måndag, februari 01, 2010

Du måste älska Metropolis

Photobucket

Metropolis är en tysk stumfilm från 1927. Det är en klassiker. Du måste älska den. Varför? Vilken dum fråga. DET ÄR EN KLASSIKER, LÄR DIG ÄLSKA DEN. Filmmänniskor med smak älskar Metropolis, höjer den till skyarna och drar kulturella referenser och paralleller så att verklighetens folk inte ska förstå. (Alltså, älskar du inte Metropolis har du inte god smak.)

Häromdagen såg jag Metropolis. Jag föll inte för den.

Metropolis är en framtidsdystopi och berör teman som kapitalism, klasskillnader, teknikens utveckling och urbanisering. Addera bibliska referenser och marxistiska undertoner och du har en odödlig filmklassiker. Till och med Joseph Goebbels (senare propagandaminister i Nazityskland) gillade filmen. På sin tid var Metropolis världens hittills dyraste film. Dess påverkan på filmkulturen är naturligtvis enorm.

Jag älskar inte Metropolis. Jag berörs knappt av filmen, hur mycket jag än fascineras över dåtidens specialeffekter. För visst är Metropolis ett vackert hantverk, vissa scener är fruktansvärt stämningsfulla. (Bäst är när Joh Fredersens son drömmer/hallucinerar om liemannen.) Överlag kändes filmen som en utdragen tysk teaterföreställning på två timmar. Redan på sin tid klagade folk över längden och filmen klipptes ner en halvtimme för att passa den amerikanska publiken.

Det är inte bara längden som är problematisk. Då och då dyker det upp textrutor med repliker från skådespelarna eller från den tänkta berättaren. Det fungerar precis som i alla andra stumfilmer, men bidrar ibland till det lite röriga intrycket. Som tittare undrar jag vad rollfigurerna bråkar om, vad de säger till varandra och vad alla relevanta karaktärer heter. Exempelvis får huvudpersonen aldrig något riktigt namn, utan kallas bara Joh Fredersens son. (Men tydligen heter han Freder.)

Kanske är jag dum i huvudet. Kanske är jag är bara svår. Kanske är jag alltför ung för att uppskatta stumfilmer. Hela den tyska filmkritikerkåren får gärna hata min åsikt, men jag kan inte älska Metropolis. Det känns inte rätt, på något sätt.

Men visst, jag skulle kunna ägna mig åt socialt hyckleri och låtsas älska Metropolis, bara för att få vara med i gemenskapen.

2 kommentarer:

  1. Sv. Skoj med kaffeinlägg. Grejen är att det känns som typ alla dricker kaffe. I alla fall i bloggvärlden...

    Jag dricker nog 6 koppar tror jag så kanske ligger på gärnsen (A)

    SvaraRadera
  2. sv. Så fina ord. Och blåmärken tyckte jag verkligen om.

    SvaraRadera