och med Ernst Kirchsteiger borde kunna få på en cykelkedja om han bara slutar mysflörta med alla medelålders kvinnor. Jag antar att jag får öva lite hemma på innegården.) Går vidare mot stationen med kletiga händer. Väl inne i värmen på stationen möts jag av två berusade män som sjunger sånger om bygden. Texten är något i stil med; "vem fan vill bo i Målerås?"

Det är lördagskväll i Emmaboda. Det blir kanske aldrig bättre än så här.

fredag, september 18, 2009

Höstfredag och tankar om november

Photobucket

Det är fredag och det är höst. Mitten av september är en underbar tid på många sätt. Precis lagom varmt utomhus för att varken frysa eller svettas. Lite kyligare och mörkare på nätterna för att vi ska sova bättre. En antydan till färgskiftning på lövträden. Men fortfarande känns det nästan som sensommar, fortfarande är det inte deprimerande kallt och mörkt. Vi har ännu inte kommit till november.

November är den sämsta månaden på året. För mig har november väldigt lite att erbjuda. Här nere i södra Sverige kommer inte snön förrän december, om ens det. Att bo i södra Sverige i November känns som att vara instängd i en Kent-låt, på repeat i 30 dagar. Och jag som inte ens gillar Kent speciellt mycket. Trots att biobesök, hemresor och andra aktiviteter planeras in under månaden väntar jag bara på att december ska börja. Inte för att gå i kyrkan under advent, eller titta på julkalendern på tv, för det gör jag ändå inte. Men för att åtminstone börja se ljuset i tunneln i form av jullov, ledighet, nyår och en ny termin.

Men varför klagar jag? Egentligen borde jag hålla mun, vänta ut de där 30 dagarna som kallas november och blicka framåt. Men jag är född och uppvuxen i ett välfärdsland och har privilegiet att rättfärdigt kunna beklaga mig för struntsaker. Egentligen borde jag tänka mer på barnen i Afrika. Det borde vi nog alla göra. Men vem orkar göra det när vi har lågkonjunktur och svininfluensa? På något konstigt vis verkar det alltid vara mest synd om oss svenskar.

onsdag, september 16, 2009

Snart ska vi bli sofistikerade

Photobucket

Några av er har säkert undrat vad som hände med den sofistikerade bloggserien som jag introducerade förrförra helgen. Lugn, jag har inte glömt bort den. Tvärtom har jag haft beslutsångest över hur serien ska utformas och utvecklas, och har fortfarande inte en helt klar bild i huvudet. För er som inte läst introduktionsinlägget är det bara att klicka här. Jag rekommenderar alla att läsa introduktionen innan ni kastar er över de kommande delarna i serien.

I korthet handlar den här serien om att bli sofistikerad, för sofistikerade människor har en tendens att få högre status i samhället. Status är ett måste om du siktar på att utmärka dig bland folk, om du vill visa att du är smartare, finare och bättre än resten. Sofistikerade människor är själva motsatsen till den stereotypa medelsvensken. I den här serien kommer jag göra mitt yttersta för att göra er läsare till snillen med smak. Om ni i något läge inte riktigt kan bevisa att ni är ett "snille med smak" får ni god hjälp med att dra vita lögner, spela döv, byta samtalsämne, skylla ifrån er eller något annat defensivt. Ni ska aldrig behöva erkänna hur bonniga och okultiverade ni egentligen är.

Innan vi börjar med de vanliga delarna i statusserien har jag tänkt skriva en inledning som rätar ut en del frågetecken. Jag ska döpa denna inledning till Det sofistikerade manifestet, mest för att det låter fräckt, kulturellt och intelligent. Dessutom är det väldigt inne med manifest. Och innan ni frågar; ja, manifest är ett sofistikerat fenomen som ni gör bäst i att slänga er med lite då och då.

Tills jag blir klar med det där manifestet får ni gärna själva börja reflektera kring beteenden och handlingar i er vardag, av er själva eller andra, som ni upplever sofistikerade eller tvärtom. Det behöver inte vara så attans märkvärdigt alla gånger. Det kan handla om saker vi köper, saker vi säger, saker vi drömmer om, saker vi skriver, saker vi tänker på, saker vi hoppas på, saker vi konsumerar och så vidare. Exempelvis:

"Min kompis knyter aldrig skorna, snyter sig alltid i armvecket och kammar sällan håret. Det tycker inte jag är sofistikerat."

"Min syster petar sig i näsan, hostar rakt ut, men har fattat tycke för rysk 1800-talslitteratur. Så det går ju på ett ut."

Allt från stort till litet, viktigt till oviktigt är välkommet. För tanken är inte att jag själv bara ska leka guru och vägleda er och mig själv till ett mer sofistikerat liv, ni får mer än gärna engagera er på vägen. Har ni idéer om ämnen att ta upp i serien är det bara att kommentera detta inlägg eller maila in till: emiloskarjohansson@gmail.com

Om ni fortfarande inte förstår hur ni ska höra av er har jag skrivit ihop ett fint litet exempel:

"Hej Emil!

Jag måste först bara säga att jag älskar/hatar/beundrar/ogillar din blogg.
Hur som helst vill jag bidra till den sofistikerade serien med ett par sofistikerade/osofistikerade beteenden/vanor/handlingar.

Osofistikerat

1. Folk som tar med sig skrikiga småbarn till finkulturella tillställningar

2. Folk som hostar rakt ut vid middagsbordet

Sofistikerat


3. Folk som obemärkt kommer undan med att glömma knäppa gylfen efter det senaste toalettbesöket, eller med hedern i behåll kan formulera en vettig förklaring till fadäsen.

Mvh din största beundrare/ovän"

Är hemmafru verkligen det enda alternativet?

Photobucket

På Newsmills startsida ligger ofta storpolitiska debatter som berör samhällsproblem i och utanför Sverige. För det mesta läser jag inte debattartiklar av den typen på Newsmill, eftersom dagstidningarna ger mig nog av den varan. Men ibland fastnar jag för någon artikel på startsidan. Som när Roland Poirier Martinsson igår skrev om hemmafruar med titeln Ingenting går upp mot en riktig hemmafru. Ett par timmar senare var min replik klar, här nedanför har ni resultatet (med ett exklusivt tillägg för bloggen), om ni inte vill läsa den på Newsmill då.

Efter att ha läst Roland Poirier Martinssons artikel var min första tanke; sätter han sig ner, år 2009, och skriver en seriös debattartikel om att han är stolt över att ha en hemmafru? Vet han om att frivilliga hemmafruar är ett känsligt ämne? Är han medveten om att det numera anses politiskt inkorrekt att förespråka hemmafruar?

Det visar sig snart att svaret på ovanstående frågor antagligen är ja. Roland beskriver hur svårt det är att kombinera barn och karriär för båda föräldrar. Han tar också upp personlig utveckling och relationen mellan föräldrarna som viktiga variabler i ekvationen. Han konstaterar att det är svårt att kombinera alltsammans och samtidigt få ett lyckat resultat överallt. Här har onekligen Roland en poäng; familjeliv med karriär är med största säkerhet inte en dans på rosor för många. Men samtidigt är den slutsatsen lite väl enkel och duger knappast som argument för att motivera en hemmafru.

Mängder av svenska barnfamiljer fungerar som bevis på att det faktiskt fungerar att uppfostra barn, sköta hemmet och samtidigt ha ett jobb (med eventuell karriär). Det handlar om att pussla med tid, att prioritera och planera. Nu hävdar jag inte att alla Sveriges barnfamiljer är bekymmerslösa, naturligtvis är det problematiskt och jobbigt att kombinera familj och jobb. Men att låta ena parten stanna hemma känns som ändå som ett lite väl drastiskt och gammalmodigt förslag. Och att hävda att det beror på kvalitén på kommunala dagis känns lite väl tunt.

När Roland börjar lägga fram argumenten för hemmafru glimtar först ett annat alternativ till; en pappa som stannar hemma. Men det nämns bara i förbifarten och Roland går raskt vidare med att ta upp den svenska nidbilden av hemmafrun. Han klargör att han stödjer lika möjligheter till karriär för kvinnor som för män. Han förklarar att bilden av en hemmafru fastkedjad vid spisen är helt fel och att kvinnor är hemma just för att de valt det. I bokstavlig mening är detta naturligtvis ett riktigt påstående, men fastkedjningen vid spisen kan i bildlig mening syfta på hemmafruns dåliga möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden (dvs att hon är "fastkedjad i hemmet i rollen som hemmafru") , ett problem som Roland själv tar upp. Visserligen är fastkedjningen resultatet av ett val som hemmafrun gjort, men likväl är det problematiskt. Mamman kan ju ångra sig och vilja ha ett arbete, vad som en gång framstod som ett sunt alternativ kan bli ett fängelse i form av rollen som hemmafru.

Men om Roland nu stödjer lika karriärmöjligheter är valet att låta ena parten, och enligt Roland då oftast kvinnan, stanna hemma lite paradoxalt. Roland skriver "det är underförstått att mamman tvingas välja bort karriären. Det är på det hela taget en gammaldags farhåga." Senare skriver Roland att det är problematiskt att vara hemmafru på ett ekonomiskt, socialt och kulturellt plan. Han beskriver svårigheten för en hemmafru att gå in i arbetslivet efter år av barnpassning och hushållssysslor i hemmet. Samtidigt som Roland försöker förklarar att det inte riktigt handlar om att kvinnan väljer bort karriären talar allt annat han skrivit emot det påståendet. Roland är själv på det klara med att kvinnorna skulle fortsätta vara i majoritet av hemmapartnern även om lagstiftningen skulle reformeras till att låta fler föräldrar stanna hemma. Han verkar inte själv se någon problematik i att fler kvinnor än män stannar hemma, trots att alla förtjänar samma möjligheter i arbetslivet och därmed inte borde förväntas stanna hemma i större utsträckning. För visst, Roland har rätt i att det handlar om frivilliga val, men hur frivilligt blir det när kvinnorna från början anses gjutna för rollen endast på grund av kön?

Ett av de största problemen med att ha hemmafru i en familj är den ekonomiska biten, som Roland också tar upp. Det är också anledningen till varför fler inte är det, och området där Roland vill ha reformer. Men reformerna beskrivs aldrig i detalj utan skymtar bara i förbifarten. Det blir aldrig aktuellt hur Roland tänkt sig att det finansiella ska struktureras, annat än att det ska vara lättare att låta en förälder vara hemma. Men om alla ekonomiska reformationer skulle vara på plats har vi likväl många problem att tampas med. Det är dels den sociala biten, som inte per automatik löses genom att fler föräldrar med barn är hemma, dels är det den personliga utvecklingen och självförverkligandet hos den som väljer att stanna hemma. Här har Roland ingen lösning att komma med, och det är förståeligt, men det går inte bortse ifrån den komplexa problematik det innebär att satsa på reformer för hemmaföräldrar.

Jag tänker inte sitta här och kritisera Roland eller någon annan som förespråkar hemmafruar inom den egna familjen. Det är inte min sak att peka ut en syndabock, eller tala om mansgrisar, machokultur och könsroller i familjer jag inte känner till. Om Roland och hans familj är nöjda med den här lösningen är det naturligtvis bara att gratulera. Men Roland skrev inte bara sin debattartikel av den anledningen att han ville beskriva hur väl det fungerar i hans familj. Han skrev debattartikeln för att argumentera för sina åsikter och påverka opinionen, han vill gärna se fler hemmafruar i Sverige, för enligt Roland fungerar det bra. Frågan är bara hur det ska motiveras och genomföras på det politiska planet.

Tillägg: När jag tittar på kommentarerna till Rolands artikel är det många som tycker att han är gammalmodig, konservativ och säkert en aning macho. Newsmills alla feminister är rasande och ett par frågar sig om Roland är ironisk. Men det finns också ett par som håller med Roland i det han skriver, även om de är i kraftig minoritet. Jag respekterar Roland mod att ge uttryck för politiskt inkorrekta åsikter på ett offentligt forum som Newsmill, även om jag själv inte alls håller med honom. Jag förstår inte hur han tänkt motivera och genomföra reformer för att gynna familjer med en partner hemma, och det kanske egentligen är speciellt relevant på det här stadiet. Ändå är själva förslaget med fler föräldrar hemma (merparten blir troligen kvinnor) ganska kontroversiellt och känns malplacerat i dagens moderna samhällsdebatt. Går det verkligen att motivera folk att prioritera om och istället satsa på att stanna hemma med barnen?

Vad är det då som är så dåligt med att låta en förälder stanna hemma när det kommer ur ett gemensamt val?

Som jag nämnde tidigare är det omöjligt och fel att kritisera enskiljda familjer där ena parten är hemma. Det har det naturligtvis kommit utifrån ett val som föräldrarna tänkt igenom noggrannt. Om båda är nöjda med det upplägget, som Rolands familj är, kan jag inte säga något om det. Samtidigt är det svårt att bortse från allt hemmapartnern missar i livet i form av arbetsliv, kollegor, vardagsrutin, personligt förverkligande, möjlighet till en stimulerande karriär och pension. Och vad händer om det blir aktuellt med skiljsmässa i familjer med en hemmapartner? Hur går bodelningen till? Vem får barnen? Det är frågor som Roland inte tar upp, men som är väl värda att tänka på.

söndag, september 13, 2009

Helen älskar mig fortfarande

Photobucket

För några dagar sen svarade jag på ett spammail där en viss Helen visade sig vara förtjust i både nätdating och främmande västerländska män. Vår mailkorrespondens beskrivs ordagrant i ett tidigare inlägg. Efter att jag postat det första inlägget funderade jag över om jag skulle fortsätta spela med i Helens spel. Jag kom fram till att det vore kul om hon berättade lite mer om sig själv, sitt liv och varför hon överhuvudtaget dejtar genom spammail. Därför skrev jag ihop ett svar:

"Hello again.
I'm sorry if I insulted you in my last mail, I didn't mean to hurt you.
And yes, of course I'm in perfect condition of health. (Actually I think I've never felt better than this.)
Could you please reconsider sending me some more information about yourself?
Cause if you're serious about this, then I need to know who you are.
It's impossible to love a stranger, they can turn out to be murderers or even worse.
What I'm trying to say is that I want to have a chance to get to know you before I even think of falling in love.
For all I know, you could be hiding a lot of nasty little secrets.
Although you don't seem to be that much interested in me... Do you want it that way? Do you often fall in love with strangers?

Goodbye"

Och två dagar senare fick jag svar:


"Hello dear ,

Thank you for your mail. I was so please to hear from you again, listen I beseech you to forget yesterday because yesterday for me has come and gone. I am going to take my time to send you more information’s about me, and I hope you will reciprocate same gesture when responding to my mail? Did I hear you say it is impossible to love strangers? You maybe be correct, but the question is how do you now convert strangers to people you have to know? I want to believe that is the process we are following now. Some of the reasons given by you are very correct and genuine, that said, I am not one of the above mentioned. I don’t fall in love with strangers, I try to know strangers and make up my mind if they are likable or not.

However, I want you to know I am very new to online dating and it’s of great fortune, you have been the first correspondent that has shown interest to respond to me. Its always nice getting to learn new things and meeting up with new people to learn and know about the culture and social environment of others. I also see this avenue as a good opportunity of meeting up with the right man I can trust and someday call him my soul mate. If I get to meet with such man of my dream, he must be a man who is willing to settle down for something serious and he must be a man that will respect my womanhood and ready to love me for eternity.

However, I will love to tell you little or more about me and my social life. Well like I said in my initial introduction message to you, my name is Helen Kumba. I am 25yrs old of age and I hail from Sierra Leone in the western part of Africa , from a family of 1 where I am the only child. I was trained and culture by my parent in good, Christian and civilized way of living. I lost my dad during the Sierra Leone civil war just shortly after his retirement from the civil service as a cornel in the national army. After the death of my dad, I have been living under the care of my beloved mother who also passed away eight months ago as a result of High blood pressure. But before the death of my mother, she was really caring to me and was also doing her best to see that, I get the best out of life academically and otherwise.

We later left Sierra Leone our home town to Senegal which is a neighboring country to Sierra Leone just shortly after the death of my dad and by this time, the civil war became so tough and unbearable, civilian were being killed and female raping became too rampant, so we finally decided to relocate to this nearby country Senegal which is still in the western part of Africa. So I and my mother have been living here in Senegal under the catholic caritas mission for refugees and less-privileged before she passed away eight months ago. The catholic mission and other voluntary organization did everything within their power to save the life of my beloved mother but finally she still submitted to the will of God almighty. The caritas organization is own and run by catholic mission and other voluntary organization from the Holy See ( VATICAN ).

Recently one of the humanitarian groups provided the center with computers where we can learn and acquire basic knowledge on computer studies, so from this opportunity, I have benefited having chance to correspond with you.

I love reading novels in my space time, going out on cross country, swimming, playing volley balls and gardening. I also love making inventions and research on all aspect of live. I love having intellectual conversation and sharing ideas. Also one of my major activities are cooking, inventing ideas and spiritual meditation.

I am simple, easy going, social, generous, conscientious and sympathetic. I love to share social life and learn the way of life of other ethnics and their cultures.

Kindly send your pictures to me when responding to my mail, as a mark of reciprocation to my own pictures. Please do send me further correspondence and feel free to ask anything you may want to know more about me. I will be looking forward to hear from you soon

Yours Sincerely,

Helen…"

Jag har bestämt mig för att inte svara Helen. Det finns ingen poäng i att låtsas vara intresserad och jag ser inget nöje i att ta det här längre. Det är dags att sätta punkt och gå vidare i livet.

Förlåt Helen, men mitt hjärta klämtar för någon annan. Gråt inte, det finns säkert någon godtrogen snubbe som kommer falla pladask för en lurendrejare som du.

lördag, september 12, 2009

Skönheten med Bloglovin'

Photobucket

Jag läser kopiöst många bloggar. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är smått beroende av bloggar. Efter månader av bloggläsande har jag sakta men säkert hittat en hel del läsvärt material i det hav av strunt och trams som 99 % av bloggosfären verkar bestå av. I mina bokmärken i Firefox har jag runt 150-200 bloggar som jag av olika anledningar vill återvända till. Och det var precis det jag gjorde under en tid, jag klickade på länkarna i bokmärkesmenyn och betade av bloggarna en efter en. Det var en väldigt tidskrävande och ibland helt onödig procedur (det kunde visa sig att bloggen inte uppdaterats sen sist). Ändå fortsatte jag med bokmärkesläsandet tills för ungefär en månad sen, då jag till slut gjorde slag i saken och skaffade ett Bloglovin-konto.

Genom Bloglovin' prenumererar jag på alla bloggar värda namnet och får veta när någon uppdaterat, istället för att behöva klicka runt bland bokmärken. Nu tar det inte längre en timme att kolla igenom och läsa alla aktuella inlägg, och ingen tid blir spilld i onödan. Dessutom ser jag rubriker och början av ett inlägg, och kan välja om jag tycker det är intressant nog för att fortsätta läsa. Det är knappast något revolutionerande verktyg, eller ens särskilt innovativt, men det fungerar alldeles utmärkt. Bloglovin' gör helt enkelt livet lite lättare för alla oss med bloggberoende. I menyn här till vänster kan du enkelt börja prenumerera på Waltz for Thoughts, då slipper du få magsår varje gång du besöker en icke uppdaterad blogg. Att skaffa ett konto och komma igång tar max fem minuter, och den tiden tjänar du snabbt in. Enda kravet är att du älskar bloggar. För det gör väl alla?

torsdag, september 10, 2009

Helen älskar mig, men jag älskar inte Helen

Photobucket

Varje dag skickas miljontals spammail runt om i världen. Mailen kan nästan alltid delas in i någon av följande kategorier:

1. Du har vunnit jättemycket pengar på ett okänt lotteri. (Vänligen skicka personuppgifter.)

2. Jag är en ung kvinna som söker kärlek och skickar gärna bilder på mig själv. (Svara om du känner likadant.)

3. Jag är en bankman, min klient har dött och lämnat efter sig löjligt mycket pengar. (Svara om du har lust att hjälpa till, du kan få 30% av pengarna. Urtypen för så kallade Nigeriabrev.)

Jag tar emot ganska mycket spammail på min Gmail-adress. För det mesta funkar bortsollningen utmärkt, men ibland hänger ett och annat spammail med ner i inkorgen. Ett av dessa skrev jag ett blogginlägg om i somras. Ofta brukar jag bara ignorera mailen, eftersom att det är så tydligt att det rör sig om strunt. Men igår fick jag en idé, jag bestämde mig för att svara på ett av det där mailen, bara för att se vad som händer.

Jag fick det här mailet:

"Dearest One,

My name is Helen Kumba, I am 26 years old girl in search of a man who understands love as trust and faith rather seeing it as a way of fun always but a matured man with sense of humor. so you should also consider trying a new thing by making a open avenue to meet and know new people as this may bring us a happy dream together. I am interested in having a relationship with you, I will also like to Know you the more, you can send an email to my email address (kumbahelen08@yahoo.com) so that I can send you more details about my self Including my picture.

I believe we can move from here. But bear in mind that Love has no colors barrier, no educational back ground barrier, no socio-economic Barrier, religious, language, nationality or distance barrier, the only important

Thing there is love.. I am waiting for your mail and a brief information about you.

I believe we can start from here. awaiting to hear from you soon so I can send pics for more introductions.

Kisses

Helen"

Och jag svarade (med hjälp av snabböversättning i Google Translate) så här:


"Hello.
You seem like a nice lady, but I don't know enough about you to actually fall in love.
I really just know that you're 26 years and that you're name is Helen, and in all honesty, that's a bit too paltry.
Glad you're so incredibly eager to get into a relationship without knowing anything about me.
Of course, love has no limits, but what I feel for you right now is hardly boundless love.
But if you insist on sending me more information about yourself, then fine. I eagerly await your response, in which hopefully will not abuse the English language as thoroughly as in your first email.

With doubt and remorse

Your potential lover/son/brother/friend/killer

And yes, I'm a bit ironic, hopefully you'll understand"

Och kärlekshistorien slutar inte där, idag fick jag ett svar från underbara Helen:

"Hello Emil

Hope you get this email in good health, but am a bit confuse from your comments that sound disappointing to me and i never expected such mail from you, actually we may have not meet each other before but no one knows when his or her angel is knocking on his or her door, i may or may not be the angle but all wisdom and knowledge belongs to Almighty God who is supreme.

Don't abuse me because of my first mail because i just poured out what i have in mind and how i feel i can get a soul mate my own way and beside i don,t want to get you in a relationship you never wanted to be into, is just a request you can always reject.

Am sorry if i have coursed you any thing.

God bless you

Helen"

Nu är naturligtvis den givna frågan; ska jag svara? Eller ska jag bryta kontakten och försöka förtränga alla minnen av Helen? Hur kommer Helen tolka det faktum att mitt eventuella svar dröjer? Kommer hon tro att jag vänsterprasslar? Hur kommer Helen att reagera när hon inser att jag aldrig kommer svara? Kommer våra vägar mötas igen någon gång i framtiden? Jag väljer att avsluta precis som Helen skulle ha gjort; bara Gud vet svaren.

onsdag, september 09, 2009

Ett lite sundare liv

Photobucket

Idag är en historisk dag i mitt liv. Det är första gången som jag ger mig ut för att jogga här i Kalmar. I år har jag bara joggat en gång tidigare, i somras hemma i Falkenberg. Egentligen utövar jag inte några andra träningsformer, förutom att cykla och gå till och från skolan, Ica Maxi och andra ställen i Kalmar. Men sånt där räknas knappt, utan får istället ses som vardagsmotion. Visst, jag är med i klassens korplag i fotboll så ofta jag kan. Men min insats där är inget att skryta om, och det är för övrigt ämnet för ett kommande inlägg.

Med andra ord är min kondition, styrka, uthållighet och smidighet knappast på topp. Nu har jag visserligen inga kenyanska löpargener i mig, men det funkar inte att skylla ifrån sig på smärre genetiska nackdelar. Så ikväll joggade jag på halvön Stensö i södra utkanten av Kalmar. Det är fint på Stensö just nu, hösten har ännu inte riktigt lagt beslag på löven, ett tiotal trotsiga campinggäster är kvar på grönområdet och då och då skymtar ett rådjur inne i skogen. Och än så länge är det ganska lagom varmt i luften på kvällen för att det ska vara behagligt.

Jag joggade en sträcka på 2,5 kilometer (varianter på 3,2 och 5,0 finns också) och var riktigt nöjd med min prestation. Kompletterat med en cykeltur dit och tillbaka på 15-20 minuter blev det en oerhört sportslig kväll. Väl hemma firade jag med en dusch och presskaffe.

tisdag, september 08, 2009

Falkenbergslåten 2.0 - Ett andra försök

Photobucket

För ett tag sedan, närmare bestämt 22 juli i år, skrev jag ett inlägg om Falkenbergslåten. Nu är den aktuell igen, med en ny och vassare musikvideo som producerats i samarbete med kommunens turistorganisation.



Men fortfarande finns det saker jag stör mig på:

1. När Jonny sjunger; "det är en stad där allting känns bra, där vinden blåser i mitt hår" och samtidigt spatserar runt i stan med rakat huvud.

2. När Jonny i början av videon går in på Visitfalkenberg.se, precis som om det vore helt naturligt för en kommuninvånare att leka turist på hemmaplan.

3. När Jonny helt omotiverat agerar mobbare och puttar ner en kille från bryggan på Skrea strand.

4.
När Jonny iklädd svarta skor sjunger; "jag känner varma gatustenar under min sandal".

Det finns naturligtvis mängder med saker att anmärka på, men jag ser ingen poäng med att räkna upp fler, ni kan ju själva beskåda härligheten. Visst förstår jag syftet med filmen; att visa upp Falkenberg för resten av Sverige. Men jag, som bott i kommunen i 18 år, tycker att den är ganska pinsam. Kanske är jag inte tillräckligt lokalpatriotisk (jag är ju faktisk född i Varberg och bor numera i Kalmar) för att verkligen smälta inombords.

söndag, september 06, 2009

Svenskans skönaste uttryck

Photobucket

Svenskan har genom århundraden begåvats med ett par sköna uttryck. Det här är mina personliga favoriter:

Så det så

Jävlar anamma

Så in i norden

Kors i taket

Ana ugglor i mossen

Armbåga sig fram

Det fina i kråksången

Det är hugget som stucket

Dra på trissor

Dra mig baklänges

Fin i kanten

Få det hett om öronen

Få något om bakfoten

Grädden på moset

Sätta sin sista potatis

Lägga på ett kol

I grevens tid

Måla fan på väggen

Nu går skam på torra land

Ordning och reda, pengar på fredag

lördag, september 05, 2009

Du borde bli sofistikerad

Photobucket

Slår du upp adjektivet sofistikerad i senaste versionen av Svenska Akademiens ordlista står det såhär;
"högt utvecklad, komplicerad, förfinad, världserfaren"


Adjektivet rimmar väl med Svenska Akademiens valspråk "Snille och smak", som grundaren Gustaf III lanserade. Det är lätt att tänka sig att Svenska Akademiens samtliga ledamöter på olika sätt är världsbäst på att vara sofistikerade, intellektuella och kulturellt finkänsliga. Peter Englund hade aldrig blivit vald till ständig sekreterare i akademien om han inte varit sofistikerad.

Nu kanske ni undrar vad som så speciellt med Peter Englund och Svenska Akademien. Kanske tänker ni att varför skulle man vilja bli ledamot i Svenska Akademien, när det finns så många andra roliga saker att göra i livet. Men då missförstår ni själva syftet med att vara sofistikerad.

Det handlar inte om att göra varenda svensk medborgare till en potentiell kandidat till nästa lediga stol i akademien. Det handlar inte heller om att försöka efterlikna akademiledamöternas stil, begåvning och intressen. Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att ta upp just Svenska Akademien har att göra med status. Status är bra att ha om du har tänkt att utmärka dig bland folk, visa att du är lite bättre än resten.

Och det är klart att vi alla någon gång önskat att vi inte vore så stereotypiska, gråa, trista och sådär lagom svenska på alla tänkbara sätt. Ledamöterna i Svenska Akademien har status, dels för att deras uppdrag är så prestigefyllt, dels för att biljetten till detta uppdrag kräver ett visst mått av sofistikerade gärningar och egenskaper. Vi skulle kunna tala om kulturelitism, snobberi och borgerlighet, men det leder ingen vart. De är kort och gott snillen med smak.

Föreställ dig istället en matematisk graf, där X är den stereotypiska svensken enligt mall 1A, och Y är höjden av status, upphöjdhet, berömmelse, snillen med smak och andra fräcka saker (ni får naturligtvis själva definiera ert Y-värde). Slutligen kan vi konstatera att ekvationen är följande; vägen till status (Y-värdet/snille med smak) förenklas avsevärt om du är sofistikerad.

Sitt nu inte hemma och deppa för att du känner dig som en medelsvensson, jag kan intyga att jag själv inte är ett dugg bättre. Men vi gör den här statusresan tillsammans, vi föds alla som en Svensson och kan bara hoppas på att få dö som en intellektuell själ med smak för finkultur.


Det finns mängder av områden att bli sofistikerad inom. I en ny bloggserie, en relativt lättsam och ironisk sådan (som löper parallellt med de övriga inläggen), kommer jag att skriva om hur Sveriges medborgare ska göra för att bli lite mer sofistikerade inom ett par ämnen som jag hittat på. Har du själv tips, tankar och idéer om hur vi kan bli mer sofistikerade inom något område är du varmt välkommen att kommentera här i inlägget, eller maila emiloskarjohansson@gmail.com.

fredag, september 04, 2009

Skönheten med Spotify

Photobucket

Spotify är en underbar tjänst för alla musikälskare. Du behöver inte ens älska musik för att se det fina med Spotify (även om det naturligtvis underlättar).

Det är lätt att överdriva storheten med Spotify. Det är lätt att säga hej då till skivor, mp3-filer och iTunes efter Spotifys intåg. Men Spotify är inte finalen på den digitala musikrevolutionen, det är snarare bara början. Det är fortfarande mängder med material som saknas i Spotify-biblioteket, trots att det uppdateras flitigt. Det finns mängder av tekniska buggar, halvfärdiga funktioner och konstiga gränssnittsbeslut. Spotify är ännu en oslipad diamant.

Men inte ska vi sitta och sura över allt som Spotify borde vara, utan låt oss istället nöja oss med det vi har. Något av det bästa med Spotify är att det är så enkelt att dela med sig av spellistor. Du kan pilla ihop en bra spellista på fem minuter, eller ägna timmar åt att få till något magnifikt. Du kan låta andra lägga till låtar som passar in, eller behålla spellistan statisk. Du är DJ i ditt eget vardagsrum.

Om du mot all förmodan skulle ha risig musiksmak, eller bara vill ha lite inspiration när du skapar spellistor har jag knåpat ihop en spellista för allmänhetens bruk. Enda kravet på dig som lyssnare är att du älskar musik.