måndag, oktober 19, 2009

Varför ska man bry sig om sport?

Photobucket

Jag har i en rad inlägg beskrivit mitt förhållande till sport och motion. Tanken har hela tiden varit att den här bloggserien ska mynna ut i ett inlägg om mitt första år i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti. Det här är det sista inlägget innan den stora finalen om min tid i Calcio. Förrförra inlägget avslutades med ett par frågor:

"Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Nu är vi här, vid inlägget där jag ska komma med alla svar, lugna ner era nerver och säga som det är. Men faktum är att jag inte sitter inne på några absoluta sanningar. Och jag är den som borde vara sämst lämpad för att besvara ovanstående frågor. Jag har ingen imponerande kunskap. Det jag har är fantasi, inlevelseförmåga och en jädra massa tankar. Det är måndagskväll, jag har Spotify Premium, en schysst stereoanläggning och en mugg kaffe. Jag gör ett försök.

Människan har alltid tävlat. Hela livet är på sätt och vis en tävling. Vi vill vara bäst, om inte inom allt så åtminstone inom något. Strävan efter att vara bäst på något kan uttrycka sig på många sätt. Vi kan försöka hävda oss själva som individer. Försöka bli bäst i klassen, snabbast i fotbollslaget, starkast i skolan eller rikast på gatan. Eller kan vi vända oss till sportens värld.

Sport är bra, får då behöver vi inte själva bevisa att vi är störst och bäst. Då hänger istället allt på laget man hejar på. Man skulle kunna säga att du identifierar dig såpass med laget att du införlivar laget i din individuella självhävdelse. Med andra ord; om laget är framgångrikt känner du dig framgångsrik, lycklig och lite bättre än alla andra. Om laget misslyckas känner du dig lite lätt misslyckad och försöker skylla ifrån förlusten på domaren, konstgräset eller regnet. Du är en del av laget och laget är en del av dig. Laget ger dig en identitet, en känsla av gemenskap. Du är AIK:are och SM-guld är en del av meningen med livet. Du är Åtvidabergare, har precis följt ditt lag upp i Allsvenskan och upplever just nu ditt livs glädjerus, (möjligen undantaget studenten, bröllopet och när barnen föddes).

Nu hävdar jag inte att alla sportälskare består av människor som alla lever misslyckade liv och istället hoppas på att favoritlaget ska nå framgång. Nej, istället tror jag att sporten är ett komplement till den egna strävan efter lycka och framgång. Favoritlaget utgör bara en bit av vår personliga identitet, resten av självhävdelsen måste vi stå för själva. Det går alltså att leva ett lyckligt och framgångsrikt liv och känna sig bäst i världen, samtidigt som man hejar på Vasalund i fotboll. Och tvärtom; om du är misslyckad, luspank och lortig kan du åtminstone glädja dig åt att du hejar på Mjällby.

Men det finns ju faktiskt många som inte är det minsta intresserade av sport. Varför detta ointresse? Borde inte alla älska sport när det är så otroligt bra med en extra livlina mot ett misslyckat liv? Nja, jag tror inte det går att se på sport på det viset. Vi som är ointresserade av sport ser inte sport som en möjlighet till självhävdelse. Det finns ju så många andra sätt att hävda sig på.

Vid närmare eftertanke vill jag inte helt fastslå ovanstående tankar. Jag är inte säker på att det är så svartvitt. Det finns naturligtvis mängder av andra anledningar till att älska sport, anledningar som jag själv bara kan fantisera om. Jag tror att det här med självhävdelse inte alls behöver vara så lockande för en del sportälskare. Ändå kommer vi inte ifrån det faktum att sport handlar om att vinna eller förlora. Det kan inte bli lika i sport, någon vinner och någon förlorar. Vi skulle alltså kunna se sport som den civilserade världens sista studie i darwinism, där det bästa laget vinner/överlever.

Frågan om huruvida man blir lyckligare av att intressera sig för sport är svår att besvara, för att inte säga omöjlig. Det handlar om personliga intressen, behov och livsstilar. Summan av allt blir nog att sportälskare är lika lyckliga som andra människor, ett lags vinster och förluster adderas och blir till ungefär slut plus minus noll. Det sportälskarna däremot får är ett känsloliv som går att likna vid en berg-och-dalbana. Ena dagen överlyckliga för att nästa dag vara bittra, sura och ledsna. Och vad vet jag, det kanske är bättre än ingenting.

Vi är nu framme vid sista frågan:

"Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Det här är stället där jag borde formulera fram en smart avslutning, sammanfatta inlägget, visa på den röda tråden och skriva en sista putslustig kommentar. Det har jag svårt för. Dels för att jag inte har ett smart, korrekt eller ens roligt svar på frågan. Dels för att jag knappt är intresserad av svaret själv. Jag vill inte bli intresserad av sport, jag har inget behov av det. Kanske för att jag inte själv ser behovet, ser att någonting väldigt viktigt saknas i tillvaron. Antagligen beror det på att jag faktiskt inte ens svarat på frågan "hur blir man intresserad av sport?".

Och inte heller vet jag varför man ska bry sig om sport. Egentligen har jag misslyckats med hela inlägget, jag har inte besvarat frågorna utan bara skrivit ner ostrukturerade tankar om ett ämne jag inte är tillräckligt kunnig inom. Å andra sidan är inte Waltz for Thoughts bloggen med torr fakta, absoluta sanningar och vetenskapliga teorier. Waltz for Thoughts är inte lösrykta engelska ord. På ren svenska är det en vals för tankarna, utan krav på imponerande slutsats och överdriven seriositet. Och i det avseendet har jag lyckats utmärkt med detta inlägg.

1 kommentar:

  1. snyggt skrivet :)

    Själv tycker jag att alla borde lära sig att Inte tycke om sport, det är onödigt!

    SvaraRadera