söndag, november 29, 2009

Det obligatoriska julinlägget

Photobucket

Idag är det första advent och nedräkningen mot julen har börjat på allvar. I min lägenhet finns ingenting som skvallrar om att jag firar jul. Jag ser ingen anledning att pynta när jag inte ska fira jul här. Det blir en vanlig jul hemma med familjen i Falkenberg. Vid jul ska det vara traditionsenligt, nästan överkonservativt firande. Jag betraktar inte mig själv som en som tvunget ska bevara traditioner, men att fira jul på något annorlunda sätt vore otänkbart, nästan galet. Jag är nog inte den enda som är lite konservativ när det gäller julen.

Trots att det är mindre än en månad kvar till julafton har jag inte köpt en enda julklapp. Det är ju ingen panik. Varför stressa? En del verkar nästan skryta om att de minsann har köpt klart alla julklappar i god tid, redan i slutet av november. Och visst, det är väl ingen dum idé att vara ute i god tid, men för mig funkar det inte. Jag tänker inte alls julklappstankar i november, inte när skolan och allt däromkring äter upp min tid, ork och köplust.

Igår ringde min syster Lina. Efter några minuter gled samtalet in på julen, eller rättare sagt önskelistor. Lina, 12 år, har naturligtvis inga problem med att fylla fem A4-sidor med tjejprylar. Emil, 20 år, har stora problem med att komma på fem saker han skulle vilja få av Tomten. Det borde väl ses som ett bra tecken, att jag är född i en välfärdsstat och har allt jag behöver för ett gott liv. Ändå är det lite trist att varje år tvingas lägga ner ett par timmar för att till slut få ihop en hyfsad önskelista. Det blir som ett litet projekt i sig, att komma på vad man saknar i tillvaron. Vilket känns helt absurt när barnen i Afrika svälter. Vi lever sannerligen i en galen värld.

fredag, november 27, 2009

Slut med radiosändningarna

Photobucket

Igår sände jag radio för kanske sista gången i mitt liv. Jag var programledare för ett så kallat aktualitetsprogram på 30 minuter. Ämnena var; dansbandens framtid, Charles Darwins verk "Om arternas uppkomst" och julmarknaden på Kalmar slott. Större delen av dagen, innan sändningen vid halv fyra, satt jag i datorsalen och skrev manus. Jag gjorde research, försökte få en hyfsad bild av Charles Darwin och den svenska dansbandskulturen. Till slut hade jag fått ihop tre sidor manus, det fick duga.

En timme innan sändning kom nervositeten och huvudvärken. Jag började tänka på alla sätt det skulle kunna gå åt pipsvängen, vilket visade sig vara ganska många. 30 minuter i direktsändning är som en evighet. Tänk om jag säger fel saker? Tänk om jag inte är tillräckligt aktiv i intervjun med vår gäst? Tänk om jag stakar mig? Tänk om jag får tid över fastän manuset är slut? Tänk om det blir ont om tid och jag tvingas hoppa över en del av manuset?

Jag gick in i studion och kom ut en halvtimme senare. Med brännande huvudvärk och en lagom svettig t-shirt med "Dawit Isaak"-tryck. Resultatet var nästan så bra det kunde bli, med tanke på mina bristfälliga kvalitéer som radiopratare. Visst stakade jag mig vid ett par tillfällen, men det flöt på bra för det mesta. Jag gjorde säkert minst tio mer eller mindre allvarliga missar, men nu är det gjort. Det är slut med radiosändningarna för min del. Och det känns väldigt skönt. Nu väntar i och för sig två veckor som radioreporter, men det passar mig betydligt bättre.

söndag, november 22, 2009

1001 album innan vi dör

Photobucket

Just nu läser jag boken 1001 album du måste höra innan du dör. Det är egentligen ingen bok som är tänkt att läsas från pärm till pärm, men jag kan inte låta bli att behålla mitt bokmärke efter varje lässtund. Boken sträcker sig från 50-talet till första halvan av 00-talet. Jag har precis kommit till 1971, och har läst ungefär en fjärdedel.

Det som slår mig när jag läser boken är hur många album och artister jag missat. Visserligen är jag född 1989, men det är en usel ursäkt. Det blir lätt att jag snöar in mig på allt det nya som släpps, istället för att då och då blicka bakåt och hitta de förlorade guldkornen.

Men jag ska inte ägna mig åt dåtidens skivor riktigt än. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag tänkt sammanfatta 2009 års bästa album. Jag har inte kommit så värst mycket längre i mitt genomlyssnande, men börjar redan överge planen på en maffig 25-i-topp-lista. Mest för att det är fruktansvärt svårt att vara rättvis i alla små placeringar, men också för att det är nästan omöjligt att jämföra skivor av skilda genrer. Det blir nog högst en tio-i-topp. Istället tänkte jag, inspirerad av 1001 album..., göra någon form av sammanfattning med album från 2009 som ingen får missa. Det kommer inte bli frågan om 1001 stycken, men tillräckligt många för att hålla er sysselsatta en bra bit in på nästa år.

onsdag, november 18, 2009

Lokal nyhetstorka

Photobucket

I radiokursen har halvklassens fyra redaktioner i uppgift att hitta bra nyheter som berör Kalmar län. Vissa dagar är det ont om intressant lokalnyheter. Idag var en sån dag. Igår och förrgår var också sådana dagar. Det börjar bli tröttsamt att försöka täcka ett område där knappt något nämnvärt händer. Visst skulle vi kunna fylla radiosändningen med nyheter som småstölder och mindre trafikolyckor, men då skulle vi inte få godkänt på kursen. Det gäller att värdera nyheterna, prioritera det viktigaste och se till att bli klar i tid.

Vår lärare är bestämd; nyheter om trafikolyckor och inbrott är i det närmaste bannlysta. Det ska vara större nyheter än så för att platsa i radio. Redaktionens nyhetschef och reportrar letar igenom lokaltidningarna Barometern och Östran i desperat jakt på nyheter. Till slut har redaktionen nätt och jämt fått ihop ett gäng hyfsade nyheter.

Jag, som denna veckan är nyhetsuppläsare, har i uppgift att ta fram telegram att läsa upp i sändningen. Det är en väldigt tacksam roll under den rådande nyhetstorkan, telegram är betydligt enklare att handskas med än reportrarnas inslag. Samtidigt är även min roll bitterljuv, dels för att jag tycker synd om reportrarna och nyhetschefen, dels för att jag vet att jag själv kommer vara reporter under två kommande veckor.

Än så länge finns det ingenting som tyder på att nyhetstorkan ska upphöra. Det är i sådana här stunder som vi journalister i hemlighet önskar oss ett maffigt bankrån, en politisk skandal eller en storstrejk.

måndag, november 16, 2009

Radio är ingenting för mig

Photobucket

Just nu läser min halvklass en radiokurs. Tanken är att vi ska lära oss producera nyhetsradio. Efter en första kursvecka som kantats av repeterande föreläsningar och ganska meningslösa uppgifter började vi idag med riktiga nyhetssändningar. Fast egentligen var det bara övning idag. I fortsättningen kommer allt vi sänder att spelas in på cd-skivor.

Denna vecka är jag sändare. Det innebär att jag läser upp nyheterna i två sändningar varje dag. Det låter ju inte så svårt. Faktum är att jag mest rullade tummarna inför första sändningen. Första sändningen på tre minuter gick rätt bra. Men under den andra sändningen (på fem minuter) tappar jag bort tiden, jag förlorar mig i mina spretiga anteckningar och när jag håller på att läsa ett telegram inser jag att programmet precis tog slut. Jag säger rakt ut i etern; "Det sket sig." Som tur är var det bara övning och ingen stackars lyssnare behövde sätta eftermiddagskaffet i halsen. Men en sak är säker; radio är ingenting för mig. Tacka vet jag tidningar. (Lustigt nog har vi fortfarande inte haft en enda riktig tidningsredaktionsövning. Antagligen blir det ingenting av den varan under resten av utbildningen.)

söndag, november 15, 2009

Pensionärer älskar både arkiv och gratis fika

Photobucket

Igår var jag på besök hos farmor och farfar i Emmaboda. Efter lunchen berättar farfar att det är råkar vara Arkivens dag just den här lördagen. I Emmaboda kommun uppmärksammas Arkivens dag i Vissefjärda, ett litet samhälle nära gränsen till Blekinge. Farfar föreslår att vi åker dit, för i år har Vissefjärda arkivförening en utställning från andra världskriget. Farmor är inte intresserad av varken arkiv eller krig, utan stannar hellre hemma.

Jag och farfar åker dit och anländer till Vissefjärdas föreningshus fem minuter efter att programmet börjat. Vi hinner inte ens hänga av oss jackorna förrän föreningsgummorna vänligt men bestämt visar oss två lediga platser i salen. Vi är ju lite sena och arkivmänniskorna är ivriga att få börja. Salen är fylld med skrangliga långbord av billig modell. Jag blickar runt i rummet och inser att jag är yngst med 30 års marginal. 90 procent av besökarna är pensionärer. 99 procent kommer från Emmaboda kommun. Förväntningarna är höga, förra året var en succé utan dess like, hela 80 (ja, åttio) personer besökte då tillställningen. Det ser inte ut att bli sämre besökssiffror i år. Visserligen kan man diskutera huruvida det finns andra jätteintressanta pensionärsaktiviteter i Vissefjärda i november månad, men det är en helt annan diskussion.

En man i 60-årsåldern hälsar oss alla hjärtligt välkomna och konstaterar förnöjsamt att vi tangerat förra årets publiksuccé. Sedan presenteras vi för den enda riktiga punkten på programmet; ett bildspel med bilder från åren 1939-1945, med tillhörande ljudmaterial i form av intervjuer och sånger. Det kommer att ta en timme, sen kommer föreningsdamerna ut med fikabrödet. (Kaffet står redan på borden, men ingen vågar vara fräck nog att börja innan. Gratis fika är belöningen för gott tålamod och smålänningen är inte sen med att acceptera reglerna. Så länge det är gratis är det gott.)

Under timmen som följer bjuds det på intervjuer som pendlar mellan hyfsad och usel ljudkvalité, utläggningar om ransoneringssystemets prissättning och påverkan på den enskilda smålänningen och anekdoter bara ortsborna fnissar åt. Under bildspelet spelas låten (There'll Be Bluebirds Over) The White Cliffs of Dover som låter helt okej första gången, men bara känns pinsam tredje gången.

Hela föredraget handlar om Vissefjärdabor som på ett eller annat sätt påverkades av kriget. Vi får höra ett par ganska lika redogörelser från soldater. Sen får vi höra ett par ganska lika redogörelser från bönder. Budskapet blir ungefär; det var inte så jävla roligt på den tiden. De flesta i salen nickar instämmande under fördraget, viskar till varandra och ler igenkännande. Egentligen vet nog de flesta av dem hur livet var på den tiden, de vill bara höra det en gång till. När någon person nämns av föredragshållaren går det ett sus genom publiken, "ja, just det, Johan från Karamåla/Nils från Bredasjö/Hans från Brändemåla". En gång får en dam i publiken peka ut personer på en bild och det blir tydligt att publiken tillsammans vet otroligt mycket mer än arkivföreningens gubbar och gummor. Ingen från Vissefjärda gick till föreningshuset med förhoppningen att lära sig något nytt. Istället ville alla frossa i nostalgi, småländskt elände och gamla barndomsminnen. När föredraget är över kommer alla pensionärer att promenera hemåt, upprymda och lustfyllda med tankarna fast i 30- och 40-talet.

Jag kan ha helt fel i ovanstående nostalgiska teori, men då finns det bara en enda anledning för en pensionerad Vissefjärdabo att besöka Arkivens dag. Gratis fika är alltid godast i Småland.

En definitiv lista

Photobucket

Jag håller på med ett stort projekt. Det är inte särskilt originellt, men det kommer ändå bli intressant och (förhoppningsvis) väldigt bra. Det handlar om en definitiv lista över 2009 års bästa skivor. För en gångs skull tänkte jag börja i tid, redan nu i november. Just nu sollar jag ut album som nomineras för listan. Jag har tänkt mig en 25-i-topp, men jag har redan nominerat 46 skivor. Utöver de 46 nominerade skivorna har jag minst lika många olyssnade skivor på Spotify, som är potentiella kandidater för listan. Å andra sidan har jag en och en halv månad på mig. Och musiklyssnande är oändligt mer flexibelt än filmtittande, nu är det till och med nästan njutbart att diska.

Tipsa gärna om skivor från 2009, jag kan omöjligt täcka allting själv. Listan kommer att publiceras här och på The Goodbye Look i slutet av 2009 eller i början av 2010.

torsdag, november 12, 2009

Tandläkaren och jag

Photobucket

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på två år. Som av en händelse bor jag nästan granne med tandläkaren i Kalmar och kunde gå dit på tre minuter. Väl där kallades jag in, skakade hand och slog mig ner i stolen. Jag besvarade standardfrågorna:

Har du varit här innan? Nej.

Upplever du några problem med dina tänder? Nej.

Röker du? Nej.

Snusar du? Nej.

Går du på någon medicin? Nej.

Är det okej att ge dig bedövning? Javisst.

Nu var det bara fråga om en vanlig kontroll. Först skulle tänderna fotas och en bettpinne kördes in i munnen. Det känns alltid lite olustigt. Speciellt andra gången, när tandläkaren sa "nu ska vi ta den lite djupare in" och nästan startade en omedveten kräkreflex. Allting gick bra, tänderna var fina men "du borde börja använda tandtråd och flour". Jag har aldrig tänkt på att tandtråd och flour är så viktigt, men visst, när tandläkaren gav mig en lång blick insåg jag att han menade allvar.

Efter undersökningen gjorde tandläkaren reklam för ett abonnemang hos Folktandvården, istället för utgifter per besök betalar kunden en månadsavgift. Jag var extremt skeptisk och tyckte mest han lät som en snubbe på Tv Shop. Jag frågade vad det skulle kosta mig och han log som bara en tandläkare kan le.
- 35 kronor i månaden, du hamnar i den lägsta prisgruppen, sa han och avvaktade mitt svar. Jag väntade mig att han skulle utbrista "men vänta, du får ännu mer, om du svarar inom tio minuter skickar vi med...", men inget sånt kom. Istället antog jag erbjudandet och tackade för mig. Det måste ha varit det bländvita leendet jag föll för.

onsdag, november 11, 2009

Peter Englund skriver om krig

Photobucket

För ett par dagar sen läste jag ut Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg. Den handlar om första världskriget men är inte alls som de flesta andra historiska skildringar. Stridens skönhet och sorg redogör inte generalernas taktiker, visar inga översiktskartor över striderna, går inte in på djupet i den samtida världspolitiken och försöker inte ens ge en objektiv och lättöverskådlig bild av katastrofen. Det här är inte boken för krigsnörden som vill drunkna i statistik. Istället berättas allting ur ögonen på 19 verkliga människor som på olika sätt påverkades av eller var aktiva i kriget. Peter Englund har utifrån dagboksanteckningar skrivit ihop de mest intressanta datumen i kontinuerliga kapitel, från sommaren 1914 till senhösten 1918. Det är koncentrerad text med stor fokus på känslor, tankar och sinnesintryck.

De 19 personer vars öden skildras har inga uniformer fulla av tapperhetsmedaljer, har inte höga militärposter och är inte alls som hjältarna i valfri krigsfilm. Det här är 19 män och kvinnor som alla har en historia att berätta, en historia som inte sällan kantas av tragedier, dödsfall, depression, olycklig kärlek och sjukhusbesök. Naturligtvis är inte varje sida kantad av personliga katastrofer, för det mesta handlar det om det någorlunda ordinära livet i en extraordinär tid. Historielitteratur har aldrig känts såhär jordnära.

Nu låter jag som en reklamkampanj signerad förlaget, men jag kan inte låta bli att rekommendera Englunds bok till alla som har det minsta intresse för första världskriget, eller människoöden för den delen.

P.S. Lustigt nog upphörde första världskrigets strider idag för 91 år sedan, den 11 november 1918 klockan 11.

fredag, november 06, 2009

Calcio Legionari Giornalisti, del två

Photobucket

I ett tidigare inlägg beskrev jag den första tiden i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti, som jag anslöt mig till under förra hösten. Inlägget var tänkt som en final för en serie blogginlägg om mitt förhållande till sport och motion. Men efter hand insåg jag att det skulle bli alldeles för långt och delade därför upp texten i två delar. Det här är den sista delen om mitt sportliv, men först får ni en fin förteckning över alla inlägg i sportserien. Klicka på inläggstiteln för att komma vidare.

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin


Varför spelar jag fotboll?

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring


Hur Carlsberg förändrade min syn på motion


Mitt ointresse för sport

En kväll som lokal sportjournalist

Varför ska man bry sig om sport?

Calcio Legionari Giornalisti, del ett

Som jag beskrev i det första inlägget var det inte jätteroligt att spela korpfotboll de där första månaderna. Ändå fortsatte jag. Kanske av snålhet (lagavgift och utrustning kostade en del), kanske av idioti, kanske av jävlar anamma, kanske för att jag inte hade något bättre för mig. Med tiden gick det lite lättare. Faktum kvarstår dock, inomhussäsongen var inte särskilt rolig. Inte minst med tanke på att jag fick cykla 25 minuter i småländsk vinterkyla för att komma fram till sporthallen.

Under vintern spelade vi i sporthallen Spelefanten i Kalmar. Första gången jag gick in i hallen slogs jag av lukten, eller snarare stanken. Visserligen har jag varit i ett par sporthallar i mina dar, men ingen av dessa slår Spelefanten när det kommer till svettlukt. Omklädningsrummet är lika glamoröst som en surströmmingsfest, och har ungefär samma odör.

Vi förlorar nästan varenda match den där vintern. Ändå håller spelarna skenet uppe efter varje förlust. Ingen tröttnar på matcherna, ingen klagar över att det går så dåligt och alla är för det mesta med. En gång lyckades vi faktiskt vinna, men då var jag inte med. Inomhussäsongen slutar i ett resultat vi helst vill glömma. Vi väljer att blicka framåt, mot sommarhalvårets utesäsong.

Till utesäsongen måste jag köpa riktiga fotbollsskor. Jag har aldrig tidigare köpt fotbollsskor och velar i en halvtimme på Intersport. Till slut hittar jag ett par som inte är svindyra. Tyvärr finns inte min storlek inne på lager och jag tvingas besöka ytterligare ett par butiker innan jag till slut hittar ett lämpligt par.

Vi kör en träningsmatch mot ett annat korplag för att komma i form. Det är april och jag fryser innan avspark. Sen börjar matchen och jag springer. Jag springer i en mindre evighet. Det är fruktansvärt jobbigt. I halvlek är jag halvdöd och kippar efter andan. Någon minuts andhämtning, sen rusar vi in igen. Träningsmatchen var den jobbigaste fysiska aktiviteten på flera år för mig. Jag är helt slut efteråt. Jag som tyckte att inomhusfotboll var jobbigt. Utomhusmatcherna är dubbelt så långa, men känns som tiodubbelt. Samtidigt visar det hur otränad jag faktiskt är. Det funkar i ett par minuter, men efter en kvart är det inte bara mitt hår som är rött, utan hela mitt ansikte. Jag lämnar träningsmatchen och inser att femtio minuters utomhusfotboll är något helt annat än tjugosex minuter i en uppvärmd sporthall.

Under den kommande säsongen gör jag inga mål, däremot gör jag oändligt många felpassningar. Jag springer fortfarande runt som en förvirrad allt-i-allo istället för att vara på min position, istället för att täcka rätt man, istället för att göra det jag ska. En match tar jag i hand två gånger. En annan match halkar jag på asfalten utanför planen, skrapar upp handleden och cyklar till sjukhuset några hundra meter bort. Inför höstterminens premiärmatch fick jag ryggskott av ett paket Havre Fras och missar matchen. Jag gör säkert bort mig minst tjugo gånger per match, och ofta vet jag knappt vad det är jag gör för fel. Men jag lär mig, sakta men säkert blir jag lite bättre, lite kvickare, lite smartare. Några i laget har sagt det rakt ut, att jag blivit bättre. Det gör att blir roligare att spela, att jag inte längre är riktigt lika sunkig, att jag inte drar ner dem andra riktigt lika mycket. Jag är naturligtvis fortfarande sämst i laget, men jag är alltid med på matcherna och gör alltid mitt bästa. Jag har inget att bevisa för någon, jag cyklar bara ner till matchen och spelar så bra jag kan. För mig räcker det.

Ett par månader senare cyklar jag iväg till utomhussäsongens sista match. Det är oktober och kallt vid den här tiden på kvällen. Jag har på mig långkalsonger, mössa och vantar. Vi vann vår grupp, den femte och lägsta i Korpen. Vi har vunnit nästan varenda match, och jag har varit med på så många jag kunnat. Ibland skenar målstatistiken iväg och blir löjligt hög, men det gör inte så mycket, det är ju trots allt korpfotboll. Det här är den andra slutspelsmatchen. Vi förlorar stort. Det gör inte så mycket. Jag har aldrig brytt mig om resultaten.


För övrigt är det inomhuspremiär på söndag, i Spelefanten.

//Emil Johansson, Calcio Legionari Giornalistis mest osannolika fotbollsspelare

torsdag, november 05, 2009

Silvias bästa böner

Photobucket

Den 26 november 2009 är en stor dag för alla som älskar både drottning Silvia och Gud. Då släpps nämligen Drottning Silvias bönbok i varje välsorterad bokhandel. I boken har Silvia samlat sina 100 favoritböner och skrivit ett förord om sin tro. Boken kommer att säljas för 129 kronor via förlaget Verbums internetbutik. Gissningvis blir det dyrare i vanliga bokhandlar.

Tydligen var det först tänkt att boken bara skulle vara för privat bruk inom familjen. Det låter ganska logiskt, eller åtminstone inte helt omöjligt. Jag kan nästan se framför mig hur hela familjen Bernadotte samlas framför brasan på fredagskvällen:

Silvia har med sig sin nya fina bönebok, där hennes 100 favoriter är med. Hon envisas med att välja bön själv, Carl Gustaf har ju fått välja tv-kanaler i över 30 år. Ikväll tvingades Silvia titta på det där förbannade Doobidoo och beslutar sig för att hämnas på makens sunkiga val. Hon väljer en fem sidor lång 1800-talsbön på gammalsvenska. Silvia läser långsamt, drar ut på orden, på tiden och på familjens tålamod. Efter tio minuter har till och med Victoria somnat. Silvia bryr sig inte om dem andra, det här är hennes stund med Gud.

Det skulle kunna stanna vid den där fiktiva bilden av en fredagskväll på slottet. Men det stannar sällan vid det milt underhållande, utan verkligheten är ännu roligare. För nu vill Silvia att du, jag och alla andra också ska ta del av det här fina. Helst ska det göras med just Silvias favoritböner, inte ska du behöva hitta egna favoriter när självaste drottningen valt ut en tillräcklig mängd. Det kostar ju bara 129 kronor, för 100 böner och ett fint förord. Det är billigt att inleda en relation med Gud.

Det här kan bli årets julklapp.


Källa.

tisdag, november 03, 2009

Statistik är roligt

Photobucket

Statistik är knappast något som automatiskt är roligt. Tvärtom är statistik ofta rätt trist för många människor. Få svenskar bryr sig om Statistiska Centralbyråns senaste undersökningar eller nya forskningsrapporter fyllda med grafer och tabeller. Men en del statistik är inte så tråkig. Som den statistik som samlas in från den här bloggen via besöksräknaren StatCounter.com. På StatCounter kan jag se exakt hur många som besöker bloggen varje dag. Men det mest intressant och roligaste, är att se hur besökarna kommer in på bloggen. Vissa prenumererar via Bloglovin', vissa hittar hit via Facebook och vissa via Google-sökningar. Just Google-besökarna är roliga att studera, för då står sökorden bredvid, det vill säga vad personen i fråga sökt på och klickat på i Googles resultatslista. Ibland blir jag lite orolig för det svenska språkets framtid, inte minst när jag läser sånt här. (Detsamma gäller den svenska folkhälsan.) Här är godbitarna:

fördelar med knark


problemet idrottare i pubertetet


i vilken sport skickar man sig lättast

svininfluensa jämfört med vanliga influensan

svårt och köra truck?

"låtar som inte handlar om kärlek"

helen älskar emil

att bry sig om andra människor

vad betyder ordet sofistikerad

bästa inställningen vimmelfotograf

nattliv emmaboda

cd allt för min syster

köra truck svårt

negerbollar allas chokladbollar

vad händer när premium är slut på spotify

köper massor cd skivor älskar

liknelser en bit av mitt hjärta

vad hände 24 oktober

henrik rydström graaf

bättre ljudkvalitet i spotify premium?

Varför är Negerbollen rasistisk?

är spotify premium bättre

värderingar som fotograf

cykelkedjan hoppar ofta

glutamat panikångest

naken janne outfit

Jag fick underkänt på tentan

hur många sitter i Svenska Akademins valspråk

Det var allt för den här gången, tyvärr raderas de äldsta efter hand, så en hel del fina sökningar har redan gått förlorade. I fortsättningen ska jag försöka hinna publicera de mest underliga i kommande inlägg.

söndag, november 01, 2009

Calcio Legionari Giornalisti

Photobucket

Oktober månad har haft tema sport här på bloggen. Jag har skrivit en serie inlägg för att visa mitt förhållande till sport och motion. Har ni missat någon del i serien är det bara att scrolla ner en bit på sidan, eller så hittar ni första delen här. Såhär med facit i hand har det blivit lite väl enahanda bloggmaterial, men samtidigt ville jag bli klar med serien ganska snabbt och valde att köra på med sportinlägg efter sportinlägg. Den här serien kan ses som en uppvärmning inför den sofistikerade bloggserien som jag gjorde reklam för under september, men som fortfarande inte startat. (Kom ihåg att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Förr eller senare dyker den upp.)

Sportserien som publicerats här på bloggen har nu nått sin slutstation. Det här är den stora finalen. Det här handlar om det senaste året i mitt liv, då jag spelat korpfotboll för laget Calcio Legionari Giornalisti. Nu kör vi.

Redan andra dagen på utbildningen hörde jag talas om att varje journalistklass har ett fotbollslaget inom Korpen. Naturligtvis kan inte våran klass vara sämre och jag fick uppmaningen att ta tag i det hela. Då sa jag nej, vänligt men bestämt. Inte kan jag börja spela korpfotboll, jag som är så usel. Det blev ett lag utan min medverkan och matcherna började efter någon vecka. I början brydde jag mig inte alls om det, det handlade ju om fotboll. Men inför andra eller tredje matchen fick jag för mig att sticka ner med cykel och kamera. Det var kallt ute, den där septemberkvällen, och planen var lerig. Spelet var ganska fult, hårdhänt och grabbigt. Efter matchen var alla vita fotbollssockar bruna av lera, gräs och glidtacklingar. Jag var glad över att jag faktiskt varit förnuftig nog att tacka nej till det här helvetet.

Ett par veckor har gått sedan den där matchen. Jag stack inte ner till några fler matcher, jag ville inte se eländet. Det börjar bli riktigt kallt och mörkt utomhus. Det är dags för inomhussäsong. Utomhusmatcherna verkar ha gått rätt dåligt. På en lunchrast i skolan får jag frågan, för andra eller tredje gången, om jag skulle vilja vara med. Jag blir som vanligt lite ställd, funderar några sekunder och säger sen ja. Jag säger ja till helvetet jag beskådat ett par veckor tidigare. Jag säger att jag inte är så bra på fotboll, (vilket naturligtvis är en fruktansvärd underdrift). Men jag får vara med ändå, det är ju bara på skoj. Ändå ångrar jag mig nästan direkt, vad sjutton har jag nu gett mig in på?

Jag måste köpa gympaskor, fotbollssockar, benskdd och svettband för att kunna vara med på matcherna. Dessutom får jag en fin lapp som påminner om en lagavgift till Korpen. Jag betalar lagavgiften och köper allt jag behöver. Slutsumman är högre än vad jag trodde och jag lovar mig själv att spela så mycket jag kan för att rättfärdiga investeringen.

Första matchen slutar med förlust, jag spelar back och kan rättvist beskyllas för att ha gett bort ett mål till motståndarna. Grabbarna i laget förstår snabbt hur kass jag är. Efteråt är jag helt slut i kroppen och cyklar hem till dusch och säng. Korpfotboll var väl ungefär som jag tänkt mig, bara svettigare och svårare. Det är inte så kul att spela under dem där första matcherna. När jag är back är jag ständigt rädd att göra en tabbe som leder till mål för motståndarna och förlust för oss.

Jag springer som en idiot på plan, fram och tillbaka, hela tiden med blicken på bollen. Jag har ingen aning om vem jag ska täcka, var jag ska stå eller vart jag ska springa. När jag någon enstaka gång får bollen står jag en lång stund och tittar efter vem jag ska passa till, tills någon motståndare enkelt tar bollen framför ögonen på mig. Flera gånger under vintern funderar jag på att skita i allting, hoppa av fotbollen och ägna mig åt något vettigare. Inför varje match frågar jag mig själv varför jag överhuvudtaget håller på med det här. Jag kommer aldrig på något bra svar.

Jag väljer att stanna här för att inte skena iväg med flera tusen ord. Nästa del kommer inom kort.