onsdag, september 16, 2009

Är hemmafru verkligen det enda alternativet?

Photobucket

På Newsmills startsida ligger ofta storpolitiska debatter som berör samhällsproblem i och utanför Sverige. För det mesta läser jag inte debattartiklar av den typen på Newsmill, eftersom dagstidningarna ger mig nog av den varan. Men ibland fastnar jag för någon artikel på startsidan. Som när Roland Poirier Martinsson igår skrev om hemmafruar med titeln Ingenting går upp mot en riktig hemmafru. Ett par timmar senare var min replik klar, här nedanför har ni resultatet (med ett exklusivt tillägg för bloggen), om ni inte vill läsa den på Newsmill då.

Efter att ha läst Roland Poirier Martinssons artikel var min första tanke; sätter han sig ner, år 2009, och skriver en seriös debattartikel om att han är stolt över att ha en hemmafru? Vet han om att frivilliga hemmafruar är ett känsligt ämne? Är han medveten om att det numera anses politiskt inkorrekt att förespråka hemmafruar?

Det visar sig snart att svaret på ovanstående frågor antagligen är ja. Roland beskriver hur svårt det är att kombinera barn och karriär för båda föräldrar. Han tar också upp personlig utveckling och relationen mellan föräldrarna som viktiga variabler i ekvationen. Han konstaterar att det är svårt att kombinera alltsammans och samtidigt få ett lyckat resultat överallt. Här har onekligen Roland en poäng; familjeliv med karriär är med största säkerhet inte en dans på rosor för många. Men samtidigt är den slutsatsen lite väl enkel och duger knappast som argument för att motivera en hemmafru.

Mängder av svenska barnfamiljer fungerar som bevis på att det faktiskt fungerar att uppfostra barn, sköta hemmet och samtidigt ha ett jobb (med eventuell karriär). Det handlar om att pussla med tid, att prioritera och planera. Nu hävdar jag inte att alla Sveriges barnfamiljer är bekymmerslösa, naturligtvis är det problematiskt och jobbigt att kombinera familj och jobb. Men att låta ena parten stanna hemma känns som ändå som ett lite väl drastiskt och gammalmodigt förslag. Och att hävda att det beror på kvalitén på kommunala dagis känns lite väl tunt.

När Roland börjar lägga fram argumenten för hemmafru glimtar först ett annat alternativ till; en pappa som stannar hemma. Men det nämns bara i förbifarten och Roland går raskt vidare med att ta upp den svenska nidbilden av hemmafrun. Han klargör att han stödjer lika möjligheter till karriär för kvinnor som för män. Han förklarar att bilden av en hemmafru fastkedjad vid spisen är helt fel och att kvinnor är hemma just för att de valt det. I bokstavlig mening är detta naturligtvis ett riktigt påstående, men fastkedjningen vid spisen kan i bildlig mening syfta på hemmafruns dåliga möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden (dvs att hon är "fastkedjad i hemmet i rollen som hemmafru") , ett problem som Roland själv tar upp. Visserligen är fastkedjningen resultatet av ett val som hemmafrun gjort, men likväl är det problematiskt. Mamman kan ju ångra sig och vilja ha ett arbete, vad som en gång framstod som ett sunt alternativ kan bli ett fängelse i form av rollen som hemmafru.

Men om Roland nu stödjer lika karriärmöjligheter är valet att låta ena parten, och enligt Roland då oftast kvinnan, stanna hemma lite paradoxalt. Roland skriver "det är underförstått att mamman tvingas välja bort karriären. Det är på det hela taget en gammaldags farhåga." Senare skriver Roland att det är problematiskt att vara hemmafru på ett ekonomiskt, socialt och kulturellt plan. Han beskriver svårigheten för en hemmafru att gå in i arbetslivet efter år av barnpassning och hushållssysslor i hemmet. Samtidigt som Roland försöker förklarar att det inte riktigt handlar om att kvinnan väljer bort karriären talar allt annat han skrivit emot det påståendet. Roland är själv på det klara med att kvinnorna skulle fortsätta vara i majoritet av hemmapartnern även om lagstiftningen skulle reformeras till att låta fler föräldrar stanna hemma. Han verkar inte själv se någon problematik i att fler kvinnor än män stannar hemma, trots att alla förtjänar samma möjligheter i arbetslivet och därmed inte borde förväntas stanna hemma i större utsträckning. För visst, Roland har rätt i att det handlar om frivilliga val, men hur frivilligt blir det när kvinnorna från början anses gjutna för rollen endast på grund av kön?

Ett av de största problemen med att ha hemmafru i en familj är den ekonomiska biten, som Roland också tar upp. Det är också anledningen till varför fler inte är det, och området där Roland vill ha reformer. Men reformerna beskrivs aldrig i detalj utan skymtar bara i förbifarten. Det blir aldrig aktuellt hur Roland tänkt sig att det finansiella ska struktureras, annat än att det ska vara lättare att låta en förälder vara hemma. Men om alla ekonomiska reformationer skulle vara på plats har vi likväl många problem att tampas med. Det är dels den sociala biten, som inte per automatik löses genom att fler föräldrar med barn är hemma, dels är det den personliga utvecklingen och självförverkligandet hos den som väljer att stanna hemma. Här har Roland ingen lösning att komma med, och det är förståeligt, men det går inte bortse ifrån den komplexa problematik det innebär att satsa på reformer för hemmaföräldrar.

Jag tänker inte sitta här och kritisera Roland eller någon annan som förespråkar hemmafruar inom den egna familjen. Det är inte min sak att peka ut en syndabock, eller tala om mansgrisar, machokultur och könsroller i familjer jag inte känner till. Om Roland och hans familj är nöjda med den här lösningen är det naturligtvis bara att gratulera. Men Roland skrev inte bara sin debattartikel av den anledningen att han ville beskriva hur väl det fungerar i hans familj. Han skrev debattartikeln för att argumentera för sina åsikter och påverka opinionen, han vill gärna se fler hemmafruar i Sverige, för enligt Roland fungerar det bra. Frågan är bara hur det ska motiveras och genomföras på det politiska planet.

Tillägg: När jag tittar på kommentarerna till Rolands artikel är det många som tycker att han är gammalmodig, konservativ och säkert en aning macho. Newsmills alla feminister är rasande och ett par frågar sig om Roland är ironisk. Men det finns också ett par som håller med Roland i det han skriver, även om de är i kraftig minoritet. Jag respekterar Roland mod att ge uttryck för politiskt inkorrekta åsikter på ett offentligt forum som Newsmill, även om jag själv inte alls håller med honom. Jag förstår inte hur han tänkt motivera och genomföra reformer för att gynna familjer med en partner hemma, och det kanske egentligen är speciellt relevant på det här stadiet. Ändå är själva förslaget med fler föräldrar hemma (merparten blir troligen kvinnor) ganska kontroversiellt och känns malplacerat i dagens moderna samhällsdebatt. Går det verkligen att motivera folk att prioritera om och istället satsa på att stanna hemma med barnen?

Vad är det då som är så dåligt med att låta en förälder stanna hemma när det kommer ur ett gemensamt val?

Som jag nämnde tidigare är det omöjligt och fel att kritisera enskiljda familjer där ena parten är hemma. Det har det naturligtvis kommit utifrån ett val som föräldrarna tänkt igenom noggrannt. Om båda är nöjda med det upplägget, som Rolands familj är, kan jag inte säga något om det. Samtidigt är det svårt att bortse från allt hemmapartnern missar i livet i form av arbetsliv, kollegor, vardagsrutin, personligt förverkligande, möjlighet till en stimulerande karriär och pension. Och vad händer om det blir aktuellt med skiljsmässa i familjer med en hemmapartner? Hur går bodelningen till? Vem får barnen? Det är frågor som Roland inte tar upp, men som är väl värda att tänka på.

3 kommentarer:

  1. Diskussionen för tankarna till vårt gamla samhälle, där kvinnan (parten som var hemma med barnen) blev beroende av mannen (den arbetande parten) på alla plan, helt utlämnad till honom. För vad hade hon att sätta emot om han behandlade henne illa, eller bedrog henne? Hon har ju gett upp sin karriär, tappat kontakten med sina vänner eller har väldigt få kvar, har ingen inkomst och kanske ingen utbildning. Visst om man trivs med det, men hur smart är det att ge en annan människa så total makt över en?

    SvaraRadera
  2. Emil: Vi kan inte vara hemma med barnen om vi så skulle vilja. Vi är för hårt trängda ekonomiskt. Vi kan ju inte ens införa vårndadsbidrag utan att kvinnosakskvinnorna går i taket. Dom är så osolidariska mot sitt eget kön. Eliten tillhör dom själva. Det är för bedrövligt. Se för övrigt mina kommentarer under ditt inlägg.

    SvaraRadera