onsdag, oktober 14, 2009

Mitt ointresse för sport

Photobucket

Jag har i två föregående inlägg delat med mig av mitt förhållande till motion. Inläggen har handlat om skolidrottslektioner och mitt sommarjobb på Carlsbergs lager, för att visa hur min attityd till motion har förändrats genom åren. Allting har mynnat ut i att jag under ett års varit med i klassens korplag i fotboll. Egentligen hade jag tänkt att beskriva min tid i korplaget i detta inlägg, men jag insåg nyss att det finns en hel del kvar att ta upp före den stora finalen. Jag har ju faktiskt knappt beskrivit mitt intresse för sport. Eller rättare sagt; mitt ointresse för sport.

Vi är nu på det klara med att jag aldrig har varit den sportiga typen. Jag har aldrig ägt ett gymkort, aldrig styrketränat innan läggdags, aldrig sprungit mer än tre kilometer och aldrig vunnit över pappa i armbrytning. Jag är med andra ord inte så macho (och det försöker jag knappast vara). Ni kan säkert se stereotypen framför er; den mesiga glasögonkillen med rött hår. Hur ofta ser man någon sådan idrotta?

Men det här inlägget ska inte handla om hur jag själv har idrottat, hur jag idrottar nu, eller hur jag skulle vilja idrotta. Min dåtida idrottsliga karriär har vi redan avverkat och min nutida behandlas snart i ett inlägg.

Det säger sig självt att du inte behöver idrotta själv för att uppskatta sport. Du kan glatt ligga i soffan hela ditt vuxna liv och ändå njuta av en god tennismatch. Däremot tror jag visst det finns en koppling mellan ett eget idrottande och ett generellt intresse för sport, men detta tänker jag inte fördjupa mig i nu. Jag kan inte enbart skylla mitt ointresse för sport på det faktum att jag knappt idrottat utanför skolan. Det måste finnas någon annan förklaring.

Under min barndom och uppväxt har jag flera gånger konsumerat sport, mer eller mindre ofrivilligt. OS på teve är lite roligt, åtminstone inledningscermonin och någon timme av friidrotten. Men intresserar det mig? Nej, egentligen inte. Under EM och VM i fotboll har jag ibland sett ett par av Sveriges matcher, ofta för att det nästan verkar obligatoriskt att heja fram sitt land. Under VM 2002 ställde lärarna ut en teve i uppehållsrummet, så att alla skulle kunna titta. Jag har för mig att vi fick välja mellan att titta på matchen eller gå en långpromenad. Då valde jag att se matchen och hade tråkigt i 90 minuter.

Jag växte upp i det lilla samhället Långås, precis bredvid fotbollsplanen där A-laget spelar. Jag bodde där i 18 år, bara ett stenkast ifrån gratis fotboll (på division 4-5-nivå) utan att någonsin se en enda hel match, eller ens en halvlek för den delen. Det säger en del om mitt totala ointresse för sport. För ett tag sedan blev det klart att Långås IF åker ner en division till nästa år. Men det bekommer knappast mig. Jag är likgiltig inför vinst som förlust.

Visst har jag sett ett par hela sportmatcher i mina dar. En gång tog pappa med mig till Örjans vall för att se Halmstad BK. Ett par gånger har jag sett Frölunda spela hockey i Scandinavium. Lägg till någon innebandymatch med Warberg och summan blir majoriteten av mina sportsliga live-upplevelser.

För att förstå varför jag är så totalt ointresserad av sport måste vi förstå varför vissa är så obotligt intresserade av sport. Men hur tar man reda på det?

Frågor inför nästa del:

Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar