onsdag, oktober 28, 2009

Dagar med tidningsredigering

Photobucket

Den nuvarande kursen jag läser heter Tidningsredigering. Den går ut på att lära sig grundläggande redigering för tidningsnyheter. I början av kursen fick vi i uppgift att intervjua en person för ett djupare personporträtt. Personporträttet ska sedan redigeras som ett uppslag i ett fiktivt magasin. Jag valde att göra ett personporträtt av Håkan Karlsson, mannen bakom Emmabodafestivalen. Det blev, utan att skryta eller överdriva, den bästa intervjun jag gjort. I fredags hade min grupp seminarium om våra respektive personporträtt. Då var det bara ett första manus, redo att kritiseras och berömmas. Efter seminariet ändrar alla i sina manus enligt den kritik man fått, sen är det dags att pilla med den riktiga redigeringen. Det ska bli roligt att äntligen få göra något som faktiskt kan användas som arbetsprov, där jag har gjort allting själv; från intervjumötet till finputsningen på redigeringen.

Det som däremot inte är lika kul med kursen är nyhetsredigeringen. Här handlar det om att lägga ut rubriker, bilder och texter för att skapa en vanlig tidningssida. Det är faktiskt betydligt svårare och noggrant än vad det först verkar. Det måste ju se vettigt ut, trots att läsarna kanske inte ringer och klagar vid minsta fel. Detta moment är väl egentligen det mest nyttiga för vårt kommande arbetsliv, men tyvärr känns det inte särskilt intressant. Tills i tisdags klockan 16 skulle vi redigera sex tidningssidor med valfritt innehåll. Efter de två första tröttnade jag på uppgiften och de fyra sista gjordes bara för att klara deadline. Visst handlar det om att vi ska få lite rutin för redigering och därför måste skapa en visst antal. Problemet är bara att det aldrig blir tillräckligt svårt, intressant eller kreativt för att engagera.

Idag hade min grupp examination på redigeringsmomentet. Uppgiften var att redigera en sida på tre timmar (under den tidigare redigeringen tog det runt 1,5-2 timmar per sida). Nu var allt text- och bildmaterial utvalt av läraren, vilket dödade kreativiteten helt. Visst, läraren hade avsiktligt tagit med lite väl mycket material, vi fick solla bort det mest ointressanta. Nyhetsvärderingen bestod då i att välja bort en större nyhet och kanske ett par notiser, sedan bestämma vilken av de kvarstående nyheterna som skulle få mest utrymme. Tidigare fick vi själva logga in på TT, leta igenom en skörd av nyheter, sedan leta upp bra bilder på Scanpix. På examinationen är allt det där redan gjort av läraren och arbetet blir mer inriktat på tråkigt tekniskt pill. Efter halva tiden var jag nöjd med min sida och lämnade datorsalen. Mitt CV har nu berikats med följande; "kan redigera en tidningssida under tre timmar, bara jag i förväg får tillgång till allt text- och bildmaterial, för det där med nyhetsvärdering får någon annan sköta".

söndag, oktober 25, 2009

Skönheten med Voddler

Photobucket

Häromdagen fick jag en inbjudan till Voddler, före de flesta andra. Tack vare att jag är kund hos Bredbandsbolaget fick jag gå före i kön. Och det var ju roligt, speciellt med tanke på att månadskostnaden för mitt bredband är rätt hög. För er som fortfarande sitter som ett frågetecken framför datorskärmen och inte förstår vad jag snackar om;

Voddler är en legal streamingtjänst för film (och senare också tv-serier). Tänk Spotify, fast för film. Du skapar en användare och får tillgång till ett bibliotek med uppskattningsvis 300-500 titlar. Före varje film måste du genomlida ett par minuters reklam, efter det kan du se filmen utan uppehåll. Alla filmer har DVD-kvalité, paus-funktion och spolningsmöjlighet. Just nu är tjänsten bara på beta-stadiet och det är bara inbjudningar som gäller.

Mina spotana intryck:

Menyerna är något omständiga och inte speciellt snygga.

Tangentbordsknapparna som används (Enter, piltangenterna och mellanslag) känns inte klockrena, ett alternativ med musklick hade varit skönt.

Reklamsnutten i början är kortare än vad jag trodde.

Filmutbudet är inte särskilt stort och brett just nu, det är mycket action, skräck och thriller från USA. Och de flesta av filmerna är rätt sunkiga. Men det är svårt att klaga när det är gratis och dessutom nylanserat.


Kvällen jag fick inbjudan firade jag med att se Day of the Dead, George A. Romeros zombieklassiker från 1985. Trots att jag älskar zombiefilmer har jag inte sett den här, men bättre sent än aldrig. Otroligt bra film, oväntat snyggt gjord för att vara så gammal, fräck dialog och imponerande karaktärsgalleri.

Efteråt såg jag remaken med samma namn. Egentligen var det ingen regelrätt remake; hela handlingen var ny och miljön var en annan än i originalet. Det enda som var kvar var ett par av karaktärernas namn och ett par av den första filmens mindre ingredienser. Den senare filmen var naturligtvis mer visuellt imponerande och mer påtagligt apokalyptisk med hundratals civila dödsoffer, men som vanligt överträffar originalet i stämning, charm och skådespelare.

Jag har bara sett ovannämnda zombieskildringar via Voddler. Hittills har jag inte haft några tekniska problem med tjänsten, men det kommer säkert krascha ett par gånger under testperioden. Har du inte själv Voddler föreslår jag att du anmäler ditt intresse på hemsidan. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

torsdag, oktober 22, 2009

Varför pratar vi bara om vädret?

Photobucket

Nu är det verkligen höst. Det är ett meningslöst konstaterande, eftersom att alla sedan länge vet att det är höst. Ändå säger alla det; "nu är det verkligen höst". Som om man inför varje nytt år har glömt bort gränsen mellan sensommar och tidig höst. Visserligen är väder ett ständigt tacksamt samtalsämne i Sverige, så det är naturligt att komma med onödiga konstateranden. Vi säger ju till exempel ganska ofta; "nu regnar det" eller "oj, vad det snöar ute", precis som om alla andra är blinda.

När man är ute på vinterpromenad är det ofta någon som påpekar att det faktiskt är ganska kallt utomhus i december månad, till och med mitt på dagen, med vantar och mössa på. Det är tur att man inte bor Norrland, kanske den andra svarar lite artigt, för att ha något att säga. Ibland får man då som svar; "javisst, det är ju ännu kallare i Norrland". Någonstans där dör det inlärda pratet, de väderrelaterade replikerna tar slut och man tvingas improvisera fram fraser på egen hand. Det är då det blir jobbigt för svensken. Man letar febrilt i hjärnan efter något smaskigt skvaller, någon lokalnyhet att beklaga sig över eller någon anekdot från jobbet.

Till slut får man fram att den där nyinköpta spikmattan faktiskt funkar och inte alls är indiskt hokuspokus. Sen inser man att spikmattehysterin lagt sig för flera månader sen. Svininfluensan då? Nej, det är snart överspelat och man vill ju inte verka skrajsen. Fotbolls-VM? Nej, absolut inte fotbolls-VM, det blir bara en massa hatiska ord om danskar i allmänhet och danska fotbollsspelare i synnerhet. Vad sjutton ska man då prata om? Den senaste skilsmässan i byn? Fyllot på bussen? Det är inte lätt att tillhöra en kultur där vädret är ett av få självklara samtalsämnen.

tisdag, oktober 20, 2009

Fenomen jag aldrig förstått grejen med

Photobucket

Det blir väldigt enformigt och trist att bara ha en massa sportinlägg i bloggen, även om den serien är på väg mot ett slut.
Är ni lika ointresserade av sport som jag har ni kanske bara suckat åt alltihop. Då kan jag glädja er med att jag förmodligen aldrig mer kommer skriva om sport här, förutom ett sista inlägg om mitt år i klassens korplag. Jag ska också försöka ha bättre variation under kommande bloggserier, vad dem än handlar om.

Men nog om detta, här kommer ett rad fenomen jag aldrig förstått grejen med:


Facebook-test

Dansband

Lössnus

Portionssnus

Markus Krunegård

Vampyrlitteratur

Revykomik

Kamouflagebyxor

Ostbågar

Fotbollsmanagerspel

Anna Anka

Steven Seagal

Broder Daniel

Jehovas vittnen

Ubåtsfilmer

Postkodlotteriet

Bert Karlsson

Iskaffe

Blogg.se

Kissies.se

Älgjakt

Kristdemokraterna

Hockeyfrillor

Emolugg

Ulf Lundell

World of Warcraft

Sarah Palin


Det finns naturligtvis många fler fenomen jag aldrig förstått grejen med, men just för tillfället kommer jag inte på några fler självklara exempel.


måndag, oktober 19, 2009

Varför ska man bry sig om sport?

Photobucket

Jag har i en rad inlägg beskrivit mitt förhållande till sport och motion. Tanken har hela tiden varit att den här bloggserien ska mynna ut i ett inlägg om mitt första år i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti. Det här är det sista inlägget innan den stora finalen om min tid i Calcio. Förrförra inlägget avslutades med ett par frågor:

"Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Nu är vi här, vid inlägget där jag ska komma med alla svar, lugna ner era nerver och säga som det är. Men faktum är att jag inte sitter inne på några absoluta sanningar. Och jag är den som borde vara sämst lämpad för att besvara ovanstående frågor. Jag har ingen imponerande kunskap. Det jag har är fantasi, inlevelseförmåga och en jädra massa tankar. Det är måndagskväll, jag har Spotify Premium, en schysst stereoanläggning och en mugg kaffe. Jag gör ett försök.

Människan har alltid tävlat. Hela livet är på sätt och vis en tävling. Vi vill vara bäst, om inte inom allt så åtminstone inom något. Strävan efter att vara bäst på något kan uttrycka sig på många sätt. Vi kan försöka hävda oss själva som individer. Försöka bli bäst i klassen, snabbast i fotbollslaget, starkast i skolan eller rikast på gatan. Eller kan vi vända oss till sportens värld.

Sport är bra, får då behöver vi inte själva bevisa att vi är störst och bäst. Då hänger istället allt på laget man hejar på. Man skulle kunna säga att du identifierar dig såpass med laget att du införlivar laget i din individuella självhävdelse. Med andra ord; om laget är framgångrikt känner du dig framgångsrik, lycklig och lite bättre än alla andra. Om laget misslyckas känner du dig lite lätt misslyckad och försöker skylla ifrån förlusten på domaren, konstgräset eller regnet. Du är en del av laget och laget är en del av dig. Laget ger dig en identitet, en känsla av gemenskap. Du är AIK:are och SM-guld är en del av meningen med livet. Du är Åtvidabergare, har precis följt ditt lag upp i Allsvenskan och upplever just nu ditt livs glädjerus, (möjligen undantaget studenten, bröllopet och när barnen föddes).

Nu hävdar jag inte att alla sportälskare består av människor som alla lever misslyckade liv och istället hoppas på att favoritlaget ska nå framgång. Nej, istället tror jag att sporten är ett komplement till den egna strävan efter lycka och framgång. Favoritlaget utgör bara en bit av vår personliga identitet, resten av självhävdelsen måste vi stå för själva. Det går alltså att leva ett lyckligt och framgångsrikt liv och känna sig bäst i världen, samtidigt som man hejar på Vasalund i fotboll. Och tvärtom; om du är misslyckad, luspank och lortig kan du åtminstone glädja dig åt att du hejar på Mjällby.

Men det finns ju faktiskt många som inte är det minsta intresserade av sport. Varför detta ointresse? Borde inte alla älska sport när det är så otroligt bra med en extra livlina mot ett misslyckat liv? Nja, jag tror inte det går att se på sport på det viset. Vi som är ointresserade av sport ser inte sport som en möjlighet till självhävdelse. Det finns ju så många andra sätt att hävda sig på.

Vid närmare eftertanke vill jag inte helt fastslå ovanstående tankar. Jag är inte säker på att det är så svartvitt. Det finns naturligtvis mängder av andra anledningar till att älska sport, anledningar som jag själv bara kan fantisera om. Jag tror att det här med självhävdelse inte alls behöver vara så lockande för en del sportälskare. Ändå kommer vi inte ifrån det faktum att sport handlar om att vinna eller förlora. Det kan inte bli lika i sport, någon vinner och någon förlorar. Vi skulle alltså kunna se sport som den civilserade världens sista studie i darwinism, där det bästa laget vinner/överlever.

Frågan om huruvida man blir lyckligare av att intressera sig för sport är svår att besvara, för att inte säga omöjlig. Det handlar om personliga intressen, behov och livsstilar. Summan av allt blir nog att sportälskare är lika lyckliga som andra människor, ett lags vinster och förluster adderas och blir till ungefär slut plus minus noll. Det sportälskarna däremot får är ett känsloliv som går att likna vid en berg-och-dalbana. Ena dagen överlyckliga för att nästa dag vara bittra, sura och ledsna. Och vad vet jag, det kanske är bättre än ingenting.

Vi är nu framme vid sista frågan:

"Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Det här är stället där jag borde formulera fram en smart avslutning, sammanfatta inlägget, visa på den röda tråden och skriva en sista putslustig kommentar. Det har jag svårt för. Dels för att jag inte har ett smart, korrekt eller ens roligt svar på frågan. Dels för att jag knappt är intresserad av svaret själv. Jag vill inte bli intresserad av sport, jag har inget behov av det. Kanske för att jag inte själv ser behovet, ser att någonting väldigt viktigt saknas i tillvaron. Antagligen beror det på att jag faktiskt inte ens svarat på frågan "hur blir man intresserad av sport?".

Och inte heller vet jag varför man ska bry sig om sport. Egentligen har jag misslyckats med hela inlägget, jag har inte besvarat frågorna utan bara skrivit ner ostrukturerade tankar om ett ämne jag inte är tillräckligt kunnig inom. Å andra sidan är inte Waltz for Thoughts bloggen med torr fakta, absoluta sanningar och vetenskapliga teorier. Waltz for Thoughts är inte lösrykta engelska ord. På ren svenska är det en vals för tankarna, utan krav på imponerande slutsats och överdriven seriositet. Och i det avseendet har jag lyckats utmärkt med detta inlägg.

torsdag, oktober 15, 2009

En kväll som lokal sportjournalist

Photobucket

För någon vecka sen gjorde jag ett videoinslag om IF Kalmar Hockey, Kalmars enda hockeylag. IF Kalmar mötte Lenhovda i en träningsmatch inför säsongsstarten i division 3 Östra. Inslaget utgjorde ett obligatoriskt moment i videokursen vi nyss blivit klara med. Jag såg det som något av en utmaning att fixa ett sportinslag med mina bristande kunskaper. Jag ägnade en timme innan matchen för att göra lite research. Jag kollade in hemsidan, letade rätt på förra årets tabell, läste om kommande motståndarlag, tittade igenom laguppställning och styrelseposter. Jag hittade lagets blogg och läste de senaste inläggen. Efter en stund hade jag en någorlunda uppfattning om laget och gick till ishallen.

Väl där har matchen redan börjat och jag riggar upp kameran bredvid läktaren. Jag filmar klippbilder i första och andra perioden. I periodpaus pratar jag med den assisterande tränaren och hoppas på en intervju. Jag vill ställa mina frågor och gå hem, för jag fryser och har tröttnat på spelet. IF Kalmar leder med 4-5 mål och allt känns meningslöst. Men jag får ingen intervju, utan får snällt vänta tills efter matchen. Och visst står jag ut, det är inte olidligt. Jag har fritt tillträde till VIP-läktaren bredvid klubbens kansli. Jag kan till och med stå precis vid sargen för ökad närvarokänsla. Men inte gör det matchen roligare.

Jag känner mig som världens sämsta sportjournalist när jag efter matchen intervjuar huvudtränaren. Jag betar av frågorna som jag skrivit i förväg, oberoende av matchresultatet. Jag har ingen aning om vad som hänt under matchen, inte mer än att IF Kalmar tydligen vunnit med 8-0. Tränaren svarar vänligt på frågorna och ger lagom långa utläggningar. Jag kommer i farten på en fråga; "var det någon spelare som utmärkte sig?" Tränaren svarar med ett par tre namn som lika gärna kunde varit tagna ur luften, jag skulle inte märkt någon skillnad. Jag tackar för intervjun, tar i hand och beger mig hemåt i mörkret.

Jag får ihop ett helt okej inslag på 2,5 minut med snygga klippbilder och vettiga uttalanden. Det är inte så svårt att leka sportjournalist på lokalnivå, det svåra är att vara engagerad utan kunskap och sportintresse.

onsdag, oktober 14, 2009

Mitt ointresse för sport

Photobucket

Jag har i två föregående inlägg delat med mig av mitt förhållande till motion. Inläggen har handlat om skolidrottslektioner och mitt sommarjobb på Carlsbergs lager, för att visa hur min attityd till motion har förändrats genom åren. Allting har mynnat ut i att jag under ett års varit med i klassens korplag i fotboll. Egentligen hade jag tänkt att beskriva min tid i korplaget i detta inlägg, men jag insåg nyss att det finns en hel del kvar att ta upp före den stora finalen. Jag har ju faktiskt knappt beskrivit mitt intresse för sport. Eller rättare sagt; mitt ointresse för sport.

Vi är nu på det klara med att jag aldrig har varit den sportiga typen. Jag har aldrig ägt ett gymkort, aldrig styrketränat innan läggdags, aldrig sprungit mer än tre kilometer och aldrig vunnit över pappa i armbrytning. Jag är med andra ord inte så macho (och det försöker jag knappast vara). Ni kan säkert se stereotypen framför er; den mesiga glasögonkillen med rött hår. Hur ofta ser man någon sådan idrotta?

Men det här inlägget ska inte handla om hur jag själv har idrottat, hur jag idrottar nu, eller hur jag skulle vilja idrotta. Min dåtida idrottsliga karriär har vi redan avverkat och min nutida behandlas snart i ett inlägg.

Det säger sig självt att du inte behöver idrotta själv för att uppskatta sport. Du kan glatt ligga i soffan hela ditt vuxna liv och ändå njuta av en god tennismatch. Däremot tror jag visst det finns en koppling mellan ett eget idrottande och ett generellt intresse för sport, men detta tänker jag inte fördjupa mig i nu. Jag kan inte enbart skylla mitt ointresse för sport på det faktum att jag knappt idrottat utanför skolan. Det måste finnas någon annan förklaring.

Under min barndom och uppväxt har jag flera gånger konsumerat sport, mer eller mindre ofrivilligt. OS på teve är lite roligt, åtminstone inledningscermonin och någon timme av friidrotten. Men intresserar det mig? Nej, egentligen inte. Under EM och VM i fotboll har jag ibland sett ett par av Sveriges matcher, ofta för att det nästan verkar obligatoriskt att heja fram sitt land. Under VM 2002 ställde lärarna ut en teve i uppehållsrummet, så att alla skulle kunna titta. Jag har för mig att vi fick välja mellan att titta på matchen eller gå en långpromenad. Då valde jag att se matchen och hade tråkigt i 90 minuter.

Jag växte upp i det lilla samhället Långås, precis bredvid fotbollsplanen där A-laget spelar. Jag bodde där i 18 år, bara ett stenkast ifrån gratis fotboll (på division 4-5-nivå) utan att någonsin se en enda hel match, eller ens en halvlek för den delen. Det säger en del om mitt totala ointresse för sport. För ett tag sedan blev det klart att Långås IF åker ner en division till nästa år. Men det bekommer knappast mig. Jag är likgiltig inför vinst som förlust.

Visst har jag sett ett par hela sportmatcher i mina dar. En gång tog pappa med mig till Örjans vall för att se Halmstad BK. Ett par gånger har jag sett Frölunda spela hockey i Scandinavium. Lägg till någon innebandymatch med Warberg och summan blir majoriteten av mina sportsliga live-upplevelser.

För att förstå varför jag är så totalt ointresserad av sport måste vi förstå varför vissa är så obotligt intresserade av sport. Men hur tar man reda på det?

Frågor inför nästa del:

Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?

måndag, oktober 12, 2009

Livet med Spotify Premium

Photobucket

Den som vill lyssna på reklamfri musik via Spotify måste betala 99 kronor i månaden. Då uppgraderas användarkontot till Premium och Basshunters tjat är ett minne blott. På köpet kommer också bättre ljudkvalité och ett par tidsexklusiva skivsläpp. Visst, jag håller med om att det inte är jättebilligt. Det blir ju trots allt 1200 kronor på ett år, och tänk så mycket cigaretter, snus, lösgodis och kattsand du kan köpa för den summan. Länge trodde jag att jag skulle stå ut med reklamen, men till slut föll även jag. Inte Bilen Under Milen gav mig magsår. Basshunters töntiga engelska uppmaningar blev spiken i kistan. Ta mina pengar, bara jag slipper bli avbruten i mitt musiklyssnande.

Jag bryr mig inte om den i mitt tycke marginella skillnaden i ljudkvalité, eller om jag råkar få lyssna på en skiva en vecka före gratisanvändarna. Inte heller har jag möjlighet att föra över Spotify till en iPhone. Nej, jag vill bara slippa undan reklamen. Eller okej, möjligheten att lyssna offline är också trevlig.

Kultursnobbism? Musikelitist? Välfärdsbarn? Viktigpetter? Besserwisser? Kalla mig vad ni vill, men jag lovar er; Spotify Premium gör livet lite bättre.

torsdag, oktober 08, 2009

Jag har en fotoblogg också

Photobucket

Bilderna här på WfT är bara 530 pixlar breda. Det är för lite. Jag vill ha större bilder. Men det passar inte med större bilder på WfT och därför skapade jag en fotoblogg. Där är bilderna 800 pixlar breda. Det kanske inte låter så jättemycket mer än 530, men skillnaden är påtaglig. Ta er en titt själva vetja.

Hur Carlsberg förändrade min syn på motion

Photobucket

Det här är andra delen i serien om mitt förhållande till sport och motion, scrolla ner en bit om du missade den första delen.


För två år sedan slutade skolidrotten för min del, samtidigt som mitt andra gymnasieår var över. Under det tredje och sista året hade vi ingen idrott på schemat och få i klassen verkade sakna ämnet. Jag tyckte själv att det varken var tråkigt eller skönt att idrotten var över. Jag kan inte påstå att jag längtade efter någon ny fysisk aktivitet. Ett tag funderade jag på att börja jogga i skogen. Men nej, det blev inget med den saken. Istället levde jag mitt som vanligt och förträngde tanken på att min kropp behövde motion. I ärlighetens namn kände jag mig inte slö under denna period. Tredje året på gymnasiet var nog så krävande utan fysisk aktivitet, med ett par C-kurser och ett ambitiöst projektarbete.

Jag slutade gymnasiet i juni 2008 med betyget VG i kursen Idrott och Hälsa A. Jag hade haft en väldig tur med sommarjobbet och blivit lovad tio veckor på Carlsbergs bryggeri i Falkenberg. Carlsberg är känt för att ge sommarjobbare ovanligt bra lön och jag såg framför mig hur tusenlapparna skulle rulla in. Men sommaren 2008 blev något helt annat än vad jag väntat mig.

Det är mitten av juni 2008, första jobbveckan på Carlsbergs lager ska precis börja. Jag vet att min arbetsuppgift går ut på att packa ölbackar, vinlådor och läsk på pallar, plasta in allting och köra pallen med truck till rätt avdelning för vidare transport med lastbil. Det låter ju inte så svårt. Problemet är bara att jag saknar erfarenhet, jag saknar styrka, jag saknar uthålligheten och jag har aldrig jobbat renodlat skiftarbete innan. Första veckan är nattskift, 22:00-06:00. Nattskiften är de värsta. Framåt halv fyra är jag en zombie på en truck. Livlöst kör jag runt och packar upp mina varor på pallen, plastar in långsamt och hittar efter en stund rätt avlämningsplats. Arbetet är monotont,

De två första dagarna utbildas jag i konsten att köra truck, konsten att packa rätt och konsten att hjälpa till när andra truckförare tappar någonting. Efter två dagar har jag koll på det mesta. Fast i praktiken är det svårt. Jag orkar inte slita som de andra gör. Mitt skiftlag består mest av killar i åldern 18-25 år. Det är killar som verkar ha kört truck i hela sitt liv. Men sanningen är nog att de flesta haft någon form av fysisk aktivitet sedan barnsben. År av fotbollsträningar ger märkbart resultat på fysiken. Själv har jag ingenting att komma med.

Efter två veckor på lagret har jag fortfarande inte kommit upp i rätt kvot för att anses vara en bra sommarjobbare. Jag är vaken sex-sju timmar hemma innan jobbet och är helt slut i kroppen, även på helgerna. För första gången i mitt liv inser hur otränad jag verkligen är. På jobbet tycker en del i skiftlaget att det är jätteintressant att kolla hur mycket varor jag hunnit med jämfört med dem. Jag ser hur ett par av killarna klickar på min truckdisplay för att komma åt min statistik och få sig ett gott skratt. Jag försöker skita i det faktum att jag snabbt blir något av ett ofrivilligt internskämt i fikarummet. Jag är killen som arbetar långsamt, som svettas mest, som är trött redan vid första rasten och som hur hårt jag än arbetar aldrig kommer upp till den där rekommenderade kvoten. Jag försöker köra mitt race och tävlar bara mot min egen statistik.

Veckorna går och sakta men säkert närmar jag mig den där kvoten. När sommaren är över har jag passerat kvoten en handfull gånger och är nöjd med min prestation. Visserligen har jag krockat, vällt och tappat öl, vin och läsk för ett svindlande värde. Det är svårt att spekulera i om Carlsberg tjänade eller förlorade på att ha mig som sommarjobbare.
Ingen skiftjobbare hade lika stor andel svinn som jag och ingen jobbade lika långsamt. Sommaren på Carlsberg slutade med att jag krockade med en nymonterad hylla, fastnar med trucken och sabbar otaliga ölburkar. Men vid det laget var jag van vid misslyckanden och såg ljuset i tunneln.

Vad lärde jag då av min sommar på Carlsberg?

Förutom insikten att lagerarbete inte är något för mig var det väldigt nyttigt att få röra på sig och använda kroppen i åtta timmar per dag. Nu menar jag inte att jag vill fortsätta jobba med kroppen i åtta timmar varenda dag, men själva kroppsarbetet gav mig både större muskler (som i och för sig försvann lika kvickt) och en påminnelse om att det inte är helt fel att faktiskt ha någon form av fysisk träning. Jag förstod att jag visst kan få märkbara muskler om jag bara tränar, under sommaren hade min kropp tränats som aldrig förr. För första gången i mitt liv började jag tänka seriösa tankar om motion och idrott.

Naturligtvis blev jag inte värsta gymfreaket och började pumpa armarna fulla med matolja, utan det var mest min negativa attityd till motion som hade försvunnit. Fortfarande har jag extremt svårt att se mig själv på ett gym, men det är ju heller inte nödvändigt för att få tillräckligt med vardagsmotion. Jag är inte snubben som oljar in min överkropp, kör sit-ups i två timmar och tycker att armbrytning borde vara en olympisk gren.

Carlsbergs lager var på flera sätt en väckarklocka för mig, även om den verkliga insikten kom först några månader senare. Det är en av anledningarna till att jag tackade ja till tre års journaliststudier på Högskolan i Kalmar. Vilket osökt för oss in på nästa del i den här serien, som anländer inom de närmaste dagarna.

tisdag, oktober 06, 2009

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring

Photobucket

Om någon för ett år sedan frågade mig om det är kul att spela fotboll skulle jag nog svarat ungefär såhär:

- Nej, inte alls faktiskt. Jag tycker det är jättetråkigt. 22 män som hysteriskt jagar en boll som ska sparkas in mellan två stålstolpar är inget för mig. Jag tycker inte ens det är roligt att titta på fotboll på tv. Det intresserar mig inte. Jag struntar i om Halmstad vinner Allsvenskan. Jag var totalt likgiltig när hemmalaget Långås IF ramlade ner en division. Jag bryr mig inte om fotboll, det är en meningslös uppvisning i manlighet, svett, styrka, fåfänga, huliganism och löjliga kärleksförklaringar till favoritlag.

Det där var jag för ett år sedan. Värderingar, tankar, intressen, tycke och smak kan förändras mycket på ett år. Men först vill jag att ni ska förstå mitt förhållande till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Vi spolar tillbaka bandet ännu längre.

Året är 1995 och jag börjar lågstadiet på Långåsskolan.
Gympa är ganska roligt och jag är ganska snabb i benen, men rätt kass på det mesta. På rasterna leker vi bänkbrottning. Bänkbrottning går ut på att med händerna putta ner varandra från en bänk. Jag är jättedålig på bänkbrottning och förlorar varenda match. Inte ens mot tjejerna vinner jag. Men bänkbrottning är kul ändå.

Året är 2001 och jag börjar årskurs 6 på Tångaskolan i Falkenberg.
Två gånger i veckan har vi idrott på schemat. Flera av tjejerna i klassen tycker det är jobbigt. Motivationen hos eleverna är väldigt kluven. Fotbollsgrabbarna älskar idrott. Hästtjejerna hatar idrott. Själv befinner jag mig någonstans i mitten. Idrott är helt okej, varken mer eller mindre. Det finns idrottslektioner jag avskyr, som när vi ska spela volleyboll eller basket. Jag är usel på nästan all typ av sport. Min kroppsmotorik är i uppror på grund pubertet. Men innebandy är kul, det är jag hyfsad på, och går det dåligt kan jag skylla ifrån mig på klubban.

Jag är med på varenda idrottslektion kan. Skolk från ämnet är inget ovanligt i dessa årskurser. Dåliga ursäkter framkommer varje vecka från fantasifulla klasskamrater. Jag har näst sämst kondition, styrka och uthållighet bland killarna i klassen. Jag hatar när vi har lagsport på schemat, för då brukar läraren ibland låta lagkaptenerna välja lag. Lagkaptenerna är alltid två fotbollskillar. Fotbollskillar vill vara i samma lag som andra fotbollskillar, för fotbollskillar hatar att förlora. Det är en väldigt tråkig insikt för en sån som jag. Oftast slutar sådana beslutsprocesser med att en av lagkaptenerna säger:

- Ni får Emil, Sebbe och resten av tjejerna.

Jaha, då fick jag vara med skitlaget igen, bara att ställa in sig på att sitta på bänken nästan hela matchen. När jag varit inne i någon minut är det alltid någon fotbollskille som vrålar "BYTE!" (eller "BYTE DÅ FÖR HELVETE EMIL!") och så blir det bänken igen. På högstadiet är alla fotbollskillar egoister på plan. De tror att de fortfarande har en chans på Allsvenskan eller åtminstone en given plats i Falkenbergs FF. Då ska inte Emil stå i vägen för deras fina drömmar. Och det gör jag inte heller, jag sitter på bänken med god min, i fyra år.

Året är 2005 och jag börjar på Falkenbergs gymnasieskola. Mina prestationer på idrotten skiljer sig inte särskilt mycket från högstadiet. Samhällsprogrammets C-klass är en brokig skara idrottare. Ett par tjejer verkar fortfarande skita i idrottsbetyget. Killarna är betydligt mer motiverade, och andelen själviska fotbollskillar har minskat en aning.

Gillar man inte lektionen får man träna på skolans gym och vi får en liten visning i lokalen när första läsåret börjar. Det luktar illa i gymmet, luften är instängd och utrymmet är fyllt av maskiner för machomän. Det är åtminstone mina intryck av gymmet och jag spenderar högst någon timme här. Idrottslektionerna är rätt kul. Ofta får vi välja mellan två olika aktiviteter efter gemensam uppvärmning. Det är bra, för då kan jag ta enkla sporter som innebandy eller badminton. De mer hysteriska fotbollskillarna och den mer sportsliga delen av klassen röjer mestadels runt med en fotboll på den andra halvan av hallen.

-----

Så ser alltså min skolidrottsliga historia ut. Utanför skolidrotten har jag provat på skytte, orientering, jiujitsu och pardans, men aldrig varit så långvarit inom någon aktivitet. Mitt liv har alltså alltid varit ganska osportsligt, tills för ett år sedan. Resten av historien tar vi i nästa inlägg.

måndag, oktober 05, 2009

Varför spelar jag fotboll?

Photobucket

Jag har spelat i klassens korplag i fotboll i snart ett år. Jag minns en av de första dagarna i Kalmar, då jag blev tillfrågad av en äldre journaliststudent att vara med och starta upp ett fotbollslag. Det är tydligen tradition att journalistklasserna har varsitt lag i korpfotboll. Just då kändes själva tanken skrattretande. Skulle jag vara med och spela fotboll? Nja, skulle inte tro det, det finns säkert andra som ställer upp. Och visst fanns det andra klasskamrater som var intresserade.

Bara någon vecka in i det första läsåret skapades Calcio Legionari Giornalisti, ett korplag endast bestående av journalister. Men vad gjorde jag då? Jag struntade i allting. Gav tusan i fotbollen, precis som jag gjort i 19 år. Jag fick en förfrågan om att vara med av någon i laget. Jag sa nej. Ett tveklöst svar, inga konstigheter eller betänkligheter. Ändå stod jag där på planen, bara ett par veckor senare. Hur gick det till egentligen? Svaret på den frågan, och mycket mer, får ni i ett kommande inlägg.

söndag, oktober 04, 2009

Det är mycket nu

Photobucket

Jag har inte riktigt haft tid, lust, ork eller ro att blogga de senaste dagarna. Skolan och ett par aktiviteter utanför har tagit upp ovanligt mycket tid. Den kommande veckan ska jag göra klart ett individuellt videoreportage på minst en och en halv minut, och dessutom försöka sända om ett icke godkänt radioprogram för att komplettera upp en kurs från förra terminen. Jag ska också försöka fixa en praktikplats till mars nästa år, förhoppningsvis får jag praktisera någonstans hemma i Falkenberg. Och så är jag ju chefredaktör för studenttidningen Shick, som förväntas komma ut med sitt tredje nummer denna månaden. För att inte tala om diskberget bakom mig, tvättkassen som börjar bli fylld och klassens korplag som gått vidare till slutspel. Det gäller att prioritera och jag misstänker att bloggen kommer ligga lite lågt ett tag framöver. Vi ses på andra sidan.