torsdag, oktober 08, 2009

Hur Carlsberg förändrade min syn på motion

Photobucket

Det här är andra delen i serien om mitt förhållande till sport och motion, scrolla ner en bit om du missade den första delen.


För två år sedan slutade skolidrotten för min del, samtidigt som mitt andra gymnasieår var över. Under det tredje och sista året hade vi ingen idrott på schemat och få i klassen verkade sakna ämnet. Jag tyckte själv att det varken var tråkigt eller skönt att idrotten var över. Jag kan inte påstå att jag längtade efter någon ny fysisk aktivitet. Ett tag funderade jag på att börja jogga i skogen. Men nej, det blev inget med den saken. Istället levde jag mitt som vanligt och förträngde tanken på att min kropp behövde motion. I ärlighetens namn kände jag mig inte slö under denna period. Tredje året på gymnasiet var nog så krävande utan fysisk aktivitet, med ett par C-kurser och ett ambitiöst projektarbete.

Jag slutade gymnasiet i juni 2008 med betyget VG i kursen Idrott och Hälsa A. Jag hade haft en väldig tur med sommarjobbet och blivit lovad tio veckor på Carlsbergs bryggeri i Falkenberg. Carlsberg är känt för att ge sommarjobbare ovanligt bra lön och jag såg framför mig hur tusenlapparna skulle rulla in. Men sommaren 2008 blev något helt annat än vad jag väntat mig.

Det är mitten av juni 2008, första jobbveckan på Carlsbergs lager ska precis börja. Jag vet att min arbetsuppgift går ut på att packa ölbackar, vinlådor och läsk på pallar, plasta in allting och köra pallen med truck till rätt avdelning för vidare transport med lastbil. Det låter ju inte så svårt. Problemet är bara att jag saknar erfarenhet, jag saknar styrka, jag saknar uthålligheten och jag har aldrig jobbat renodlat skiftarbete innan. Första veckan är nattskift, 22:00-06:00. Nattskiften är de värsta. Framåt halv fyra är jag en zombie på en truck. Livlöst kör jag runt och packar upp mina varor på pallen, plastar in långsamt och hittar efter en stund rätt avlämningsplats. Arbetet är monotont,

De två första dagarna utbildas jag i konsten att köra truck, konsten att packa rätt och konsten att hjälpa till när andra truckförare tappar någonting. Efter två dagar har jag koll på det mesta. Fast i praktiken är det svårt. Jag orkar inte slita som de andra gör. Mitt skiftlag består mest av killar i åldern 18-25 år. Det är killar som verkar ha kört truck i hela sitt liv. Men sanningen är nog att de flesta haft någon form av fysisk aktivitet sedan barnsben. År av fotbollsträningar ger märkbart resultat på fysiken. Själv har jag ingenting att komma med.

Efter två veckor på lagret har jag fortfarande inte kommit upp i rätt kvot för att anses vara en bra sommarjobbare. Jag är vaken sex-sju timmar hemma innan jobbet och är helt slut i kroppen, även på helgerna. För första gången i mitt liv inser hur otränad jag verkligen är. På jobbet tycker en del i skiftlaget att det är jätteintressant att kolla hur mycket varor jag hunnit med jämfört med dem. Jag ser hur ett par av killarna klickar på min truckdisplay för att komma åt min statistik och få sig ett gott skratt. Jag försöker skita i det faktum att jag snabbt blir något av ett ofrivilligt internskämt i fikarummet. Jag är killen som arbetar långsamt, som svettas mest, som är trött redan vid första rasten och som hur hårt jag än arbetar aldrig kommer upp till den där rekommenderade kvoten. Jag försöker köra mitt race och tävlar bara mot min egen statistik.

Veckorna går och sakta men säkert närmar jag mig den där kvoten. När sommaren är över har jag passerat kvoten en handfull gånger och är nöjd med min prestation. Visserligen har jag krockat, vällt och tappat öl, vin och läsk för ett svindlande värde. Det är svårt att spekulera i om Carlsberg tjänade eller förlorade på att ha mig som sommarjobbare.
Ingen skiftjobbare hade lika stor andel svinn som jag och ingen jobbade lika långsamt. Sommaren på Carlsberg slutade med att jag krockade med en nymonterad hylla, fastnar med trucken och sabbar otaliga ölburkar. Men vid det laget var jag van vid misslyckanden och såg ljuset i tunneln.

Vad lärde jag då av min sommar på Carlsberg?

Förutom insikten att lagerarbete inte är något för mig var det väldigt nyttigt att få röra på sig och använda kroppen i åtta timmar per dag. Nu menar jag inte att jag vill fortsätta jobba med kroppen i åtta timmar varenda dag, men själva kroppsarbetet gav mig både större muskler (som i och för sig försvann lika kvickt) och en påminnelse om att det inte är helt fel att faktiskt ha någon form av fysisk träning. Jag förstod att jag visst kan få märkbara muskler om jag bara tränar, under sommaren hade min kropp tränats som aldrig förr. För första gången i mitt liv började jag tänka seriösa tankar om motion och idrott.

Naturligtvis blev jag inte värsta gymfreaket och började pumpa armarna fulla med matolja, utan det var mest min negativa attityd till motion som hade försvunnit. Fortfarande har jag extremt svårt att se mig själv på ett gym, men det är ju heller inte nödvändigt för att få tillräckligt med vardagsmotion. Jag är inte snubben som oljar in min överkropp, kör sit-ups i två timmar och tycker att armbrytning borde vara en olympisk gren.

Carlsbergs lager var på flera sätt en väckarklocka för mig, även om den verkliga insikten kom först några månader senare. Det är en av anledningarna till att jag tackade ja till tre års journaliststudier på Högskolan i Kalmar. Vilket osökt för oss in på nästa del i den här serien, som anländer inom de närmaste dagarna.

1 kommentar:

  1. det finns få saker som är så studiemotiverande som lager/processjobb...

    SvaraRadera