fredag, november 06, 2009

Calcio Legionari Giornalisti, del två

Photobucket

I ett tidigare inlägg beskrev jag den första tiden i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti, som jag anslöt mig till under förra hösten. Inlägget var tänkt som en final för en serie blogginlägg om mitt förhållande till sport och motion. Men efter hand insåg jag att det skulle bli alldeles för långt och delade därför upp texten i två delar. Det här är den sista delen om mitt sportliv, men först får ni en fin förteckning över alla inlägg i sportserien. Klicka på inläggstiteln för att komma vidare.

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin


Varför spelar jag fotboll?

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring


Hur Carlsberg förändrade min syn på motion


Mitt ointresse för sport

En kväll som lokal sportjournalist

Varför ska man bry sig om sport?

Calcio Legionari Giornalisti, del ett

Som jag beskrev i det första inlägget var det inte jätteroligt att spela korpfotboll de där första månaderna. Ändå fortsatte jag. Kanske av snålhet (lagavgift och utrustning kostade en del), kanske av idioti, kanske av jävlar anamma, kanske för att jag inte hade något bättre för mig. Med tiden gick det lite lättare. Faktum kvarstår dock, inomhussäsongen var inte särskilt rolig. Inte minst med tanke på att jag fick cykla 25 minuter i småländsk vinterkyla för att komma fram till sporthallen.

Under vintern spelade vi i sporthallen Spelefanten i Kalmar. Första gången jag gick in i hallen slogs jag av lukten, eller snarare stanken. Visserligen har jag varit i ett par sporthallar i mina dar, men ingen av dessa slår Spelefanten när det kommer till svettlukt. Omklädningsrummet är lika glamoröst som en surströmmingsfest, och har ungefär samma odör.

Vi förlorar nästan varenda match den där vintern. Ändå håller spelarna skenet uppe efter varje förlust. Ingen tröttnar på matcherna, ingen klagar över att det går så dåligt och alla är för det mesta med. En gång lyckades vi faktiskt vinna, men då var jag inte med. Inomhussäsongen slutar i ett resultat vi helst vill glömma. Vi väljer att blicka framåt, mot sommarhalvårets utesäsong.

Till utesäsongen måste jag köpa riktiga fotbollsskor. Jag har aldrig tidigare köpt fotbollsskor och velar i en halvtimme på Intersport. Till slut hittar jag ett par som inte är svindyra. Tyvärr finns inte min storlek inne på lager och jag tvingas besöka ytterligare ett par butiker innan jag till slut hittar ett lämpligt par.

Vi kör en träningsmatch mot ett annat korplag för att komma i form. Det är april och jag fryser innan avspark. Sen börjar matchen och jag springer. Jag springer i en mindre evighet. Det är fruktansvärt jobbigt. I halvlek är jag halvdöd och kippar efter andan. Någon minuts andhämtning, sen rusar vi in igen. Träningsmatchen var den jobbigaste fysiska aktiviteten på flera år för mig. Jag är helt slut efteråt. Jag som tyckte att inomhusfotboll var jobbigt. Utomhusmatcherna är dubbelt så långa, men känns som tiodubbelt. Samtidigt visar det hur otränad jag faktiskt är. Det funkar i ett par minuter, men efter en kvart är det inte bara mitt hår som är rött, utan hela mitt ansikte. Jag lämnar träningsmatchen och inser att femtio minuters utomhusfotboll är något helt annat än tjugosex minuter i en uppvärmd sporthall.

Under den kommande säsongen gör jag inga mål, däremot gör jag oändligt många felpassningar. Jag springer fortfarande runt som en förvirrad allt-i-allo istället för att vara på min position, istället för att täcka rätt man, istället för att göra det jag ska. En match tar jag i hand två gånger. En annan match halkar jag på asfalten utanför planen, skrapar upp handleden och cyklar till sjukhuset några hundra meter bort. Inför höstterminens premiärmatch fick jag ryggskott av ett paket Havre Fras och missar matchen. Jag gör säkert bort mig minst tjugo gånger per match, och ofta vet jag knappt vad det är jag gör för fel. Men jag lär mig, sakta men säkert blir jag lite bättre, lite kvickare, lite smartare. Några i laget har sagt det rakt ut, att jag blivit bättre. Det gör att blir roligare att spela, att jag inte längre är riktigt lika sunkig, att jag inte drar ner dem andra riktigt lika mycket. Jag är naturligtvis fortfarande sämst i laget, men jag är alltid med på matcherna och gör alltid mitt bästa. Jag har inget att bevisa för någon, jag cyklar bara ner till matchen och spelar så bra jag kan. För mig räcker det.

Ett par månader senare cyklar jag iväg till utomhussäsongens sista match. Det är oktober och kallt vid den här tiden på kvällen. Jag har på mig långkalsonger, mössa och vantar. Vi vann vår grupp, den femte och lägsta i Korpen. Vi har vunnit nästan varenda match, och jag har varit med på så många jag kunnat. Ibland skenar målstatistiken iväg och blir löjligt hög, men det gör inte så mycket, det är ju trots allt korpfotboll. Det här är den andra slutspelsmatchen. Vi förlorar stort. Det gör inte så mycket. Jag har aldrig brytt mig om resultaten.


För övrigt är det inomhuspremiär på söndag, i Spelefanten.

//Emil Johansson, Calcio Legionari Giornalistis mest osannolika fotbollsspelare

1 kommentar: