tisdag, oktober 06, 2009

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring

Photobucket

Om någon för ett år sedan frågade mig om det är kul att spela fotboll skulle jag nog svarat ungefär såhär:

- Nej, inte alls faktiskt. Jag tycker det är jättetråkigt. 22 män som hysteriskt jagar en boll som ska sparkas in mellan två stålstolpar är inget för mig. Jag tycker inte ens det är roligt att titta på fotboll på tv. Det intresserar mig inte. Jag struntar i om Halmstad vinner Allsvenskan. Jag var totalt likgiltig när hemmalaget Långås IF ramlade ner en division. Jag bryr mig inte om fotboll, det är en meningslös uppvisning i manlighet, svett, styrka, fåfänga, huliganism och löjliga kärleksförklaringar till favoritlag.

Det där var jag för ett år sedan. Värderingar, tankar, intressen, tycke och smak kan förändras mycket på ett år. Men först vill jag att ni ska förstå mitt förhållande till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Vi spolar tillbaka bandet ännu längre.

Året är 1995 och jag börjar lågstadiet på Långåsskolan.
Gympa är ganska roligt och jag är ganska snabb i benen, men rätt kass på det mesta. På rasterna leker vi bänkbrottning. Bänkbrottning går ut på att med händerna putta ner varandra från en bänk. Jag är jättedålig på bänkbrottning och förlorar varenda match. Inte ens mot tjejerna vinner jag. Men bänkbrottning är kul ändå.

Året är 2001 och jag börjar årskurs 6 på Tångaskolan i Falkenberg.
Två gånger i veckan har vi idrott på schemat. Flera av tjejerna i klassen tycker det är jobbigt. Motivationen hos eleverna är väldigt kluven. Fotbollsgrabbarna älskar idrott. Hästtjejerna hatar idrott. Själv befinner jag mig någonstans i mitten. Idrott är helt okej, varken mer eller mindre. Det finns idrottslektioner jag avskyr, som när vi ska spela volleyboll eller basket. Jag är usel på nästan all typ av sport. Min kroppsmotorik är i uppror på grund pubertet. Men innebandy är kul, det är jag hyfsad på, och går det dåligt kan jag skylla ifrån mig på klubban.

Jag är med på varenda idrottslektion kan. Skolk från ämnet är inget ovanligt i dessa årskurser. Dåliga ursäkter framkommer varje vecka från fantasifulla klasskamrater. Jag har näst sämst kondition, styrka och uthållighet bland killarna i klassen. Jag hatar när vi har lagsport på schemat, för då brukar läraren ibland låta lagkaptenerna välja lag. Lagkaptenerna är alltid två fotbollskillar. Fotbollskillar vill vara i samma lag som andra fotbollskillar, för fotbollskillar hatar att förlora. Det är en väldigt tråkig insikt för en sån som jag. Oftast slutar sådana beslutsprocesser med att en av lagkaptenerna säger:

- Ni får Emil, Sebbe och resten av tjejerna.

Jaha, då fick jag vara med skitlaget igen, bara att ställa in sig på att sitta på bänken nästan hela matchen. När jag varit inne i någon minut är det alltid någon fotbollskille som vrålar "BYTE!" (eller "BYTE DÅ FÖR HELVETE EMIL!") och så blir det bänken igen. På högstadiet är alla fotbollskillar egoister på plan. De tror att de fortfarande har en chans på Allsvenskan eller åtminstone en given plats i Falkenbergs FF. Då ska inte Emil stå i vägen för deras fina drömmar. Och det gör jag inte heller, jag sitter på bänken med god min, i fyra år.

Året är 2005 och jag börjar på Falkenbergs gymnasieskola. Mina prestationer på idrotten skiljer sig inte särskilt mycket från högstadiet. Samhällsprogrammets C-klass är en brokig skara idrottare. Ett par tjejer verkar fortfarande skita i idrottsbetyget. Killarna är betydligt mer motiverade, och andelen själviska fotbollskillar har minskat en aning.

Gillar man inte lektionen får man träna på skolans gym och vi får en liten visning i lokalen när första läsåret börjar. Det luktar illa i gymmet, luften är instängd och utrymmet är fyllt av maskiner för machomän. Det är åtminstone mina intryck av gymmet och jag spenderar högst någon timme här. Idrottslektionerna är rätt kul. Ofta får vi välja mellan två olika aktiviteter efter gemensam uppvärmning. Det är bra, för då kan jag ta enkla sporter som innebandy eller badminton. De mer hysteriska fotbollskillarna och den mer sportsliga delen av klassen röjer mestadels runt med en fotboll på den andra halvan av hallen.

-----

Så ser alltså min skolidrottsliga historia ut. Utanför skolidrotten har jag provat på skytte, orientering, jiujitsu och pardans, men aldrig varit så långvarit inom någon aktivitet. Mitt liv har alltså alltid varit ganska osportsligt, tills för ett år sedan. Resten av historien tar vi i nästa inlägg.

1 kommentar:

  1. s: Nej, precis. Det känns som att det kommer att ta ett tag innan vi får rättvisa här i samhället. Jag tycker det är helt sjukt att vi inte har kommit längre än så här!

    Kul att du gav din åsikt iaf! :)

    SvaraRadera