lördag, februari 27, 2010

Twitter-liknande kompott

Photobucket

Kristin Lundell slutar blogga på SvD.se. Skönt, då har jag ingen anledning att besöka sidan längre. (Infoga valfritt skämt om moderater.)

Min tillfälliga eftersändning av post fungerar inte. Jag har inte fått någonting. Skickade en anmälan till Svensk Adressändring. Måste lösa sig snart. Jag vill ju ha min DN varje morgon.

Börja komma in i rutinen på praktiken. Fick köra en av tidningens bilar häromdagen. Kände mig rätt cool. Tänker att alla som ser HN-bilen tittar lite extra. Ungefär som när folk ser en polisbil. En del kanske tänker "Vart är HN på väg?" eller "Oj, vad dåligt journalister kör!".

Jag börjar komma med egna rubrikförslag till mina artiklar i Hallands Nyheter. Kanske får jag min vilja igenom en vacker dag.

Snön börjar sakta men säkert att smälta. Gatorna är fortfarande glashala, men hittills har jag inte halkat omkull. Måste vara någon form av personligt rekord.

Jag såg min första ubåtsfilm igår, tillsammans med min kompis Jens. U-571 hette den. Jens somnade när det återstod tjugo minuter av filmen. Han vet inte hur det slutade, men det var inget uppseendeväckande. Amerikanerna vann över tyskarna, som vanligt. Jag ger den 6/10 i betyg.

onsdag, februari 24, 2010

Min praktik på lokaltidningen

Photobucket

Jag har nu praktiserat på Hallands Nyheter i tre dagar. Jag är allmänreporter för Falkenbergssidorna. Det funkar rätt bra, jag lär mig nya saker varje dag. Hur publiceringsprogrammet fungerar, hur kaffemaskinen fungerar och hur redaktionen fungerar. Dessutom försöker jag vänja mig vid tidiga morgonmöten. Igår stod mitt namn i tidningen. Det har det gjort förut, men aldrig under en artikel. Min första byline är ett faktum, en härlig känsla.

Jag har hållit en ganska låg profil hittills. Inga grova skämt vid fikabordet, inga vågade rubrikförslag och inga extrema nyhetsidéer. Det är nog bäst att känna av lite först.

Igår gjorde jag Dagens Fråga för första gången. Jag visste att det bara var en tidsfråga. För er som inte är från Halland handlar det om att ställa en lagom lättsam (och gärna aktuell) fråga till fem personer på stan. Dagens Fråga publiceras dagligen på sista sidan i tidningen. Just min Dagens Fråga var; "Falkenbergs kommun har ont om skyfflar till snöröjningen. Har du en skyffel att låna ut?" Alla svarade nej. Ett par följdfrågor utvecklade svaren och jag fick ihop min Dagens Fråga. Eftersom jag kan fota själv behövde jag inte ha med mig en fotograf, vilket alltid är positivt rent effektivitetsmässigt. Det var nog inte sista gången jag får göra Dagens Fråga.

lördag, februari 20, 2010

Jag är hemma på riktigt

Photobucket

Igår åkte jag tåg och buss från Kalmar till Falkenberg och sedan med bil vidare till byn Långås. Från ett hem till ett annat. Från studieort till uppväxtort. Här ska jag bo i nästan fem veckor, under min praktik på lokaltidningen Hallands Nyheter.

De två första veckorna har jag huset för mig själv. Resten av familjen är i Thailand. Det är bara jag och våra två katter hemma. Det värsta med att vara ensam med två katter är kattpottan. 25 centimeter nysnö hindrar katterna från att gå utanför dörren. Istället används kattpottan flitigt. Nu längtar jag ännu mer till våren.

För övrigt planerar jag att skotta snö imorgon.

söndag, februari 14, 2010

Unga pseudointellektuella människor

Photobucket

Vi läser Sartre, hyllar Nietzsche och föredrar rysk 1800-talslitteratur. Vi kanske inte platsar som medlemmar i Mensa, men visst är vi smarta. God smak är ett måste, allt som är mainstream är skit. Vi har sedan länge gömt undan alla skivor med billig collegepunk och topplistehits. Nu är det Spotify som gäller, där finns nästan allt vi behöver. Det är skönt med ett lagligt alternativ till nedladdning. Pink Floyd är legender, vi har en t-shirt med Dark Side of the Moon-tryck som vi har på oss ibland, när vi vill glänsa. Pink Floyd finns inte på Spotify? Äsch, det är lugnt, vi laddade ner hela diskografin innan FRA-lagen trädde i kraft.

Vi hatar arbetarklassens torftighet, vi hatar medelklassens Svensson-mentalitet och vi hatar överklassens borgerlighet. Blockpolitiken är tråkig och vi välkomnar nya partier, så länge de är någorlunda politiskt korrekta.

Det är kul att diskutera politik. Vi har koll på Karl Marx och har ett hum om vad Kommunistiska manifestet innehåller, utan att ha läst någonting i det. Wikipedia ger oss ändå all information vi behöver.

Gud finns inte. Det visste vi redan under konfirmationstiden. Alla kristna är dumma.

Vi gick ett teoretiskt program på gymnasiet. Vi visste inte vad vi ville bli. Det vet vi kanske fortfarande inte.

Vi motionerar inte. Det är onödigt, vi mår ju bra nu. Och cigaretter och snus är ju fräckt, strunt samma att vi inte blir 87 år. Vi vill leva i nuet, fånga dagen och ta vara på ungdomen.

Vi har skaffat iPhone men trånar redan efter något nytt. Det är inte så roligt med nya teknikprylar om alla andra också äger dem.

Vi har varit stolta Mac-ägare flera år. Mac är bättre än PC på allt. Dessutom är Mac-datorer alltid snyggare.

Vi spenderar sanslöst mycket tid framför datorn. Under tonåren hade vi konto på Lunarstorm, något som vi nu nästan skäms över. Nuförtiden blir det mest Facebook. Statusuppdateringar är livet.

Vi är världsvana, kultiverade och sofistikerade. Vi avskyr homofobi, rasism och machosism. Mångfald är underbart. Visst, alla våra kompisar är heterosexuella och ljushyade, men det är inte vårt fel.

Naturligtvis bloggar vi. Vi skriver om vardagen, våra betraktelser och lite filosofi. Ibland slänger vi in en Youtube-film med en låt vi tycker om. Kanske kopierar vi till och med in hela låttexten i inlägget, förutsatt att den är tillräckligt djup och svårtolkad.

Kanske har vi en fotoblogg där vi lägger upp bilder fotade med vår egen systemkamera. Tänk motljus-bilder, vattendroppar, solnedgångar och extrema närbilder med sådär fint suddig bakgrund. Det gör inte så mycket att vi har samma stil allihopa, det funkar åtminstone. Det handlar inte om att vara unik, det handlar om att kopiera så skickligt som möjligt. Att fixa snygga bilder är ingen konst, det bara att skaffa en hyfsad kamera och pilla lite Photoshop. Sedan gymnasiet har vi gått runt och haft drömmar om ett framtida yrke som fotograf. Inte på någon jäkla lokaltidning då, utan som porträttfotograf med egen firma, alternativt dokumentärfotograf åt någon ansedd tidning.

Vi är världens största hycklare. Vi är Sveriges framtid.


Jag skrev det här i vi-form som ett stilistiskt grepp.
Jag är inte sådär. Du är inte sådär. Det finns ingen som är sådär. Den unga pseudointellektuella svensken är en stereotyp som inte finns i renodlad form. Bilden är överdriven, karaktärsdragen har förstärkts. Men det finns vissa människor som har en del gemensamt med den här stereotypen. Jag tänker inte peka ut någon, eller spela moraltant och fördöma alla pseudointellektuella egenskaper. Jag beskriver bara, utifrån mina egna erfarenheter, fördomar och upplevelser. För övrigt kanske jag fortsätter på samma tema i något kommande inlägg, med en annan stereotyp.

Alla hjärtans dag

Photobucket

Idag är det Alla hjärtans dag. Vissa människor tycker att det här är en av årets bästa dagar. Oftast rör det sig om människor som har en partner. Det är underbart med en hel dag där man visar sin kärlek till dem man älskar. Choklad, frukost på sängen, trisslotter utan vinst och en ros på bordet. Endast fantasin (och kärleken) sätter gränser.

Vissa människor tycker att det här en av årets sämsta dagar. Oftast rör det sig om människor som inte har en partner. Det är patetiskt med en kärlekens dag, en jävla fantasihögtid för att hålla igång kapitalismens hjul. Å vad de hatar den här dagen. Inte för att de inte unnar andra människor lite kärlek, inte alls. Det är kapitalismen det är fel på. Det är affärernas reklamblad som stör. Som om man kan köpa sig kärlek. Och varför skulle man vara snäll och kärleksfull just idag? Är det okej att vara en idiot de 364 andra dagarna på året? Vissa människor älskar att vara bittra i sin ensamhet.

Jag har ingen flickvän. Jag har inte skickat blommor till någon idag. Jag borde vara bitter idag. Jag borde hata den här dagen. Men det gör jag inte, det går inte. Varför skulle jag? Det finns ingen anledning till att tjura.

Försöker lyssna på passande svensk musik idag. Det är svårt att hitta rätt i Spotify-djungeln.

Lyssnar på Ung & Kåt med Ebba Grön. Funkar inte alls. Känner mig ganska ung, men knappast kåt.

Lyssnar på Fan vad du är snygg när jag är full med 250 kg kärlek. Kommer inte i stämning. Kan inte relatera till låtens tema. Stänger av efter halva låten.

Lyssnar på Jag Vill Ha Dej med Ulf Lundell. Har svårt att koncentrera mig på låten. Tänker mest på hur gammal Uffe är, och hur ung kvinnan han sjunger om borde vara. Plötsligt får texten en helt ny innebörd. Gubbsjuka texter är ingen höjdare. Jag stänger av och lägger ner mitt försök att hitta bra svenska kärlekslåtar.

tisdag, februari 09, 2010

Omprioriteringar

Photobucket

Jag är inte längre chefredaktör för studenttidningen Shick. Det är otroligt skönt. För även om det sällan var jättemycket jobb, så innebar redaktörsposten ett visst ansvar och en viss press att leverera.

Jag ställde inte upp till nyval av ledamöter för studentkårens fullmäktige i höstas. Jag var faktiskt bara med på två möten under mitt år som ledamot, på grund av tidsbrist, tentor och andra aktiviteter. Det var väl inte riktigt min grej.

Jag har avslutat min prenumeration på lokaltidningen Barometern. Inte för att jag hatar moderata tidningar, utan för att Dagens Nyheter är bättre på alla möjliga vis. Jag prenumererade faktiskt på Dagens Nyheter hela hösten, tillsammans med Barometern, men det blev lite väl mycket läsning. Nu sparar jag säkert minst en kvart varenda dag.

Vad ska jag nu göra med all min tid och ork?

Börja röka? Ta ridlektioner? Läsa Bibeln?

Nej, jag hade faktiskt tänkt fokusera mer på kulturbloggen The Goodbye Look. Nyligen köpte vi .se-domänen. I veckan ska jag sätta upp affischer i Kalmar. Vi har fått en ny skribent. Ibland får vi mail från PR-människor. Om vi vill kan vi få recensionsexemplar av skivor. Besökssiffrorna ökar stadigt. Det går ganska bra för The Goodbye Look, och det vore dumt att inte satsa på bloggen. Det gäller att smida medan järnet är varmt, som uttrycket lyder.

Detta innebär inte att jag kommer blogga mindre här på Waltz for Thoughts. Tankevalsen kommer fortsätta uppdateras i samma takt som innan.

söndag, februari 07, 2010

Calcio förlorar, jag springer

Photobucket

Ikväll spelade jag korpmatch med klassens lag, Calcio Legionari Giornalisti. Laget vi mötte hette 420 och bestod av några grabbar i övre tonåren. Vi förlorade med 4-2. Jag var anfallare hela tiden. Jag gjorde inget mål, men tyckte ändå att min insats var väl godkänd. Som jag konstaterat i ett tidigare inlägg är inomhussäsongen inte så rolig. Tyvärr kanske det inte blir en utomhussäsong, på grund av brist på spelare. Det skulle i så fall innebära slutet på min fotbollskarriär, såvida inget lokalt P11-lag vill ha mig.

När jag ändå är inne på ämnet motion vill jag, lite lagom skrytsamt, påpeka att jag joggade igår. Totalt sett har jag joggat inte mindre än TVÅ(!) gånger i år, lika många gånger som under hela 2009. Jag sprang i säkert en kvart igår. Det här är början på något stort, det känner jag på mig. Jag skulle kunna springa Stockholm Marathon vilken dag som helst. Nästan.

För övrigt söker lokaltidningen Östran efter extraknäckande sportreportrar som ska bevaka lokala småmatcher. Jag ska inte ansöka, men var lite frestad i ungefär en minut. Sen läste jag något i stil med "bör ha stora sportkunskaper" och då var det kört. Intresse för sport var nog också ett kriterium, när jag tänker efter.

torsdag, februari 04, 2010

Vi som älskar Googles statistik

Photobucket

Folk googlar på konstiga saker. Ibland leder dessa Google-sökningar till Waltz for Thoughts. Då ser jag dem exakta sökorden, tack vare besöksräknaren Statcounter. Det här är tredje gången jag listar höjdpunkterna ur Googles sökstatistik. De tidigare inläggen finns här och här.

negerboll är rasism

kräkreflex tandläkare

bli sportjournalist

fördelar med knark

fantasi och kul

tvtittare ålders målgrupp

skolidrottens historia

ord på bokstaven s

skönaste uttrycket

Resultat kalmar 9 jan.

emmabodafestivalen blogginlägg

jael ferreira

knark nackdelar

malmö ligger i norrland

olika namn på negerbollar

hur många har dött i morden i midsomer

kändistoppen

sportjournalist frågor

högskola tidningsredigering

rasism negerbollar

konflikträdd svensk mentalitet

negerbollar svart

svenska sommarlåtar

familjealmanacka katter

emil johansson spotify seriös

hur intresserad sport

vem skrev låten waltz?

gå ut med hund kalmar

hanna hellquist manliga journalister

charmen waltz

SPOTIFY PREMIUM ÄR BÄTTRE DÄRFÖR ATT

ovanliga ord på bokstaven s

hundar ut och gå

ord på bokstaven s

omtenta högskolan i kalmar

Roffes Jazz

sofistikerad ordlista

ultimata drogen

flyger av löpband

sofistikerad betyder

Senegal catholic caritas mission for refugees and less-privileged before she passed away eight month

goda negerbollar

alla klär sig i svart

carlsbergs gym falkenberg

måndag, februari 01, 2010

Du måste älska Metropolis

Photobucket

Metropolis är en tysk stumfilm från 1927. Det är en klassiker. Du måste älska den. Varför? Vilken dum fråga. DET ÄR EN KLASSIKER, LÄR DIG ÄLSKA DEN. Filmmänniskor med smak älskar Metropolis, höjer den till skyarna och drar kulturella referenser och paralleller så att verklighetens folk inte ska förstå. (Alltså, älskar du inte Metropolis har du inte god smak.)

Häromdagen såg jag Metropolis. Jag föll inte för den.

Metropolis är en framtidsdystopi och berör teman som kapitalism, klasskillnader, teknikens utveckling och urbanisering. Addera bibliska referenser och marxistiska undertoner och du har en odödlig filmklassiker. Till och med Joseph Goebbels (senare propagandaminister i Nazityskland) gillade filmen. På sin tid var Metropolis världens hittills dyraste film. Dess påverkan på filmkulturen är naturligtvis enorm.

Jag älskar inte Metropolis. Jag berörs knappt av filmen, hur mycket jag än fascineras över dåtidens specialeffekter. För visst är Metropolis ett vackert hantverk, vissa scener är fruktansvärt stämningsfulla. (Bäst är när Joh Fredersens son drömmer/hallucinerar om liemannen.) Överlag kändes filmen som en utdragen tysk teaterföreställning på två timmar. Redan på sin tid klagade folk över längden och filmen klipptes ner en halvtimme för att passa den amerikanska publiken.

Det är inte bara längden som är problematisk. Då och då dyker det upp textrutor med repliker från skådespelarna eller från den tänkta berättaren. Det fungerar precis som i alla andra stumfilmer, men bidrar ibland till det lite röriga intrycket. Som tittare undrar jag vad rollfigurerna bråkar om, vad de säger till varandra och vad alla relevanta karaktärer heter. Exempelvis får huvudpersonen aldrig något riktigt namn, utan kallas bara Joh Fredersens son. (Men tydligen heter han Freder.)

Kanske är jag dum i huvudet. Kanske är jag är bara svår. Kanske är jag alltför ung för att uppskatta stumfilmer. Hela den tyska filmkritikerkåren får gärna hata min åsikt, men jag kan inte älska Metropolis. Det känns inte rätt, på något sätt.

Men visst, jag skulle kunna ägna mig åt socialt hyckleri och låtsas älska Metropolis, bara för att få vara med i gemenskapen.