fredag, januari 29, 2010

Sportreportage av en kulturjournalist

Photobucket

I det förra inlägget berättade jag att min halvklass just nu gör webbtidningar. Min redaktion gör en webbtidning om sport. Den första arbetsveckan är nu till ända. Den här veckan har vi dels fått göra ett par sportreportage, och dels skrivit om riksnyheter nedvinklade på länsnivå. Jag har skrivit mina två första (och kanske sista) sportreportage.

Det första sportreportaget gjorde jag i tisdags. Kalmar FF har fixat ett nyförvärv från Brasilien, 21-årige Jael Ferreira. Jael kommer från en av Brasiliens varmaste städer och har aldrig tidigare upplevt snö. Jag ringde till Kalmar FF:s kansli dagen innan för att höra om träningstider. Tisdag 15:30 skulle det vara utomhusträning på konstgräs. Jag var där fem minuter innan. Inga spelare syntes till, bara några äldre män som ivrigt väntade på träningen. De äldre männen är i pensionsåldern och har gissningsvis hejat på Kalmar FF hela livet. Någon har med sig sin hund, vid namn Ozzy. Männen pratar om vädret och Kalmar FF, innan samtalet övergår till att handla om själva konstgräset.

Lokaltidningarna Barometern och Östran kommer också till träningen, med kameraobjektiv att dö för. Själv har jag samma objektiv som jag alltid haft, Canons standardobjektiv på 18-55 mm, knappast idealiskt för sportfotografering. Jag inser att jag skulle lånat ett objektiv från skolans teknikexpedition. Vi väntar på spelarna. De är en kvart försenade när den första av dem kliver ut ifrån omklädningsrummet. Jael är siste man på plan. Vi fotograferar. Jag tittar på träningen i en kvart, innan jag börjar frysa och cyklar hem.

Om någon vill läsa mitt reportage om Jael finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/brasilianare_paa_sin_foersta_traening_foer_kalmar_ff

Det andra reportaget gjorde jag i onsdags. Kalmar Legends är stans enda veteranhockeylag. Lägligt nog har männen träning varje onsdagskväll i Iffehallen, en ishall på promenadavstånd från min lägenhet. Jag gick dit vid halv tio på kvällen. Gick runt och fotograferade under den första kvarten. Sedan satte jag mig på läktaren bredvid en äldre man. Den äldre mannen hette Tom, kom från Stockholm och hejade på Djurgården. Toms är på besök hos sin son Johan, som spelar för Kalmar Legends. Han pekar ut Johan på isen. Jag får Johans mobilnummer, ifall jag vill kolla upp ett par faktauppgifter. Tom är väldigt trevlig och öppen. Han förklarar skillnaden mellan veteranhockey och vanlig hockey. Jag nickar då och då, antecknar och försöker hänga med.

Tom frågar om det är sportjournalist jag tänkt bli. Jag svarar att kulturjournalist lockar mer. Sport är kultur, säger Tom. Min argumentationsförmåga kollapsar.

Tom förstår ganska snabbt att jag inte är så värst hemma på sport. Men det gör inte så mycket. Vi pratar på, mest om hockey i allmänhet och om Kalmar Legends. Efter en halvtimme i Iffehallen har jag fått ihop tillräckligt med material. Jag tackar Tom för pratstunden och vandrar hemåt. Jag ringer aldrig Toms son Johan. Det behövdes inte, det räckte med Toms utmärkta berättande.

Om någon vill läsa mitt reportage om Kalmar Legends finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/kalmar_legends_det_lite_aeldre_hockeylaget

torsdag, januari 28, 2010

Walk Over - en webbtidning om sport

Photobucket

I kursen Digital publicering gör vi våra egna webbtidningar. Vi arbetar i redaktioner med tre eller fyra klasskamrater i varje. Jag hamnade i samma redaktion som Christian och Björn, två av klassens sportnördar. Att vår webbtidning skulle handla om sport var självklart. Vi döpte den till Walk Over. (För att vi är tidningen som aldrig ger upp.)

Under de kommande tre veckorna ska vi skriva material för Walk Over, som vi publicerar dagligen från måndag till torsdag. Denna veckan är alltså redan till ända. Varje vecka har ett visst tema som avgör vilken typ av texter vi ska skriva. Under veckan som gått har jag skrivit fyra texter, två riksnyheter vinklade på lokal nivå och två sportreportage.

Riksnyheterna tog jag från nyhetsbyrån TT. Sedan vinklade jag ner dem på lokal nivå. (Hur berör detta Kalmar län? Varför ska vi i Kalmar bry oss?) Det är något av en konst att hitta riktigt bra riksnyheter som passar att vinkla ner på länsnivå. Min första nyhet handlade om snöstormen. Eller snöovädret. Eller var det kanske rent av bara ett kraftigt snöfall? Hursomhelst, jag ringde upp Vägverket Region Sydöst och fick en del kompletterande svar. Jag fick ihop min nyhet och var nöjd. Insåg sedan att min nyhet kanske var lite väl dramatisk med SMHI:s varningar och Vägverkets uppmaningar. Nyhetsvärdet i 20 centimeter nyfallen snö kan diskuteras.

Andra nyheten skrev jag idag. Den handlade om hur de rödgröna partierna samarbetar i landstings- och kommunval. Vilket de inte gör speciellt mycket, i många fall. Tydligen är de borgerliga partierna betydligt bättre på att gå till val tillsammans, när det kommer till landstings- och kommunval. Jag ringde upp Socialdemokraterna i Kalmar för att höra hur det står till i länet. Skrev ihop nyheten relativt snabbt, börjar bli ganska bra på att arbeta under tidspress.

Reportagen tar jag upp i nästa inlägg.

lördag, januari 23, 2010

Januari i Kalmar

Photobucket

Det är januari och jag bor i Kalmar. Kalmar är Sveriges mest inskränkta stad, har någon sagt. Det tror jag inte på. Januari är årets mest deprimerande månad, har någon annan sagt. Det tror jag inte heller på. Men visst tusan är januari i Kalmar en ganska grå upplevelse.

Mina händer är torra. Mina läppar är nariga. Jag snörvlar,hostar, fräser näsan. Ramlar nästan av cykeln på väg till skolan. Halkar på en isfläck under en promenad. Ryser till av den bitande vinden.

Läser Dagens Nyheter. (Slutade prenumerera på lokaltidningen Barometern vid årsskiftet, hade inte motivation nog för två dagstidningar.) Upprörs av situationen i Haiti. Skänker 50 kronor till Läkare Utan Gränser. Känner mig som en fin medmänniska.

Läser ut Korkade Vita Män av Michael Moore. Intressant bok. Handlar mest om George Bush, det konstiga valresultatet under presidentvalet 2000, hur George blev president, varför republikanerna är dumma, varför vissa demokrater är dumma och varför amerikaner i största allmänhet är dumma. Boken tar upp förvånansvärt många ämnen som på ett eller annat sätt är politiskt laddade; miljöförstöring, fängelser, utbildning, rasism, kvinnoförtryck osv. Egentligen är den inte så bra skriven, så värst sammanhängande eller ens särskilt aktuell. Det är en bok man läser för att Michael Moore är den han är. Eller kanske framför allt; det är en bok du vill kunna säga att du har läst. Politiska böcker är alltid intressanta för den som strävar efter att vara sofistikerad. Och vem vill inte vara sofistikerad?

Köper två stora chokladkakor på ICA Maxi. Äter några bitar av den ena. Tröttnar på smaken. Lägger in chokladen i skafferiet. Skäms lite över min plötsliga chokladkonsumtion.

Besöker Kalmars charmigaste butik, ett antikvariat i centrum. Tittar i hyllorna. Bläddrar lite förstrött i ett par böcker. Läser på baksidorna. Förkastar de flesta av böckerna, lite väl dyra. Hittar Idioten av Fjodor Dostojevskij för 50 kronor. Köper boken. Har läst de 60 första sidorna. Älskar den redan. Känner mig visserligen lite lätt pseudointellektuell med en bok som Idioten, men strunt samma.

Spelade korpmatch för en vecka sen. Vi mötte journalistettorna. Det blev 0-0. Ett lysande resultat med tanke på att ettorna var tre gånger så många spelare. Vi var sex spelare, fem på plan och en avbytare. Jag spelade anfallare. Som vanligt sprang jag mest runt som en idiot på plan, men jag lyckades faktiskt göra bra ifrån mig ett par gånger.

Går på klubben Popidyll med Christian från klassen. Kite spelade. Fotar från en utmärkt plats. Får ändå inga toppenbilder, på grund av dåliga ljusförhållanden. Testar blixt, men det ser riktigt illa ut. Bra spelning av Kite, för övrigt.

Nu blev det ett väldigt annorlunda inlägg med den här punktformen, men det var ofrånkomligt.

söndag, januari 17, 2010

Min traumatiska gymupplevelse - en blodig historia

Photobucket

Först måste jag varna känsliga läsare. Följande inlägg är inte vacker läsning. Det är blodigt, det är dumt och det är tyvärr helt sant.

Jag har aldrig varit gymkillen. Jag har knappt varit på ett gym. Svett, testosteron, energidrycker och machomän med mindervärdeskomplex är inget som lockar.

Den enda gången jag verkligen spenderat tid på ett gym slutade det tragiskt. Det var för fyra-fem år sedan. Efter en halvtimme på gymmet fick jag tråkigt och bestämde mig för att testa gränserna. Jag hade tidigare sprungit på löpbandet med hastighet 7 av 20. Men det var ju fruktansvärt enformigt i längden. Därför drog jag upp hastigheten till max. Jag insåg direkt att jag aldrig skulle klara av att springa i en tre gånger högre hastighet än tidigare. Jag hade sett filmer på Youtube där våghalsiga män flyger av löpband och slår sig illa. Det ville jag ju inte vara med om.

Ändå var det något inom mig som tog beslutet att hoppa på löpbandet. Jag hade på något sätt intalat mig att jag skulle klara det, bara jag tryckte på nödstopp precis innan jag hoppade på. Tanken var att löpbandet då skulle sakta ner och till slut hamna på en human hastighet, det gällde bara att hålla ut de där sekunderna. Men mina beräkningar var helt åt skogen, nödstoppet var knappast något nödstopp, snarare en väldigt utdragen nedvarvning.

För visst tusan hoppade jag på det där löpbandet, i tron att jag skulle klara av dem kritiska sekunderna. Fyra-fem sekunder senare låg jag i en hög nedanför löpbandet. Just fallet var ingen fara, jag slog mig inte alls. Men på något vis råkade jag hamna med båda mina smalben mot löpbandet, som fortfarande rusade på i hög fart. Friktion är inte att leka med. Efteråt såg mina smalben ut som om någon varit framme med osthyveln.

För att ytterligare krydda till historien måste jag berätta om vad som hände senare den dagen. Vi var på fest. Någon föreslog att vi skulle spela Twister. Jag var med. Mina smalben sprack och mina jeans färgades om. Efter den dagen har jag aldrig varit på ett gym. Det är inte min grej.

fredag, januari 15, 2010

Jag har skaffat Twitter

Photobucket

För ett par veckor sedan skaffade jag Twitter. Jag känner inte särskilt många som har Twitter, men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Efter veckor av slött användande funderar jag på att stänga min profil för gott. Jag förstår inte grejen, jag tilltalas inte av dem fragmentariska uppdateringarna och jag kommer inte på något vettigt att skriva.

Jag kan se en viss del av charmen, Twitter är snyggt och smidigt. Det gör sitt jobb väldigt väl, det vill säga att vara en universell mikroblogg.

Kanske ligger problemet i att jag följer för få intressanta Twitter-användare. Jag tycker det är svårt att solla och hitta dem där roliga och läsvärda personerna. Men det problemet hade jag säkert kunnat acceptera och vänja mig vid om det inte vore för själva mikrobloggsformatet. Max 140 tecken. Det är ju ingenting. Till och med kortare än det här inlägget.

Min Twitterprofil
.

onsdag, januari 13, 2010

Hanna Hellquist spyr på mig, eller?

Photobucket

Varannan vecka publiceras det en krönika av Hanna Hellquist i Dagens Nyheter. Jag läser alltid Hannas krönikor. Den senaste krönikan klippte jag ut och sparade. Kanske borde jag rama in den. Den handlade nämligen om mig. Eller rättare sagt; om manliga journaliststudenter. Hanna spyr på manlig journaliststudenter. Hon tycker att vi är pretentiösa, självgoda, anti-feministiska, skrytsamma, och glada i alkohol och sex. Manliga journaliststudenter vill rädda världen, dricka öl, hylla Hunter S Thompson och skriva bloggar i vilka de förlöjligar kvinnliga journalister. Därför spyr Hanna på oss.

När jag läste krönikan första gången kände jag mig lite olustig. Jag tillhör ju faktiskt den här lilla gruppen, åtminstone i ren formell mening. Men ju mer jag reflekterar över krönikan inser jag att den inte alls handlar om mig. Det där är inte jag. Jag har inte läst någonting av Hunter S Thompson, jag dricker måttligt, jag är fortfarande oskuld och jag har aldrig skrivit ett blogginlägg där jag förlöjligar kvinnliga journalister. Vilken lättnad, jag hör inte till syndabockarna. Kanske är manliga journaliststuderande mest ett Stockholmsproblem. Här i Kalmar är vi grabbar synnerligen osofistikerade, jämlika och jordnära. Vi är riktiga svärmorsdrömmar hela bunten, med perfekta skjortkragar och välansad skäggväxt. Eller, äsch, jag kan ju inte tala för någon annan än mig själv.

Jag gillar Hannas krönika. Den är personlig, ärlig och väldigt intressant. Men egentligen har jag ganska svårt att kommentera krönikan. Jag kan inte skriva "Det är precis så det är!" eller "Du har helt fel!", helt enkelt för att jag inte vet. Kanske har journaliststuderande tjejer i Kalmar en annan uppfattning.

Det enda jag vill tillägga är faktumet att andelen tjejer i min klass är ungefär två tredjedelar. Jag skulle tro att fördelningen är liknande på andra journalistutbildningar i Sverige. Den här trenden är förmodligen det bästa som någonsin hänt den svenska journalistiken i allmänhet och journalistkåren i synnerhet. Speciellt med tanke på Hannas krönika.

Länk till Hannas krönika.

tisdag, januari 12, 2010

Att bli kallad hora

Photobucket

Idag lyssnade jag på en podcast från Sveriges Radio; en radiodokumentär som ursprungligen sändes i P1 2003. Dokumentären heter Som en hora och är gjord av Maria Sveland. 2003 fick dokumentären Ikarospriset, ett pris som delas ut till bästa public service-program som faller under kriterierna "Hög kvalitet, nyskapande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter". Maria Sveland är för övrigt mest känd som författaren till boken Bitterfittan. Bitterfittan beskrivs som en blandning mellan roman, självbiografi och reportage. Boken tar upp ämnen som jämställdhet, feminism och det heterosexuella äktenskapet. Men nu åter till dokumentären Som en hora.

Under den 43 minuter långa dokumentären frågar Maria flera män och kvinnor om de någon gång kallat någon för hora, respektive blivit kallade för hora.

- Det slänger man ju ur sig. Det gör man. Man sitter och snackar grabbar emellan, säger en man i 35-årsåldern. Andra män svarar att de sagt hora till någon de varit förbannade på. Kvinnorna som frågas ut har kallats för horor otaliga gånger, av klasskamrater i högstadiet, av en arg pojkvän eller av främmande män.

Männen som frågas ut i Som en hora är alla vuxna människor. Flera av dem har i vuxen ålder kallat en kvinna för hora. För mig är det obegripligt.

Jag är en man och har därför aldrig blivit kallad hora. Jag har heller aldrig kallat någon för hora. Antagligen har jag aldrig blivit så förbannad på en kvinna att jag använt mig av ordet. Det är jag väldigt glad för. Nuförtiden skulle jag aldrig ens tänka tanken på att säga hora till någon, oavsett hur arg, ledsen eller hatfull jag känner mig. Självklart svär jag, självklart kan jag säga elaka saker om människor jag är arg på, men att kalla någon för hora är på en helt annan nivå.

Under min högstadietid blev jag kallad för bög fler gånger än vad jag kan komma ihåg, fastän jag var och är heterosexuell. Det var ganska naturligt för killar som inte utövar någon sport, har glasögon och siktar på bra betyg i skolan. På samma vis blev tjejer i klassen kallade för horor, fastän de flesta inte hade haft sex.

Ändå är det en stor skillnad på bög och hora. Båda är sexuella skällsord, men hora är så mycket mer aggressivt, nedsättande och kränkande än bög. Jag kan faktiskt inte komma på något skällsord riktat mot män som är lika fult som hora. Det finns ingen möjlighet för en kvinna att kontra när hon blir kallad hora. Mansgris? Visst, men det blir mer sanningsenligt och ärligt än vad det är sårande. Mansgris är knappast ett grovt skällsord i jämförelse med hora.

När jag gick andra året på gymnasiet råkade jag en gång ta den sista potatisen i skolans matsal. Det var ganska lång kö och matpersonalen arbetade för fullt. Killen som står bakom mig frågar mattanten när nästa låda med kokta potatisar anländer. Mattanten meddelar att det kan ta ett par minuter. Killen svarar med att kalla henne "DIN JÄVLA HORA!". Jag tittar förvånat på honom och går därifrån utan att säga ett ord. Än idag vet jag inte vad skulle kunna sagt till honom.

måndag, januari 11, 2010

Jag har skärpt mig

Photobucket

Idag gjorde jag något jag inte gjort på månader. Jag har på eget initiativ joggat i Kalmar. Den nionde september var senaste gången, för att vara exakt. Då skrev jag ett inlägg om mitt nya sundare liv. Allt skulle bli så bra. Jag skulle bli snabb som blixten, kvick som en panter och smidig som en katt. Det var början på på något stort. Men jag hade fel. Ingenting gick som jag tänkt mig. Om det berodde på lathet, orkeslöshet, tidsbrist, skolarbete, höstkylan eller hjärnsläpp kan jag bara spekulera i.

Men nu har jag alltså joggat igen. Nu liksom då är det i början av terminen. Vi har inte jättemycket att göra i skolan och det finns en hel del lediga dagar. Frågan är hur min motivation ser ut om ett par veckor. Det största problemet är att jag inte har något mål, jag bara joggar på. Ett tydligt mål skulle kunna vara en morot för mig, för att hålla motivationen uppe hela vägen. Men det gäller ju att komma på något tillräckligt bra mål också.

För övrigt har jag skärpt mig i dubbel bemärkelse. Efter flera dagar utan skärp till mina byxor hittade jag till slut ett som passade, längst in i garderoben. Det är skönt att slippa dra upp byxorna varannan minut.

fredag, januari 08, 2010

Det andra halvåret med bloggen

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Det här inlägget handlar om det andra halvåret. Alltså från juli till december 2009.

Waltz for Thoughts - månad för månad

De bästa och värsta inläggen.

JULI

Jag hatar cd-boxen Den Svenska Sommaren
Jag skriver om svininfluensan
Den lokala fotbollsföreningen rustar för marknad
Falkenbergslåten är årets lokala sommarplåga
Tre snabba boktips!
Vad jag vill se på Emmabodafestivalen 2009

AUGUSTI

Festivalmånaden!

Bästa artisterna från Emmabodafestivalen 2009
Way out West kontra Emmaboda - En djupgående jämförelse
Vad jag vill se på Way out West 2009
Bästa artisterna från Way out West 2009
Vad händer 24 oktober? - Ironiska spekulationer
Dagens outfit - En ny serie

Jobb eller arbetslöshet? (Två år till examen)

SEPTEMBER

Skönheten med Spotify
Du borde bli sofistikerad!
Svenskans skönaste uttryck - En episk lista
Falkenbergslåten 2.0 - Ett andra försök
Helen älskar mig - Ofrivillig kärlek via mail
Skönheten med Bloglovin'
Helen älskar mig fortfarande - Kärlekssagan fortsätter
Lördag i Emmaboda - Ångest i kubik
Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin
Dagens uppdateringshets - Internetkonsumtionens baksida


OKTOBER

Sportmånaden!

Mitt förhållande till sport - En historisk skildring
Hur Carlsberg förändrade min syn på motion
Livet med Spotify Premium - Jag har något som inte du har
Mitt ointresse för sport - Lite lagom Freudianskt
En kväll som lokal sportjournalist
Varför ska man bry sig om sport? - Frågor utan givna svar
Fenomen jag aldrig förstått grejen med
Varför pratar vi bara om vädret? - Om svensk kommunikationsmentalitet
Skönheten med Voddler

NOVEMBER

Calcio Legionari Giornalisti - Sagan om ett korplag

Drottning Silvias bästa böner
Calcio Legionari Giornalisti, del två
Peter Englund skriver om krig - Och jag skriver om Peter Englund
Pensionärer älskar både arkiv och gratis fika
Radio är ingenting för mig - Om att inse sina begränsningar

DECEMBER

Stereotypiska bloggar för tjejer
Kändistoppen 2009 - Mina intervjupersoner under året som gått
Dagen då julgranen välte - Om viljan att vara perfekt
2009: En årskrönika

Det första halvåret med bloggen

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Det här inlägget handlar om det första halvåret. Alltså från januari till juni 2009.

Ett inlägg varannan dag
Från och med starten den 4 januari hade vi en klar målsättning; vi skulle publicera varsitt inlägg varannan dag. Det vill säga att det varje dag skulle publiceras ett inlägg av antingen mig eller Erik. Det funkade i ett par månader. Jag hade väldigt svårt att bli klar i tid, och fick ofta ändra publiceringstiden till 23:59, fastän jag egentligen blev klar mycket senare på natten. Situationen blev värre när jag började hamna fler dagar efter och fick skriva på inlägg som skulle publicerats för länge sen. Till slut insåg både jag och Erik att det inte kunde fortsätta på det viset. Under våren släppte vi bloggandet fritt och inläggen kunde publiceras när som helst.

Erik lämnar bloggen
I slutet av maj tappar Erik motivationen för bloggen. Systemet med fri publicering har fått motsatt effekt för honom, han publicerar allt mer sällan. I början av juni lämnar Erik bloggen. Alla hans inlägg tas bort tillsammans med all information om honom i vänsterspalten. Det hela var inte så dramatiskt egentligen. Erik kände att han ville gå vidare med en ny idé och jag tyckte det verkade okej att blogga själv. Under sommaren pillar Erik med kulturbloggen The Goodbye Look, som vi båda skriver på.

Alla inlägg och bilder finns kvar i arkivet och jag har ingen anledning att ta bort något. (Eller okej, ett inlägg har jag faktiskt tagit bort. Det handlade om ett visst parti och var väldigt torrt och seriöst. Ingen rolig läsning alls. Men mest av allt tog jag väck det för att inte stöta mig med någon partisympatisör. Det finns roligare saker att göra än att bli ovän med rasister.) Här nedanför listar jag ett urval av inlägg från det första halvåret.

Waltz for Thoughts - månad för månad

De bästa och värsta inläggen.

JANUARI

Bloggen startas.

Jag skriver om svårighetsgrader i Guitar Hero.

Ett inlägg om chokladbollar väcker stor debatt.
Jag är vimmelfotograf och berättar hur det är.
Jag startar en liten serie om bra smak.

FEBRUARI

Jag publicerar det första fiktiva inlägget, två dialoger. (Något jag för övrigt slutat med. Tycker inte riktigt det passar in.)
Jag publicerar det andra fiktiva inlägget, om Göran som går till Konsum.
Jag tycker till om Melodifestivalen.
Jag skriver om språket på internet.
Jag får ångest över mitt kaffedrickande/nickelknarkande.
Min kamera går sönder och jag gråter ut i bloggen.
Det lokala kapellet skickar hem en broschyr. Jag gör mig rolig på deras bekostnad.


MARS

Jag intervjuar Suburban Kids with Biblical Names.

Mitt efternamn är Sveriges vanligaste. Det är lite trist.
Det är charmigt med brända skivor.
Tankar om fotografering.

APRIL

Morden i Midsomer har en konstig kvinnosyn.
Jag avslöjar mina fördomar om Norrland.

Ja, april var en usel bloggmånad.

MAJ

Jag vill knarka. (En introduktion till en tänkt serie om knark. Tanken var att ironisera och framställa alla sorters droger som skit. Nej, jag hade inte tänkt prova knark själv.)
Jag ska få sända radio och är peppad.
Jag skriver ännu ett fiktivt inlägg, en dialog om åldersskillnad.
Jag sänder radio. Det går sådär.
Manlighet och val av färg.
Rösta för helvete, det är ju faktiskt EU-val. (Politiskt brandtal om vikten av att rösta. Ganska pinsam läsning i efterhand.)

JUNI

Erik lämnar bloggen, jag blir diktator.

Jag vill ha sommarlov.
Om svenskt friluftsliv.
Musik på svenska.
En alkis stal min cykel, men jag tog den tillbaka.

En isglass utan smak.
Jag får mail från en främling som vill berätta något viktigt.

onsdag, januari 06, 2010

Ett år med tankevalsen: Början

Photobucket

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Vi börjar kring årsskiftet 2008/2009. Det är antingen slutet av december eller början av januari, jag kommer faktiskt inte ihåg. Det är ganska sent och jag skjutsar hem min vän Erik från en gemensam bekant. Jag har då i ett par veckor försökt starta en blogg, men gett upp redan vid första hindret. En blogg behöver ju ett namn, och jag är dålig på att klura ut något tillräckligt tjusigt. Därför har jag väntat med bloggplanerna. På vägen hem genom ett kyligt Falkenberg föreslår Erik att vi startar upp en blogg tillsammans. Då uppdateras den dubbelt så ofta. Och det är ju roligare att vara två. Visst, säger jag och projektet startar.

Någon dag senare brainstormar vi fram ett bloggnamn. Alla mina förslag sågas hårt, vilket jag senare inte har svårt att förstå. Erik har ett par snygga förslag på engelska. Waltz for Thoughts var ett av dem. Det lät intellektuellt och snyggt. Varje gång vi skrev ett inlägg gjorde vi en tankevals. Tänk först, skriv sen. Vi var två grabbar som försökte slå oss in i bloggosfären, en tankevals i taget. Hur det gick får ni reda på i någon kommande del.

söndag, januari 03, 2010

Tillbaka till Kalmar

Photobucket

Imorgon är mitt jullov slut. Jag åker tillbaka till Kalmar för ett antal veckors skolvardag, innan praktiken börjar i slutet av februari. (Under praktikperiodens fem veckor kommer jag vara i Falkenberg, ska jobba på tidningen Hallands Nyheter.)

Det har varit ett skönt jullov. Jag har inte gjort något speciellt, mer än att fira jul och nyår som alla andra. Jag har också läst en halv bok, träffat vänner och bekanta, köpt två nya byxor och njutit av tvångslösheten.

Och förresten, nu i dagarna är det precis ett år sedan den här bloggen startades. Det ska naturligtvis uppmärksammas och firas på något sätt, men mer om det senare.