lördag, augusti 21, 2010

En ny blogg

Om någon av en händelse fortfarande besöker Waltz for Thoughts; numera bloggar jag här: http://emiloskarjohan.wordpress.com/

onsdag, maj 12, 2010

Tankevalsen är död

Photobucket

De senaste veckorna har jag funderat på mitt bloggande här. Flera gånger har jag kommit fram till slutsatsen att lägga av helt. Samtidigt som jag funderat fram och tillbaka har min ångest stigit i takt med den dåliga inläggsfrekvensen. Jag har vägt fördelar och nackdelar mot varandra. Jag älskar bloggformatet. Jag tycker fortfarande att bloggosfären är intressant, även om jag spenderar allt mindre tid i den. Jag tycker om att skriva inlägg och få respons.

Waltz for Thoughts har under snart 1,5 års tid varit en plattform för mitt tänkande, mitt ironiserande och mitt skrivande. Jag har publicerat inlägg som jag varit väldigt nöjd med, för att inte säga stolt. Jag har också publicerat inlägg som jag inte alls varit nöjd med, som jag i vissa fall ångrat och nästan skämts över. Men endast en gång har jag tagit bort ett inlägg, för att inte reta upp en viss enfaldig del av befolkningen. (Läs främlingsfientliga svenskar.)

Det är inte det att jag har tröttnat på att skriva. Jag tänker fortfarande bli en skrivande journalist. Skrivandet är ett av mina största intressen. Jag tycker bara att Waltz for Thoughts inte längre känns helt rätt. Min bloggambition är idag en annan än när WfT startades. Jag har inte riktigt fastnat för privatbloggande. Kanske beror det på att jag inte är tillräckligt populistisk för att räkna med kommentarer och uppmärksamhet. Waltz for Thoughts var, hur sentimentalt det än låter, ett försök att vara en smart och samtidigt framgångsrik blogg. Jag vet inte om jag lyckades med något av målen. Det verkar ofta hopplöst att lyckas i bloggosfären, såvida man inte är en tjej i tonåren utan självdistans.

Men egentligen är det inte bristen på framgång och berömmelse som har varit problemet. Jag velar hela tiden mellan vad läsarna kan tycka vara intressant och vad jag själv skulle vilja skriva om. Begrepp som målgrupp, inriktning och ambition har varit i princip omöjliga att definiera. Jag har kort sagt svårt att veta vad jag vill med WfT, antagligen för att jag ändrat mig flera gånger under bloggens levnadstid. Den här bloggen är inte vad den en gång utgav sig för att vara. Då, i januari 2009, tänkte jag och min vän Erik revolutionera bloggosfären med en fräck och intelligent blogg skriven av två intellektuella killar. Det gick väl sådär. Just nu har jag brist på inspiration. Jag har få idéer till nya inlägg. Att fortsätta blogga trots en allmän olust och sämre kvalité är ingenting jag tänker försöka med. Mitt val är knappast spontant, utan väl övervägt under den senaste tiden. Jag sätter punkt för tankevalsen.

Tack till alla ni som läst bloggen, i synnerhet ni som kommenterade. Utan er hade WfT gått under för länge sedan.

Det här är inte slutet på min internetaktivitet. Kanske börjar jag någon gång i framtiden blogga på ett annat ställe, i en annan form. För er som är intresserade av att följa mig finns jag på Twitter här: http://twitter.com/EmilOskarJohan
På Facebook här: http://www.facebook.com/emiloskarjohansson
Skriver om musik här: http://www.thegoodbyelook.se/
Och lägger upp bilder här: http://vardagseskapism.blogspot.com/

torsdag, maj 06, 2010

Statistik är underbart

Det är dags igen. Här har ni listan över sökord som har visat vägen till Waltz for Thoughts. Tidigare inlägg finns här, här och här.

sofistikerade gör saker tillsammans

nyamko sabuni föråldrat språkbruk

markus krunegård jehovas vittne

om man blir kallad hora som vuxen

tygmönster från 1900-talet

göteborgska schexchoklad

pensionärsaktiviteter

jag har fått sommarjobb

varför man inte bör kalla det negerbollar

idrottare blir sämre under pubertetet

chokladbollar eller negerbollar

BILDER MORDEN I MIDSOMER

konstgräsplan emmaboda

anekdoter om pensionärer

neger rasbiologiska institutet mulatt

åkergräsklippare startar inte?

en berättelse om att vara sofistikerad

"artister som sjunger på svenska"

människor har bra smak

kan en ipod spela brända cd skivor

andra namn på negerboll

förfalskarna arbetsgivarintyg

catholic caritas mission for refugees and less-privileged sierra leone

But bear in mind that Love has no colors barrier, no educational back ground barrier, no socio

"intresserade av sport"

Långås skvaller

vad tycker mörkhyade om negerboll

hej mitt är, telefonintervju

varför vad fan e det alla hjärtans dag

spotify länken på facebook raggarmusik

"tror du på gud"

franz kafka du behöver inte

MONOTON ARBETE MED EN TRUCK

älskar idrott

milleniumtrilogin suger

vad betyder sofistikerad på svenska?

jag är hemmafru

ölbackar på en pall

Seasons in the Sun för skolbarn

Random-funktionen på iTunes kan ibland vara precis så slumpvis som den utger sig för att vara. För ett par minuter sen spelades Seasons in the Sun av Terry Jacks. Första gången jag hörde låten var under en engelskalektion på mellanstadiet. Min lärare Håkan tyckte att vi skolbarn skulle lära oss uppskatta lite riktig musik. Det hade han naturligtvis rätt i.

Då, som 11-åring, berördes jag starkt av låtens tema. Seasons in the Sun handlar om en döende man som tar farväl av familjemedlemmar och vänner. Terry Jacks sjöng om hur jobbigt det var att dö. För en 11-åring var det en ganska surrealistisk upplevelse. Av någon anledning har låten hamnat i mitt iTunes-bibliotek. Efter alla år som passerat sedan den där engelskalektionen kommer jag fortfarande ihåg texten. Kanske på grund av att min lärare Håkan var så pedagogisk att han till och med gav oss utskrifter av låttexten.

söndag, april 25, 2010

Verklighetens folk

Photobucket

Göran Hägglund har lanserat begreppet "verklighetens folk" i lagom tid till valrörelsen. Görans förhoppning är gissningsvis att många väljare identifierar sig med verklighetens folk och således röstar på Kristdemokraterna. I opinionsmätningar har vi kunnat följa partiets siffror, Kristdemokraterna är inte särskilt långt ifrån fyraprocentsspärren. Ett av partiets största hot är Sverigedemokraterna, som har siktet inställt på riksdagen.

Vilka är då verklighetens folk? Enligt KD själva handlar det om folk som: "...lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer."
Källa.

Hela resonemanget med verklighetens folk handlar om att KD vill ge människor mer frihet att göra sina egna val, och att politiker inte ska lägga sig i medborgarnas vardagsliv. Det här låter naturligtvis hur bra som helst. Helt plötsligt är Kristdemokraterna Sveriges mest vettiga parti. Mer frihet? Ja, tack!

Men så enkelt är det inte. I en debattartikel i Dagens Nyheter förra hösten förklarade Göran Hägglund vad han menar med verklighetens folk. Han börjar med att citera en Ulf Lundell-låt, som för att på allvar flörta med Svensson-väljarna.

Göran beskriver sedan sina tankegångar. Han ser ökad klyfta mellan etablissemanget och verklighetens folk. Värst är kulturvänstern, den radikala elit som blivit Sveriges nya överhet. Kulturvänstern hånar vanliga Svenssons och läxar gärna upp befolkningen med politisk korrekthet, enligt Hägglund.

Vi får här ytterligare en definition av verklighetens folk; "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Man kan fråga sig hur alla andra medborgare ska klassificeras. Overklighetens folk? Kulturelitister? Vänsterjävlar?

Frågorna alla väljare bör ställa sig är alltså följande:


Tycker du det är okej med familj, att arbeta och att ta semester?

Tycker du om fredagsmys och "Så ska det låta"?

Tycker du det är jobbigt när politiker lägger sig i ditt liv och din vardag?

Tycker du om Ulf Lundell?

Tycker du att kulturvänstern är jobbig?

Tycker du att det är jobbigt med politisk korrekthet?

Lever du ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv?

Kompletterande frågor:

Tycker du att kristendomen är världens bästa religion?

Tror du på Gud?

Tror du på Göran Hägglund?

Har du svarat ja på samtliga frågor kanske Kristdemokraterna är något för dig.

onsdag, april 21, 2010

En blogg på dekis?

De senaste veckorna har det inte hänt mycket på Waltz for Thoughts. Vad ska jag skylla på? Mitt moraliska förfall? Sektmedlemskap? Knark? Aska från Island? Jag har faktiskt ingen bra ursäkt. Allting handlar om prioriteringar. Just nu försöker jag mest få godkänt i kursen Ekonomijournalistik.

tisdag, april 20, 2010

Moderaterna är inte rädda för HBT-personer

Det finns vissa normer för hur en journalistiskt intervju ska gå till. Det är åtminstone vad mina lärare har intalat mig under teoretiska och praktiska kurser i intervjuteknik. En av utbildningens första gästföreläsare, före detta radioreportern Björn Häger, talade sig varm om intervjuns tio budord och andra nyttiga tips. Björn Hägers tips handlar till stor del om att ställa frågor som inte är ledande, naiva, provocerande eller irrelevanta. Jag försöker hålla mig till dessa regler så gott det går, och allt som oftast fungerar det alldeles utmärkt. Ibland har intervjuer blivit skitdåliga trots min förkunskap, men då har det mest berott på tekniskt strul, tjuriga kalmariter, onyktra intervjupersoner eller andra plötsliga problem.

Inget illa menat mot Björn Häger och hans tio budord, men stundtals är det uppfriskande med journalister som vågar bryta mot konventionerna. Det behöver inte vara något märkvärdigt, det kan räcka med ett par provocerande frågor. Därför ger jag tummen upp till Jenny Stiernstedt på DN, som en gång för alla bevisar att Moderaterna inte är rädda för HBT-personer.

tisdag, april 13, 2010

Franz Kafka är min idol

Jag läste ut Franz Kafkas Processen häromdagen. Extremt bra bok, den bästa jag läst på länge. Det tråkiga med att läsa Kafka är att alla andra också höjer hans verk till skyarna. Att älska Kafka är därför ungefär som att säga att Jesus är snäll, att Bert Karlsson borde banta eller att finanskrisen suger. Du behöver inte ens ha läst Kafka för att geniförklara honom.

Att läsa Kafka kan tyvärr bidra till en ganska elitistisk attityd; "Jag är bättre än dig, för jag har läst Kafka." "Milleniumtrilogin är bara svenneskit, läs lite riktig litteratur för en gångs skull. Prova Kafka."

Samtidigt ser det inte bättre ut från motsatt håll; "Tror du att du är något bara för att du läser Kafka?"

Men jag tänker inte ändra åsikt bara för att vara unik, cool och helgarderande. Jag gillar Kafka. För övrigt läser jag just nu Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är också en ganska elitistisk bok.

söndag, april 11, 2010

Att bli slagen av en gammal man

I fredags joggade jag för tredje gången i år. Stundtals blev jag helt slut och gick i någon minut. Allt som allt blev det åtminstone ett par kilometers jogging på Stensö utanför Kalmar. Vädret var perfekt, varken för varmt eller kallt, med fläktande vindpustar. Jag är fortfarande inte speciellt vältränad. Andra halvan av joggingturen blev jag omsprungen av en 60-årig man. Jag antog utmaningen och försökte hålla jämna steg med honom. I början gick det jättebra, jag sprang till och med om mannen. Men till slut fick jag ge mig, mina krafter tog slut och 60-åringen vann med god marginal. Känslan av att bli slagen av en 40 år äldre man är bitterljuv. Det positiva är att jag nu har fått motivation till fortsatt träning.

onsdag, mars 31, 2010

Nu ska jag fotografera igen

Photobucket

Vintern är alltid en trist årstid för fotografering. Kylan och mörkret gör att jag hellre sitter inne och redigerar gamla bilder. Under vinterhalvåret fotar jag säkert 4-5 gånger mindre än under sommarhalvåret. Inspirationen kommer med värmen, liksom lusten att fotografera.

Våren är äntligen här. Imorgon är det april och nu börjar jag fotografera på allvar. Igår och idag har jag varit ute med cykel och kamera i olika delar av Kalmar. Igår avverkade jag södra Kalmar, runt slottet, hamnen och sjukhuset. Idag cyklade jag norrut och fotade i kontrastrika ytterområden, där det finns grå betongkomplex och lyxvillor med utsikt över Kalmarsund. Miljonprogrammet möter svensk överklass.

Min kamera är nu lite mer än två år gammal. Första året tog jag 5 000 bilder, andra året 8 000 och i år blir det nog minst 10 000 stycken. En rekordvass festivalsommar styrker prognosen.

tisdag, mars 30, 2010

Ekonomijournalistik

Ekonomijournalistik är ganska tråkigt. Igår var det kursintroduktion. Det är ungefär precis så trist som jag förväntade mig. Jag vet, det är inte bra att gå in med en negativ inställning, men jag kan inte hjälpa det. De senaste två dagarna har jag fått flashbacks till gymnasiets Företagsekonomi A. Vi har gått igenom olika typer av bolag, hur en årsredovisning ska läsas och en massa annat mer eller mindre viktig kunskap.

Jag har ingenting emot föreläsningar. Vår lärare är en bra talare. Det är inte så svårt att hänga med, det finns tid att anteckna allt väsentligt och Powerpointen är välgjord. Det är väl bara mig det är fel på. Jag är inte det minsta intresserad av ekonomijournalistik. Jag vill inte skriva för Dagens Industri. Jag vill inte bli en humorlös nyhetsuppläsare på A-ekonomi.

Kursens sista två veckor ska ägnas åt ekonomijournalistik i praktiken. Vi ska producera nyhetsartiklar om ett visst företag, en viss bransch eller något annat som har med pengar att göra. Förhoppningsvis har jag koll på alla termer tills dess.

måndag, mars 29, 2010

Att stava fel

Photobucket

Jag hatar felstavningar. Som med mycket annat är det alltid värst när det gäller en själv. Mitt mardrömsexempel var när jag skrev ett personporträtt för skolan och råkade skriva k istället för l sist i rubriken "Håkan vill bara ha kul".

Jag är alltid väldigt noggrann med hur jag skriver. Felstavningar som i exemplet ovan händer väldigt sällan. Särskrivningar är något av det fulaste jag vet. Haltande grammatik ger inget seriöst intryck. Allt oftare stör jag mig på dåligt översatt skönlitteratur. Jag är ingen språkpolis som vill tillrättavisa människor. Folk får ju skriva som de vill. Jag kan bara konstatera att jag själv har väldigt svårt för att läsa texter med många språkfel. Jag följer bara bloggar som har en någorlunda hög nivå på språket. När jag skriver sms försöker jag i största möjliga mån använda mig av fullständiga ord istället för förkortningar. Jag hatar internetuttryck som lol, rofl och omg.

För ett par år sedan var jag inte alls lika bra på att skriva. På högstadiet fick jag bara betyget G i Svenska. Då tyckte jag att det var så trist att inte kunna uttrycka mig bättre i skrift. Jag gav mig fan på att bli bättre. Jag valde samhällsprogrammet på gymnasiet och läste Svenska A, B och C. Jag skrev långa arbeten i Samhällskunskap och Historia. Mitt språk blev allt bättre, mitt ordförråd rikare och min grammatik mer korrekt. Det blev helt plötsligt kul att skriva, för att jag till slut var ganska bra på det.

Ända sedan jag började på journalistutbildningen i Kalmar har jag haft inriktningen klar för mig. Jag ska bli en skrivande journalist. Jag ska jobba på tidning. Vi har fått prova på radio och tv, men jag har inte fastnat för något av dem. Det är därför synd att utbildningen i Kalmar har så lite fokus på språkförbättring. Jag vill ju bli ännu bättre på att uttrycka mig i skrift, när jag nu tänkt livnära mig på det resten av livet.

I juni 2011 tar jag examen. Då kommer jag förmodligen skriva ungefär lika bra som nu.

söndag, mars 21, 2010

Facebook-grupper jag inte fattar grejen med

Photobucket

Facebook är ett underligt fenomen. Förmodligen mest för att varenda människa verkar vara medlem. Facebook speglar verkligen den mångfald som finns bland oss. Denna mångfald uttrycker sig tydligast i idiotiska Facebook-grupper. Alla kommer någon gång stöta på konstiga grupper, till synes utan existensberättigande. En del går det inte ens att skratta åt. Men visst, vi är alla olika. Vissa av oss tycker säkert det är jätteroligt att gå med i en grupp som heter Alla vi som hatar när man blir sjuk typ dagen innan något roligt ska hända eller Man kan ha roligt utan sprit, men det är dumt att chansa.

Facebook-grupper handlar om identitet. Att visa vilka vi är och vilka vi inte är. Jag är inte sverigedemokrat, jag ogillar Idol, jag hatar särskrivning och så vidare. Jag kan förstå syftet med många Facebook-grupper. Politiska, kulturella och diskuterande grupper. Jag förstår grejen med grupper som tycker si eller så. Det är menlöst humoristiska grupper som jag har så svårt för. Som om någon vill säga:

- Titta så många galna och helfestliga grupper jag är med i. Det måste ju betyda att jag är jätterolig. Eller hur?

Dagens lärdom: Du blir inte roligare, oavsett hur många Facebook-grupper du är med i.

Tittar igenom vänners profilsidor i jakt på meninglösa grupper. Hittar en hel del. Tittar på min egen profil; "Vi som tycker det är kul att ha roligt, Jag har prövat att röra en häst, Samhällare är bättre och smartare än naturare, EMIL GAVE ME HERPES".

Fan. Jag är inte bättre själv.

Meningslösa Facebook-grupper i urval

2 kronor per medlem till din jävla mamma, fattar du det eller?

Vi som har det gött!

If 65 Million People join, God will bring back the dinosaurs!

Kan vi samla alla svenskar på facebook i en grupp? Bjud in alla vänner

Förnedrade av SJ! Nu får det vara nog.

Våren då alla blev fitta!

Alla som heter Hampus är konstiga eller har damp

Vi som har gjort en smörkniv på slöjden!

Men stäng dörren då! ....Helt!

10kr per medlem skänker jag till mig själv att köpa prylar för

Schweiz är ett löjligt land och Alperna är fula!

Vem är måtta? Och varför skulle jag vilja dricka med honom?

Killar ska bli behandlade med Kärlek och Respekt! INTE som sexobjekt!

I dont get drunk... I get AWESOME

Vi som inte vaccinerat oss mot svininfluensan och fortfarande lever...

Vi som pratar i telefon när vi sitter på toa

Vi Som Hatar Konceptet Med Att "Fika"

Den ultimata gruppen för alla som älskar grupper!

fredag, mars 19, 2010

Jag har klippt mig

Photobucket

Mamma klippte till mig igår. Det var skönt. Jag brukar se ut som en luffare när mitt hår blir lite längre. I ett par år levde jag i tron att jag passade i ganska långt hår. Nu är jag lite klyftigare och satsar på några centimeter kortare.

Frisyrer är ett intressant ämne. Det kan säga mycket om människor. Om vad de lyssnar på för musik, om vilken social status de har, om vilken utbildningsnivå de har och så vidare. Egentligen bygger sådana slutsatser mest på fördomar, men ändå är det omöjligt för mig att helt förkasta teorier om frisyrer. Kristna frisyrer, politiska frisyrer, trendiga frisyrer, tråkiga frisyrer, hårdrocksfrisyrer, frisörfrisyrer och så vidare. Det är tacksamt att kunna placera in folk i fack endast genom att titta på håret. Jaha, han är vegetarian. Jaså, hon är punkare. Titta, en rasist! Okej, nu överdriver jag lite. Jag är inte så kategorisk, även om jag omedvetet gör en del associationer. Det är nog ofrånkomligt.

Jag har en ganska trist frisyr, det måste jag erkänna. Inget som sticker ut eller skapar reaktioner, möjligen bortsett från min hårfärg. Med plattång och hårspray håller jag håret i schack, jag vill ju inte se ut som Erik Hassle.

onsdag, mars 17, 2010

Moderaterna älskar flyktingbarn

Jag såg precis Uppdrag Granskning om moderat kommunpolitik i Vellinge. Eller rättare sagt; kommunal ovilja att ta emot flyktingar. Efter 25 år av envist vägrande sa kommunen till slut ja till att ta emot ett par flyktingbarn, efter påtryckningar från partiledningen i Stockholm. Fast då gäller det bara ensamkommande flyktingbarn, och kontraktet med Migrationsverket löper ut efter ett år. Dold mikrofon och gedigen research avslöjade borgmästaren och före detta moderata kommunalrådet Göran Holm. Underbart journalistiskt arbete, visar verkligen vilka idiotiska argument som vissa politiker kan komma med. Hela programmet finns att titta på här: http://svtplay.se/v/1931263/uppdrag_granskning/del_8_av_22

Det roligaste är migrationsminister Tobias Billströms löjligt intränade svar i slutet av programmet.

Bästa citatet: "till att idag säga att man faktiskt ska bli BÄST i Sverige på att ta emot ensamkommande flyktingbarn"

Vellinge kommun - vi älskar flyktingbarn

söndag, mars 14, 2010

Jag byter bloggar

Jag läser en bra bit över hundra bloggar. En Bloglovin'-prenumeration är ett smidigt sätt att hålla koll på alltihop. Men när jag varje dag möts av nära 200 nya inlägg blir det lite väl övermäktigt att hålla koll på allt. Därför rensade jag idag ut bland bloggarna, slutade prenumerera på bloggar jag inte är så intresserad av. (Mest unga tjejer, PR-snubbar och politiker.) Men istället för att nöja mig började jag prenumerera på andra bloggar. (Mest musik- och designbloggar.) Jag är fast i bloggosfären.

Slut på obligatoriska bilder

Nu har jag fattat ett beslut kring den här bloggen. Enda från starten har varje inlägg postats med en bild överst. I början var det inga problem, jag hade mängder av fina bilder. Nu, över ett år senare, har jag fortfarande många fina bilder på min hårddisk. Men det börjar sina, och just nu har jag för lite tid till fotografering. Därför slutar jag nu med att posta en bild överst i varje inlägg. Dessutom så hade bilderna nästan aldrig något med inlägget att göra, så färre människor kommer rynka på näsan av förvirring.

På senare tid har det mest handlat om att bryta av texterna. Många av bilderna är knappt snygga i bara 530 pixlars bredd. För alla som vill se fina bilder tagna av mig hänvisar jag till min fotoblogg Vardagseskapism.

Kanske innebär detta att jag känner mig lite friare i mitt bloggande, när jag slipper hålla på med bildredigering efter varje skrivstund.

Det är mycket möjligt att jag då och då postar bilder här, men Waltz for Thoughts har alltid mest handlat om text. Förmodligen och förhoppningsvis blir det snart mer av den varan.

onsdag, mars 10, 2010

Jag har fått sommarjobb

Photobucket

Idag, runt klockan tre på eftermiddagen, stod jag vid redaktionens kaffeautomat. Då kliver en av tidningens ekonomer fram och frågar om jag har sökt semestervikariat på Hallands Nyheter. Ja, det har jag, svarar jag och ser frågande ut.

- Du har precis fått jobbet, svarar hon.

Det visade sig att det var just hon som var ansvarig för ansökningarna om semestervikariat. Min arbetsperiod sträcker sig till tre veckor, de tre sista i juli. I kortaste laget kanske, men jag är oerhört nöjd med att överhuvudtaget få något. Ska jag vara helt uppriktig trodde jag inte att jag skulle få något journalistiskt sommarjobb. Jag trodde inte att mina prestationer under praktiken skulle räcka långt. Tvärtom var jag smått orolig för att min oförmåga till att bli färdig med alla uppdrag jag tilldelas på morgonmötena skulle bli spiken i kistan. Nu vet jag inte hur mycket mina små praktikartiklar har imponerat på redaktionen, men så katastrofalt dåligt intryck kan jag inte ha gjort.

Idag blev jag för ovanlighetens skull klar med alla artiklar i tid. En timme före arbetsdagens slut var allt inlämnat. Men inte sitter jag och rullar tummarna i 60 minuter. Nej, jag gick med raska steg in på nyhetschefens kontor och anmälde mig till hans förfogande. Genast fick jag ett nytt uppdrag, en Stockholmsnyhet som gick att vinkla ner på lokal nivå. Imorgon ska jag på presskonferens på ett bilmuseum. Och så fyller mamma 46 år.

söndag, mars 07, 2010

Sista helgen ensam

Photobucket

Nu är det helg. Det är underbart skönt, jag är fortfarande ovan vid åtta timmars jobb varenda dag. I fredags firade vi Håkan på jobbet, han har varit på Hallands Nyheter i 20 år. Jag tror inte jag stannar där så länge, men jag hoppas i alla fall på ett semestervikariat i sommar.

Det här är min sista helg ensam i familjens stora villa. På måndag ska jag hämta mamma, pappa, bror och syster på Landvetter. Det ska bli underbart att få träffa allihopa igen, senaste gången var för en månad sen. Det har gått ganska bra att bo hemma själv. Lite tomt och tyst, men det har fungerat i två veckor. Vardagarna har bestått i åtta timmars jobb och sedan ett par obligatoriska hushållssysslor innan jag stupar i säng. Jag ser fram emot hjälp med markservicen hemma; med städning, tvätt, mat, post, katterna och allt annat.

Nu återstår det 12 arbetsdagar av praktiken, sen är jag tillbaka i Kalmar igen. Det är en bitterljuv insikt, vilket förmodligen är ofrånkomligt när jag lever två olika liv. Miljöombytet har hur som helst varit väldigt välkommet. Våren är snart här. Och sakta men säkert blir tillvaron lite gladare, ljusare och roligare. Om tre månader har jag sommarlov. Jag börjar ana ljuset i tunneln. (Okej, det där lät lite emo, det erkänner jag.)

torsdag, mars 04, 2010

Lokaljournalisten Emil

Photobucket

Nu har jag praktiserat på Hallands Nyheter i snart två veckor, nästan halva praktiktiden. Jag har lärt mig otroligt mycket på bara den här korta tiden. Innan praktiken trodde jag att det inte var en större konst att vara lokaljournalist. Jag trodde att jag skulle klara det galant, att jag efter 1,5 års utbildning skulle vara en oslagbar lokaljournalist. Jag hade fel. Jag har säkert gjort minst ett dussin journalistiska misstag. Jag är långt ifrån lika effektiv som veteranerna på tidningen. Men jag lär mig. Ibland krävs ett par misstag för att jag ska förstå att jag gör fel.

Den andra veckan har gått mycket fortare än den första. Det är roligare nu, när jag är lite snabbare, lite bättre och lite mer erfaren. Nu blir jag helt plötsligt klar med alla uppdrag nyhetschefen ger mig för dagen. Varje dag publiceras någonting som jag står bakom. Tusentals människor har läst mina artiklar och tittat på mina bilder. För tillfället nöjer jag mig med den vetskapen.

Hittills har bara en av mina artiklar publicerats på tidningens hemsida. Webbredaktionen skriver de flesta av texterna själva och tar inte med särskilt mycket material från tidningen. För er som vill läsa finns min artikel här: http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.748920-har-inne-vantar-varen

lördag, februari 27, 2010

Twitter-liknande kompott

Photobucket

Kristin Lundell slutar blogga på SvD.se. Skönt, då har jag ingen anledning att besöka sidan längre. (Infoga valfritt skämt om moderater.)

Min tillfälliga eftersändning av post fungerar inte. Jag har inte fått någonting. Skickade en anmälan till Svensk Adressändring. Måste lösa sig snart. Jag vill ju ha min DN varje morgon.

Börja komma in i rutinen på praktiken. Fick köra en av tidningens bilar häromdagen. Kände mig rätt cool. Tänker att alla som ser HN-bilen tittar lite extra. Ungefär som när folk ser en polisbil. En del kanske tänker "Vart är HN på väg?" eller "Oj, vad dåligt journalister kör!".

Jag börjar komma med egna rubrikförslag till mina artiklar i Hallands Nyheter. Kanske får jag min vilja igenom en vacker dag.

Snön börjar sakta men säkert att smälta. Gatorna är fortfarande glashala, men hittills har jag inte halkat omkull. Måste vara någon form av personligt rekord.

Jag såg min första ubåtsfilm igår, tillsammans med min kompis Jens. U-571 hette den. Jens somnade när det återstod tjugo minuter av filmen. Han vet inte hur det slutade, men det var inget uppseendeväckande. Amerikanerna vann över tyskarna, som vanligt. Jag ger den 6/10 i betyg.

onsdag, februari 24, 2010

Min praktik på lokaltidningen

Photobucket

Jag har nu praktiserat på Hallands Nyheter i tre dagar. Jag är allmänreporter för Falkenbergssidorna. Det funkar rätt bra, jag lär mig nya saker varje dag. Hur publiceringsprogrammet fungerar, hur kaffemaskinen fungerar och hur redaktionen fungerar. Dessutom försöker jag vänja mig vid tidiga morgonmöten. Igår stod mitt namn i tidningen. Det har det gjort förut, men aldrig under en artikel. Min första byline är ett faktum, en härlig känsla.

Jag har hållit en ganska låg profil hittills. Inga grova skämt vid fikabordet, inga vågade rubrikförslag och inga extrema nyhetsidéer. Det är nog bäst att känna av lite först.

Igår gjorde jag Dagens Fråga för första gången. Jag visste att det bara var en tidsfråga. För er som inte är från Halland handlar det om att ställa en lagom lättsam (och gärna aktuell) fråga till fem personer på stan. Dagens Fråga publiceras dagligen på sista sidan i tidningen. Just min Dagens Fråga var; "Falkenbergs kommun har ont om skyfflar till snöröjningen. Har du en skyffel att låna ut?" Alla svarade nej. Ett par följdfrågor utvecklade svaren och jag fick ihop min Dagens Fråga. Eftersom jag kan fota själv behövde jag inte ha med mig en fotograf, vilket alltid är positivt rent effektivitetsmässigt. Det var nog inte sista gången jag får göra Dagens Fråga.

lördag, februari 20, 2010

Jag är hemma på riktigt

Photobucket

Igår åkte jag tåg och buss från Kalmar till Falkenberg och sedan med bil vidare till byn Långås. Från ett hem till ett annat. Från studieort till uppväxtort. Här ska jag bo i nästan fem veckor, under min praktik på lokaltidningen Hallands Nyheter.

De två första veckorna har jag huset för mig själv. Resten av familjen är i Thailand. Det är bara jag och våra två katter hemma. Det värsta med att vara ensam med två katter är kattpottan. 25 centimeter nysnö hindrar katterna från att gå utanför dörren. Istället används kattpottan flitigt. Nu längtar jag ännu mer till våren.

För övrigt planerar jag att skotta snö imorgon.

söndag, februari 14, 2010

Unga pseudointellektuella människor

Photobucket

Vi läser Sartre, hyllar Nietzsche och föredrar rysk 1800-talslitteratur. Vi kanske inte platsar som medlemmar i Mensa, men visst är vi smarta. God smak är ett måste, allt som är mainstream är skit. Vi har sedan länge gömt undan alla skivor med billig collegepunk och topplistehits. Nu är det Spotify som gäller, där finns nästan allt vi behöver. Det är skönt med ett lagligt alternativ till nedladdning. Pink Floyd är legender, vi har en t-shirt med Dark Side of the Moon-tryck som vi har på oss ibland, när vi vill glänsa. Pink Floyd finns inte på Spotify? Äsch, det är lugnt, vi laddade ner hela diskografin innan FRA-lagen trädde i kraft.

Vi hatar arbetarklassens torftighet, vi hatar medelklassens Svensson-mentalitet och vi hatar överklassens borgerlighet. Blockpolitiken är tråkig och vi välkomnar nya partier, så länge de är någorlunda politiskt korrekta.

Det är kul att diskutera politik. Vi har koll på Karl Marx och har ett hum om vad Kommunistiska manifestet innehåller, utan att ha läst någonting i det. Wikipedia ger oss ändå all information vi behöver.

Gud finns inte. Det visste vi redan under konfirmationstiden. Alla kristna är dumma.

Vi gick ett teoretiskt program på gymnasiet. Vi visste inte vad vi ville bli. Det vet vi kanske fortfarande inte.

Vi motionerar inte. Det är onödigt, vi mår ju bra nu. Och cigaretter och snus är ju fräckt, strunt samma att vi inte blir 87 år. Vi vill leva i nuet, fånga dagen och ta vara på ungdomen.

Vi har skaffat iPhone men trånar redan efter något nytt. Det är inte så roligt med nya teknikprylar om alla andra också äger dem.

Vi har varit stolta Mac-ägare flera år. Mac är bättre än PC på allt. Dessutom är Mac-datorer alltid snyggare.

Vi spenderar sanslöst mycket tid framför datorn. Under tonåren hade vi konto på Lunarstorm, något som vi nu nästan skäms över. Nuförtiden blir det mest Facebook. Statusuppdateringar är livet.

Vi är världsvana, kultiverade och sofistikerade. Vi avskyr homofobi, rasism och machosism. Mångfald är underbart. Visst, alla våra kompisar är heterosexuella och ljushyade, men det är inte vårt fel.

Naturligtvis bloggar vi. Vi skriver om vardagen, våra betraktelser och lite filosofi. Ibland slänger vi in en Youtube-film med en låt vi tycker om. Kanske kopierar vi till och med in hela låttexten i inlägget, förutsatt att den är tillräckligt djup och svårtolkad.

Kanske har vi en fotoblogg där vi lägger upp bilder fotade med vår egen systemkamera. Tänk motljus-bilder, vattendroppar, solnedgångar och extrema närbilder med sådär fint suddig bakgrund. Det gör inte så mycket att vi har samma stil allihopa, det funkar åtminstone. Det handlar inte om att vara unik, det handlar om att kopiera så skickligt som möjligt. Att fixa snygga bilder är ingen konst, det bara att skaffa en hyfsad kamera och pilla lite Photoshop. Sedan gymnasiet har vi gått runt och haft drömmar om ett framtida yrke som fotograf. Inte på någon jäkla lokaltidning då, utan som porträttfotograf med egen firma, alternativt dokumentärfotograf åt någon ansedd tidning.

Vi är världens största hycklare. Vi är Sveriges framtid.


Jag skrev det här i vi-form som ett stilistiskt grepp.
Jag är inte sådär. Du är inte sådär. Det finns ingen som är sådär. Den unga pseudointellektuella svensken är en stereotyp som inte finns i renodlad form. Bilden är överdriven, karaktärsdragen har förstärkts. Men det finns vissa människor som har en del gemensamt med den här stereotypen. Jag tänker inte peka ut någon, eller spela moraltant och fördöma alla pseudointellektuella egenskaper. Jag beskriver bara, utifrån mina egna erfarenheter, fördomar och upplevelser. För övrigt kanske jag fortsätter på samma tema i något kommande inlägg, med en annan stereotyp.

Alla hjärtans dag

Photobucket

Idag är det Alla hjärtans dag. Vissa människor tycker att det här är en av årets bästa dagar. Oftast rör det sig om människor som har en partner. Det är underbart med en hel dag där man visar sin kärlek till dem man älskar. Choklad, frukost på sängen, trisslotter utan vinst och en ros på bordet. Endast fantasin (och kärleken) sätter gränser.

Vissa människor tycker att det här en av årets sämsta dagar. Oftast rör det sig om människor som inte har en partner. Det är patetiskt med en kärlekens dag, en jävla fantasihögtid för att hålla igång kapitalismens hjul. Å vad de hatar den här dagen. Inte för att de inte unnar andra människor lite kärlek, inte alls. Det är kapitalismen det är fel på. Det är affärernas reklamblad som stör. Som om man kan köpa sig kärlek. Och varför skulle man vara snäll och kärleksfull just idag? Är det okej att vara en idiot de 364 andra dagarna på året? Vissa människor älskar att vara bittra i sin ensamhet.

Jag har ingen flickvän. Jag har inte skickat blommor till någon idag. Jag borde vara bitter idag. Jag borde hata den här dagen. Men det gör jag inte, det går inte. Varför skulle jag? Det finns ingen anledning till att tjura.

Försöker lyssna på passande svensk musik idag. Det är svårt att hitta rätt i Spotify-djungeln.

Lyssnar på Ung & Kåt med Ebba Grön. Funkar inte alls. Känner mig ganska ung, men knappast kåt.

Lyssnar på Fan vad du är snygg när jag är full med 250 kg kärlek. Kommer inte i stämning. Kan inte relatera till låtens tema. Stänger av efter halva låten.

Lyssnar på Jag Vill Ha Dej med Ulf Lundell. Har svårt att koncentrera mig på låten. Tänker mest på hur gammal Uffe är, och hur ung kvinnan han sjunger om borde vara. Plötsligt får texten en helt ny innebörd. Gubbsjuka texter är ingen höjdare. Jag stänger av och lägger ner mitt försök att hitta bra svenska kärlekslåtar.

tisdag, februari 09, 2010

Omprioriteringar

Photobucket

Jag är inte längre chefredaktör för studenttidningen Shick. Det är otroligt skönt. För även om det sällan var jättemycket jobb, så innebar redaktörsposten ett visst ansvar och en viss press att leverera.

Jag ställde inte upp till nyval av ledamöter för studentkårens fullmäktige i höstas. Jag var faktiskt bara med på två möten under mitt år som ledamot, på grund av tidsbrist, tentor och andra aktiviteter. Det var väl inte riktigt min grej.

Jag har avslutat min prenumeration på lokaltidningen Barometern. Inte för att jag hatar moderata tidningar, utan för att Dagens Nyheter är bättre på alla möjliga vis. Jag prenumererade faktiskt på Dagens Nyheter hela hösten, tillsammans med Barometern, men det blev lite väl mycket läsning. Nu sparar jag säkert minst en kvart varenda dag.

Vad ska jag nu göra med all min tid och ork?

Börja röka? Ta ridlektioner? Läsa Bibeln?

Nej, jag hade faktiskt tänkt fokusera mer på kulturbloggen The Goodbye Look. Nyligen köpte vi .se-domänen. I veckan ska jag sätta upp affischer i Kalmar. Vi har fått en ny skribent. Ibland får vi mail från PR-människor. Om vi vill kan vi få recensionsexemplar av skivor. Besökssiffrorna ökar stadigt. Det går ganska bra för The Goodbye Look, och det vore dumt att inte satsa på bloggen. Det gäller att smida medan järnet är varmt, som uttrycket lyder.

Detta innebär inte att jag kommer blogga mindre här på Waltz for Thoughts. Tankevalsen kommer fortsätta uppdateras i samma takt som innan.

söndag, februari 07, 2010

Calcio förlorar, jag springer

Photobucket

Ikväll spelade jag korpmatch med klassens lag, Calcio Legionari Giornalisti. Laget vi mötte hette 420 och bestod av några grabbar i övre tonåren. Vi förlorade med 4-2. Jag var anfallare hela tiden. Jag gjorde inget mål, men tyckte ändå att min insats var väl godkänd. Som jag konstaterat i ett tidigare inlägg är inomhussäsongen inte så rolig. Tyvärr kanske det inte blir en utomhussäsong, på grund av brist på spelare. Det skulle i så fall innebära slutet på min fotbollskarriär, såvida inget lokalt P11-lag vill ha mig.

När jag ändå är inne på ämnet motion vill jag, lite lagom skrytsamt, påpeka att jag joggade igår. Totalt sett har jag joggat inte mindre än TVÅ(!) gånger i år, lika många gånger som under hela 2009. Jag sprang i säkert en kvart igår. Det här är början på något stort, det känner jag på mig. Jag skulle kunna springa Stockholm Marathon vilken dag som helst. Nästan.

För övrigt söker lokaltidningen Östran efter extraknäckande sportreportrar som ska bevaka lokala småmatcher. Jag ska inte ansöka, men var lite frestad i ungefär en minut. Sen läste jag något i stil med "bör ha stora sportkunskaper" och då var det kört. Intresse för sport var nog också ett kriterium, när jag tänker efter.

torsdag, februari 04, 2010

Vi som älskar Googles statistik

Photobucket

Folk googlar på konstiga saker. Ibland leder dessa Google-sökningar till Waltz for Thoughts. Då ser jag dem exakta sökorden, tack vare besöksräknaren Statcounter. Det här är tredje gången jag listar höjdpunkterna ur Googles sökstatistik. De tidigare inläggen finns här och här.

negerboll är rasism

kräkreflex tandläkare

bli sportjournalist

fördelar med knark

fantasi och kul

tvtittare ålders målgrupp

skolidrottens historia

ord på bokstaven s

skönaste uttrycket

Resultat kalmar 9 jan.

emmabodafestivalen blogginlägg

jael ferreira

knark nackdelar

malmö ligger i norrland

olika namn på negerbollar

hur många har dött i morden i midsomer

kändistoppen

sportjournalist frågor

högskola tidningsredigering

rasism negerbollar

konflikträdd svensk mentalitet

negerbollar svart

svenska sommarlåtar

familjealmanacka katter

emil johansson spotify seriös

hur intresserad sport

vem skrev låten waltz?

gå ut med hund kalmar

hanna hellquist manliga journalister

charmen waltz

SPOTIFY PREMIUM ÄR BÄTTRE DÄRFÖR ATT

ovanliga ord på bokstaven s

hundar ut och gå

ord på bokstaven s

omtenta högskolan i kalmar

Roffes Jazz

sofistikerad ordlista

ultimata drogen

flyger av löpband

sofistikerad betyder

Senegal catholic caritas mission for refugees and less-privileged before she passed away eight month

goda negerbollar

alla klär sig i svart

carlsbergs gym falkenberg

måndag, februari 01, 2010

Du måste älska Metropolis

Photobucket

Metropolis är en tysk stumfilm från 1927. Det är en klassiker. Du måste älska den. Varför? Vilken dum fråga. DET ÄR EN KLASSIKER, LÄR DIG ÄLSKA DEN. Filmmänniskor med smak älskar Metropolis, höjer den till skyarna och drar kulturella referenser och paralleller så att verklighetens folk inte ska förstå. (Alltså, älskar du inte Metropolis har du inte god smak.)

Häromdagen såg jag Metropolis. Jag föll inte för den.

Metropolis är en framtidsdystopi och berör teman som kapitalism, klasskillnader, teknikens utveckling och urbanisering. Addera bibliska referenser och marxistiska undertoner och du har en odödlig filmklassiker. Till och med Joseph Goebbels (senare propagandaminister i Nazityskland) gillade filmen. På sin tid var Metropolis världens hittills dyraste film. Dess påverkan på filmkulturen är naturligtvis enorm.

Jag älskar inte Metropolis. Jag berörs knappt av filmen, hur mycket jag än fascineras över dåtidens specialeffekter. För visst är Metropolis ett vackert hantverk, vissa scener är fruktansvärt stämningsfulla. (Bäst är när Joh Fredersens son drömmer/hallucinerar om liemannen.) Överlag kändes filmen som en utdragen tysk teaterföreställning på två timmar. Redan på sin tid klagade folk över längden och filmen klipptes ner en halvtimme för att passa den amerikanska publiken.

Det är inte bara längden som är problematisk. Då och då dyker det upp textrutor med repliker från skådespelarna eller från den tänkta berättaren. Det fungerar precis som i alla andra stumfilmer, men bidrar ibland till det lite röriga intrycket. Som tittare undrar jag vad rollfigurerna bråkar om, vad de säger till varandra och vad alla relevanta karaktärer heter. Exempelvis får huvudpersonen aldrig något riktigt namn, utan kallas bara Joh Fredersens son. (Men tydligen heter han Freder.)

Kanske är jag dum i huvudet. Kanske är jag är bara svår. Kanske är jag alltför ung för att uppskatta stumfilmer. Hela den tyska filmkritikerkåren får gärna hata min åsikt, men jag kan inte älska Metropolis. Det känns inte rätt, på något sätt.

Men visst, jag skulle kunna ägna mig åt socialt hyckleri och låtsas älska Metropolis, bara för att få vara med i gemenskapen.

fredag, januari 29, 2010

Sportreportage av en kulturjournalist

Photobucket

I det förra inlägget berättade jag att min halvklass just nu gör webbtidningar. Min redaktion gör en webbtidning om sport. Den första arbetsveckan är nu till ända. Den här veckan har vi dels fått göra ett par sportreportage, och dels skrivit om riksnyheter nedvinklade på länsnivå. Jag har skrivit mina två första (och kanske sista) sportreportage.

Det första sportreportaget gjorde jag i tisdags. Kalmar FF har fixat ett nyförvärv från Brasilien, 21-årige Jael Ferreira. Jael kommer från en av Brasiliens varmaste städer och har aldrig tidigare upplevt snö. Jag ringde till Kalmar FF:s kansli dagen innan för att höra om träningstider. Tisdag 15:30 skulle det vara utomhusträning på konstgräs. Jag var där fem minuter innan. Inga spelare syntes till, bara några äldre män som ivrigt väntade på träningen. De äldre männen är i pensionsåldern och har gissningsvis hejat på Kalmar FF hela livet. Någon har med sig sin hund, vid namn Ozzy. Männen pratar om vädret och Kalmar FF, innan samtalet övergår till att handla om själva konstgräset.

Lokaltidningarna Barometern och Östran kommer också till träningen, med kameraobjektiv att dö för. Själv har jag samma objektiv som jag alltid haft, Canons standardobjektiv på 18-55 mm, knappast idealiskt för sportfotografering. Jag inser att jag skulle lånat ett objektiv från skolans teknikexpedition. Vi väntar på spelarna. De är en kvart försenade när den första av dem kliver ut ifrån omklädningsrummet. Jael är siste man på plan. Vi fotograferar. Jag tittar på träningen i en kvart, innan jag börjar frysa och cyklar hem.

Om någon vill läsa mitt reportage om Jael finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/brasilianare_paa_sin_foersta_traening_foer_kalmar_ff

Det andra reportaget gjorde jag i onsdags. Kalmar Legends är stans enda veteranhockeylag. Lägligt nog har männen träning varje onsdagskväll i Iffehallen, en ishall på promenadavstånd från min lägenhet. Jag gick dit vid halv tio på kvällen. Gick runt och fotograferade under den första kvarten. Sedan satte jag mig på läktaren bredvid en äldre man. Den äldre mannen hette Tom, kom från Stockholm och hejade på Djurgården. Toms är på besök hos sin son Johan, som spelar för Kalmar Legends. Han pekar ut Johan på isen. Jag får Johans mobilnummer, ifall jag vill kolla upp ett par faktauppgifter. Tom är väldigt trevlig och öppen. Han förklarar skillnaden mellan veteranhockey och vanlig hockey. Jag nickar då och då, antecknar och försöker hänga med.

Tom frågar om det är sportjournalist jag tänkt bli. Jag svarar att kulturjournalist lockar mer. Sport är kultur, säger Tom. Min argumentationsförmåga kollapsar.

Tom förstår ganska snabbt att jag inte är så värst hemma på sport. Men det gör inte så mycket. Vi pratar på, mest om hockey i allmänhet och om Kalmar Legends. Efter en halvtimme i Iffehallen har jag fått ihop tillräckligt med material. Jag tackar Tom för pratstunden och vandrar hemåt. Jag ringer aldrig Toms son Johan. Det behövdes inte, det räckte med Toms utmärkta berättande.

Om någon vill läsa mitt reportage om Kalmar Legends finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/kalmar_legends_det_lite_aeldre_hockeylaget

torsdag, januari 28, 2010

Walk Over - en webbtidning om sport

Photobucket

I kursen Digital publicering gör vi våra egna webbtidningar. Vi arbetar i redaktioner med tre eller fyra klasskamrater i varje. Jag hamnade i samma redaktion som Christian och Björn, två av klassens sportnördar. Att vår webbtidning skulle handla om sport var självklart. Vi döpte den till Walk Over. (För att vi är tidningen som aldrig ger upp.)

Under de kommande tre veckorna ska vi skriva material för Walk Over, som vi publicerar dagligen från måndag till torsdag. Denna veckan är alltså redan till ända. Varje vecka har ett visst tema som avgör vilken typ av texter vi ska skriva. Under veckan som gått har jag skrivit fyra texter, två riksnyheter vinklade på lokal nivå och två sportreportage.

Riksnyheterna tog jag från nyhetsbyrån TT. Sedan vinklade jag ner dem på lokal nivå. (Hur berör detta Kalmar län? Varför ska vi i Kalmar bry oss?) Det är något av en konst att hitta riktigt bra riksnyheter som passar att vinkla ner på länsnivå. Min första nyhet handlade om snöstormen. Eller snöovädret. Eller var det kanske rent av bara ett kraftigt snöfall? Hursomhelst, jag ringde upp Vägverket Region Sydöst och fick en del kompletterande svar. Jag fick ihop min nyhet och var nöjd. Insåg sedan att min nyhet kanske var lite väl dramatisk med SMHI:s varningar och Vägverkets uppmaningar. Nyhetsvärdet i 20 centimeter nyfallen snö kan diskuteras.

Andra nyheten skrev jag idag. Den handlade om hur de rödgröna partierna samarbetar i landstings- och kommunval. Vilket de inte gör speciellt mycket, i många fall. Tydligen är de borgerliga partierna betydligt bättre på att gå till val tillsammans, när det kommer till landstings- och kommunval. Jag ringde upp Socialdemokraterna i Kalmar för att höra hur det står till i länet. Skrev ihop nyheten relativt snabbt, börjar bli ganska bra på att arbeta under tidspress.

Reportagen tar jag upp i nästa inlägg.

lördag, januari 23, 2010

Januari i Kalmar

Photobucket

Det är januari och jag bor i Kalmar. Kalmar är Sveriges mest inskränkta stad, har någon sagt. Det tror jag inte på. Januari är årets mest deprimerande månad, har någon annan sagt. Det tror jag inte heller på. Men visst tusan är januari i Kalmar en ganska grå upplevelse.

Mina händer är torra. Mina läppar är nariga. Jag snörvlar,hostar, fräser näsan. Ramlar nästan av cykeln på väg till skolan. Halkar på en isfläck under en promenad. Ryser till av den bitande vinden.

Läser Dagens Nyheter. (Slutade prenumerera på lokaltidningen Barometern vid årsskiftet, hade inte motivation nog för två dagstidningar.) Upprörs av situationen i Haiti. Skänker 50 kronor till Läkare Utan Gränser. Känner mig som en fin medmänniska.

Läser ut Korkade Vita Män av Michael Moore. Intressant bok. Handlar mest om George Bush, det konstiga valresultatet under presidentvalet 2000, hur George blev president, varför republikanerna är dumma, varför vissa demokrater är dumma och varför amerikaner i största allmänhet är dumma. Boken tar upp förvånansvärt många ämnen som på ett eller annat sätt är politiskt laddade; miljöförstöring, fängelser, utbildning, rasism, kvinnoförtryck osv. Egentligen är den inte så bra skriven, så värst sammanhängande eller ens särskilt aktuell. Det är en bok man läser för att Michael Moore är den han är. Eller kanske framför allt; det är en bok du vill kunna säga att du har läst. Politiska böcker är alltid intressanta för den som strävar efter att vara sofistikerad. Och vem vill inte vara sofistikerad?

Köper två stora chokladkakor på ICA Maxi. Äter några bitar av den ena. Tröttnar på smaken. Lägger in chokladen i skafferiet. Skäms lite över min plötsliga chokladkonsumtion.

Besöker Kalmars charmigaste butik, ett antikvariat i centrum. Tittar i hyllorna. Bläddrar lite förstrött i ett par böcker. Läser på baksidorna. Förkastar de flesta av böckerna, lite väl dyra. Hittar Idioten av Fjodor Dostojevskij för 50 kronor. Köper boken. Har läst de 60 första sidorna. Älskar den redan. Känner mig visserligen lite lätt pseudointellektuell med en bok som Idioten, men strunt samma.

Spelade korpmatch för en vecka sen. Vi mötte journalistettorna. Det blev 0-0. Ett lysande resultat med tanke på att ettorna var tre gånger så många spelare. Vi var sex spelare, fem på plan och en avbytare. Jag spelade anfallare. Som vanligt sprang jag mest runt som en idiot på plan, men jag lyckades faktiskt göra bra ifrån mig ett par gånger.

Går på klubben Popidyll med Christian från klassen. Kite spelade. Fotar från en utmärkt plats. Får ändå inga toppenbilder, på grund av dåliga ljusförhållanden. Testar blixt, men det ser riktigt illa ut. Bra spelning av Kite, för övrigt.

Nu blev det ett väldigt annorlunda inlägg med den här punktformen, men det var ofrånkomligt.

söndag, januari 17, 2010

Min traumatiska gymupplevelse - en blodig historia

Photobucket

Först måste jag varna känsliga läsare. Följande inlägg är inte vacker läsning. Det är blodigt, det är dumt och det är tyvärr helt sant.

Jag har aldrig varit gymkillen. Jag har knappt varit på ett gym. Svett, testosteron, energidrycker och machomän med mindervärdeskomplex är inget som lockar.

Den enda gången jag verkligen spenderat tid på ett gym slutade det tragiskt. Det var för fyra-fem år sedan. Efter en halvtimme på gymmet fick jag tråkigt och bestämde mig för att testa gränserna. Jag hade tidigare sprungit på löpbandet med hastighet 7 av 20. Men det var ju fruktansvärt enformigt i längden. Därför drog jag upp hastigheten till max. Jag insåg direkt att jag aldrig skulle klara av att springa i en tre gånger högre hastighet än tidigare. Jag hade sett filmer på Youtube där våghalsiga män flyger av löpband och slår sig illa. Det ville jag ju inte vara med om.

Ändå var det något inom mig som tog beslutet att hoppa på löpbandet. Jag hade på något sätt intalat mig att jag skulle klara det, bara jag tryckte på nödstopp precis innan jag hoppade på. Tanken var att löpbandet då skulle sakta ner och till slut hamna på en human hastighet, det gällde bara att hålla ut de där sekunderna. Men mina beräkningar var helt åt skogen, nödstoppet var knappast något nödstopp, snarare en väldigt utdragen nedvarvning.

För visst tusan hoppade jag på det där löpbandet, i tron att jag skulle klara av dem kritiska sekunderna. Fyra-fem sekunder senare låg jag i en hög nedanför löpbandet. Just fallet var ingen fara, jag slog mig inte alls. Men på något vis råkade jag hamna med båda mina smalben mot löpbandet, som fortfarande rusade på i hög fart. Friktion är inte att leka med. Efteråt såg mina smalben ut som om någon varit framme med osthyveln.

För att ytterligare krydda till historien måste jag berätta om vad som hände senare den dagen. Vi var på fest. Någon föreslog att vi skulle spela Twister. Jag var med. Mina smalben sprack och mina jeans färgades om. Efter den dagen har jag aldrig varit på ett gym. Det är inte min grej.

fredag, januari 15, 2010

Jag har skaffat Twitter

Photobucket

För ett par veckor sedan skaffade jag Twitter. Jag känner inte särskilt många som har Twitter, men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Efter veckor av slött användande funderar jag på att stänga min profil för gott. Jag förstår inte grejen, jag tilltalas inte av dem fragmentariska uppdateringarna och jag kommer inte på något vettigt att skriva.

Jag kan se en viss del av charmen, Twitter är snyggt och smidigt. Det gör sitt jobb väldigt väl, det vill säga att vara en universell mikroblogg.

Kanske ligger problemet i att jag följer för få intressanta Twitter-användare. Jag tycker det är svårt att solla och hitta dem där roliga och läsvärda personerna. Men det problemet hade jag säkert kunnat acceptera och vänja mig vid om det inte vore för själva mikrobloggsformatet. Max 140 tecken. Det är ju ingenting. Till och med kortare än det här inlägget.

Min Twitterprofil
.

onsdag, januari 13, 2010

Hanna Hellquist spyr på mig, eller?

Photobucket

Varannan vecka publiceras det en krönika av Hanna Hellquist i Dagens Nyheter. Jag läser alltid Hannas krönikor. Den senaste krönikan klippte jag ut och sparade. Kanske borde jag rama in den. Den handlade nämligen om mig. Eller rättare sagt; om manliga journaliststudenter. Hanna spyr på manlig journaliststudenter. Hon tycker att vi är pretentiösa, självgoda, anti-feministiska, skrytsamma, och glada i alkohol och sex. Manliga journaliststudenter vill rädda världen, dricka öl, hylla Hunter S Thompson och skriva bloggar i vilka de förlöjligar kvinnliga journalister. Därför spyr Hanna på oss.

När jag läste krönikan första gången kände jag mig lite olustig. Jag tillhör ju faktiskt den här lilla gruppen, åtminstone i ren formell mening. Men ju mer jag reflekterar över krönikan inser jag att den inte alls handlar om mig. Det där är inte jag. Jag har inte läst någonting av Hunter S Thompson, jag dricker måttligt, jag är fortfarande oskuld och jag har aldrig skrivit ett blogginlägg där jag förlöjligar kvinnliga journalister. Vilken lättnad, jag hör inte till syndabockarna. Kanske är manliga journaliststuderande mest ett Stockholmsproblem. Här i Kalmar är vi grabbar synnerligen osofistikerade, jämlika och jordnära. Vi är riktiga svärmorsdrömmar hela bunten, med perfekta skjortkragar och välansad skäggväxt. Eller, äsch, jag kan ju inte tala för någon annan än mig själv.

Jag gillar Hannas krönika. Den är personlig, ärlig och väldigt intressant. Men egentligen har jag ganska svårt att kommentera krönikan. Jag kan inte skriva "Det är precis så det är!" eller "Du har helt fel!", helt enkelt för att jag inte vet. Kanske har journaliststuderande tjejer i Kalmar en annan uppfattning.

Det enda jag vill tillägga är faktumet att andelen tjejer i min klass är ungefär två tredjedelar. Jag skulle tro att fördelningen är liknande på andra journalistutbildningar i Sverige. Den här trenden är förmodligen det bästa som någonsin hänt den svenska journalistiken i allmänhet och journalistkåren i synnerhet. Speciellt med tanke på Hannas krönika.

Länk till Hannas krönika.

tisdag, januari 12, 2010

Att bli kallad hora

Photobucket

Idag lyssnade jag på en podcast från Sveriges Radio; en radiodokumentär som ursprungligen sändes i P1 2003. Dokumentären heter Som en hora och är gjord av Maria Sveland. 2003 fick dokumentären Ikarospriset, ett pris som delas ut till bästa public service-program som faller under kriterierna "Hög kvalitet, nyskapande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter". Maria Sveland är för övrigt mest känd som författaren till boken Bitterfittan. Bitterfittan beskrivs som en blandning mellan roman, självbiografi och reportage. Boken tar upp ämnen som jämställdhet, feminism och det heterosexuella äktenskapet. Men nu åter till dokumentären Som en hora.

Under den 43 minuter långa dokumentären frågar Maria flera män och kvinnor om de någon gång kallat någon för hora, respektive blivit kallade för hora.

- Det slänger man ju ur sig. Det gör man. Man sitter och snackar grabbar emellan, säger en man i 35-årsåldern. Andra män svarar att de sagt hora till någon de varit förbannade på. Kvinnorna som frågas ut har kallats för horor otaliga gånger, av klasskamrater i högstadiet, av en arg pojkvän eller av främmande män.

Männen som frågas ut i Som en hora är alla vuxna människor. Flera av dem har i vuxen ålder kallat en kvinna för hora. För mig är det obegripligt.

Jag är en man och har därför aldrig blivit kallad hora. Jag har heller aldrig kallat någon för hora. Antagligen har jag aldrig blivit så förbannad på en kvinna att jag använt mig av ordet. Det är jag väldigt glad för. Nuförtiden skulle jag aldrig ens tänka tanken på att säga hora till någon, oavsett hur arg, ledsen eller hatfull jag känner mig. Självklart svär jag, självklart kan jag säga elaka saker om människor jag är arg på, men att kalla någon för hora är på en helt annan nivå.

Under min högstadietid blev jag kallad för bög fler gånger än vad jag kan komma ihåg, fastän jag var och är heterosexuell. Det var ganska naturligt för killar som inte utövar någon sport, har glasögon och siktar på bra betyg i skolan. På samma vis blev tjejer i klassen kallade för horor, fastän de flesta inte hade haft sex.

Ändå är det en stor skillnad på bög och hora. Båda är sexuella skällsord, men hora är så mycket mer aggressivt, nedsättande och kränkande än bög. Jag kan faktiskt inte komma på något skällsord riktat mot män som är lika fult som hora. Det finns ingen möjlighet för en kvinna att kontra när hon blir kallad hora. Mansgris? Visst, men det blir mer sanningsenligt och ärligt än vad det är sårande. Mansgris är knappast ett grovt skällsord i jämförelse med hora.

När jag gick andra året på gymnasiet råkade jag en gång ta den sista potatisen i skolans matsal. Det var ganska lång kö och matpersonalen arbetade för fullt. Killen som står bakom mig frågar mattanten när nästa låda med kokta potatisar anländer. Mattanten meddelar att det kan ta ett par minuter. Killen svarar med att kalla henne "DIN JÄVLA HORA!". Jag tittar förvånat på honom och går därifrån utan att säga ett ord. Än idag vet jag inte vad skulle kunna sagt till honom.

måndag, januari 11, 2010

Jag har skärpt mig

Photobucket

Idag gjorde jag något jag inte gjort på månader. Jag har på eget initiativ joggat i Kalmar. Den nionde september var senaste gången, för att vara exakt. Då skrev jag ett inlägg om mitt nya sundare liv. Allt skulle bli så bra. Jag skulle bli snabb som blixten, kvick som en panter och smidig som en katt. Det var början på på något stort. Men jag hade fel. Ingenting gick som jag tänkt mig. Om det berodde på lathet, orkeslöshet, tidsbrist, skolarbete, höstkylan eller hjärnsläpp kan jag bara spekulera i.

Men nu har jag alltså joggat igen. Nu liksom då är det i början av terminen. Vi har inte jättemycket att göra i skolan och det finns en hel del lediga dagar. Frågan är hur min motivation ser ut om ett par veckor. Det största problemet är att jag inte har något mål, jag bara joggar på. Ett tydligt mål skulle kunna vara en morot för mig, för att hålla motivationen uppe hela vägen. Men det gäller ju att komma på något tillräckligt bra mål också.

För övrigt har jag skärpt mig i dubbel bemärkelse. Efter flera dagar utan skärp till mina byxor hittade jag till slut ett som passade, längst in i garderoben. Det är skönt att slippa dra upp byxorna varannan minut.

fredag, januari 08, 2010

Det andra halvåret med bloggen

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Det här inlägget handlar om det andra halvåret. Alltså från juli till december 2009.

Waltz for Thoughts - månad för månad

De bästa och värsta inläggen.

JULI

Jag hatar cd-boxen Den Svenska Sommaren
Jag skriver om svininfluensan
Den lokala fotbollsföreningen rustar för marknad
Falkenbergslåten är årets lokala sommarplåga
Tre snabba boktips!
Vad jag vill se på Emmabodafestivalen 2009

AUGUSTI

Festivalmånaden!

Bästa artisterna från Emmabodafestivalen 2009
Way out West kontra Emmaboda - En djupgående jämförelse
Vad jag vill se på Way out West 2009
Bästa artisterna från Way out West 2009
Vad händer 24 oktober? - Ironiska spekulationer
Dagens outfit - En ny serie

Jobb eller arbetslöshet? (Två år till examen)

SEPTEMBER

Skönheten med Spotify
Du borde bli sofistikerad!
Svenskans skönaste uttryck - En episk lista
Falkenbergslåten 2.0 - Ett andra försök
Helen älskar mig - Ofrivillig kärlek via mail
Skönheten med Bloglovin'
Helen älskar mig fortfarande - Kärlekssagan fortsätter
Lördag i Emmaboda - Ångest i kubik
Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin
Dagens uppdateringshets - Internetkonsumtionens baksida


OKTOBER

Sportmånaden!

Mitt förhållande till sport - En historisk skildring
Hur Carlsberg förändrade min syn på motion
Livet med Spotify Premium - Jag har något som inte du har
Mitt ointresse för sport - Lite lagom Freudianskt
En kväll som lokal sportjournalist
Varför ska man bry sig om sport? - Frågor utan givna svar
Fenomen jag aldrig förstått grejen med
Varför pratar vi bara om vädret? - Om svensk kommunikationsmentalitet
Skönheten med Voddler

NOVEMBER

Calcio Legionari Giornalisti - Sagan om ett korplag

Drottning Silvias bästa böner
Calcio Legionari Giornalisti, del två
Peter Englund skriver om krig - Och jag skriver om Peter Englund
Pensionärer älskar både arkiv och gratis fika
Radio är ingenting för mig - Om att inse sina begränsningar

DECEMBER

Stereotypiska bloggar för tjejer
Kändistoppen 2009 - Mina intervjupersoner under året som gått
Dagen då julgranen välte - Om viljan att vara perfekt
2009: En årskrönika

Det första halvåret med bloggen

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Det här inlägget handlar om det första halvåret. Alltså från januari till juni 2009.

Ett inlägg varannan dag
Från och med starten den 4 januari hade vi en klar målsättning; vi skulle publicera varsitt inlägg varannan dag. Det vill säga att det varje dag skulle publiceras ett inlägg av antingen mig eller Erik. Det funkade i ett par månader. Jag hade väldigt svårt att bli klar i tid, och fick ofta ändra publiceringstiden till 23:59, fastän jag egentligen blev klar mycket senare på natten. Situationen blev värre när jag började hamna fler dagar efter och fick skriva på inlägg som skulle publicerats för länge sen. Till slut insåg både jag och Erik att det inte kunde fortsätta på det viset. Under våren släppte vi bloggandet fritt och inläggen kunde publiceras när som helst.

Erik lämnar bloggen
I slutet av maj tappar Erik motivationen för bloggen. Systemet med fri publicering har fått motsatt effekt för honom, han publicerar allt mer sällan. I början av juni lämnar Erik bloggen. Alla hans inlägg tas bort tillsammans med all information om honom i vänsterspalten. Det hela var inte så dramatiskt egentligen. Erik kände att han ville gå vidare med en ny idé och jag tyckte det verkade okej att blogga själv. Under sommaren pillar Erik med kulturbloggen The Goodbye Look, som vi båda skriver på.

Alla inlägg och bilder finns kvar i arkivet och jag har ingen anledning att ta bort något. (Eller okej, ett inlägg har jag faktiskt tagit bort. Det handlade om ett visst parti och var väldigt torrt och seriöst. Ingen rolig läsning alls. Men mest av allt tog jag väck det för att inte stöta mig med någon partisympatisör. Det finns roligare saker att göra än att bli ovän med rasister.) Här nedanför listar jag ett urval av inlägg från det första halvåret.

Waltz for Thoughts - månad för månad

De bästa och värsta inläggen.

JANUARI

Bloggen startas.

Jag skriver om svårighetsgrader i Guitar Hero.

Ett inlägg om chokladbollar väcker stor debatt.
Jag är vimmelfotograf och berättar hur det är.
Jag startar en liten serie om bra smak.

FEBRUARI

Jag publicerar det första fiktiva inlägget, två dialoger. (Något jag för övrigt slutat med. Tycker inte riktigt det passar in.)
Jag publicerar det andra fiktiva inlägget, om Göran som går till Konsum.
Jag tycker till om Melodifestivalen.
Jag skriver om språket på internet.
Jag får ångest över mitt kaffedrickande/nickelknarkande.
Min kamera går sönder och jag gråter ut i bloggen.
Det lokala kapellet skickar hem en broschyr. Jag gör mig rolig på deras bekostnad.


MARS

Jag intervjuar Suburban Kids with Biblical Names.

Mitt efternamn är Sveriges vanligaste. Det är lite trist.
Det är charmigt med brända skivor.
Tankar om fotografering.

APRIL

Morden i Midsomer har en konstig kvinnosyn.
Jag avslöjar mina fördomar om Norrland.

Ja, april var en usel bloggmånad.

MAJ

Jag vill knarka. (En introduktion till en tänkt serie om knark. Tanken var att ironisera och framställa alla sorters droger som skit. Nej, jag hade inte tänkt prova knark själv.)
Jag ska få sända radio och är peppad.
Jag skriver ännu ett fiktivt inlägg, en dialog om åldersskillnad.
Jag sänder radio. Det går sådär.
Manlighet och val av färg.
Rösta för helvete, det är ju faktiskt EU-val. (Politiskt brandtal om vikten av att rösta. Ganska pinsam läsning i efterhand.)

JUNI

Erik lämnar bloggen, jag blir diktator.

Jag vill ha sommarlov.
Om svenskt friluftsliv.
Musik på svenska.
En alkis stal min cykel, men jag tog den tillbaka.

En isglass utan smak.
Jag får mail från en främling som vill berätta något viktigt.

onsdag, januari 06, 2010

Ett år med tankevalsen: Början

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Vi börjar kring årsskiftet 2008/2009. Det är antingen slutet av december eller början av januari, jag kommer faktiskt inte ihåg. Det är ganska sent och jag skjutsar hem min vän Erik från en gemensam bekant. Jag har då i ett par veckor försökt starta en blogg, men gett upp redan vid första hindret. En blogg behöver ju ett namn, och jag är dålig på att klura ut något tillräckligt tjusigt. Därför har jag väntat med bloggplanerna. På vägen hem genom ett kyligt Falkenberg föreslår Erik att vi startar upp en blogg tillsammans. Då uppdateras den dubbelt så ofta. Och det är ju roligare att vara två. Visst, säger jag och projektet startar.

Någon dag senare brainstormar vi fram ett bloggnamn. Alla mina förslag sågas hårt, vilket jag senare inte har svårt att förstå. Erik har ett par snygga förslag på engelska. Waltz for Thoughts var ett av dem. Det lät intellektuellt och snyggt. Varje gång vi skrev ett inlägg gjorde vi en tankevals. Tänk först, skriv sen. Vi var två grabbar som försökte slå oss in i bloggosfären, en tankevals i taget. Hur det gick får ni reda på i någon kommande del.

söndag, januari 03, 2010

Tillbaka till Kalmar

Photobucket

Imorgon är mitt jullov slut. Jag åker tillbaka till Kalmar för ett antal veckors skolvardag, innan praktiken börjar i slutet av februari. (Under praktikperiodens fem veckor kommer jag vara i Falkenberg, ska jobba på tidningen Hallands Nyheter.)

Det har varit ett skönt jullov. Jag har inte gjort något speciellt, mer än att fira jul och nyår som alla andra. Jag har också läst en halv bok, träffat vänner och bekanta, köpt två nya byxor och njutit av tvångslösheten.

Och förresten, nu i dagarna är det precis ett år sedan den här bloggen startades. Det ska naturligtvis uppmärksammas och firas på något sätt, men mer om det senare.