Waltz for Thoughts

En ny blogg

2010-08-21T17:36:00.001+02:00

Om någon av en händelse fortfarande besöker Waltz for Thoughts; numera bloggar jag här: http://emiloskarjohan.wordpress.com/

Tankevalsen är död

2010-05-12T01:20:00.000+02:00

De senaste veckorna har jag funderat på mitt bloggande här. Flera gånger har jag kommit fram till slutsatsen att lägga av helt. Samtidigt som jag funderat fram och tillbaka har min ångest stigit i takt med den dåliga inläggsfrekvensen. Jag har vägt fördelar och nackdelar mot varandra. Jag älskar bloggformatet. Jag tycker fortfarande att bloggosfären är intressant, även om jag spenderar allt mindre tid i den. Jag tycker om att skriva inlägg och få respons.

Waltz for Thoughts har under snart 1,5 års tid varit en plattform för mitt tänkande, mitt ironiserande och mitt skrivande. Jag har publicerat inlägg som jag varit väldigt nöjd med, för att inte säga stolt. Jag har också publicerat inlägg som jag inte alls varit nöjd med, som jag i vissa fall ångrat och nästan skämts över. Men endast en gång har jag tagit bort ett inlägg, för att inte reta upp en viss enfaldig del av befolkningen. (Läs främlingsfientliga svenskar.)

Det är inte det att jag har tröttnat på att skriva. Jag tänker fortfarande bli en skrivande journalist. Skrivandet är ett av mina största intressen. Jag tycker bara att Waltz for Thoughts inte längre känns helt rätt. Min bloggambition är idag en annan än när WfT startades. Jag har inte riktigt fastnat för privatbloggande. Kanske beror det på att jag inte är tillräckligt populistisk för att räkna med kommentarer och uppmärksamhet. Waltz for Thoughts var, hur sentimentalt det än låter, ett försök att vara en smart och samtidigt framgångsrik blogg. Jag vet inte om jag lyckades med något av målen. Det verkar ofta hopplöst att lyckas i bloggosfären, såvida man inte är en tjej i tonåren utan självdistans.

Men egentligen är det inte bristen på framgång och berömmelse som har varit problemet. Jag velar hela tiden mellan vad läsarna kan tycka vara intressant och vad jag själv skulle vilja skriva om. Begrepp som målgrupp, inriktning och ambition har varit i princip omöjliga att definiera. Jag har kort sagt svårt att veta vad jag vill med WfT, antagligen för att jag ändrat mig flera gånger under bloggens levnadstid. Den här bloggen är inte vad den en gång utgav sig för att vara. Då, i januari 2009, tänkte jag och min vän Erik revolutionera bloggosfären med en fräck och intelligent blogg skriven av två intellektuella killar. Det gick väl sådär. Just nu har jag brist på inspiration. Jag har få idéer till nya inlägg. Att fortsätta blogga trots en allmän olust och sämre kvalité är ingenting jag tänker försöka med. Mitt val är knappast spontant, utan väl övervägt under den senaste tiden. Jag sätter punkt för tankevalsen.

Tack till alla ni som läst bloggen, i synnerhet ni som kommenterade. Utan er hade WfT gått under för länge sedan.

Det här är inte slutet på min internetaktivitet. Kanske börjar jag någon gång i framtiden blogga på ett annat ställe, i en annan form. För er som är intresserade av att följa mig finns jag på Twitter här: http://twitter.com/EmilOskarJohan
På Facebook här: http://www.facebook.com/emiloskarjohansson
Skriver om musik här: http://www.thegoodbyelook.se/
Och lägger upp bilder här: http://vardagseskapism.blogspot.com/

Statistik är underbart

2010-05-06T20:34:00.000+02:00

Det är dags igen. Här har ni listan över sökord som har visat vägen till Waltz for Thoughts. Tidigare inlägg finns här, här och här.

sofistikerade gör saker tillsammans

nyamko sabuni föråldrat språkbruk

markus krunegård jehovas vittne

om man blir kallad hora som vuxen

tygmönster från 1900-talet

göteborgska schexchoklad

pensionärsaktiviteter

jag har fått sommarjobb

varför man inte bör kalla det negerbollar

idrottare blir sämre under pubertetet

chokladbollar eller negerbollar

BILDER MORDEN I MIDSOMER

konstgräsplan emmaboda

anekdoter om pensionärer

neger rasbiologiska institutet mulatt

åkergräsklippare startar inte?

en berättelse om att vara sofistikerad

"artister som sjunger på svenska"

människor har bra smak

kan en ipod spela brända cd skivor

andra namn på negerboll

förfalskarna arbetsgivarintyg

catholic caritas mission for refugees and less-privileged sierra leone

But bear in mind that Love has no colors barrier, no educational back ground barrier, no socio

"intresserade av sport"

Långås skvaller

vad tycker mörkhyade om negerboll

hej mitt är, telefonintervju

varför vad fan e det alla hjärtans dag

spotify länken på facebook raggarmusik

"tror du på gud"

franz kafka du behöver inte

MONOTON ARBETE MED EN TRUCK

älskar idrott

milleniumtrilogin suger

vad betyder sofistikerad på svenska?

jag är hemmafru

ölbackar på en pall

Seasons in the Sun för skolbarn

2010-05-06T19:22:00.001+02:00

Random-funktionen på iTunes kan ibland vara precis så slumpvis som den utger sig för att vara. För ett par minuter sen spelades Seasons in the Sun av Terry Jacks. Första gången jag hörde låten var under en engelskalektion på mellanstadiet. Min lärare Håkan tyckte att vi skolbarn skulle lära oss uppskatta lite riktig musik. Det hade han naturligtvis rätt i.

Då, som 11-åring, berördes jag starkt av låtens tema. Seasons in the Sun handlar om en döende man som tar farväl av familjemedlemmar och vänner. Terry Jacks sjöng om hur jobbigt det var att dö. För en 11-åring var det en ganska surrealistisk upplevelse. Av någon anledning har låten hamnat i mitt iTunes-bibliotek. Efter alla år som passerat sedan den där engelskalektionen kommer jag fortfarande ihåg texten. Kanske på grund av att min lärare Håkan var så pedagogisk att han till och med gav oss utskrifter av låttexten.

Verklighetens folk

2010-04-25T17:14:00.002+02:00

Göran Hägglund har lanserat begreppet "verklighetens folk" i lagom tid till valrörelsen. Görans förhoppning är gissningsvis att många väljare identifierar sig med verklighetens folk och således röstar på Kristdemokraterna. I opinionsmätningar har vi kunnat följa partiets siffror, Kristdemokraterna är inte särskilt långt ifrån fyraprocentsspärren. Ett av partiets största hot är Sverigedemokraterna, som har siktet inställt på riksdagen.

Vilka är då verklighetens folk? Enligt KD själva handlar det om folk som: "...lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer."
Källa.

Hela resonemanget med verklighetens folk handlar om att KD vill ge människor mer frihet att göra sina egna val, och att politiker inte ska lägga sig i medborgarnas vardagsliv. Det här låter naturligtvis hur bra som helst. Helt plötsligt är Kristdemokraterna Sveriges mest vettiga parti. Mer frihet? Ja, tack!

Men så enkelt är det inte. I en debattartikel i Dagens Nyheter förra hösten förklarade Göran Hägglund vad han menar med verklighetens folk. Han börjar med att citera en Ulf Lundell-låt, som för att på allvar flörta med Svensson-väljarna.

Göran beskriver sedan sina tankegångar. Han ser ökad klyfta mellan etablissemanget och verklighetens folk. Värst är kulturvänstern, den radikala elit som blivit Sveriges nya överhet. Kulturvänstern hånar vanliga Svenssons och läxar gärna upp befolkningen med politisk korrekthet, enligt Hägglund.

Vi får här ytterligare en definition av verklighetens folk; "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Man kan fråga sig hur alla andra medborgare ska klassificeras. Overklighetens folk? Kulturelitister? Vänsterjävlar?

Frågorna alla väljare bör ställa sig är alltså följande:

Tycker du det är okej med familj, att arbeta och att ta semester?

Tycker du om fredagsmys och "Så ska det låta"?

Tycker du det är jobbigt när politiker lägger sig i ditt liv och din vardag?

Tycker du om Ulf Lundell?

Tycker du att kulturvänstern är jobbig?

Tycker du att det är jobbigt med politisk korrekthet?

Lever du ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv?

Kompletterande frågor:

Tycker du att kristendomen är världens bästa religion?

Tror du på Gud?

Tror du på Göran Hägglund?

Har du svarat ja på samtliga frågor kanske Kristdemokraterna är något för dig.

En blogg på dekis?

2010-04-21T19:56:00.000+02:00

De senaste veckorna har det inte hänt mycket på Waltz for Thoughts. Vad ska jag skylla på? Mitt moraliska förfall? Sektmedlemskap? Knark? Aska från Island? Jag har faktiskt ingen bra ursäkt. Allting handlar om prioriteringar. Just nu försöker jag mest få godkänt i kursen Ekonomijournalistik.

Moderaterna är inte rädda för HBT-personer

2010-04-20T12:48:00.001+02:00

Det finns vissa normer för hur en journalistiskt intervju ska gå till. Det är åtminstone vad mina lärare har intalat mig under teoretiska och praktiska kurser i intervjuteknik. En av utbildningens första gästföreläsare, före detta radioreportern Björn Häger, talade sig varm om intervjuns tio budord och andra nyttiga tips. Björn Hägers tips handlar till stor del om att ställa frågor som inte är ledande, naiva, provocerande eller irrelevanta. Jag försöker hålla mig till dessa regler så gott det går, och allt som oftast fungerar det alldeles utmärkt. Ibland har intervjuer blivit skitdåliga trots min förkunskap, men då har det mest berott på tekniskt strul, tjuriga kalmariter, onyktra intervjupersoner eller andra plötsliga problem.

Inget illa menat mot Björn Häger och hans tio budord, men stundtals är det uppfriskande med journalister som vågar bryta mot konventionerna. Det behöver inte vara något märkvärdigt, det kan räcka med ett par provocerande frågor. Därför ger jag tummen upp till Jenny Stiernstedt på DN, som en gång för alla bevisar att Moderaterna inte är rädda för HBT-personer.

Franz Kafka är min idol

2010-04-13T20:07:00.000+02:00

Jag läste ut Franz Kafkas Processen häromdagen. Extremt bra bok, den bästa jag läst på länge. Det tråkiga med att läsa Kafka är att alla andra också höjer hans verk till skyarna. Att älska Kafka är därför ungefär som att säga att Jesus är snäll, att Bert Karlsson borde banta eller att finanskrisen suger. Du behöver inte ens ha läst Kafka för att geniförklara honom.

Att läsa Kafka kan tyvärr bidra till en ganska elitistisk attityd; "Jag är bättre än dig, för jag har läst Kafka." "Milleniumtrilogin är bara svenneskit, läs lite riktig litteratur för en gångs skull. Prova Kafka."

Samtidigt ser det inte bättre ut från motsatt håll; "Tror du att du är något bara för att du läser Kafka?"

Men jag tänker inte ändra åsikt bara för att vara unik, cool och helgarderande. Jag gillar Kafka. För övrigt läser jag just nu Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är också en ganska elitistisk bok.

Att bli slagen av en gammal man

2010-04-11T12:11:00.001+02:00

I fredags joggade jag för tredje gången i år. Stundtals blev jag helt slut och gick i någon minut. Allt som allt blev det åtminstone ett par kilometers jogging på Stensö utanför Kalmar. Vädret var perfekt, varken för varmt eller kallt, med fläktande vindpustar. Jag är fortfarande inte speciellt vältränad. Andra halvan av joggingturen blev jag omsprungen av en 60-årig man. Jag antog utmaningen och försökte hålla jämna steg med honom. I början gick det jättebra, jag sprang till och med om mannen. Men till slut fick jag ge mig, mina krafter tog slut och 60-åringen vann med god marginal. Känslan av att bli slagen av en 40 år äldre man är bitterljuv. Det positiva är att jag nu har fått motivation till fortsatt träning.

Nu ska jag fotografera igen

2010-03-31T21:32:00.002+02:00

Vintern är alltid en trist årstid för fotografering. Kylan och mörkret gör att jag hellre sitter inne och redigerar gamla bilder. Under vinterhalvåret fotar jag säkert 4-5 gånger mindre än under sommarhalvåret. Inspirationen kommer med värmen, liksom lusten att fotografera.

Våren är äntligen här. Imorgon är det april och nu börjar jag fotografera på allvar. Igår och idag har jag varit ute med cykel och kamera i olika delar av Kalmar. Igår avverkade jag södra Kalmar, runt slottet, hamnen och sjukhuset. Idag cyklade jag norrut och fotade i kontrastrika ytterområden, där det finns grå betongkomplex och lyxvillor med utsikt över Kalmarsund. Miljonprogrammet möter svensk överklass.

Min kamera är nu lite mer än två år gammal. Första året tog jag 5 000 bilder, andra året 8 000 och i år blir det nog minst 10 000 stycken. En rekordvass festivalsommar styrker prognosen.

Ekonomijournalistik

2010-03-30T23:27:00.000+02:00

Ekonomijournalistik är ganska tråkigt. Igår var det kursintroduktion. Det är ungefär precis så trist som jag förväntade mig. Jag vet, det är inte bra att gå in med en negativ inställning, men jag kan inte hjälpa det. De senaste två dagarna har jag fått flashbacks till gymnasiets Företagsekonomi A. Vi har gått igenom olika typer av bolag, hur en årsredovisning ska läsas och en massa annat mer eller mindre viktig kunskap.

Jag har ingenting emot föreläsningar. Vår lärare är en bra talare. Det är inte så svårt att hänga med, det finns tid att anteckna allt väsentligt och Powerpointen är välgjord. Det är väl bara mig det är fel på. Jag är inte det minsta intresserad av ekonomijournalistik. Jag vill inte skriva för Dagens Industri. Jag vill inte bli en humorlös nyhetsuppläsare på A-ekonomi.

Kursens sista två veckor ska ägnas åt ekonomijournalistik i praktiken. Vi ska producera nyhetsartiklar om ett visst företag, en viss bransch eller något annat som har med pengar att göra. Förhoppningsvis har jag koll på alla termer tills dess.

Att stava fel

2010-03-29T20:00:00.004+02:00

Jag hatar felstavningar. Som med mycket annat är det alltid värst när det gäller en själv. Mitt mardrömsexempel var när jag skrev ett personporträtt för skolan och råkade skriva k istället för l sist i rubriken "Håkan vill bara ha kul".

Jag är alltid väldigt noggrann med hur jag skriver. Felstavningar som i exemplet ovan händer väldigt sällan. Särskrivningar är något av det fulaste jag vet. Haltande grammatik ger inget seriöst intryck. Allt oftare stör jag mig på dåligt översatt skönlitteratur. Jag är ingen språkpolis som vill tillrättavisa människor. Folk får ju skriva som de vill. Jag kan bara konstatera att jag själv har väldigt svårt för att läsa texter med många språkfel. Jag följer bara bloggar som har en någorlunda hög nivå på språket. När jag skriver sms försöker jag i största möjliga mån använda mig av fullständiga ord istället för förkortningar. Jag hatar internetuttryck som lol, rofl och omg.

För ett par år sedan var jag inte alls lika bra på att skriva. På högstadiet fick jag bara betyget G i Svenska. Då tyckte jag att det var så trist att inte kunna uttrycka mig bättre i skrift. Jag gav mig fan på att bli bättre. Jag valde samhällsprogrammet på gymnasiet och läste Svenska A, B och C. Jag skrev långa arbeten i Samhällskunskap och Historia. Mitt språk blev allt bättre, mitt ordförråd rikare och min grammatik mer korrekt. Det blev helt plötsligt kul att skriva, för att jag till slut var ganska bra på det.

Ända sedan jag började på journalistutbildningen i Kalmar har jag haft inriktningen klar för mig. Jag ska bli en skrivande journalist. Jag ska jobba på tidning. Vi har fått prova på radio och tv, men jag har inte fastnat för något av dem. Det är därför synd att utbildningen i Kalmar har så lite fokus på språkförbättring. Jag vill ju bli ännu bättre på att uttrycka mig i skrift, när jag nu tänkt livnära mig på det resten av livet.

I juni 2011 tar jag examen. Då kommer jag förmodligen skriva ungefär lika bra som nu.

Facebook-grupper jag inte fattar grejen med

2010-03-21T17:51:00.003+01:00

Facebook är ett underligt fenomen. Förmodligen mest för att varenda människa verkar vara medlem. Facebook speglar verkligen den mångfald som finns bland oss. Denna mångfald uttrycker sig tydligast i idiotiska Facebook-grupper. Alla kommer någon gång stöta på konstiga grupper, till synes utan existensberättigande. En del går det inte ens att skratta åt. Men visst, vi är alla olika. Vissa av oss tycker säkert det är jätteroligt att gå med i en grupp som heter Alla vi som hatar när man blir sjuk typ dagen innan något roligt ska hända eller Man kan ha roligt utan sprit, men det är dumt att chansa.

Facebook-grupper handlar om identitet. Att visa vilka vi är och vilka vi inte är. Jag är inte sverigedemokrat, jag ogillar Idol, jag hatar särskrivning och så vidare. Jag kan förstå syftet med många Facebook-grupper. Politiska, kulturella och diskuterande grupper. Jag förstår grejen med grupper som tycker si eller så. Det är menlöst humoristiska grupper som jag har så svårt för. Som om någon vill säga:

- Titta så många galna och helfestliga grupper jag är med i. Det måste ju betyda att jag är jätterolig. Eller hur?

Dagens lärdom: Du blir inte roligare, oavsett hur många Facebook-grupper du är med i.

Tittar igenom vänners profilsidor i jakt på meninglösa grupper. Hittar en hel del. Tittar på min egen profil; "Vi som tycker det är kul att ha roligt, Jag har prövat att röra en häst, Samhällare är bättre och smartare än naturare, EMIL GAVE ME HERPES".

Fan. Jag är inte bättre själv.

Meningslösa Facebook-grupper i urval

2 kronor per medlem till din jävla mamma, fattar du det eller?

Vi som har det gött!

If 65 Million People join, God will bring back the dinosaurs!

Kan vi samla alla svenskar på facebook i en grupp? Bjud in alla vänner

Förnedrade av SJ! Nu får det vara nog.

Våren då alla blev fitta!

Alla som heter Hampus är konstiga eller har damp

Vi som har gjort en smörkniv på slöjden!

Men stäng dörren då! ....Helt!

10kr per medlem skänker jag till mig själv att köpa prylar för

Schweiz är ett löjligt land och Alperna är fula!

Vem är måtta? Och varför skulle jag vilja dricka med honom?

Killar ska bli behandlade med Kärlek och Respekt! INTE som sexobjekt!

I dont get drunk... I get AWESOME

Vi som inte vaccinerat oss mot svininfluensan och fortfarande lever...

Vi som pratar i telefon när vi sitter på toa

Vi Som Hatar Konceptet Med Att "Fika"

Den ultimata gruppen för alla som älskar grupper!

Jag har klippt mig

2010-03-19T18:57:00.002+01:00

Mamma klippte till mig igår. Det var skönt. Jag brukar se ut som en luffare när mitt hår blir lite längre. I ett par år levde jag i tron att jag passade i ganska långt hår. Nu är jag lite klyftigare och satsar på några centimeter kortare.

Frisyrer är ett intressant ämne. Det kan säga mycket om människor. Om vad de lyssnar på för musik, om vilken social status de har, om vilken utbildningsnivå de har och så vidare. Egentligen bygger sådana slutsatser mest på fördomar, men ändå är det omöjligt för mig att helt förkasta teorier om frisyrer. Kristna frisyrer, politiska frisyrer, trendiga frisyrer, tråkiga frisyrer, hårdrocksfrisyrer, frisörfrisyrer och så vidare. Det är tacksamt att kunna placera in folk i fack endast genom att titta på håret. Jaha, han är vegetarian. Jaså, hon är punkare. Titta, en rasist! Okej, nu överdriver jag lite. Jag är inte så kategorisk, även om jag omedvetet gör en del associationer. Det är nog ofrånkomligt.

Jag har en ganska trist frisyr, det måste jag erkänna. Inget som sticker ut eller skapar reaktioner, möjligen bortsett från min hårfärg. Med plattång och hårspray håller jag håret i schack, jag vill ju inte se ut som Erik Hassle.

Moderaterna älskar flyktingbarn

2010-03-17T21:54:00.003+01:00

Jag såg precis Uppdrag Granskning om moderat kommunpolitik i Vellinge. Eller rättare sagt; kommunal ovilja att ta emot flyktingar. Efter 25 år av envist vägrande sa kommunen till slut ja till att ta emot ett par flyktingbarn, efter påtryckningar från partiledningen i Stockholm. Fast då gäller det bara ensamkommande flyktingbarn, och kontraktet med Migrationsverket löper ut efter ett år. Dold mikrofon och gedigen research avslöjade borgmästaren och före detta moderata kommunalrådet Göran Holm. Underbart journalistiskt arbete, visar verkligen vilka idiotiska argument som vissa politiker kan komma med. Hela programmet finns att titta på här: http://svtplay.se/v/1931263/uppdrag_granskning/del_8_av_22

Det roligaste är migrationsminister Tobias Billströms löjligt intränade svar i slutet av programmet.

Bästa citatet: "till att idag säga att man faktiskt ska bli BÄST i Sverige på att ta emot ensamkommande flyktingbarn"

Vellinge kommun - vi älskar flyktingbarn

Jag byter bloggar

2010-03-14T22:22:00.000+01:00

Jag läser en bra bit över hundra bloggar. En Bloglovin'-prenumeration är ett smidigt sätt att hålla koll på alltihop. Men när jag varje dag möts av nära 200 nya inlägg blir det lite väl övermäktigt att hålla koll på allt. Därför rensade jag idag ut bland bloggarna, slutade prenumerera på bloggar jag inte är så intresserad av. (Mest unga tjejer, PR-snubbar och politiker.) Men istället för att nöja mig började jag prenumerera på andra bloggar. (Mest musik- och designbloggar.) Jag är fast i bloggosfären.

Slut på obligatoriska bilder

2010-03-14T21:45:00.000+01:00

Nu har jag fattat ett beslut kring den här bloggen. Enda från starten har varje inlägg postats med en bild överst. I början var det inga problem, jag hade mängder av fina bilder. Nu, över ett år senare, har jag fortfarande många fina bilder på min hårddisk. Men det börjar sina, och just nu har jag för lite tid till fotografering. Därför slutar jag nu med att posta en bild överst i varje inlägg. Dessutom så hade bilderna nästan aldrig något med inlägget att göra, så färre människor kommer rynka på näsan av förvirring.

På senare tid har det mest handlat om att bryta av texterna. Många av bilderna är knappt snygga i bara 530 pixlars bredd. För alla som vill se fina bilder tagna av mig hänvisar jag till min fotoblogg Vardagseskapism.

Kanske innebär detta att jag känner mig lite friare i mitt bloggande, när jag slipper hålla på med bildredigering efter varje skrivstund.

Det är mycket möjligt att jag då och då postar bilder här, men Waltz for Thoughts har alltid mest handlat om text. Förmodligen och förhoppningsvis blir det snart mer av den varan.

Jag har fått sommarjobb

2010-03-10T22:00:00.000+01:00

Idag, runt klockan tre på eftermiddagen, stod jag vid redaktionens kaffeautomat. Då kliver en av tidningens ekonomer fram och frågar om jag har sökt semestervikariat på Hallands Nyheter. Ja, det har jag, svarar jag och ser frågande ut.

- Du har precis fått jobbet, svarar hon.

Det visade sig att det var just hon som var ansvarig för ansökningarna om semestervikariat. Min arbetsperiod sträcker sig till tre veckor, de tre sista i juli. I kortaste laget kanske, men jag är oerhört nöjd med att överhuvudtaget få något. Ska jag vara helt uppriktig trodde jag inte att jag skulle få något journalistiskt sommarjobb. Jag trodde inte att mina prestationer under praktiken skulle räcka långt. Tvärtom var jag smått orolig för att min oförmåga till att bli färdig med alla uppdrag jag tilldelas på morgonmötena skulle bli spiken i kistan. Nu vet jag inte hur mycket mina små praktikartiklar har imponerat på redaktionen, men så katastrofalt dåligt intryck kan jag inte ha gjort.

Idag blev jag för ovanlighetens skull klar med alla artiklar i tid. En timme före arbetsdagens slut var allt inlämnat. Men inte sitter jag och rullar tummarna i 60 minuter. Nej, jag gick med raska steg in på nyhetschefens kontor och anmälde mig till hans förfogande. Genast fick jag ett nytt uppdrag, en Stockholmsnyhet som gick att vinkla ner på lokal nivå. Imorgon ska jag på presskonferens på ett bilmuseum. Och så fyller mamma 46 år.

Sista helgen ensam

2010-03-07T17:54:00.001+01:00

Nu är det helg. Det är underbart skönt, jag är fortfarande ovan vid åtta timmars jobb varenda dag. I fredags firade vi Håkan på jobbet, han har varit på Hallands Nyheter i 20 år. Jag tror inte jag stannar där så länge, men jag hoppas i alla fall på ett semestervikariat i sommar.

Det här är min sista helg ensam i familjens stora villa. På måndag ska jag hämta mamma, pappa, bror och syster på Landvetter. Det ska bli underbart att få träffa allihopa igen, senaste gången var för en månad sen. Det har gått ganska bra att bo hemma själv. Lite tomt och tyst, men det har fungerat i två veckor. Vardagarna har bestått i åtta timmars jobb och sedan ett par obligatoriska hushållssysslor innan jag stupar i säng. Jag ser fram emot hjälp med markservicen hemma; med städning, tvätt, mat, post, katterna och allt annat.

Nu återstår det 12 arbetsdagar av praktiken, sen är jag tillbaka i Kalmar igen. Det är en bitterljuv insikt, vilket förmodligen är ofrånkomligt när jag lever två olika liv. Miljöombytet har hur som helst varit väldigt välkommet. Våren är snart här. Och sakta men säkert blir tillvaron lite gladare, ljusare och roligare. Om tre månader har jag sommarlov. Jag börjar ana ljuset i tunneln. (Okej, det där lät lite emo, det erkänner jag.)

Lokaljournalisten Emil

2010-03-04T21:31:00.002+01:00

Nu har jag praktiserat på Hallands Nyheter i snart två veckor, nästan halva praktiktiden. Jag har lärt mig otroligt mycket på bara den här korta tiden. Innan praktiken trodde jag att det inte var en större konst att vara lokaljournalist. Jag trodde att jag skulle klara det galant, att jag efter 1,5 års utbildning skulle vara en oslagbar lokaljournalist. Jag hade fel. Jag har säkert gjort minst ett dussin journalistiska misstag. Jag är långt ifrån lika effektiv som veteranerna på tidningen. Men jag lär mig. Ibland krävs ett par misstag för att jag ska förstå att jag gör fel.

Den andra veckan har gått mycket fortare än den första. Det är roligare nu, när jag är lite snabbare, lite bättre och lite mer erfaren. Nu blir jag helt plötsligt klar med alla uppdrag nyhetschefen ger mig för dagen. Varje dag publiceras någonting som jag står bakom. Tusentals människor har läst mina artiklar och tittat på mina bilder. För tillfället nöjer jag mig med den vetskapen.

Hittills har bara en av mina artiklar publicerats på tidningens hemsida. Webbredaktionen skriver de flesta av texterna själva och tar inte med särskilt mycket material från tidningen. För er som vill läsa finns min artikel här: http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.748920-har-inne-vantar-varen

Twitter-liknande kompott

2010-02-27T13:03:00.003+01:00

Kristin Lundell slutar blogga på SvD.se. Skönt, då har jag ingen anledning att besöka sidan längre. (Infoga valfritt skämt om moderater.)

Min tillfälliga eftersändning av post fungerar inte. Jag har inte fått någonting. Skickade en anmälan till Svensk Adressändring. Måste lösa sig snart. Jag vill ju ha min DN varje morgon.

Börja komma in i rutinen på praktiken. Fick köra en av tidningens bilar häromdagen. Kände mig rätt cool. Tänker att alla som ser HN-bilen tittar lite extra. Ungefär som när folk ser en polisbil. En del kanske tänker "Vart är HN på väg?" eller "Oj, vad dåligt journalister kör!".

Jag börjar komma med egna rubrikförslag till mina artiklar i Hallands Nyheter. Kanske får jag min vilja igenom en vacker dag.

Snön börjar sakta men säkert att smälta. Gatorna är fortfarande glashala, men hittills har jag inte halkat omkull. Måste vara någon form av personligt rekord.

Jag såg min första ubåtsfilm igår, tillsammans med min kompis Jens. U-571 hette den. Jens somnade när det återstod tjugo minuter av filmen. Han vet inte hur det slutade, men det var inget uppseendeväckande. Amerikanerna vann över tyskarna, som vanligt. Jag ger den 6/10 i betyg.

Min praktik på lokaltidningen

2010-02-24T20:15:00.000+01:00

Jag har nu praktiserat på Hallands Nyheter i tre dagar. Jag är allmänreporter för Falkenbergssidorna. Det funkar rätt bra, jag lär mig nya saker varje dag. Hur publiceringsprogrammet fungerar, hur kaffemaskinen fungerar och hur redaktionen fungerar. Dessutom försöker jag vänja mig vid tidiga morgonmöten. Igår stod mitt namn i tidningen. Det har det gjort förut, men aldrig under en artikel. Min första byline är ett faktum, en härlig känsla.

Jag har hållit en ganska låg profil hittills. Inga grova skämt vid fikabordet, inga vågade rubrikförslag och inga extrema nyhetsidéer. Det är nog bäst att känna av lite först.

Igår gjorde jag Dagens Fråga för första gången. Jag visste att det bara var en tidsfråga. För er som inte är från Halland handlar det om att ställa en lagom lättsam (och gärna aktuell) fråga till fem personer på stan. Dagens Fråga publiceras dagligen på sista sidan i tidningen. Just min Dagens Fråga var; "Falkenbergs kommun har ont om skyfflar till snöröjningen. Har du en skyffel att låna ut?" Alla svarade nej. Ett par följdfrågor utvecklade svaren och jag fick ihop min Dagens Fråga. Eftersom jag kan fota själv behövde jag inte ha med mig en fotograf, vilket alltid är positivt rent effektivitetsmässigt. Det var nog inte sista gången jag får göra Dagens Fråga.

Jag är hemma på riktigt

2010-02-20T16:50:00.000+01:00

Igår åkte jag tåg och buss från Kalmar till Falkenberg och sedan med bil vidare till byn Långås. Från ett hem till ett annat. Från studieort till uppväxtort. Här ska jag bo i nästan fem veckor, under min praktik på lokaltidningen Hallands Nyheter.

De två första veckorna har jag huset för mig själv. Resten av familjen är i Thailand. Det är bara jag och våra två katter hemma. Det värsta med att vara ensam med två katter är kattpottan. 25 centimeter nysnö hindrar katterna från att gå utanför dörren. Istället används kattpottan flitigt. Nu längtar jag ännu mer till våren.

För övrigt planerar jag att skotta snö imorgon.

Unga pseudointellektuella människor

2010-02-14T18:42:00.002+01:00

Vi läser Sartre, hyllar Nietzsche och föredrar rysk 1800-talslitteratur. Vi kanske inte platsar som medlemmar i Mensa, men visst är vi smarta. God smak är ett måste, allt som är mainstream är skit. Vi har sedan länge gömt undan alla skivor med billig collegepunk och topplistehits. Nu är det Spotify som gäller, där finns nästan allt vi behöver. Det är skönt med ett lagligt alternativ till nedladdning. Pink Floyd är legender, vi har en t-shirt med Dark Side of the Moon-tryck som vi har på oss ibland, när vi vill glänsa. Pink Floyd finns inte på Spotify? Äsch, det är lugnt, vi laddade ner hela diskografin innan FRA-lagen trädde i kraft.

Vi hatar arbetarklassens torftighet, vi hatar medelklassens Svensson-mentalitet och vi hatar överklassens borgerlighet. Blockpolitiken är tråkig och vi välkomnar nya partier, så länge de är någorlunda politiskt korrekta.

Det är kul att diskutera politik. Vi har koll på Karl Marx och har ett hum om vad Kommunistiska manifestet innehåller, utan att ha läst någonting i det. Wikipedia ger oss ändå all information vi behöver.

Gud finns inte. Det visste vi redan under konfirmationstiden. Alla kristna är dumma.

Vi gick ett teoretiskt program på gymnasiet. Vi visste inte vad vi ville bli. Det vet vi kanske fortfarande inte.

Vi motionerar inte. Det är onödigt, vi mår ju bra nu. Och cigaretter och snus är ju fräckt, strunt samma att vi inte blir 87 år. Vi vill leva i nuet, fånga dagen och ta vara på ungdomen.

Vi har skaffat iPhone men trånar redan efter något nytt. Det är inte så roligt med nya teknikprylar om alla andra också äger dem.

Vi har varit stolta Mac-ägare flera år. Mac är bättre än PC på allt. Dessutom är Mac-datorer alltid snyggare.

Vi spenderar sanslöst mycket tid framför datorn. Under tonåren hade vi konto på Lunarstorm, något som vi nu nästan skäms över. Nuförtiden blir det mest Facebook. Statusuppdateringar är livet.

Vi är världsvana, kultiverade och sofistikerade. Vi avskyr homofobi, rasism och machosism. Mångfald är underbart. Visst, alla våra kompisar är heterosexuella och ljushyade, men det är inte vårt fel.

Naturligtvis bloggar vi. Vi skriver om vardagen, våra betraktelser och lite filosofi. Ibland slänger vi in en Youtube-film med en låt vi tycker om. Kanske kopierar vi till och med in hela låttexten i inlägget, förutsatt att den är tillräckligt djup och svårtolkad.

Kanske har vi en fotoblogg där vi lägger upp bilder fotade med vår egen systemkamera. Tänk motljus-bilder, vattendroppar, solnedgångar och extrema närbilder med sådär fint suddig bakgrund. Det gör inte så mycket att vi har samma stil allihopa, det funkar åtminstone. Det handlar inte om att vara unik, det handlar om att kopiera så skickligt som möjligt. Att fixa snygga bilder är ingen konst, det bara att skaffa en hyfsad kamera och pilla lite Photoshop. Sedan gymnasiet har vi gått runt och haft drömmar om ett framtida yrke som fotograf. Inte på någon jäkla lokaltidning då, utan som porträttfotograf med egen firma, alternativt dokumentärfotograf åt någon ansedd tidning.

Vi är världens största hycklare. Vi är Sveriges framtid.

Jag skrev det här i vi-form som ett stilistiskt grepp.
Jag är inte sådär. Du är inte sådär. Det finns ingen som är sådär. Den unga pseudointellektuella svensken är en stereotyp som inte finns i renodlad form. Bilden är överdriven, karaktärsdragen har förstärkts. Men det finns vissa människor som har en del gemensamt med den här stereotypen. Jag tänker inte peka ut någon, eller spela moraltant och fördöma alla pseudointellektuella egenskaper. Jag beskriver bara, utifrån mina egna erfarenheter, fördomar och upplevelser. För övrigt kanske jag fortsätter på samma tema i något kommande inlägg, med en annan stereotyp.

Alla hjärtans dag

2010-02-14T15:37:00.000+01:00

Idag är det Alla hjärtans dag. Vissa människor tycker att det här är en av årets bästa dagar. Oftast rör det sig om människor som har en partner. Det är underbart med en hel dag där man visar sin kärlek till dem man älskar. Choklad, frukost på sängen, trisslotter utan vinst och en ros på bordet. Endast fantasin (och kärleken) sätter gränser.

Vissa människor tycker att det här en av årets sämsta dagar. Oftast rör det sig om människor som inte har en partner. Det är patetiskt med en kärlekens dag, en jävla fantasihögtid för att hålla igång kapitalismens hjul. Å vad de hatar den här dagen. Inte för att de inte unnar andra människor lite kärlek, inte alls. Det är kapitalismen det är fel på. Det är affärernas reklamblad som stör. Som om man kan köpa sig kärlek. Och varför skulle man vara snäll och kärleksfull just idag? Är det okej att vara en idiot de 364 andra dagarna på året? Vissa människor älskar att vara bittra i sin ensamhet.

Jag har ingen flickvän. Jag har inte skickat blommor till någon idag. Jag borde vara bitter idag. Jag borde hata den här dagen. Men det gör jag inte, det går inte. Varför skulle jag? Det finns ingen anledning till att tjura.

Försöker lyssna på passande svensk musik idag. Det är svårt att hitta rätt i Spotify-djungeln.

Lyssnar på Ung & Kåt med Ebba Grön. Funkar inte alls. Känner mig ganska ung, men knappast kåt.

Lyssnar på Fan vad du är snygg när jag är full med 250 kg kärlek. Kommer inte i stämning. Kan inte relatera till låtens tema. Stänger av efter halva låten.

Lyssnar på Jag Vill Ha Dej med Ulf Lundell. Har svårt att koncentrera mig på låten. Tänker mest på hur gammal Uffe är, och hur ung kvinnan han sjunger om borde vara. Plötsligt får texten en helt ny innebörd. Gubbsjuka texter är ingen höjdare. Jag stänger av och lägger ner mitt försök att hitta bra svenska kärlekslåtar.

Omprioriteringar

2010-02-09T21:19:00.000+01:00

Jag är inte längre chefredaktör för studenttidningen Shick. Det är otroligt skönt. För även om det sällan var jättemycket jobb, så innebar redaktörsposten ett visst ansvar och en viss press att leverera.

Jag ställde inte upp till nyval av ledamöter för studentkårens fullmäktige i höstas. Jag var faktiskt bara med på två möten under mitt år som ledamot, på grund av tidsbrist, tentor och andra aktiviteter. Det var väl inte riktigt min grej.

Jag har avslutat min prenumeration på lokaltidningen Barometern. Inte för att jag hatar moderata tidningar, utan för att Dagens Nyheter är bättre på alla möjliga vis. Jag prenumererade faktiskt på Dagens Nyheter hela hösten, tillsammans med Barometern, men det blev lite väl mycket läsning. Nu sparar jag säkert minst en kvart varenda dag.

Vad ska jag nu göra med all min tid och ork?
Börja röka? Ta ridlektioner? Läsa Bibeln?

Nej, jag hade faktiskt tänkt fokusera mer på kulturbloggen The Goodbye Look. Nyligen köpte vi .se-domänen. I veckan ska jag sätta upp affischer i Kalmar. Vi har fått en ny skribent. Ibland får vi mail från PR-människor. Om vi vill kan vi få recensionsexemplar av skivor. Besökssiffrorna ökar stadigt. Det går ganska bra för The Goodbye Look, och det vore dumt att inte satsa på bloggen. Det gäller att smida medan järnet är varmt, som uttrycket lyder.

Detta innebär inte att jag kommer blogga mindre här på Waltz for Thoughts. Tankevalsen kommer fortsätta uppdateras i samma takt som innan.

Calcio förlorar, jag springer

2010-02-07T21:51:00.000+01:00

Ikväll spelade jag korpmatch med klassens lag, Calcio Legionari Giornalisti. Laget vi mötte hette 420 och bestod av några grabbar i övre tonåren. Vi förlorade med 4-2. Jag var anfallare hela tiden. Jag gjorde inget mål, men tyckte ändå att min insats var väl godkänd. Som jag konstaterat i ett tidigare inlägg är inomhussäsongen inte så rolig. Tyvärr kanske det inte blir en utomhussäsong, på grund av brist på spelare. Det skulle i så fall innebära slutet på min fotbollskarriär, såvida inget lokalt P11-lag vill ha mig.

När jag ändå är inne på ämnet motion vill jag, lite lagom skrytsamt, påpeka att jag joggade igår. Totalt sett har jag joggat inte mindre än TVÅ(!) gånger i år, lika många gånger som under hela 2009. Jag sprang i säkert en kvart igår. Det här är början på något stort, det känner jag på mig. Jag skulle kunna springa Stockholm Marathon vilken dag som helst. Nästan.

För övrigt söker lokaltidningen Östran efter extraknäckande sportreportrar som ska bevaka lokala småmatcher. Jag ska inte ansöka, men var lite frestad i ungefär en minut. Sen läste jag något i stil med "bör ha stora sportkunskaper" och då var det kört. Intresse för sport var nog också ett kriterium, när jag tänker efter.

Vi som älskar Googles statistik

2010-02-04T21:42:00.001+01:00

Folk googlar på konstiga saker. Ibland leder dessa Google-sökningar till Waltz for Thoughts. Då ser jag dem exakta sökorden, tack vare besöksräknaren Statcounter. Det här är tredje gången jag listar höjdpunkterna ur Googles sökstatistik. De tidigare inläggen finns här och här.

negerboll är rasism

kräkreflex tandläkare

bli sportjournalist

fördelar med knark

fantasi och kul

tvtittare ålders målgrupp

skolidrottens historia

ord på bokstaven s

skönaste uttrycket

Resultat kalmar 9 jan.

emmabodafestivalen blogginlägg

jael ferreira

knark nackdelar

malmö ligger i norrland

olika namn på negerbollar

hur många har dött i morden i midsomer

kändistoppen

sportjournalist frågor

högskola tidningsredigering

rasism negerbollar

konflikträdd svensk mentalitet

negerbollar svart

svenska sommarlåtar

familjealmanacka katter

emil johansson spotify seriös

hur intresserad sport

vem skrev låten waltz?

gå ut med hund kalmar

hanna hellquist manliga journalister

charmen waltz

SPOTIFY PREMIUM ÄR BÄTTRE DÄRFÖR ATT

ovanliga ord på bokstaven s

hundar ut och gå

ord på bokstaven s

omtenta högskolan i kalmar

Roffes Jazz

sofistikerad ordlista

ultimata drogen

flyger av löpband

sofistikerad betyder

Senegal catholic caritas mission for refugees and less-privileged before she passed away eight month

goda negerbollar

alla klär sig i svart

carlsbergs gym falkenberg

Du måste älska Metropolis

2010-02-01T11:50:00.002+01:00

Metropolis är en tysk stumfilm från 1927. Det är en klassiker. Du måste älska den. Varför? Vilken dum fråga. DET ÄR EN KLASSIKER, LÄR DIG ÄLSKA DEN. Filmmänniskor med smak älskar Metropolis, höjer den till skyarna och drar kulturella referenser och paralleller så att verklighetens folk inte ska förstå. (Alltså, älskar du inte Metropolis har du inte god smak.)

Häromdagen såg jag Metropolis. Jag föll inte för den.

Metropolis är en framtidsdystopi och berör teman som kapitalism, klasskillnader, teknikens utveckling och urbanisering. Addera bibliska referenser och marxistiska undertoner och du har en odödlig filmklassiker. Till och med Joseph Goebbels (senare propagandaminister i Nazityskland) gillade filmen. På sin tid var Metropolis världens hittills dyraste film. Dess påverkan på filmkulturen är naturligtvis enorm.

Jag älskar inte Metropolis. Jag berörs knappt av filmen, hur mycket jag än fascineras över dåtidens specialeffekter. För visst är Metropolis ett vackert hantverk, vissa scener är fruktansvärt stämningsfulla. (Bäst är när Joh Fredersens son drömmer/hallucinerar om liemannen.) Överlag kändes filmen som en utdragen tysk teaterföreställning på två timmar. Redan på sin tid klagade folk över längden och filmen klipptes ner en halvtimme för att passa den amerikanska publiken.

Det är inte bara längden som är problematisk. Då och då dyker det upp textrutor med repliker från skådespelarna eller från den tänkta berättaren. Det fungerar precis som i alla andra stumfilmer, men bidrar ibland till det lite röriga intrycket. Som tittare undrar jag vad rollfigurerna bråkar om, vad de säger till varandra och vad alla relevanta karaktärer heter. Exempelvis får huvudpersonen aldrig något riktigt namn, utan kallas bara Joh Fredersens son. (Men tydligen heter han Freder.)

Kanske är jag dum i huvudet. Kanske är jag är bara svår. Kanske är jag alltför ung för att uppskatta stumfilmer. Hela den tyska filmkritikerkåren får gärna hata min åsikt, men jag kan inte älska Metropolis. Det känns inte rätt, på något sätt.

Men visst, jag skulle kunna ägna mig åt socialt hyckleri och låtsas älska Metropolis, bara för att få vara med i gemenskapen.

Sportreportage av en kulturjournalist

2010-01-29T22:51:00.004+01:00

I det förra inlägget berättade jag att min halvklass just nu gör webbtidningar. Min redaktion gör en webbtidning om sport. Den första arbetsveckan är nu till ända. Den här veckan har vi dels fått göra ett par sportreportage, och dels skrivit om riksnyheter nedvinklade på länsnivå. Jag har skrivit mina två första (och kanske sista) sportreportage.

Det första sportreportaget gjorde jag i tisdags. Kalmar FF har fixat ett nyförvärv från Brasilien, 21-årige Jael Ferreira. Jael kommer från en av Brasiliens varmaste städer och har aldrig tidigare upplevt snö. Jag ringde till Kalmar FF:s kansli dagen innan för att höra om träningstider. Tisdag 15:30 skulle det vara utomhusträning på konstgräs. Jag var där fem minuter innan. Inga spelare syntes till, bara några äldre män som ivrigt väntade på träningen. De äldre männen är i pensionsåldern och har gissningsvis hejat på Kalmar FF hela livet. Någon har med sig sin hund, vid namn Ozzy. Männen pratar om vädret och Kalmar FF, innan samtalet övergår till att handla om själva konstgräset.

Lokaltidningarna Barometern och Östran kommer också till träningen, med kameraobjektiv att dö för. Själv har jag samma objektiv som jag alltid haft, Canons standardobjektiv på 18-55 mm, knappast idealiskt för sportfotografering. Jag inser att jag skulle lånat ett objektiv från skolans teknikexpedition. Vi väntar på spelarna. De är en kvart försenade när den första av dem kliver ut ifrån omklädningsrummet. Jael är siste man på plan. Vi fotograferar. Jag tittar på träningen i en kvart, innan jag börjar frysa och cyklar hem.

Om någon vill läsa mitt reportage om Jael finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/brasilianare_paa_sin_foersta_traening_foer_kalmar_ff

Det andra reportaget gjorde jag i onsdags. Kalmar Legends är stans enda veteranhockeylag. Lägligt nog har männen träning varje onsdagskväll i Iffehallen, en ishall på promenadavstånd från min lägenhet. Jag gick dit vid halv tio på kvällen. Gick runt och fotograferade under den första kvarten. Sedan satte jag mig på läktaren bredvid en äldre man. Den äldre mannen hette Tom, kom från Stockholm och hejade på Djurgården. Toms är på besök hos sin son Johan, som spelar för Kalmar Legends. Han pekar ut Johan på isen. Jag får Johans mobilnummer, ifall jag vill kolla upp ett par faktauppgifter. Tom är väldigt trevlig och öppen. Han förklarar skillnaden mellan veteranhockey och vanlig hockey. Jag nickar då och då, antecknar och försöker hänga med.

Tom frågar om det är sportjournalist jag tänkt bli. Jag svarar att kulturjournalist lockar mer. Sport är kultur, säger Tom. Min argumentationsförmåga kollapsar.

Tom förstår ganska snabbt att jag inte är så värst hemma på sport. Men det gör inte så mycket. Vi pratar på, mest om hockey i allmänhet och om Kalmar Legends. Efter en halvtimme i Iffehallen har jag fått ihop tillräckligt med material. Jag tackar Tom för pratstunden och vandrar hemåt. Jag ringer aldrig Toms son Johan. Det behövdes inte, det räckte med Toms utmärkta berättande.

Om någon vill läsa mitt reportage om Kalmar Legends finns det här: http://edu.ikd.hik.se/ezpublish/index.php/hik/tidning_09_10/reportage/kalmar_legends_det_lite_aeldre_hockeylaget

Walk Over - en webbtidning om sport

2010-01-28T23:00:00.001+01:00

I kursen Digital publicering gör vi våra egna webbtidningar. Vi arbetar i redaktioner med tre eller fyra klasskamrater i varje. Jag hamnade i samma redaktion som Christian och Björn, två av klassens sportnördar. Att vår webbtidning skulle handla om sport var självklart. Vi döpte den till Walk Over. (För att vi är tidningen som aldrig ger upp.)

Under de kommande tre veckorna ska vi skriva material för Walk Over, som vi publicerar dagligen från måndag till torsdag. Denna veckan är alltså redan till ända. Varje vecka har ett visst tema som avgör vilken typ av texter vi ska skriva. Under veckan som gått har jag skrivit fyra texter, två riksnyheter vinklade på lokal nivå och två sportreportage.

Riksnyheterna tog jag från nyhetsbyrån TT. Sedan vinklade jag ner dem på lokal nivå. (Hur berör detta Kalmar län? Varför ska vi i Kalmar bry oss?) Det är något av en konst att hitta riktigt bra riksnyheter som passar att vinkla ner på länsnivå. Min första nyhet handlade om snöstormen. Eller snöovädret. Eller var det kanske rent av bara ett kraftigt snöfall? Hursomhelst, jag ringde upp Vägverket Region Sydöst och fick en del kompletterande svar. Jag fick ihop min nyhet och var nöjd. Insåg sedan att min nyhet kanske var lite väl dramatisk med SMHI:s varningar och Vägverkets uppmaningar. Nyhetsvärdet i 20 centimeter nyfallen snö kan diskuteras.

Andra nyheten skrev jag idag. Den handlade om hur de rödgröna partierna samarbetar i landstings- och kommunval. Vilket de inte gör speciellt mycket, i många fall. Tydligen är de borgerliga partierna betydligt bättre på att gå till val tillsammans, när det kommer till landstings- och kommunval. Jag ringde upp Socialdemokraterna i Kalmar för att höra hur det står till i länet. Skrev ihop nyheten relativt snabbt, börjar bli ganska bra på att arbeta under tidspress.

Reportagen tar jag upp i nästa inlägg.

Januari i Kalmar

2010-01-23T11:59:00.002+01:00

Det är januari och jag bor i Kalmar. Kalmar är Sveriges mest inskränkta stad, har någon sagt. Det tror jag inte på. Januari är årets mest deprimerande månad, har någon annan sagt. Det tror jag inte heller på. Men visst tusan är januari i Kalmar en ganska grå upplevelse.

Mina händer är torra. Mina läppar är nariga. Jag snörvlar,hostar, fräser näsan. Ramlar nästan av cykeln på väg till skolan. Halkar på en isfläck under en promenad. Ryser till av den bitande vinden.

Läser Dagens Nyheter. (Slutade prenumerera på lokaltidningen Barometern vid årsskiftet, hade inte motivation nog för två dagstidningar.) Upprörs av situationen i Haiti. Skänker 50 kronor till Läkare Utan Gränser. Känner mig som en fin medmänniska.

Läser ut Korkade Vita Män av Michael Moore. Intressant bok. Handlar mest om George Bush, det konstiga valresultatet under presidentvalet 2000, hur George blev president, varför republikanerna är dumma, varför vissa demokrater är dumma och varför amerikaner i största allmänhet är dumma. Boken tar upp förvånansvärt många ämnen som på ett eller annat sätt är politiskt laddade; miljöförstöring, fängelser, utbildning, rasism, kvinnoförtryck osv. Egentligen är den inte så bra skriven, så värst sammanhängande eller ens särskilt aktuell. Det är en bok man läser för att Michael Moore är den han är. Eller kanske framför allt; det är en bok du vill kunna säga att du har läst. Politiska böcker är alltid intressanta för den som strävar efter att vara sofistikerad. Och vem vill inte vara sofistikerad?

Köper två stora chokladkakor på ICA Maxi. Äter några bitar av den ena. Tröttnar på smaken. Lägger in chokladen i skafferiet. Skäms lite över min plötsliga chokladkonsumtion.

Besöker Kalmars charmigaste butik, ett antikvariat i centrum. Tittar i hyllorna. Bläddrar lite förstrött i ett par böcker. Läser på baksidorna. Förkastar de flesta av böckerna, lite väl dyra. Hittar Idioten av Fjodor Dostojevskij för 50 kronor. Köper boken. Har läst de 60 första sidorna. Älskar den redan. Känner mig visserligen lite lätt pseudointellektuell med en bok som Idioten, men strunt samma.

Spelade korpmatch för en vecka sen. Vi mötte journalistettorna. Det blev 0-0. Ett lysande resultat med tanke på att ettorna var tre gånger så många spelare. Vi var sex spelare, fem på plan och en avbytare. Jag spelade anfallare. Som vanligt sprang jag mest runt som en idiot på plan, men jag lyckades faktiskt göra bra ifrån mig ett par gånger.

Går på klubben Popidyll med Christian från klassen. Kite spelade. Fotar från en utmärkt plats. Får ändå inga toppenbilder, på grund av dåliga ljusförhållanden. Testar blixt, men det ser riktigt illa ut. Bra spelning av Kite, för övrigt.

Nu blev det ett väldigt annorlunda inlägg med den här punktformen, men det var ofrånkomligt.

Min traumatiska gymupplevelse - en blodig historia

2010-01-17T21:38:00.005+01:00

Först måste jag varna känsliga läsare. Följande inlägg är inte vacker läsning. Det är blodigt, det är dumt och det är tyvärr helt sant.

Jag har aldrig varit gymkillen. Jag har knappt varit på ett gym. Svett, testosteron, energidrycker och machomän med mindervärdeskomplex är inget som lockar.

Den enda gången jag verkligen spenderat tid på ett gym slutade det tragiskt. Det var för fyra-fem år sedan. Efter en halvtimme på gymmet fick jag tråkigt och bestämde mig för att testa gränserna. Jag hade tidigare sprungit på löpbandet med hastighet 7 av 20. Men det var ju fruktansvärt enformigt i längden. Därför drog jag upp hastigheten till max. Jag insåg direkt att jag aldrig skulle klara av att springa i en tre gånger högre hastighet än tidigare. Jag hade sett filmer på Youtube där våghalsiga män flyger av löpband och slår sig illa. Det ville jag ju inte vara med om.

Ändå var det något inom mig som tog beslutet att hoppa på löpbandet. Jag hade på något sätt intalat mig att jag skulle klara det, bara jag tryckte på nödstopp precis innan jag hoppade på. Tanken var att löpbandet då skulle sakta ner och till slut hamna på en human hastighet, det gällde bara att hålla ut de där sekunderna. Men mina beräkningar var helt åt skogen, nödstoppet var knappast något nödstopp, snarare en väldigt utdragen nedvarvning.

För visst tusan hoppade jag på det där löpbandet, i tron att jag skulle klara av dem kritiska sekunderna. Fyra-fem sekunder senare låg jag i en hög nedanför löpbandet. Just fallet var ingen fara, jag slog mig inte alls. Men på något vis råkade jag hamna med båda mina smalben mot löpbandet, som fortfarande rusade på i hög fart. Friktion är inte att leka med. Efteråt såg mina smalben ut som om någon varit framme med osthyveln.

För att ytterligare krydda till historien måste jag berätta om vad som hände senare den dagen. Vi var på fest. Någon föreslog att vi skulle spela Twister. Jag var med. Mina smalben sprack och mina jeans färgades om. Efter den dagen har jag aldrig varit på ett gym. Det är inte min grej.

Jag har skaffat Twitter

2010-01-15T21:03:00.001+01:00

För ett par veckor sedan skaffade jag Twitter. Jag känner inte särskilt många som har Twitter, men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Efter veckor av slött användande funderar jag på att stänga min profil för gott. Jag förstår inte grejen, jag tilltalas inte av dem fragmentariska uppdateringarna och jag kommer inte på något vettigt att skriva.

Jag kan se en viss del av charmen, Twitter är snyggt och smidigt. Det gör sitt jobb väldigt väl, det vill säga att vara en universell mikroblogg.

Kanske ligger problemet i att jag följer för få intressanta Twitter-användare. Jag tycker det är svårt att solla och hitta dem där roliga och läsvärda personerna. Men det problemet hade jag säkert kunnat acceptera och vänja mig vid om det inte vore för själva mikrobloggsformatet. Max 140 tecken. Det är ju ingenting. Till och med kortare än det här inlägget.

Min Twitterprofil.

Hanna Hellquist spyr på mig, eller?

2010-01-13T17:51:00.005+01:00

Varannan vecka publiceras det en krönika av Hanna Hellquist i Dagens Nyheter. Jag läser alltid Hannas krönikor. Den senaste krönikan klippte jag ut och sparade. Kanske borde jag rama in den. Den handlade nämligen om mig. Eller rättare sagt; om manliga journaliststudenter. Hanna spyr på manlig journaliststudenter. Hon tycker att vi är pretentiösa, självgoda, anti-feministiska, skrytsamma, och glada i alkohol och sex. Manliga journaliststudenter vill rädda världen, dricka öl, hylla Hunter S Thompson och skriva bloggar i vilka de förlöjligar kvinnliga journalister. Därför spyr Hanna på oss.

När jag läste krönikan första gången kände jag mig lite olustig. Jag tillhör ju faktiskt den här lilla gruppen, åtminstone i ren formell mening. Men ju mer jag reflekterar över krönikan inser jag att den inte alls handlar om mig. Det där är inte jag. Jag har inte läst någonting av Hunter S Thompson, jag dricker måttligt, jag är fortfarande oskuld och jag har aldrig skrivit ett blogginlägg där jag förlöjligar kvinnliga journalister. Vilken lättnad, jag hör inte till syndabockarna. Kanske är manliga journaliststuderande mest ett Stockholmsproblem. Här i Kalmar är vi grabbar synnerligen osofistikerade, jämlika och jordnära. Vi är riktiga svärmorsdrömmar hela bunten, med perfekta skjortkragar och välansad skäggväxt. Eller, äsch, jag kan ju inte tala för någon annan än mig själv.

Jag gillar Hannas krönika. Den är personlig, ärlig och väldigt intressant. Men egentligen har jag ganska svårt att kommentera krönikan. Jag kan inte skriva "Det är precis så det är!" eller "Du har helt fel!", helt enkelt för att jag inte vet. Kanske har journaliststuderande tjejer i Kalmar en annan uppfattning.

Det enda jag vill tillägga är faktumet att andelen tjejer i min klass är ungefär två tredjedelar. Jag skulle tro att fördelningen är liknande på andra journalistutbildningar i Sverige. Den här trenden är förmodligen det bästa som någonsin hänt den svenska journalistiken i allmänhet och journalistkåren i synnerhet. Speciellt med tanke på Hannas krönika.

Länk till Hannas krönika.

Att bli kallad hora

2010-01-12T18:21:00.004+01:00

Idag lyssnade jag på en podcast från Sveriges Radio; en radiodokumentär som ursprungligen sändes i P1 2003. Dokumentären heter Som en hora och är gjord av Maria Sveland. 2003 fick dokumentären Ikarospriset, ett pris som delas ut till bästa public service-program som faller under kriterierna "Hög kvalitet, nyskapande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter". Maria Sveland är för övrigt mest känd som författaren till boken Bitterfittan. Bitterfittan beskrivs som en blandning mellan roman, självbiografi och reportage. Boken tar upp ämnen som jämställdhet, feminism och det heterosexuella äktenskapet. Men nu åter till dokumentären Som en hora.

Under den 43 minuter långa dokumentären frågar Maria flera män och kvinnor om de någon gång kallat någon för hora, respektive blivit kallade för hora.

- Det slänger man ju ur sig. Det gör man. Man sitter och snackar grabbar emellan, säger en man i 35-årsåldern. Andra män svarar att de sagt hora till någon de varit förbannade på. Kvinnorna som frågas ut har kallats för horor otaliga gånger, av klasskamrater i högstadiet, av en arg pojkvän eller av främmande män.

Männen som frågas ut i Som en hora är alla vuxna människor. Flera av dem har i vuxen ålder kallat en kvinna för hora. För mig är det obegripligt.

Jag är en man och har därför aldrig blivit kallad hora. Jag har heller aldrig kallat någon för hora. Antagligen har jag aldrig blivit så förbannad på en kvinna att jag använt mig av ordet. Det är jag väldigt glad för. Nuförtiden skulle jag aldrig ens tänka tanken på att säga hora till någon, oavsett hur arg, ledsen eller hatfull jag känner mig. Självklart svär jag, självklart kan jag säga elaka saker om människor jag är arg på, men att kalla någon för hora är på en helt annan nivå.

Under min högstadietid blev jag kallad för bög fler gånger än vad jag kan komma ihåg, fastän jag var och är heterosexuell. Det var ganska naturligt för killar som inte utövar någon sport, har glasögon och siktar på bra betyg i skolan. På samma vis blev tjejer i klassen kallade för horor, fastän de flesta inte hade haft sex.

Ändå är det en stor skillnad på bög och hora. Båda är sexuella skällsord, men hora är så mycket mer aggressivt, nedsättande och kränkande än bög. Jag kan faktiskt inte komma på något skällsord riktat mot män som är lika fult som hora. Det finns ingen möjlighet för en kvinna att kontra när hon blir kallad hora. Mansgris? Visst, men det blir mer sanningsenligt och ärligt än vad det är sårande. Mansgris är knappast ett grovt skällsord i jämförelse med hora.

När jag gick andra året på gymnasiet råkade jag en gång ta den sista potatisen i skolans matsal. Det var ganska lång kö och matpersonalen arbetade för fullt. Killen som står bakom mig frågar mattanten när nästa låda med kokta potatisar anländer. Mattanten meddelar att det kan ta ett par minuter. Killen svarar med att kalla henne "DIN JÄVLA HORA!". Jag tittar förvånat på honom och går därifrån utan att säga ett ord. Än idag vet jag inte vad skulle kunna sagt till honom.

Jag har skärpt mig

2010-01-11T15:30:00.002+01:00

Idag gjorde jag något jag inte gjort på månader. Jag har på eget initiativ joggat i Kalmar. Den nionde september var senaste gången, för att vara exakt. Då skrev jag ett inlägg om mitt nya sundare liv. Allt skulle bli så bra. Jag skulle bli snabb som blixten, kvick som en panter och smidig som en katt. Det var början på på något stort. Men jag hade fel. Ingenting gick som jag tänkt mig. Om det berodde på lathet, orkeslöshet, tidsbrist, skolarbete, höstkylan eller hjärnsläpp kan jag bara spekulera i.

Men nu har jag alltså joggat igen. Nu liksom då är det i början av terminen. Vi har inte jättemycket att göra i skolan och det finns en hel del lediga dagar. Frågan är hur min motivation ser ut om ett par veckor. Det största problemet är att jag inte har något mål, jag bara joggar på. Ett tydligt mål skulle kunna vara en morot för mig, för att hålla motivationen uppe hela vägen. Men det gäller ju att komma på något tillräckligt bra mål också.

För övrigt har jag skärpt mig i dubbel bemärkelse. Efter flera dagar utan skärp till mina byxor hittade jag till slut ett som passade, längst in i garderoben. Det är skönt att slippa dra upp byxorna varannan minut.

Det andra halvåret med bloggen

2010-01-08T20:51:00.003+01:00

Det första halvåret med bloggen

2010-01-08T16:12:00.001+01:00

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Det här inlägget handlar om det första halvåret. Alltså från januari till juni 2009.

Ett inlägg varannan dag
Från och med starten den 4 januari hade vi en klar målsättning; vi skulle publicera varsitt inlägg varannan dag. Det vill säga att det varje dag skulle publiceras ett inlägg av antingen mig eller Erik. Det funkade i ett par månader. Jag hade väldigt svårt att bli klar i tid, och fick ofta ändra publiceringstiden till 23:59, fastän jag egentligen blev klar mycket senare på natten. Situationen blev värre när jag började hamna fler dagar efter och fick skriva på inlägg som skulle publicerats för länge sen. Till slut insåg både jag och Erik att det inte kunde fortsätta på det viset. Under våren släppte vi bloggandet fritt och inläggen kunde publiceras när som helst.

Erik lämnar bloggen
I slutet av maj tappar Erik motivationen för bloggen. Systemet med fri publicering har fått motsatt effekt för honom, han publicerar allt mer sällan. I början av juni lämnar Erik bloggen. Alla hans inlägg tas bort tillsammans med all information om honom i vänsterspalten. Det hela var inte så dramatiskt egentligen. Erik kände att han ville gå vidare med en ny idé och jag tyckte det verkade okej att blogga själv. Under sommaren pillar Erik med kulturbloggen The Goodbye Look, som vi båda skriver på.

Alla inlägg och bilder finns kvar i arkivet och jag har ingen anledning att ta bort något. (Eller okej, ett inlägg har jag faktiskt tagit bort. Det handlade om ett visst parti och var väldigt torrt och seriöst. Ingen rolig läsning alls. Men mest av allt tog jag väck det för att inte stöta mig med någon partisympatisör. Det finns roligare saker att göra än att bli ovän med rasister.) Här nedanför listar jag ett urval av inlägg från det första halvåret.

Waltz for Thoughts - månad för månad
De bästa och värsta inläggen.

JANUARI

Bloggen startas.

Jag skriver om svårighetsgrader i Guitar Hero.
Ett inlägg om chokladbollar väcker stor debatt.
Jag är vimmelfotograf och berättar hur det är.
Jag startar en liten serie om bra smak.

FEBRUARI

Jag publicerar det första fiktiva inlägget, två dialoger. (Något jag för övrigt slutat med. Tycker inte riktigt det passar in.)
Jag publicerar det andra fiktiva inlägget, om Göran som går till Konsum.
Jag tycker till om Melodifestivalen.
Jag skriver om språket på internet.
Jag får ångest över mitt kaffedrickande/nickelknarkande.
Min kamera går sönder och jag gråter ut i bloggen.
Det lokala kapellet skickar hem en broschyr. Jag gör mig rolig på deras bekostnad.

MARS

Jag intervjuar Suburban Kids with Biblical Names.
Mitt efternamn är Sveriges vanligaste. Det är lite trist.
Det är charmigt med brända skivor.
Tankar om fotografering.

APRIL

Morden i Midsomer har en konstig kvinnosyn.
Jag avslöjar mina fördomar om Norrland.

Ja, april var en usel bloggmånad.

MAJ

Jag vill knarka. (En introduktion till en tänkt serie om knark. Tanken var att ironisera och framställa alla sorters droger som skit. Nej, jag hade inte tänkt prova knark själv.)
Jag ska få sända radio och är peppad.
Jag skriver ännu ett fiktivt inlägg, en dialog om åldersskillnad.
Jag sänder radio. Det går sådär.
Manlighet och val av färg.
Rösta för helvete, det är ju faktiskt EU-val. (Politiskt brandtal om vikten av att rösta. Ganska pinsam läsning i efterhand.)

JUNI

Erik lämnar bloggen, jag blir diktator.

Jag vill ha sommarlov.
Om svenskt friluftsliv.
Musik på svenska.
En alkis stal min cykel, men jag tog den tillbaka.
En isglass utan smak.
Jag får mail från en främling som vill berätta något viktigt.

Ett år med tankevalsen: Början

2010-01-06T15:13:00.002+01:00

Nu har jag bloggat här i ett år. Då passar det bra att försöka sammanfatta, kommentera och berätta om året som gått. För att det inte ska sluta i ett fruktansvärt långt inlägg delar jag upp allting i olika avsnitt.

Vi börjar kring årsskiftet 2008/2009. Det är antingen slutet av december eller början av januari, jag kommer faktiskt inte ihåg. Det är ganska sent och jag skjutsar hem min vän Erik från en gemensam bekant. Jag har då i ett par veckor försökt starta en blogg, men gett upp redan vid första hindret. En blogg behöver ju ett namn, och jag är dålig på att klura ut något tillräckligt tjusigt. Därför har jag väntat med bloggplanerna. På vägen hem genom ett kyligt Falkenberg föreslår Erik att vi startar upp en blogg tillsammans. Då uppdateras den dubbelt så ofta. Och det är ju roligare att vara två. Visst, säger jag och projektet startar.

Någon dag senare brainstormar vi fram ett bloggnamn. Alla mina förslag sågas hårt, vilket jag senare inte har svårt att förstå. Erik har ett par snygga förslag på engelska. Waltz for Thoughts var ett av dem. Det lät intellektuellt och snyggt. Varje gång vi skrev ett inlägg gjorde vi en tankevals. Tänk först, skriv sen. Vi var två grabbar som försökte slå oss in i bloggosfären, en tankevals i taget. Hur det gick får ni reda på i någon kommande del.

Tillbaka till Kalmar

2010-01-03T20:36:00.000+01:00

Imorgon är mitt jullov slut. Jag åker tillbaka till Kalmar för ett antal veckors skolvardag, innan praktiken börjar i slutet av februari. (Under praktikperiodens fem veckor kommer jag vara i Falkenberg, ska jobba på tidningen Hallands Nyheter.)

Det har varit ett skönt jullov. Jag har inte gjort något speciellt, mer än att fira jul och nyår som alla andra. Jag har också läst en halv bok, träffat vänner och bekanta, köpt två nya byxor och njutit av tvångslösheten.

Och förresten, nu i dagarna är det precis ett år sedan den här bloggen startades. Det ska naturligtvis uppmärksammas och firas på något sätt, men mer om det senare.

2009: En årskrönika

2009-12-30T17:24:00.001+01:00

Jag fyller 20. Jag är chefredaktör för högskolans studenttidning. Jag startar upp tre bloggar, två av dem tillsammans med min vän Erik. Jag får pressbiljetter till Emmabodafestivalen och Way out West. Jag intervjuar Bert Karlsson i direktsänd radio. Jag avslutar mitt första år som journaliststuderande vid Högskolan i Kalmar. Jag är vimmelfotograf åt tidningen Barometern. Jag tar 8 000 bilder med min kamera. Jag skriver mina första skivrecensioner. Jag har läst fler böcker än på länge.

Det har hänt en hel del under året. Nu börjar vi.

MUSIK
Jag intervjuade bandet Suburban Kids With Biblical Names i mars. Intervjun publicerades i studenttidningen Shick. Skickade ett tiotal mail till Emmabodafestivalen och Way out West i hopp om att få pressband. Hade lite tur och fick komma in gratis på båda festivalerna. Hade för säkerhets skull köpt en biljett till Way out West, sålde den för 800 kronor. Fotade över tusen bilder under Emmabodafestivalen, tog inte med kameran till Way out West.

Under sommaren planerade jag och min vän Erik att lansera en kulturblogg. Resultatet blir The Goodbye Look. Fokus är på indiemusik. Vi startade upp i liten skala i augusti och expanderade under hösten. Under de månader som gått har jag utvärderat Voddler, skrivit om en spelning på Popidyll i Kalmar, listat höjdpunkterna från Way out West och recenserat ett antal skivor.

Med fem aktiva skribenter och kraftigt ökande besökssiffror ser 2010 ut att kunna bli ett lysande år för The Goodbye Look.

FILM
Jag har bara sett ett par tre filmer på bio i år. Inglourious Basterds var den bästa, och det var den enda filmen jag recenserade för The Goodbye Look. Annars har 2009 varit ett rätt dåligt filmår för mig. Visst har jag sett en hel del bra filmer på DVD, men få av dem har släppts i år. Mitt nyårslöfte får bli att se fler aktuella filmer under 2010.

BÖCKER
2009 blev året då jag började läsa böcker igen. 2008 läste jag max fem böcker, detta året blev det åtminstone tre gånger så många. Det är fortfarande inte jättemycket, men det är i alla fall en nytändning för mitt låga bokintresse. Jag älskade Peter Englunds Stridens skönhet och sorg, Vikas Swarups Slumdog Millionaire/Vem vill bli miljardär? och The Whaleboat House av Mark Mills.

FOTO
Jag tog 8 000 kort i år, jämfört med 5 000 förra året. Under ett par lördagskvällar var jag vimmelfotograf för lokaltidningen Barometern. Efter vårterminen lades vimmelfotogruppen ner, Barometern ville inte ha fler bilder. Ska jag vara ärlig var det ganska skönt att slippa det där jobbet. Att vara vimmelfotograf är inte så fasligt kul, kreativt eller välbetalt. Mitt övriga fotande har gått i perioder, vissa veckor har jag fotat väldigt mycket, andra veckor har det inte blivit en enda bild. Under sommaren dominerade Emmabodafestivalen, där jag tog runt 1 000 bilder, de flesta från fotodiket. I september startade jag fotobloggen Vardagseskapism, där jag publicerar bilder med 800 pixlars bredd. (Här på WfT har bilderna bara 530 pixlars bredd, vilket är en större skillnad i praktiken än i teorin.)

UTBILDNING
I juni avslutade jag mitt första år som journaliststuderande vid Högskolan i Kalmar. Jag har på allvar fått prova på både tv- och radioproduktion, men är fortfarande mer intresserad av tidningsjournalistik. Jag har intervjuat kända och okända människor, skrivit domstolsreferat, gjort sportinslag, jagat lokalpolitiker, gjort research, klippt videoinslag, redigerat tidningssidor, pillat med ljudnivåer i radioreportage och klurat ihop bra intervjufrågor. Vid sidan om skolan var jag chefredaktör för studenttidningen Shick. Vi gav ut tre nummer under året, det sista kom ut för ett par veckor sen. Det har stundtals varit mycket jobb med tidningen, mer än vad jag trodde. Men med facit var det ändå värt all möda, inte minst för erfarenhetens skull. I januari 2010 väljs en ny styrelse. Jag tänker inte ansöka om en plats.

Att sammanfatta ett år

2009-12-30T00:19:00.002+01:00

2009 är snart slut. 365 dagar fyllda av händelser och upplevelser. Vid den här tiden på året försöker många sig på att sammanfatta året som gått. Så här var mitt 2009, De bästa skivorna/filmerna/böckerna/spelen/upplevelserna, från januari till december i punktform och så vidare. Detta fenomen är extra tydligt i den svenska bloggosfären, som just nu översållas med liknande inlägg. För att inte tala om alla sammanfattningar av 00-talet.

Jag har själv haft en del tankar om ett sammanfattande inlägg. Inte om 00-talet, det skulle aldrig gå. (Jag är född 1989 och var 10 år när decenniet började.) Däremot har jag betydligt bättre koll på 2009. Det får alltså bli någon form av årskrönika.

Men jag vill inte göra ett inlägg som är precis som alla andra årskrönikor. Min årskrönika måste vara någorlunda unik för att inte dränkas i mängden. Jag kommer därför att skippa upplägget med att beskriva mitt år månad för månad. Inte heller kommer jag skriva i kort punktform. Mer än så har jag faktiskt inte tänkt. Men det är lugnt, det är ju faktiskt nästan 48 timmar kvar av året.

Jul är kul (dålig rubrik i brist på fantasi)

2009-12-24T23:53:00.000+01:00

Idag är det julafton. Hela Sverige käkar prinskorv, hinkar julmust och knäcker nötter. I år får vi till och med en vit jul i hela landet. Eller, vit och vit, här i Falkenberg sticker grässtrån upp överallt och vägarna är snöfria. Det var ett par plusgrader mitt på dagen. Men vi får vara tacksamma för det lilla vi får.

Klockan tre är årets heligaste tidpunkt. Kalle Anka är gud. Barnen samlas framför teven, ibland även de vuxna. Sedan tittar vi på gamla tecknade klipp från Disney-filmer, med sunkig ljud- och bildkvalité. Det är på många sätt ett ganska absurt beteende, men lika heligt för det. Min familj är inte annorlunda. Tvärtom såg vi ett nöje i att då och då försöka pricka in replikerna till tjuren Ferdinand och hans vänner.

Det kom ingen tomte i år. Inte för att vi inte varit snälla, utan för att Tomten tyckte att det räckte med att lämna klapparna vid granen redan tidigt på dagen. För visst hade alla varit snälla även i år. Jag gav bort doftljus till morfar, skivor till mamma/pappa/syster och en film till brorsan. Av familjen fick jag en ny kaffebryggare, en smörgåsgrill, underkläder i mängder, böcker, en tröja med mera.

Imorgon bär det av till Emmaboda för att fira med pappas sida av släkten. Kanske dyker Tomten upp där istället. Med farfars röda tröja, luvan på sned och lagom ansträngd andning, precis som det ska vara.

Dagen då julgranen välte

2009-12-23T15:17:00.000+01:00

För ett år sen fanns inte Waltz for Thoughts, då bloggade jag istället på andra håll. Idag väljer jag att publicera ett av mina gamla inlägg här. Det passar perfekt just idag, eftersom jag skrev inlägget den 23 december 2008. Jag har inte ändrat någonting i originalinlägget, utan kopierar bara in det här. Och förresten, God Jul!

"Ikväll är det uppesittarkvällen. Då ska man sitta uppe och tänka på hur fin julen är, hur trevligt det är att samla hela tjocka släkten igen. Och sura över att man aldrig får uppleva en vit jul. Är man över 60 år kan man tillbringa kvällen med Bingolotto från halv åtta till tolvslaget. Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med och förgyller ikväll tillvaron för Sveriges alla pensionärer. Själv har jag ingen aning om vad jag ska göra ikväll. Antagligen blir det teven som får stå för underhållningen, men jag ska göra allt för att motstå frestelsen att zappa till TV4 och deras pensionärsdagis. Vid matbordet viskades det om en amerikansk komedi på teve vid åtta, det låter lite bättre.

Min familjs julfirande är tämligen ordinärt och stillsamt. Vi klär granen, äter pepparkakor, dricker glögg, skickar julkort och tittar på Kalle Anka precis som alla andra. Men ibland händer det saker som rör om lite. I lördags hände precis en sådan sak. Familjen brukar alltid ha en bjudning före jul med ett par andra familjer från trakten. I år var den förlagd hemma hos oss, vilket innebär ett väldigt utbud av (fantasilöst nog) julmat och extremt noggrann städning. Man ska ju visa upp hur perfekt man har det hemma, med den ståtliga julgranen och allt. Granen hade vi klätt tillsammans samma dag, några timmar innan gästerna anlände. Ovanligt fin och tät i år, säkert en av de finaste vi haft.

Fem minuter innan gästerna planerades anlända får jag syn på ett julgransljus på sned. Ajdå, får allt räta upp det där, tänker jag. Jag försöker försiktigt att dra upp ljuset, men det kärvar och jag tar i hårdare. Då välter hela granen ner på vardagsrumsgolvet. Det låter som något går sönder. Förhoppningsvis bara en julgranskula. En hysterisk mamma vrålar något om helvetet och herrejävlar och lyckas bra med att förmedla ett desperat ansiktsuttryck. Jag försöker resa upp granen och förankra den med julgransfoten samtidigt som mamma hoppar av ilska och frustration. Då plingar de första gästerna på dörrklockan, lite lagom för tidigt.

Fan, vi är inte perfekta."

Det blir en vit jul

2009-12-23T13:15:00.002+01:00

Efter år av besvikelser får även vi i Halland till slut en vit jul. Men inte är vi nöjda för det. Nu klagar vi istället över snön. Det är för mycket snö. Det är för kallt. Det är halt. Det är jobbigt att gå. Det är för jävla tråkigt att bo i ett land som Sverige.

Det är precis det här vi i södra Sverige har längtat efter i en mindre evighet. Ändå lyckas vi hitta saker att irritera oss på, saker som vi trodde vi glömt efter alla år av längtan. De senaste dagarna har det från och till snöat ganska kraftigt. Plogbilarna kör för fullt, snön åker in i jackan, halsduken är för tunn och och det är hål i vantarna. Vi svär åt snön, vi hatar vårt land och vi bokar in den där utlandsresan i ren protest. Sådan är sydsvensken.

I juletid tänker en del hallänningar ungefär så här; Tänk om man bodde i Norrland. Där finns det alltid snö och minst ett dussin minusgrader. Kanske borde vi flytta till Gälve någon gång, då får man en precis lagom stor dos av Norrland. Skit samma att Gävle är en light-version av Norrland, bara jag får vita jular. Det är ju så idylliskt när snön ligger som ett täcke över gräsmattan i tre månader. Ja, tänk om vi flyttade till Gävle om några år. Vad alla skulle bli avundsjuka. Gävle-familjen, skulle de kalla oss. Vi skulle bli de första som tog steget. Ungefär som Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs utvandrarepos, fast i vårt eget land. Det skulle vara något att skryta om.

Julklappar i Göteborg

2009-12-21T21:38:00.000+01:00

Idag har jag varit i Göteborg för att handla julklappar. Jag har haft lite ångest över min oförmåga att fixa inköpen i god tid. Mina vänner Erik och Axel var ungefär lika desperata som jag. Tillsammans vandrade vi från Bengans, via Haga, till Nordstan. Jag lyckades faktiskt köpa alla julklappar idag, vilket jag är väldigt nöjd med.

Imorgon ska familjen klä granen. Jag och pappa brukar fixa med ljusslingan. Jag håller kartongen och pappa monterar fast ljusen. Kanske blir det så i år också. Varför rucka på traditioner?

Anteckningar från en tågresa

2009-12-19T23:44:00.000+01:00

Idag åkte jag tåg från Kalmar till Falkenberg. Från studieort till familj, från högskola till jullov. Det här är de två första timmarna av min dag, nedskrivna i ett anteckningsblock.

7:00
Jag lämnar lägenheten. Fönstrena är stängda, värmen neddragen och lamporna släckta.

7:15
Kalmar är mörkt och tyst. Nästan för tyst, som i en katastroffilm. Det snöar, först lite och sedan mer och mer. Den översta knappen på min trenchcoat är sönder, snön åker in och jag huttrar av köld och elände. På min väg till stationen skymtar jag bara ett par människor som skyndar fram i mörkret.

7:30
Jag köper en räkbaguette med kaffe på Pressbyrån. Det blir min frukost. Jag glömmer att ta lock till kaffet. Den fallande snön åker ner i koppen, men det smakar okej ändå.

7:40
Jag kliver på tåget, 25 minuter före avgång. Har ingen lust att vänta ute i kylan eller i en full väntsal.

8:04
Tåget rullar, på utsatt tid.

8:43
Jag har läst klart tågtidningen Kupé. Har ingenting att göra. Tågtristess är dagens I-landsproblem.

8:50
Jag har 5592 låtar på min iPod. Som vanligt har jag svårt för att bestämma artist/spellista/genre. Får bli random-lyssnande.

8:52
Spontanhatar random-funktionens dåliga val. Inser att det är mitt eget fel att jag får dålig musik. Måste rensa i musikbiblioteket någon dag.

9:00
Det sämsta med att åka tåg i Småland; allt som syns utanför fönstret är mil av granskog.

Statistik är fortfarande kul

2009-12-18T22:36:00.000+01:00

I ett tidigare inlägg publicerade jag en lista över Google-sökningar som visat vägen till Waltz for Thoughts. Det här är en ny lista, med de senaste favoritsökningarna. I vissa fall vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

var ligger norrland

Silvia och gud

högskola examen ångest jobb

dagens outfit varje dag

"rasistisk negerboll"

hur vanligt efternamn nilsson procent sverige

problemet idrottare i pubertetet

drottning silvia somnar

en svensk stal min bil

koppling toalettspolning

sammanfattning om innan jag dör

peter gunnarsson + skwbn + ålder?

spelefanten kalmar

vad det innebär att vara medlem i eu

svårt att köra truck

roliga statistiska undersökningar

känslor tankar om kriget

negerbollar rasistiskt?

vill ha en hemmafru

bilder på alkisar

krig i norrliden

raggarmusik spotify

bra avslutningar efter en idrottslektion med armar

hur mycket ska man gå ut med en hund

itunes importerar fel skivomslag

ska man bevara traditioner

Hej jullov

2009-12-18T13:58:00.002+01:00

För någon timme sen fick jag jullov. Det är fruktansvärt skönt. Först trodde jag att skolan skulle hålla på till den 23:e, men som tur var kom lärarna på bättre tankar. Den senaste tiden har skolan och allt utanför tagit upp lite väl mycket tid och ork. Jag har sovit illa, haft en ensidig kost och hamnat efter med disk, städning och tvätt. Imorgon klockan åtta åker jag tåg hem till Falkenberg. Mina sista 18 timmar i Kalmar kommer att ägnas åt packning, tvättning och diskning. Och för en gångs skull hade jag tänkt sova åtta timmar inatt.

Jag har ingen riktig koll på hur långt jullovet är, men det verkar som att vi faktiskt får ett normallångt sådant. Däremot finns det en hake; under lovet måste vi skriva en forskningsplan i kursen Medieanalys. Det känns som att jullovet blir lite sönderhackat, men hellre lite skrivande hemma än föreläsningar i Kalmar.

Jag har fortfarande inte köpt en enda julklapp. Det är en trist tendens att alltid vara ute i sista stund, men jag brukar ändå bli klar i tid. Om det mot all förmodan skulle strula med julklappsköpen får jag dra till med en ursäkt om antimaterialism, medlemskap i Jehovas vittnen eller "tänk på barnen i Afrika".

Utdelning av studenttidning

2009-12-16T19:32:00.001+01:00

Igår delade jag och mina klasskamrater Johan och Joakim ut studenttidningen Shick. Som jag skrivit tidigare är det här det tredje och sista numret med mig som chefredaktör. 800 exemplar delades ut på högskolans alla institutioner, som jobbigt nog ligger utspridda över hela Kalmar. Tack vare att en klasskamrat ställde upp med bil gick det ändå ganska snabbt. Vi lägger tidningarna i ställ, vi lägger dem på bord i uppehållsrum och vi lämnar en bunt på diverse expeditionsdiskar.

Idag på lunchen såg jag hur ett par studenter nyfiket bläddrade igenom tidningen. Jag kände mig rätt nöjd. För visst finns det många saker att anmärka på i det senaste numret, saker som hade kunnat fixas med mer tid och mindre stress. Men som tidsfördriv på sega lunchraster duger Shick alldeles utmärkt.

Kändistoppen 2009

2009-12-12T13:20:00.001+01:00

Som journaliststuderande får jag ibland chansen att prata med kändisar. Det livar upp vardagen lite grann. I och för sig har jag inga planer på att jobba för Se & Hör, men det är ändå något visst med kända människor. Hittills har jag inte fått tillfälle att intervjua så väldigt många, men här är i alla fall topplistan för 2009.

(OBS! Listan är inte huggen i sten, jag har mest höftat till när det kommer till en del placeringar.)

1. Bert Karlsson

Känd för: Att vara just Bert Karlsson. Mannen som en gång i tiden ägde större delen av Dansbandssverige. Grundade Skara Sommarland och fick en plats i riksdagen med missnöjespartiet Ny Demokrati.

Typ av intervju: Telefonintervju för ett aktualitetsprogram med ämnet dansband. Bert Karlsson var telefongäst och jag var programledare.

2. Thomas Deutgen

Känd för: Jurymedlem i Dansbandskampen i SVT. Har tidigare varit programledare för radioprogrammet I afton dans.

Typ av intervju: Telefonintervju för ett aktualitetsprogram med ämnet dansband.

3. Eva-Britt Svensson

Känd för: EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Arbetar med mest med jämställdhetsfrågor.

Typ av intervju: Radiointervju på plats. Intervjun handlade om Sveriges ordförandeskap, om Lissabonfördraget, om Telekompaketet och mycket mer. Intervjun sändes i ett aktualitetsmagasin som ingick i radiokursen.

4. Torgny Bendelin

Känd för: Hockeytränare, har bland annat tränat det svenska juniorlandslaget. Är just nu tränare för Nybro Vikings.

Typ av intervju: Tv-intervju på plats. Intervjun handlade om den senaste förlusten och chanserna inför nästa match. Jag har tidigare skrivit om intervjun här.

5. Anna Lundh

Känd för: Deltagare av Robinson 2009, känd bloggerska.

Typ av intervju: Telefonintervju om kändisskap.

6. Gula gubben/Geta Lööf

Känd för: Kultfigur i Festivalsverige. Går runt på festivalområden iklädd en gul overall, underhåller med musik och informerar om droger.

Typ av intervju: Telefonintervju om festivalsommaren, engagemanget för drogfria festivaler och varför Geta Lööf blev Gula Gubben.

7. Håkan Karlsson

Känd för: Mannen bakom Emmabodafestivalen och grundaren till ett lokal missnöjesparti.

Typ av intervju: Personporträtt på plats. Den längsta och bästa intervjun jag gjort. Intervjun var ett moment i kursen Tidningsredigering.

8. Mikael Gustafsson

Känd för: Vänsterpartiets tredje namn på listan till EU-parlamentet.

Typ av intervju: Telefonintervju om vegetarisk mat och klimatpåverkan.

9. Suburban Kids-snubbarna
(Peter Gunnarson och Johan Hedberg)

Kända för: Killarna bakom bandet Suburban Kids With Biblical Names.

Typ av intervju: På plats, i ett hotellrum i Kalmar, innan en spelning.
Intervjun handlade mest om bandet och hur allting började. Publicerades i studenttidningen Shick. En kortare och enklare version finns att läsa här.

10. Tobias Allvin

Känd för: Sångare i bandet Babian.

Typ av intervju: Telefonintervju om bandet. Intervjun sändes i ett radioprogram om musik.

Analys: 80 procent av platserna utgörs av män. Hade jag fortsatt till plats nummmer 20 hade det nog sett likadant ut. Inför 2010 ska jag försöka bli bättre på att intervjua fler kvinnor, för enligt denna lista har jag intervjuat lika många vänsterpartister som kvinnor. Nu har jag inte aktivt sökt mig till män och vänsterpartister, utan det har väl mer eller mindre blivit så här.

Förhoppningsvis blir 2010 året då jag intervjuar fler välkända personer, årets topplista är inte så jättehet. Men å andra sidan är 2009 mitt första hela året som journaliststuderande, och än så länge har vi inte haft särskilt många kurser som kräver intervjuer.

Det sista numret av Shick

2009-12-08T21:05:00.001+01:00

Igår, vid halv tolv på natten, blev det tredje numret av studenttidningen Shick klart. Under ett års tid har jag varit chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen. Det har varit extremt lärorikt att få vara med i hela processen, från planeringsmöten till den sista finputsningen. För ett år sedan trodde jag att det inte var någon större konst att göra en tidning. Jag hade fel, det var visst svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

I november förra året var det årsmöte för studenttidningen Shick. Jag hade gått på Högskolan i Kalmar i två månader och ville visa framfötterna. Därför gick jag på det där årsmötet, i tron om att kunna få en plats i styrelsen. Det är ju en god erfarenhet och en merit att visa upp efter examen, tänkte jag. Det var jag tydligen ensam om att tänka den där novemberkvällen. För jag var den enda som kom på mötet, bortsett från den gamla styrelsen som väntade på att bli bortvald. Det blev en ganska konstig stämning i rummet. Någon sa att jag fick välja vilken plats jag ville ha i den nya styrelsen, om jag nu ville ha någon överhuvudtaget. En annan sa att chefredaktör var det bästa valet. Jag tog chefredaktörsplatsen utan att egentligen veta någonting.

Ett år senare är det återigen dags att välja ny styrelse. De nya journalistettorna förväntas fylla platserna, precis som deras föregångare gjort i 21 år.

Stereotypiska bloggar för tjejer

2009-12-04T21:08:00.000+01:00

Bloggar är fortfarande en relativt ny företeelse i vårt samhälle. Egentligen startade de första bloggarna upp redan på 90-talet, men det är först på senare år vi kan tala om en riktig bloggosfär. 2006 hamnade ordet blogg i Svenska Akademiens ordlista. Det var ett erkännande, bloggen hade kommit för att stanna. 2009 hade Blondinbella fler unika besökare än Lunarstorm. (Visserligen har Lunarstorm haft en negativ trend i flera år, men jämförelsen är inte helt irrelevant.)

Det första blogghetsen tycks nu vara över. Vi har insett att bloggarna inte kommer konkurrera ut nyhetssajterna. Vi vet att bloggen inte är ett övermäktigt politiskt verktyg, även om det naturligtvis finns en del potential. Sakta men säkert tycks giganter som Blondinbella, Kenza och Foki tvingas lämna lite plats åt uppstickare. Bloggläsarna håller fortfarande till godo med modebloggar, men nöjer sig inte längre med en handfull bloggar, minst ett dussin måste nu följas. Kanske är det en trend vi ser, att även den mest stereotypiska bloggläsaren (tjej, 15-20 år) blir mer kräsen och selektiv i sin bloggläsning. Det vore på många sätt bra om modebloggarnas uppmärksamhetsmonopol krossades till fördel för en mer dynamisk ämnesmix.

Enligt svenska bloggtopplistor läser vi mest bloggar som handlar om:

1. Vardagsbetraktelser

Stereotyp: "Nu ska jag äta lite mat, för jag är faktiskt hungrig.", "Nu ska jag gå till skolan, annars får jag IG." eller "Jag har köpt ett nytt läppstift idag, visst är det fint?"

2. Mode

Stereotyp: "Idag har jag på mig jättedyra märkeskläder. Byxorna kostade jättemycket. Tröjan kostade ännu mer. Summan blir en halv månadslön. Men visst är jag fin?"

3. Foto

Stereotyp: "Idag har jag fotat mina kompisar, redigerat lite i Photoshop och vips så är resultatet väl godkänt. Att min fotoblogg ser ut som alla andra bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får besökare. Personlig stil är överskattat."

Det här är tre av de största bloggkategorierna. Alla är överfyllda till bredden med kopierade idéer, ytliga inlägg och hysteriska fans som skriker i kommentarsfältet. Visst finns det undantag, men fortfarande domineras bloggosfären av stereotypiska bloggar skrivna av och för tjejer. Missförstå mig inte; det är jättebra att bloggarna har hjälpt fått upp svenska tjejers datoranvändande i en mansdominerad underhållningsvärld. Men när majoriteten av de populäraste bloggarna är kopior av varandra (och inte ens originalen är särskilt goda förebilder), blir det varken speciellt nyttig eller allsidig mediekonsumtion.

Det obligatoriska julinlägget

2009-11-29T17:35:00.000+01:00

Idag är det första advent och nedräkningen mot julen har börjat på allvar. I min lägenhet finns ingenting som skvallrar om att jag firar jul. Jag ser ingen anledning att pynta när jag inte ska fira jul här. Det blir en vanlig jul hemma med familjen i Falkenberg. Vid jul ska det vara traditionsenligt, nästan överkonservativt firande. Jag betraktar inte mig själv som en som tvunget ska bevara traditioner, men att fira jul på något annorlunda sätt vore otänkbart, nästan galet. Jag är nog inte den enda som är lite konservativ när det gäller julen.

Trots att det är mindre än en månad kvar till julafton har jag inte köpt en enda julklapp. Det är ju ingen panik. Varför stressa? En del verkar nästan skryta om att de minsann har köpt klart alla julklappar i god tid, redan i slutet av november. Och visst, det är väl ingen dum idé att vara ute i god tid, men för mig funkar det inte. Jag tänker inte alls julklappstankar i november, inte när skolan och allt däromkring äter upp min tid, ork och köplust.

Igår ringde min syster Lina. Efter några minuter gled samtalet in på julen, eller rättare sagt önskelistor. Lina, 12 år, har naturligtvis inga problem med att fylla fem A4-sidor med tjejprylar. Emil, 20 år, har stora problem med att komma på fem saker han skulle vilja få av Tomten. Det borde väl ses som ett bra tecken, att jag är född i en välfärdsstat och har allt jag behöver för ett gott liv. Ändå är det lite trist att varje år tvingas lägga ner ett par timmar för att till slut få ihop en hyfsad önskelista. Det blir som ett litet projekt i sig, att komma på vad man saknar i tillvaron. Vilket känns helt absurt när barnen i Afrika svälter. Vi lever sannerligen i en galen värld.

Slut med radiosändningarna

2009-11-27T12:47:00.000+01:00

Igår sände jag radio för kanske sista gången i mitt liv. Jag var programledare för ett så kallat aktualitetsprogram på 30 minuter. Ämnena var; dansbandens framtid, Charles Darwins verk "Om arternas uppkomst" och julmarknaden på Kalmar slott. Större delen av dagen, innan sändningen vid halv fyra, satt jag i datorsalen och skrev manus. Jag gjorde research, försökte få en hyfsad bild av Charles Darwin och den svenska dansbandskulturen. Till slut hade jag fått ihop tre sidor manus, det fick duga.

En timme innan sändning kom nervositeten och huvudvärken. Jag började tänka på alla sätt det skulle kunna gå åt pipsvängen, vilket visade sig vara ganska många. 30 minuter i direktsändning är som en evighet. Tänk om jag säger fel saker? Tänk om jag inte är tillräckligt aktiv i intervjun med vår gäst? Tänk om jag stakar mig? Tänk om jag får tid över fastän manuset är slut? Tänk om det blir ont om tid och jag tvingas hoppa över en del av manuset?

Jag gick in i studion och kom ut en halvtimme senare. Med brännande huvudvärk och en lagom svettig t-shirt med "Dawit Isaak"-tryck. Resultatet var nästan så bra det kunde bli, med tanke på mina bristfälliga kvalitéer som radiopratare. Visst stakade jag mig vid ett par tillfällen, men det flöt på bra för det mesta. Jag gjorde säkert minst tio mer eller mindre allvarliga missar, men nu är det gjort. Det är slut med radiosändningarna för min del. Och det känns väldigt skönt. Nu väntar i och för sig två veckor som radioreporter, men det passar mig betydligt bättre.

1001 album innan vi dör

2009-11-22T20:10:00.000+01:00

Just nu läser jag boken 1001 album du måste höra innan du dör. Det är egentligen ingen bok som är tänkt att läsas från pärm till pärm, men jag kan inte låta bli att behålla mitt bokmärke efter varje lässtund. Boken sträcker sig från 50-talet till första halvan av 00-talet. Jag har precis kommit till 1971, och har läst ungefär en fjärdedel.

Det som slår mig när jag läser boken är hur många album och artister jag missat. Visserligen är jag född 1989, men det är en usel ursäkt. Det blir lätt att jag snöar in mig på allt det nya som släpps, istället för att då och då blicka bakåt och hitta de förlorade guldkornen.

Men jag ska inte ägna mig åt dåtidens skivor riktigt än. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag tänkt sammanfatta 2009 års bästa album. Jag har inte kommit så värst mycket längre i mitt genomlyssnande, men börjar redan överge planen på en maffig 25-i-topp-lista. Mest för att det är fruktansvärt svårt att vara rättvis i alla små placeringar, men också för att det är nästan omöjligt att jämföra skivor av skilda genrer. Det blir nog högst en tio-i-topp. Istället tänkte jag, inspirerad av 1001 album..., göra någon form av sammanfattning med album från 2009 som ingen får missa. Det kommer inte bli frågan om 1001 stycken, men tillräckligt många för att hålla er sysselsatta en bra bit in på nästa år.

Lokal nyhetstorka

2009-11-18T22:04:00.002+01:00

I radiokursen har halvklassens fyra redaktioner i uppgift att hitta bra nyheter som berör Kalmar län. Vissa dagar är det ont om intressant lokalnyheter. Idag var en sån dag. Igår och förrgår var också sådana dagar. Det börjar bli tröttsamt att försöka täcka ett område där knappt något nämnvärt händer. Visst skulle vi kunna fylla radiosändningen med nyheter som småstölder och mindre trafikolyckor, men då skulle vi inte få godkänt på kursen. Det gäller att värdera nyheterna, prioritera det viktigaste och se till att bli klar i tid.

Vår lärare är bestämd; nyheter om trafikolyckor och inbrott är i det närmaste bannlysta. Det ska vara större nyheter än så för att platsa i radio. Redaktionens nyhetschef och reportrar letar igenom lokaltidningarna Barometern och Östran i desperat jakt på nyheter. Till slut har redaktionen nätt och jämt fått ihop ett gäng hyfsade nyheter.

Jag, som denna veckan är nyhetsuppläsare, har i uppgift att ta fram telegram att läsa upp i sändningen. Det är en väldigt tacksam roll under den rådande nyhetstorkan, telegram är betydligt enklare att handskas med än reportrarnas inslag. Samtidigt är även min roll bitterljuv, dels för att jag tycker synd om reportrarna och nyhetschefen, dels för att jag vet att jag själv kommer vara reporter under två kommande veckor.

Än så länge finns det ingenting som tyder på att nyhetstorkan ska upphöra. Det är i sådana här stunder som vi journalister i hemlighet önskar oss ett maffigt bankrån, en politisk skandal eller en storstrejk.

Radio är ingenting för mig

2009-11-16T19:20:00.001+01:00

Just nu läser min halvklass en radiokurs. Tanken är att vi ska lära oss producera nyhetsradio. Efter en första kursvecka som kantats av repeterande föreläsningar och ganska meningslösa uppgifter började vi idag med riktiga nyhetssändningar. Fast egentligen var det bara övning idag. I fortsättningen kommer allt vi sänder att spelas in på cd-skivor.

Denna vecka är jag sändare. Det innebär att jag läser upp nyheterna i två sändningar varje dag. Det låter ju inte så svårt. Faktum är att jag mest rullade tummarna inför första sändningen. Första sändningen på tre minuter gick rätt bra. Men under den andra sändningen (på fem minuter) tappar jag bort tiden, jag förlorar mig i mina spretiga anteckningar och när jag håller på att läsa ett telegram inser jag att programmet precis tog slut. Jag säger rakt ut i etern; "Det sket sig." Som tur är var det bara övning och ingen stackars lyssnare behövde sätta eftermiddagskaffet i halsen. Men en sak är säker; radio är ingenting för mig. Tacka vet jag tidningar. (Lustigt nog har vi fortfarande inte haft en enda riktig tidningsredaktionsövning. Antagligen blir det ingenting av den varan under resten av utbildningen.)

Pensionärer älskar både arkiv och gratis fika

2009-11-15T19:26:00.004+01:00

Igår var jag på besök hos farmor och farfar i Emmaboda. Efter lunchen berättar farfar att det är råkar vara Arkivens dag just den här lördagen. I Emmaboda kommun uppmärksammas Arkivens dag i Vissefjärda, ett litet samhälle nära gränsen till Blekinge. Farfar föreslår att vi åker dit, för i år har Vissefjärda arkivförening en utställning från andra världskriget. Farmor är inte intresserad av varken arkiv eller krig, utan stannar hellre hemma.

Jag och farfar åker dit och anländer till Vissefjärdas föreningshus fem minuter efter att programmet börjat. Vi hinner inte ens hänga av oss jackorna förrän föreningsgummorna vänligt men bestämt visar oss två lediga platser i salen. Vi är ju lite sena och arkivmänniskorna är ivriga att få börja. Salen är fylld med skrangliga långbord av billig modell. Jag blickar runt i rummet och inser att jag är yngst med 30 års marginal. 90 procent av besökarna är pensionärer. 99 procent kommer från Emmaboda kommun. Förväntningarna är höga, förra året var en succé utan dess like, hela 80 (ja, åttio) personer besökte då tillställningen. Det ser inte ut att bli sämre besökssiffror i år. Visserligen kan man diskutera huruvida det finns andra jätteintressanta pensionärsaktiviteter i Vissefjärda i november månad, men det är en helt annan diskussion.

En man i 60-årsåldern hälsar oss alla hjärtligt välkomna och konstaterar förnöjsamt att vi tangerat förra årets publiksuccé. Sedan presenteras vi för den enda riktiga punkten på programmet; ett bildspel med bilder från åren 1939-1945, med tillhörande ljudmaterial i form av intervjuer och sånger. Det kommer att ta en timme, sen kommer föreningsdamerna ut med fikabrödet. (Kaffet står redan på borden, men ingen vågar vara fräck nog att börja innan. Gratis fika är belöningen för gott tålamod och smålänningen är inte sen med att acceptera reglerna. Så länge det är gratis är det gott.)

Under timmen som följer bjuds det på intervjuer som pendlar mellan hyfsad och usel ljudkvalité, utläggningar om ransoneringssystemets prissättning och påverkan på den enskilda smålänningen och anekdoter bara ortsborna fnissar åt. Under bildspelet spelas låten (There'll Be Bluebirds Over) The White Cliffs of Dover som låter helt okej första gången, men bara känns pinsam tredje gången.

Hela föredraget handlar om Vissefjärdabor som på ett eller annat sätt påverkades av kriget. Vi får höra ett par ganska lika redogörelser från soldater. Sen får vi höra ett par ganska lika redogörelser från bönder. Budskapet blir ungefär; det var inte så jävla roligt på den tiden. De flesta i salen nickar instämmande under fördraget, viskar till varandra och ler igenkännande. Egentligen vet nog de flesta av dem hur livet var på den tiden, de vill bara höra det en gång till. När någon person nämns av föredragshållaren går det ett sus genom publiken, "ja, just det, Johan från Karamåla/Nils från Bredasjö/Hans från Brändemåla". En gång får en dam i publiken peka ut personer på en bild och det blir tydligt att publiken tillsammans vet otroligt mycket mer än arkivföreningens gubbar och gummor. Ingen från Vissefjärda gick till föreningshuset med förhoppningen att lära sig något nytt. Istället ville alla frossa i nostalgi, småländskt elände och gamla barndomsminnen. När föredraget är över kommer alla pensionärer att promenera hemåt, upprymda och lustfyllda med tankarna fast i 30- och 40-talet.

Jag kan ha helt fel i ovanstående nostalgiska teori, men då finns det bara en enda anledning för en pensionerad Vissefjärdabo att besöka Arkivens dag. Gratis fika är alltid godast i Småland.

En definitiv lista

2009-11-15T16:43:00.000+01:00

Jag håller på med ett stort projekt. Det är inte särskilt originellt, men det kommer ändå bli intressant och (förhoppningsvis) väldigt bra. Det handlar om en definitiv lista över 2009 års bästa skivor. För en gångs skull tänkte jag börja i tid, redan nu i november. Just nu sollar jag ut album som nomineras för listan. Jag har tänkt mig en 25-i-topp, men jag har redan nominerat 46 skivor. Utöver de 46 nominerade skivorna har jag minst lika många olyssnade skivor på Spotify, som är potentiella kandidater för listan. Å andra sidan har jag en och en halv månad på mig. Och musiklyssnande är oändligt mer flexibelt än filmtittande, nu är det till och med nästan njutbart att diska.

Tipsa gärna om skivor från 2009, jag kan omöjligt täcka allting själv. Listan kommer att publiceras här och på The Goodbye Look i slutet av 2009 eller i början av 2010.

Tandläkaren och jag

2009-11-12T14:03:00.000+01:00

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på två år. Som av en händelse bor jag nästan granne med tandläkaren i Kalmar och kunde gå dit på tre minuter. Väl där kallades jag in, skakade hand och slog mig ner i stolen. Jag besvarade standardfrågorna:

Har du varit här innan? Nej.

Upplever du några problem med dina tänder? Nej.

Röker du? Nej.

Snusar du? Nej.

Går du på någon medicin? Nej.

Är det okej att ge dig bedövning? Javisst.

Nu var det bara fråga om en vanlig kontroll. Först skulle tänderna fotas och en bettpinne kördes in i munnen. Det känns alltid lite olustigt. Speciellt andra gången, när tandläkaren sa "nu ska vi ta den lite djupare in" och nästan startade en omedveten kräkreflex. Allting gick bra, tänderna var fina men "du borde börja använda tandtråd och flour". Jag har aldrig tänkt på att tandtråd och flour är så viktigt, men visst, när tandläkaren gav mig en lång blick insåg jag att han menade allvar.

Efter undersökningen gjorde tandläkaren reklam för ett abonnemang hos Folktandvården, istället för utgifter per besök betalar kunden en månadsavgift. Jag var extremt skeptisk och tyckte mest han lät som en snubbe på Tv Shop. Jag frågade vad det skulle kosta mig och han log som bara en tandläkare kan le.
- 35 kronor i månaden, du hamnar i den lägsta prisgruppen, sa han och avvaktade mitt svar. Jag väntade mig att han skulle utbrista "men vänta, du får ännu mer, om du svarar inom tio minuter skickar vi med...", men inget sånt kom. Istället antog jag erbjudandet och tackade för mig. Det måste ha varit det bländvita leendet jag föll för.

Peter Englund skriver om krig

2009-11-11T16:07:00.003+01:00

För ett par dagar sen läste jag ut Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg. Den handlar om första världskriget men är inte alls som de flesta andra historiska skildringar. Stridens skönhet och sorg redogör inte generalernas taktiker, visar inga översiktskartor över striderna, går inte in på djupet i den samtida världspolitiken och försöker inte ens ge en objektiv och lättöverskådlig bild av katastrofen. Det här är inte boken för krigsnörden som vill drunkna i statistik. Istället berättas allting ur ögonen på 19 verkliga människor som på olika sätt påverkades av eller var aktiva i kriget. Peter Englund har utifrån dagboksanteckningar skrivit ihop de mest intressanta datumen i kontinuerliga kapitel, från sommaren 1914 till senhösten 1918. Det är koncentrerad text med stor fokus på känslor, tankar och sinnesintryck.

De 19 personer vars öden skildras har inga uniformer fulla av tapperhetsmedaljer, har inte höga militärposter och är inte alls som hjältarna i valfri krigsfilm. Det här är 19 män och kvinnor som alla har en historia att berätta, en historia som inte sällan kantas av tragedier, dödsfall, depression, olycklig kärlek och sjukhusbesök. Naturligtvis är inte varje sida kantad av personliga katastrofer, för det mesta handlar det om det någorlunda ordinära livet i en extraordinär tid. Historielitteratur har aldrig känts såhär jordnära.

Nu låter jag som en reklamkampanj signerad förlaget, men jag kan inte låta bli att rekommendera Englunds bok till alla som har det minsta intresse för första världskriget, eller människoöden för den delen.

P.S. Lustigt nog upphörde första världskrigets strider idag för 91 år sedan, den 11 november 1918 klockan 11.

Calcio Legionari Giornalisti, del två

2009-11-06T17:46:00.004+01:00

I ett tidigare inlägg beskrev jag den första tiden i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti, som jag anslöt mig till under förra hösten. Inlägget var tänkt som en final för en serie blogginlägg om mitt förhållande till sport och motion. Men efter hand insåg jag att det skulle bli alldeles för långt och delade därför upp texten i två delar. Det här är den sista delen om mitt sportliv, men först får ni en fin förteckning över alla inlägg i sportserien. Klicka på inläggstiteln för att komma vidare.

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin

Varför spelar jag fotboll?

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring

Hur Carlsberg förändrade min syn på motion

Mitt ointresse för sport

En kväll som lokal sportjournalist

Varför ska man bry sig om sport?

Calcio Legionari Giornalisti, del ett

Som jag beskrev i det första inlägget var det inte jätteroligt att spela korpfotboll de där första månaderna. Ändå fortsatte jag. Kanske av snålhet (lagavgift och utrustning kostade en del), kanske av idioti, kanske av jävlar anamma, kanske för att jag inte hade något bättre för mig. Med tiden gick det lite lättare. Faktum kvarstår dock, inomhussäsongen var inte särskilt rolig. Inte minst med tanke på att jag fick cykla 25 minuter i småländsk vinterkyla för att komma fram till sporthallen.

Under vintern spelade vi i sporthallen Spelefanten i Kalmar. Första gången jag gick in i hallen slogs jag av lukten, eller snarare stanken. Visserligen har jag varit i ett par sporthallar i mina dar, men ingen av dessa slår Spelefanten när det kommer till svettlukt. Omklädningsrummet är lika glamoröst som en surströmmingsfest, och har ungefär samma odör.

Vi förlorar nästan varenda match den där vintern. Ändå håller spelarna skenet uppe efter varje förlust. Ingen tröttnar på matcherna, ingen klagar över att det går så dåligt och alla är för det mesta med. En gång lyckades vi faktiskt vinna, men då var jag inte med. Inomhussäsongen slutar i ett resultat vi helst vill glömma. Vi väljer att blicka framåt, mot sommarhalvårets utesäsong.

Till utesäsongen måste jag köpa riktiga fotbollsskor. Jag har aldrig tidigare köpt fotbollsskor och velar i en halvtimme på Intersport. Till slut hittar jag ett par som inte är svindyra. Tyvärr finns inte min storlek inne på lager och jag tvingas besöka ytterligare ett par butiker innan jag till slut hittar ett lämpligt par.

Vi kör en träningsmatch mot ett annat korplag för att komma i form. Det är april och jag fryser innan avspark. Sen börjar matchen och jag springer. Jag springer i en mindre evighet. Det är fruktansvärt jobbigt. I halvlek är jag halvdöd och kippar efter andan. Någon minuts andhämtning, sen rusar vi in igen. Träningsmatchen var den jobbigaste fysiska aktiviteten på flera år för mig. Jag är helt slut efteråt. Jag som tyckte att inomhusfotboll var jobbigt. Utomhusmatcherna är dubbelt så långa, men känns som tiodubbelt. Samtidigt visar det hur otränad jag faktiskt är. Det funkar i ett par minuter, men efter en kvart är det inte bara mitt hår som är rött, utan hela mitt ansikte. Jag lämnar träningsmatchen och inser att femtio minuters utomhusfotboll är något helt annat än tjugosex minuter i en uppvärmd sporthall.

Under den kommande säsongen gör jag inga mål, däremot gör jag oändligt många felpassningar. Jag springer fortfarande runt som en förvirrad allt-i-allo istället för att vara på min position, istället för att täcka rätt man, istället för att göra det jag ska. En match tar jag i hand två gånger. En annan match halkar jag på asfalten utanför planen, skrapar upp handleden och cyklar till sjukhuset några hundra meter bort. Inför höstterminens premiärmatch fick jag ryggskott av ett paket Havre Fras och missar matchen. Jag gör säkert bort mig minst tjugo gånger per match, och ofta vet jag knappt vad det är jag gör för fel. Men jag lär mig, sakta men säkert blir jag lite bättre, lite kvickare, lite smartare. Några i laget har sagt det rakt ut, att jag blivit bättre. Det gör att blir roligare att spela, att jag inte längre är riktigt lika sunkig, att jag inte drar ner dem andra riktigt lika mycket. Jag är naturligtvis fortfarande sämst i laget, men jag är alltid med på matcherna och gör alltid mitt bästa. Jag har inget att bevisa för någon, jag cyklar bara ner till matchen och spelar så bra jag kan. För mig räcker det.

Ett par månader senare cyklar jag iväg till utomhussäsongens sista match. Det är oktober och kallt vid den här tiden på kvällen. Jag har på mig långkalsonger, mössa och vantar. Vi vann vår grupp, den femte och lägsta i Korpen. Vi har vunnit nästan varenda match, och jag har varit med på så många jag kunnat. Ibland skenar målstatistiken iväg och blir löjligt hög, men det gör inte så mycket, det är ju trots allt korpfotboll. Det här är den andra slutspelsmatchen. Vi förlorar stort. Det gör inte så mycket. Jag har aldrig brytt mig om resultaten.

För övrigt är det inomhuspremiär på söndag, i Spelefanten.

//Emil Johansson, Calcio Legionari Giornalistis mest osannolika fotbollsspelare

Silvias bästa böner

2009-11-05T23:34:00.001+01:00

Den 26 november 2009 är en stor dag för alla som älskar både drottning Silvia och Gud. Då släpps nämligen Drottning Silvias bönbok i varje välsorterad bokhandel. I boken har Silvia samlat sina 100 favoritböner och skrivit ett förord om sin tro. Boken kommer att säljas för 129 kronor via förlaget Verbums internetbutik. Gissningvis blir det dyrare i vanliga bokhandlar.

Tydligen var det först tänkt att boken bara skulle vara för privat bruk inom familjen. Det låter ganska logiskt, eller åtminstone inte helt omöjligt. Jag kan nästan se framför mig hur hela familjen Bernadotte samlas framför brasan på fredagskvällen:

Silvia har med sig sin nya fina bönebok, där hennes 100 favoriter är med. Hon envisas med att välja bön själv, Carl Gustaf har ju fått välja tv-kanaler i över 30 år. Ikväll tvingades Silvia titta på det där förbannade Doobidoo och beslutar sig för att hämnas på makens sunkiga val. Hon väljer en fem sidor lång 1800-talsbön på gammalsvenska. Silvia läser långsamt, drar ut på orden, på tiden och på familjens tålamod. Efter tio minuter har till och med Victoria somnat. Silvia bryr sig inte om dem andra, det här är hennes stund med Gud.

Det skulle kunna stanna vid den där fiktiva bilden av en fredagskväll på slottet. Men det stannar sällan vid det milt underhållande, utan verkligheten är ännu roligare. För nu vill Silvia att du, jag och alla andra också ska ta del av det här fina. Helst ska det göras med just Silvias favoritböner, inte ska du behöva hitta egna favoriter när självaste drottningen valt ut en tillräcklig mängd. Det kostar ju bara 129 kronor, för 100 böner och ett fint förord. Det är billigt att inleda en relation med Gud.

Det här kan bli årets julklapp.

Källa.

Statistik är roligt

2009-11-03T18:15:00.000+01:00

Statistik är knappast något som automatiskt är roligt. Tvärtom är statistik ofta rätt trist för många människor. Få svenskar bryr sig om Statistiska Centralbyråns senaste undersökningar eller nya forskningsrapporter fyllda med grafer och tabeller. Men en del statistik är inte så tråkig. Som den statistik som samlas in från den här bloggen via besöksräknaren StatCounter.com. På StatCounter kan jag se exakt hur många som besöker bloggen varje dag. Men det mest intressant och roligaste, är att se hur besökarna kommer in på bloggen. Vissa prenumererar via Bloglovin', vissa hittar hit via Facebook och vissa via Google-sökningar. Just Google-besökarna är roliga att studera, för då står sökorden bredvid, det vill säga vad personen i fråga sökt på och klickat på i Googles resultatslista. Ibland blir jag lite orolig för det svenska språkets framtid, inte minst när jag läser sånt här. (Detsamma gäller den svenska folkhälsan.) Här är godbitarna:

fördelar med knark

problemet idrottare i pubertetet

i vilken sport skickar man sig lättast

svininfluensa jämfört med vanliga influensan

svårt och köra truck?

"låtar som inte handlar om kärlek"

helen älskar emil

att bry sig om andra människor

vad betyder ordet sofistikerad

bästa inställningen vimmelfotograf

nattliv emmaboda

cd allt för min syster

köra truck svårt

negerbollar allas chokladbollar

vad händer när premium är slut på spotify

köper massor cd skivor älskar

liknelser en bit av mitt hjärta

vad hände 24 oktober

henrik rydström graaf

bättre ljudkvalitet i spotify premium?

Varför är Negerbollen rasistisk?

är spotify premium bättre

värderingar som fotograf

cykelkedjan hoppar ofta

glutamat panikångest

naken janne outfit

Jag fick underkänt på tentan

hur många sitter i Svenska Akademins valspråk

Det var allt för den här gången, tyvärr raderas de äldsta efter hand, så en hel del fina sökningar har redan gått förlorade. I fortsättningen ska jag försöka hinna publicera de mest underliga i kommande inlägg.

Calcio Legionari Giornalisti

2009-11-01T18:27:00.000+01:00

Oktober månad har haft tema sport här på bloggen. Jag har skrivit en serie inlägg för att visa mitt förhållande till sport och motion. Har ni missat någon del i serien är det bara att scrolla ner en bit på sidan, eller så hittar ni första delen här. Såhär med facit i hand har det blivit lite väl enahanda bloggmaterial, men samtidigt ville jag bli klar med serien ganska snabbt och valde att köra på med sportinlägg efter sportinlägg. Den här serien kan ses som en uppvärmning inför den sofistikerade bloggserien som jag gjorde reklam för under september, men som fortfarande inte startat. (Kom ihåg att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Förr eller senare dyker den upp.)

Sportserien som publicerats här på bloggen har nu nått sin slutstation. Det här är den stora finalen. Det här handlar om det senaste året i mitt liv, då jag spelat korpfotboll för laget Calcio Legionari Giornalisti. Nu kör vi.

Redan andra dagen på utbildningen hörde jag talas om att varje journalistklass har ett fotbollslaget inom Korpen. Naturligtvis kan inte våran klass vara sämre och jag fick uppmaningen att ta tag i det hela. Då sa jag nej, vänligt men bestämt. Inte kan jag börja spela korpfotboll, jag som är så usel. Det blev ett lag utan min medverkan och matcherna började efter någon vecka. I början brydde jag mig inte alls om det, det handlade ju om fotboll. Men inför andra eller tredje matchen fick jag för mig att sticka ner med cykel och kamera. Det var kallt ute, den där septemberkvällen, och planen var lerig. Spelet var ganska fult, hårdhänt och grabbigt. Efter matchen var alla vita fotbollssockar bruna av lera, gräs och glidtacklingar. Jag var glad över att jag faktiskt varit förnuftig nog att tacka nej till det här helvetet.

Ett par veckor har gått sedan den där matchen. Jag stack inte ner till några fler matcher, jag ville inte se eländet. Det börjar bli riktigt kallt och mörkt utomhus. Det är dags för inomhussäsong. Utomhusmatcherna verkar ha gått rätt dåligt. På en lunchrast i skolan får jag frågan, för andra eller tredje gången, om jag skulle vilja vara med. Jag blir som vanligt lite ställd, funderar några sekunder och säger sen ja. Jag säger ja till helvetet jag beskådat ett par veckor tidigare. Jag säger att jag inte är så bra på fotboll, (vilket naturligtvis är en fruktansvärd underdrift). Men jag får vara med ändå, det är ju bara på skoj. Ändå ångrar jag mig nästan direkt, vad sjutton har jag nu gett mig in på?

Jag måste köpa gympaskor, fotbollssockar, benskdd och svettband för att kunna vara med på matcherna. Dessutom får jag en fin lapp som påminner om en lagavgift till Korpen. Jag betalar lagavgiften och köper allt jag behöver. Slutsumman är högre än vad jag trodde och jag lovar mig själv att spela så mycket jag kan för att rättfärdiga investeringen.

Första matchen slutar med förlust, jag spelar back och kan rättvist beskyllas för att ha gett bort ett mål till motståndarna. Grabbarna i laget förstår snabbt hur kass jag är. Efteråt är jag helt slut i kroppen och cyklar hem till dusch och säng. Korpfotboll var väl ungefär som jag tänkt mig, bara svettigare och svårare. Det är inte så kul att spela under dem där första matcherna. När jag är back är jag ständigt rädd att göra en tabbe som leder till mål för motståndarna och förlust för oss.

Jag springer som en idiot på plan, fram och tillbaka, hela tiden med blicken på bollen. Jag har ingen aning om vem jag ska täcka, var jag ska stå eller vart jag ska springa. När jag någon enstaka gång får bollen står jag en lång stund och tittar efter vem jag ska passa till, tills någon motståndare enkelt tar bollen framför ögonen på mig. Flera gånger under vintern funderar jag på att skita i allting, hoppa av fotbollen och ägna mig åt något vettigare. Inför varje match frågar jag mig själv varför jag överhuvudtaget håller på med det här. Jag kommer aldrig på något bra svar.

Jag väljer att stanna här för att inte skena iväg med flera tusen ord. Nästa del kommer inom kort.

Dagar med tidningsredigering

2009-10-28T23:15:00.004+01:00

Den nuvarande kursen jag läser heter Tidningsredigering. Den går ut på att lära sig grundläggande redigering för tidningsnyheter. I början av kursen fick vi i uppgift att intervjua en person för ett djupare personporträtt. Personporträttet ska sedan redigeras som ett uppslag i ett fiktivt magasin. Jag valde att göra ett personporträtt av Håkan Karlsson, mannen bakom Emmabodafestivalen. Det blev, utan att skryta eller överdriva, den bästa intervjun jag gjort. I fredags hade min grupp seminarium om våra respektive personporträtt. Då var det bara ett första manus, redo att kritiseras och berömmas. Efter seminariet ändrar alla i sina manus enligt den kritik man fått, sen är det dags att pilla med den riktiga redigeringen. Det ska bli roligt att äntligen få göra något som faktiskt kan användas som arbetsprov, där jag har gjort allting själv; från intervjumötet till finputsningen på redigeringen.

Det som däremot inte är lika kul med kursen är nyhetsredigeringen. Här handlar det om att lägga ut rubriker, bilder och texter för att skapa en vanlig tidningssida. Det är faktiskt betydligt svårare och noggrant än vad det först verkar. Det måste ju se vettigt ut, trots att läsarna kanske inte ringer och klagar vid minsta fel. Detta moment är väl egentligen det mest nyttiga för vårt kommande arbetsliv, men tyvärr känns det inte särskilt intressant. Tills i tisdags klockan 16 skulle vi redigera sex tidningssidor med valfritt innehåll. Efter de två första tröttnade jag på uppgiften och de fyra sista gjordes bara för att klara deadline. Visst handlar det om att vi ska få lite rutin för redigering och därför måste skapa en visst antal. Problemet är bara att det aldrig blir tillräckligt svårt, intressant eller kreativt för att engagera.

Idag hade min grupp examination på redigeringsmomentet. Uppgiften var att redigera en sida på tre timmar (under den tidigare redigeringen tog det runt 1,5-2 timmar per sida). Nu var allt text- och bildmaterial utvalt av läraren, vilket dödade kreativiteten helt. Visst, läraren hade avsiktligt tagit med lite väl mycket material, vi fick solla bort det mest ointressanta. Nyhetsvärderingen bestod då i att välja bort en större nyhet och kanske ett par notiser, sedan bestämma vilken av de kvarstående nyheterna som skulle få mest utrymme. Tidigare fick vi själva logga in på TT, leta igenom en skörd av nyheter, sedan leta upp bra bilder på Scanpix. På examinationen är allt det där redan gjort av läraren och arbetet blir mer inriktat på tråkigt tekniskt pill. Efter halva tiden var jag nöjd med min sida och lämnade datorsalen. Mitt CV har nu berikats med följande; "kan redigera en tidningssida under tre timmar, bara jag i förväg får tillgång till allt text- och bildmaterial, för det där med nyhetsvärdering får någon annan sköta".

Skönheten med Voddler

2009-10-25T22:06:00.001+01:00

Häromdagen fick jag en inbjudan till Voddler, före de flesta andra. Tack vare att jag är kund hos Bredbandsbolaget fick jag gå före i kön. Och det var ju roligt, speciellt med tanke på att månadskostnaden för mitt bredband är rätt hög. För er som fortfarande sitter som ett frågetecken framför datorskärmen och inte förstår vad jag snackar om;

Voddler är en legal streamingtjänst för film (och senare också tv-serier). Tänk Spotify, fast för film. Du skapar en användare och får tillgång till ett bibliotek med uppskattningsvis 300-500 titlar. Före varje film måste du genomlida ett par minuters reklam, efter det kan du se filmen utan uppehåll. Alla filmer har DVD-kvalité, paus-funktion och spolningsmöjlighet. Just nu är tjänsten bara på beta-stadiet och det är bara inbjudningar som gäller.

Mina spotana intryck:

Menyerna är något omständiga och inte speciellt snygga.

Tangentbordsknapparna som används (Enter, piltangenterna och mellanslag) känns inte klockrena, ett alternativ med musklick hade varit skönt.

Reklamsnutten i början är kortare än vad jag trodde.

Filmutbudet är inte särskilt stort och brett just nu, det är mycket action, skräck och thriller från USA. Och de flesta av filmerna är rätt sunkiga. Men det är svårt att klaga när det är gratis och dessutom nylanserat.

Kvällen jag fick inbjudan firade jag med att se Day of the Dead, George A. Romeros zombieklassiker från 1985. Trots att jag älskar zombiefilmer har jag inte sett den här, men bättre sent än aldrig. Otroligt bra film, oväntat snyggt gjord för att vara så gammal, fräck dialog och imponerande karaktärsgalleri.

Efteråt såg jag remaken med samma namn. Egentligen var det ingen regelrätt remake; hela handlingen var ny och miljön var en annan än i originalet. Det enda som var kvar var ett par av karaktärernas namn och ett par av den första filmens mindre ingredienser. Den senare filmen var naturligtvis mer visuellt imponerande och mer påtagligt apokalyptisk med hundratals civila dödsoffer, men som vanligt överträffar originalet i stämning, charm och skådespelare.

Jag har bara sett ovannämnda zombieskildringar via Voddler. Hittills har jag inte haft några tekniska problem med tjänsten, men det kommer säkert krascha ett par gånger under testperioden. Har du inte själv Voddler föreslår jag att du anmäler ditt intresse på hemsidan. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Varför pratar vi bara om vädret?

2009-10-22T20:47:00.001+02:00

Nu är det verkligen höst. Det är ett meningslöst konstaterande, eftersom att alla sedan länge vet att det är höst. Ändå säger alla det; "nu är det verkligen höst". Som om man inför varje nytt år har glömt bort gränsen mellan sensommar och tidig höst. Visserligen är väder ett ständigt tacksamt samtalsämne i Sverige, så det är naturligt att komma med onödiga konstateranden. Vi säger ju till exempel ganska ofta; "nu regnar det" eller "oj, vad det snöar ute", precis som om alla andra är blinda.

När man är ute på vinterpromenad är det ofta någon som påpekar att det faktiskt är ganska kallt utomhus i december månad, till och med mitt på dagen, med vantar och mössa på. Det är tur att man inte bor Norrland, kanske den andra svarar lite artigt, för att ha något att säga. Ibland får man då som svar; "javisst, det är ju ännu kallare i Norrland". Någonstans där dör det inlärda pratet, de väderrelaterade replikerna tar slut och man tvingas improvisera fram fraser på egen hand. Det är då det blir jobbigt för svensken. Man letar febrilt i hjärnan efter något smaskigt skvaller, någon lokalnyhet att beklaga sig över eller någon anekdot från jobbet.

Till slut får man fram att den där nyinköpta spikmattan faktiskt funkar och inte alls är indiskt hokuspokus. Sen inser man att spikmattehysterin lagt sig för flera månader sen. Svininfluensan då? Nej, det är snart överspelat och man vill ju inte verka skrajsen. Fotbolls-VM? Nej, absolut inte fotbolls-VM, det blir bara en massa hatiska ord om danskar i allmänhet och danska fotbollsspelare i synnerhet. Vad sjutton ska man då prata om? Den senaste skilsmässan i byn? Fyllot på bussen? Det är inte lätt att tillhöra en kultur där vädret är ett av få självklara samtalsämnen.

Fenomen jag aldrig förstått grejen med

2009-10-20T00:23:00.000+02:00

Det blir väldigt enformigt och trist att bara ha en massa sportinlägg i bloggen, även om den serien är på väg mot ett slut. Är ni lika ointresserade av sport som jag har ni kanske bara suckat åt alltihop. Då kan jag glädja er med att jag förmodligen aldrig mer kommer skriva om sport här, förutom ett sista inlägg om mitt år i klassens korplag. Jag ska också försöka ha bättre variation under kommande bloggserier, vad dem än handlar om.

Men nog om detta, här kommer ett rad fenomen jag aldrig förstått grejen med:

Facebook-test

Dansband

Lössnus

Portionssnus

Markus Krunegård

Vampyrlitteratur

Revykomik

Kamouflagebyxor

Ostbågar

Fotbollsmanagerspel

Anna Anka

Steven Seagal

Broder Daniel

Jehovas vittnen

Ubåtsfilmer

Postkodlotteriet

Bert Karlsson

Iskaffe

Blogg.se

Kissies.se

Älgjakt

Kristdemokraterna

Hockeyfrillor

Emolugg

Ulf Lundell

World of Warcraft

Sarah Palin

Det finns naturligtvis många fler fenomen jag aldrig förstått grejen med, men just för tillfället kommer jag inte på några fler självklara exempel.

Varför ska man bry sig om sport?

2009-10-19T22:24:00.003+02:00

Jag har i en rad inlägg beskrivit mitt förhållande till sport och motion. Tanken har hela tiden varit att den här bloggserien ska mynna ut i ett inlägg om mitt första år i klassens korplag, Calcio Legionari Giornalisti. Det här är det sista inlägget innan den stora finalen om min tid i Calcio. Förrförra inlägget avslutades med ett par frågor:

"Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Nu är vi här, vid inlägget där jag ska komma med alla svar, lugna ner era nerver och säga som det är. Men faktum är att jag inte sitter inne på några absoluta sanningar. Och jag är den som borde vara sämst lämpad för att besvara ovanstående frågor. Jag har ingen imponerande kunskap. Det jag har är fantasi, inlevelseförmåga och en jädra massa tankar. Det är måndagskväll, jag har Spotify Premium, en schysst stereoanläggning och en mugg kaffe. Jag gör ett försök.

Människan har alltid tävlat. Hela livet är på sätt och vis en tävling. Vi vill vara bäst, om inte inom allt så åtminstone inom något. Strävan efter att vara bäst på något kan uttrycka sig på många sätt. Vi kan försöka hävda oss själva som individer. Försöka bli bäst i klassen, snabbast i fotbollslaget, starkast i skolan eller rikast på gatan. Eller kan vi vända oss till sportens värld.

Sport är bra, får då behöver vi inte själva bevisa att vi är störst och bäst. Då hänger istället allt på laget man hejar på. Man skulle kunna säga att du identifierar dig såpass med laget att du införlivar laget i din individuella självhävdelse. Med andra ord; om laget är framgångrikt känner du dig framgångsrik, lycklig och lite bättre än alla andra. Om laget misslyckas känner du dig lite lätt misslyckad och försöker skylla ifrån förlusten på domaren, konstgräset eller regnet. Du är en del av laget och laget är en del av dig. Laget ger dig en identitet, en känsla av gemenskap. Du är AIK:are och SM-guld är en del av meningen med livet. Du är Åtvidabergare, har precis följt ditt lag upp i Allsvenskan och upplever just nu ditt livs glädjerus, (möjligen undantaget studenten, bröllopet och när barnen föddes).

Nu hävdar jag inte att alla sportälskare består av människor som alla lever misslyckade liv och istället hoppas på att favoritlaget ska nå framgång. Nej, istället tror jag att sporten är ett komplement till den egna strävan efter lycka och framgång. Favoritlaget utgör bara en bit av vår personliga identitet, resten av självhävdelsen måste vi stå för själva. Det går alltså att leva ett lyckligt och framgångsrikt liv och känna sig bäst i världen, samtidigt som man hejar på Vasalund i fotboll. Och tvärtom; om du är misslyckad, luspank och lortig kan du åtminstone glädja dig åt att du hejar på Mjällby.

Men det finns ju faktiskt många som inte är det minsta intresserade av sport. Varför detta ointresse? Borde inte alla älska sport när det är så otroligt bra med en extra livlina mot ett misslyckat liv? Nja, jag tror inte det går att se på sport på det viset. Vi som är ointresserade av sport ser inte sport som en möjlighet till självhävdelse. Det finns ju så många andra sätt att hävda sig på.

Vid närmare eftertanke vill jag inte helt fastslå ovanstående tankar. Jag är inte säker på att det är så svartvitt. Det finns naturligtvis mängder av andra anledningar till att älska sport, anledningar som jag själv bara kan fantisera om. Jag tror att det här med självhävdelse inte alls behöver vara så lockande för en del sportälskare. Ändå kommer vi inte ifrån det faktum att sport handlar om att vinna eller förlora. Det kan inte bli lika i sport, någon vinner och någon förlorar. Vi skulle alltså kunna se sport som den civilserade världens sista studie i darwinism, där det bästa laget vinner/överlever.

Frågan om huruvida man blir lyckligare av att intressera sig för sport är svår att besvara, för att inte säga omöjlig. Det handlar om personliga intressen, behov och livsstilar. Summan av allt blir nog att sportälskare är lika lyckliga som andra människor, ett lags vinster och förluster adderas och blir till ungefär slut plus minus noll. Det sportälskarna däremot får är ett känsloliv som går att likna vid en berg-och-dalbana. Ena dagen överlyckliga för att nästa dag vara bittra, sura och ledsna. Och vad vet jag, det kanske är bättre än ingenting.

Vi är nu framme vid sista frågan:

"Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?"

Det här är stället där jag borde formulera fram en smart avslutning, sammanfatta inlägget, visa på den röda tråden och skriva en sista putslustig kommentar. Det har jag svårt för. Dels för att jag inte har ett smart, korrekt eller ens roligt svar på frågan. Dels för att jag knappt är intresserad av svaret själv. Jag vill inte bli intresserad av sport, jag har inget behov av det. Kanske för att jag inte själv ser behovet, ser att någonting väldigt viktigt saknas i tillvaron. Antagligen beror det på att jag faktiskt inte ens svarat på frågan "hur blir man intresserad av sport?".

Och inte heller vet jag varför man ska bry sig om sport. Egentligen har jag misslyckats med hela inlägget, jag har inte besvarat frågorna utan bara skrivit ner ostrukturerade tankar om ett ämne jag inte är tillräckligt kunnig inom. Å andra sidan är inte Waltz for Thoughts bloggen med torr fakta, absoluta sanningar och vetenskapliga teorier. Waltz for Thoughts är inte lösrykta engelska ord. På ren svenska är det en vals för tankarna, utan krav på imponerande slutsats och överdriven seriositet. Och i det avseendet har jag lyckats utmärkt med detta inlägg.

En kväll som lokal sportjournalist

2009-10-15T21:08:00.000+02:00

För någon vecka sen gjorde jag ett videoinslag om IF Kalmar Hockey, Kalmars enda hockeylag. IF Kalmar mötte Lenhovda i en träningsmatch inför säsongsstarten i division 3 Östra. Inslaget utgjorde ett obligatoriskt moment i videokursen vi nyss blivit klara med. Jag såg det som något av en utmaning att fixa ett sportinslag med mina bristande kunskaper. Jag ägnade en timme innan matchen för att göra lite research. Jag kollade in hemsidan, letade rätt på förra årets tabell, läste om kommande motståndarlag, tittade igenom laguppställning och styrelseposter. Jag hittade lagets blogg och läste de senaste inläggen. Efter en stund hade jag en någorlunda uppfattning om laget och gick till ishallen.

Väl där har matchen redan börjat och jag riggar upp kameran bredvid läktaren. Jag filmar klippbilder i första och andra perioden. I periodpaus pratar jag med den assisterande tränaren och hoppas på en intervju. Jag vill ställa mina frågor och gå hem, för jag fryser och har tröttnat på spelet. IF Kalmar leder med 4-5 mål och allt känns meningslöst. Men jag får ingen intervju, utan får snällt vänta tills efter matchen. Och visst står jag ut, det är inte olidligt. Jag har fritt tillträde till VIP-läktaren bredvid klubbens kansli. Jag kan till och med stå precis vid sargen för ökad närvarokänsla. Men inte gör det matchen roligare.

Jag känner mig som världens sämsta sportjournalist när jag efter matchen intervjuar huvudtränaren. Jag betar av frågorna som jag skrivit i förväg, oberoende av matchresultatet. Jag har ingen aning om vad som hänt under matchen, inte mer än att IF Kalmar tydligen vunnit med 8-0. Tränaren svarar vänligt på frågorna och ger lagom långa utläggningar. Jag kommer i farten på en fråga; "var det någon spelare som utmärkte sig?" Tränaren svarar med ett par tre namn som lika gärna kunde varit tagna ur luften, jag skulle inte märkt någon skillnad. Jag tackar för intervjun, tar i hand och beger mig hemåt i mörkret.

Jag får ihop ett helt okej inslag på 2,5 minut med snygga klippbilder och vettiga uttalanden. Det är inte så svårt att leka sportjournalist på lokalnivå, det svåra är att vara engagerad utan kunskap och sportintresse.

Mitt ointresse för sport

2009-10-14T22:21:00.001+02:00

Jag har i två föregående inlägg delat med mig av mitt förhållande till motion. Inläggen har handlat om skolidrottslektioner och mitt sommarjobb på Carlsbergs lager, för att visa hur min attityd till motion har förändrats genom åren. Allting har mynnat ut i att jag under ett års varit med i klassens korplag i fotboll. Egentligen hade jag tänkt att beskriva min tid i korplaget i detta inlägg, men jag insåg nyss att det finns en hel del kvar att ta upp före den stora finalen. Jag har ju faktiskt knappt beskrivit mitt intresse för sport. Eller rättare sagt; mitt ointresse för sport.

Vi är nu på det klara med att jag aldrig har varit den sportiga typen. Jag har aldrig ägt ett gymkort, aldrig styrketränat innan läggdags, aldrig sprungit mer än tre kilometer och aldrig vunnit över pappa i armbrytning. Jag är med andra ord inte så macho (och det försöker jag knappast vara). Ni kan säkert se stereotypen framför er; den mesiga glasögonkillen med rött hår. Hur ofta ser man någon sådan idrotta?

Men det här inlägget ska inte handla om hur jag själv har idrottat, hur jag idrottar nu, eller hur jag skulle vilja idrotta. Min dåtida idrottsliga karriär har vi redan avverkat och min nutida behandlas snart i ett inlägg.

Det säger sig självt att du inte behöver idrotta själv för att uppskatta sport. Du kan glatt ligga i soffan hela ditt vuxna liv och ändå njuta av en god tennismatch. Däremot tror jag visst det finns en koppling mellan ett eget idrottande och ett generellt intresse för sport, men detta tänker jag inte fördjupa mig i nu. Jag kan inte enbart skylla mitt ointresse för sport på det faktum att jag knappt idrottat utanför skolan. Det måste finnas någon annan förklaring.

Under min barndom och uppväxt har jag flera gånger konsumerat sport, mer eller mindre ofrivilligt. OS på teve är lite roligt, åtminstone inledningscermonin och någon timme av friidrotten. Men intresserar det mig? Nej, egentligen inte. Under EM och VM i fotboll har jag ibland sett ett par av Sveriges matcher, ofta för att det nästan verkar obligatoriskt att heja fram sitt land. Under VM 2002 ställde lärarna ut en teve i uppehållsrummet, så att alla skulle kunna titta. Jag har för mig att vi fick välja mellan att titta på matchen eller gå en långpromenad. Då valde jag att se matchen och hade tråkigt i 90 minuter.

Jag växte upp i det lilla samhället Långås, precis bredvid fotbollsplanen där A-laget spelar. Jag bodde där i 18 år, bara ett stenkast ifrån gratis fotboll (på division 4-5-nivå) utan att någonsin se en enda hel match, eller ens en halvlek för den delen. Det säger en del om mitt totala ointresse för sport. För ett tag sedan blev det klart att Långås IF åker ner en division till nästa år. Men det bekommer knappast mig. Jag är likgiltig inför vinst som förlust.

Visst har jag sett ett par hela sportmatcher i mina dar. En gång tog pappa med mig till Örjans vall för att se Halmstad BK. Ett par gånger har jag sett Frölunda spela hockey i Scandinavium. Lägg till någon innebandymatch med Warberg och summan blir majoriteten av mina sportsliga live-upplevelser.

För att förstå varför jag är så totalt ointresserad av sport måste vi förstå varför vissa är så obotligt intresserade av sport. Men hur tar man reda på det?

Frågor inför nästa del:

Hur föds ett sportintresse?

Varför ska man bry sig om sport?

Vad har sportintresserade gemensamt?

Blir man en lyckligare människa om man intresserar sig för sport?

Kan man ångra sig och helt plötsligt försöka bli intresserad av sport? Om ja, hur bör man då gå till väga?

Livet med Spotify Premium

2009-10-12T23:22:00.000+02:00

Den som vill lyssna på reklamfri musik via Spotify måste betala 99 kronor i månaden. Då uppgraderas användarkontot till Premium och Basshunters tjat är ett minne blott. På köpet kommer också bättre ljudkvalité och ett par tidsexklusiva skivsläpp. Visst, jag håller med om att det inte är jättebilligt. Det blir ju trots allt 1200 kronor på ett år, och tänk så mycket cigaretter, snus, lösgodis och kattsand du kan köpa för den summan. Länge trodde jag att jag skulle stå ut med reklamen, men till slut föll även jag. Inte Bilen Under Milen gav mig magsår. Basshunters töntiga engelska uppmaningar blev spiken i kistan. Ta mina pengar, bara jag slipper bli avbruten i mitt musiklyssnande.

Jag bryr mig inte om den i mitt tycke marginella skillnaden i ljudkvalité, eller om jag råkar få lyssna på en skiva en vecka före gratisanvändarna. Inte heller har jag möjlighet att föra över Spotify till en iPhone. Nej, jag vill bara slippa undan reklamen. Eller okej, möjligheten att lyssna offline är också trevlig.

Kultursnobbism? Musikelitist? Välfärdsbarn? Viktigpetter? Besserwisser? Kalla mig vad ni vill, men jag lovar er; Spotify Premium gör livet lite bättre.

Jag har en fotoblogg också

2009-10-08T22:19:00.000+02:00

Bilderna här på WfT är bara 530 pixlar breda. Det är för lite. Jag vill ha större bilder. Men det passar inte med större bilder på WfT och därför skapade jag en fotoblogg. Där är bilderna 800 pixlar breda. Det kanske inte låter så jättemycket mer än 530, men skillnaden är påtaglig. Ta er en titt själva vetja.

Hur Carlsberg förändrade min syn på motion

2009-10-08T00:11:00.002+02:00

Det här är andra delen i serien om mitt förhållande till sport och motion, scrolla ner en bit om du missade den första delen.

För två år sedan slutade skolidrotten för min del, samtidigt som mitt andra gymnasieår var över. Under det tredje och sista året hade vi ingen idrott på schemat och få i klassen verkade sakna ämnet. Jag tyckte själv att det varken var tråkigt eller skönt att idrotten var över. Jag kan inte påstå att jag längtade efter någon ny fysisk aktivitet. Ett tag funderade jag på att börja jogga i skogen. Men nej, det blev inget med den saken. Istället levde jag mitt som vanligt och förträngde tanken på att min kropp behövde motion. I ärlighetens namn kände jag mig inte slö under denna period. Tredje året på gymnasiet var nog så krävande utan fysisk aktivitet, med ett par C-kurser och ett ambitiöst projektarbete.

Jag slutade gymnasiet i juni 2008 med betyget VG i kursen Idrott och Hälsa A. Jag hade haft en väldig tur med sommarjobbet och blivit lovad tio veckor på Carlsbergs bryggeri i Falkenberg. Carlsberg är känt för att ge sommarjobbare ovanligt bra lön och jag såg framför mig hur tusenlapparna skulle rulla in. Men sommaren 2008 blev något helt annat än vad jag väntat mig.

Det är mitten av juni 2008, första jobbveckan på Carlsbergs lager ska precis börja. Jag vet att min arbetsuppgift går ut på att packa ölbackar, vinlådor och läsk på pallar, plasta in allting och köra pallen med truck till rätt avdelning för vidare transport med lastbil. Det låter ju inte så svårt. Problemet är bara att jag saknar erfarenhet, jag saknar styrka, jag saknar uthålligheten och jag har aldrig jobbat renodlat skiftarbete innan. Första veckan är nattskift, 22:00-06:00. Nattskiften är de värsta. Framåt halv fyra är jag en zombie på en truck. Livlöst kör jag runt och packar upp mina varor på pallen, plastar in långsamt och hittar efter en stund rätt avlämningsplats. Arbetet är monotont,

De två första dagarna utbildas jag i konsten att köra truck, konsten att packa rätt och konsten att hjälpa till när andra truckförare tappar någonting. Efter två dagar har jag koll på det mesta. Fast i praktiken är det svårt. Jag orkar inte slita som de andra gör. Mitt skiftlag består mest av killar i åldern 18-25 år. Det är killar som verkar ha kört truck i hela sitt liv. Men sanningen är nog att de flesta haft någon form av fysisk aktivitet sedan barnsben. År av fotbollsträningar ger märkbart resultat på fysiken. Själv har jag ingenting att komma med.

Efter två veckor på lagret har jag fortfarande inte kommit upp i rätt kvot för att anses vara en bra sommarjobbare. Jag är vaken sex-sju timmar hemma innan jobbet och är helt slut i kroppen, även på helgerna. För första gången i mitt liv inser hur otränad jag verkligen är. På jobbet tycker en del i skiftlaget att det är jätteintressant att kolla hur mycket varor jag hunnit med jämfört med dem. Jag ser hur ett par av killarna klickar på min truckdisplay för att komma åt min statistik och få sig ett gott skratt. Jag försöker skita i det faktum att jag snabbt blir något av ett ofrivilligt internskämt i fikarummet. Jag är killen som arbetar långsamt, som svettas mest, som är trött redan vid första rasten och som hur hårt jag än arbetar aldrig kommer upp till den där rekommenderade kvoten. Jag försöker köra mitt race och tävlar bara mot min egen statistik.

Veckorna går och sakta men säkert närmar jag mig den där kvoten. När sommaren är över har jag passerat kvoten en handfull gånger och är nöjd med min prestation. Visserligen har jag krockat, vällt och tappat öl, vin och läsk för ett svindlande värde. Det är svårt att spekulera i om Carlsberg tjänade eller förlorade på att ha mig som sommarjobbare.
Ingen skiftjobbare hade lika stor andel svinn som jag och ingen jobbade lika långsamt. Sommaren på Carlsberg slutade med att jag krockade med en nymonterad hylla, fastnar med trucken och sabbar otaliga ölburkar. Men vid det laget var jag van vid misslyckanden och såg ljuset i tunneln.

Vad lärde jag då av min sommar på Carlsberg?

Förutom insikten att lagerarbete inte är något för mig var det väldigt nyttigt att få röra på sig och använda kroppen i åtta timmar per dag. Nu menar jag inte att jag vill fortsätta jobba med kroppen i åtta timmar varenda dag, men själva kroppsarbetet gav mig både större muskler (som i och för sig försvann lika kvickt) och en påminnelse om att det inte är helt fel att faktiskt ha någon form av fysisk träning. Jag förstod att jag visst kan få märkbara muskler om jag bara tränar, under sommaren hade min kropp tränats som aldrig förr. För första gången i mitt liv började jag tänka seriösa tankar om motion och idrott.

Naturligtvis blev jag inte värsta gymfreaket och började pumpa armarna fulla med matolja, utan det var mest min negativa attityd till motion som hade försvunnit. Fortfarande har jag extremt svårt att se mig själv på ett gym, men det är ju heller inte nödvändigt för att få tillräckligt med vardagsmotion. Jag är inte snubben som oljar in min överkropp, kör sit-ups i två timmar och tycker att armbrytning borde vara en olympisk gren.

Carlsbergs lager var på flera sätt en väckarklocka för mig, även om den verkliga insikten kom först några månader senare. Det är en av anledningarna till att jag tackade ja till tre års journaliststudier på Högskolan i Kalmar. Vilket osökt för oss in på nästa del i den här serien, som anländer inom de närmaste dagarna.

Mitt förhållande till sport - en historisk skildring

2009-10-06T22:11:00.001+02:00

Om någon för ett år sedan frågade mig om det är kul att spela fotboll skulle jag nog svarat ungefär såhär:

- Nej, inte alls faktiskt. Jag tycker det är jättetråkigt. 22 män som hysteriskt jagar en boll som ska sparkas in mellan två stålstolpar är inget för mig. Jag tycker inte ens det är roligt att titta på fotboll på tv. Det intresserar mig inte. Jag struntar i om Halmstad vinner Allsvenskan. Jag var totalt likgiltig när hemmalaget Långås IF ramlade ner en division. Jag bryr mig inte om fotboll, det är en meningslös uppvisning i manlighet, svett, styrka, fåfänga, huliganism och löjliga kärleksförklaringar till favoritlag.

Det där var jag för ett år sedan. Värderingar, tankar, intressen, tycke och smak kan förändras mycket på ett år. Men först vill jag att ni ska förstå mitt förhållande till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Vi spolar tillbaka bandet ännu längre.

Året är 1995 och jag börjar lågstadiet på Långåsskolan. Gympa är ganska roligt och jag är ganska snabb i benen, men rätt kass på det mesta. På rasterna leker vi bänkbrottning. Bänkbrottning går ut på att med händerna putta ner varandra från en bänk. Jag är jättedålig på bänkbrottning och förlorar varenda match. Inte ens mot tjejerna vinner jag. Men bänkbrottning är kul ändå.

Året är 2001 och jag börjar årskurs 6 på Tångaskolan i Falkenberg. Två gånger i veckan har vi idrott på schemat. Flera av tjejerna i klassen tycker det är jobbigt. Motivationen hos eleverna är väldigt kluven. Fotbollsgrabbarna älskar idrott. Hästtjejerna hatar idrott. Själv befinner jag mig någonstans i mitten. Idrott är helt okej, varken mer eller mindre. Det finns idrottslektioner jag avskyr, som när vi ska spela volleyboll eller basket. Jag är usel på nästan all typ av sport. Min kroppsmotorik är i uppror på grund pubertet. Men innebandy är kul, det är jag hyfsad på, och går det dåligt kan jag skylla ifrån mig på klubban.

Jag är med på varenda idrottslektion kan. Skolk från ämnet är inget ovanligt i dessa årskurser. Dåliga ursäkter framkommer varje vecka från fantasifulla klasskamrater. Jag har näst sämst kondition, styrka och uthållighet bland killarna i klassen. Jag hatar när vi har lagsport på schemat, för då brukar läraren ibland låta lagkaptenerna välja lag. Lagkaptenerna är alltid två fotbollskillar. Fotbollskillar vill vara i samma lag som andra fotbollskillar, för fotbollskillar hatar att förlora. Det är en väldigt tråkig insikt för en sån som jag. Oftast slutar sådana beslutsprocesser med att en av lagkaptenerna säger:

- Ni får Emil, Sebbe och resten av tjejerna.

Jaha, då fick jag vara med skitlaget igen, bara att ställa in sig på att sitta på bänken nästan hela matchen. När jag varit inne i någon minut är det alltid någon fotbollskille som vrålar "BYTE!" (eller "BYTE DÅ FÖR HELVETE EMIL!") och så blir det bänken igen. På högstadiet är alla fotbollskillar egoister på plan. De tror att de fortfarande har en chans på Allsvenskan eller åtminstone en given plats i Falkenbergs FF. Då ska inte Emil stå i vägen för deras fina drömmar. Och det gör jag inte heller, jag sitter på bänken med god min, i fyra år.

Året är 2005 och jag börjar på Falkenbergs gymnasieskola. Mina prestationer på idrotten skiljer sig inte särskilt mycket från högstadiet. Samhällsprogrammets C-klass är en brokig skara idrottare. Ett par tjejer verkar fortfarande skita i idrottsbetyget. Killarna är betydligt mer motiverade, och andelen själviska fotbollskillar har minskat en aning.

Gillar man inte lektionen får man träna på skolans gym och vi får en liten visning i lokalen när första läsåret börjar. Det luktar illa i gymmet, luften är instängd och utrymmet är fyllt av maskiner för machomän. Det är åtminstone mina intryck av gymmet och jag spenderar högst någon timme här. Idrottslektionerna är rätt kul. Ofta får vi välja mellan två olika aktiviteter efter gemensam uppvärmning. Det är bra, för då kan jag ta enkla sporter som innebandy eller badminton. De mer hysteriska fotbollskillarna och den mer sportsliga delen av klassen röjer mestadels runt med en fotboll på den andra halvan av hallen.

-----

Så ser alltså min skolidrottsliga historia ut. Utanför skolidrotten har jag provat på skytte, orientering, jiujitsu och pardans, men aldrig varit så långvarit inom någon aktivitet. Mitt liv har alltså alltid varit ganska osportsligt, tills för ett år sedan. Resten av historien tar vi i nästa inlägg.

Varför spelar jag fotboll?

2009-10-05T23:25:00.001+02:00

Jag har spelat i klassens korplag i fotboll i snart ett år. Jag minns en av de första dagarna i Kalmar, då jag blev tillfrågad av en äldre journaliststudent att vara med och starta upp ett fotbollslag. Det är tydligen tradition att journalistklasserna har varsitt lag i korpfotboll. Just då kändes själva tanken skrattretande. Skulle jag vara med och spela fotboll? Nja, skulle inte tro det, det finns säkert andra som ställer upp. Och visst fanns det andra klasskamrater som var intresserade.

Bara någon vecka in i det första läsåret skapades Calcio Legionari Giornalisti, ett korplag endast bestående av journalister. Men vad gjorde jag då? Jag struntade i allting. Gav tusan i fotbollen, precis som jag gjort i 19 år. Jag fick en förfrågan om att vara med av någon i laget. Jag sa nej. Ett tveklöst svar, inga konstigheter eller betänkligheter. Ändå stod jag där på planen, bara ett par veckor senare. Hur gick det till egentligen? Svaret på den frågan, och mycket mer, får ni i ett kommande inlägg.

Det är mycket nu

2009-10-04T00:47:00.000+02:00

Jag har inte riktigt haft tid, lust, ork eller ro att blogga de senaste dagarna. Skolan och ett par aktiviteter utanför har tagit upp ovanligt mycket tid. Den kommande veckan ska jag göra klart ett individuellt videoreportage på minst en och en halv minut, och dessutom försöka sända om ett icke godkänt radioprogram för att komplettera upp en kurs från förra terminen. Jag ska också försöka fixa en praktikplats till mars nästa år, förhoppningsvis får jag praktisera någonstans hemma i Falkenberg. Och så är jag ju chefredaktör för studenttidningen Shick, som förväntas komma ut med sitt tredje nummer denna månaden. För att inte tala om diskberget bakom mig, tvättkassen som börjar bli fylld och klassens korplag som gått vidare till slutspel. Det gäller att prioritera och jag misstänker att bloggen kommer ligga lite lågt ett tag framöver. Vi ses på andra sidan.

Dagens uppdateringshets

2009-09-28T22:42:00.007+02:00

Dagens tonåringar och ungdomar är den första generationen som växer upp med ett utvecklat internet. Deras barndom och ungdomstid är ur flera avseenden säkert lik deras föräldrars, men också väldigt olik. År 2009 har de flesta sedan länge tillgång till bredband med hygglig hastighet. Internet ska gå snabbt, för internet är en del livet och i livet finns inga laddningstider. Denna sociala digitalisering har lett till en uppdateringshets bland internetgenerationen. Varje dag tänker tusentals unga svenskar ungefär så här:

Vad har hänt på Facebook den senaste timmen?
Vem har lagt upp nya bilder på Bilddagboken?
Vad har hänt på mitt favoritforum?
Har jag fått mail nyligen?
Vad har twittrats idag?
Vem har bloggat idag?

Har jag missat något? Snälla, säg att jag inte har missat något. Det vore så tråkigt att släpa efter. Vad ska andra tro om jag helt plötsligt slutar vara uppdaterad på internet? Kommer de tro att jag är deprimerad, bakåtsträvande eller bara en vanlig förlorare som hellre läser böcker. Jag måste vara uppdaterad, alla måste vara uppdaterade. För internet vilar aldrig. Det uppdateras hela tiden, varje sekund händer något.

Vad händer nu, nu och nu? På internet räknas aktualitet i sekunder och minuter. Är du inte där när det händer är det för sent. Glöm att komma en timme för sent. Då är allt redan över, ridån har gått ner och hypen har lagt sig. Interaktivitet är ett osnyggt begrepp, men ändå tillräckligt passande för att sammanfatta orsaken till dagens uppdateringshets. På internet är interaktiviteten så hög att det blir så tydligt när någon inte är med i uppdateringstempot. Du lämnar spår efter dig, digitala avtryck av att du varit där och upplevt något. Ibland är spåren bara någon cookie, ibland är det en kommentar, en bild eller ett blogginlägg. Det är inte som att läsa dagstidningen, där du möjligen ägnar dig åt en kvarts soduko eller korsord. På internet vill du visa hela världen vad du har upplevt.

Internet lever inte i dåtid. Det enda som betyder något är presens. Begreppet "nu" är en av kärnorna i dagens internetkonsumtion. Visst, klart att du kan titta på ett fem månader gammalt klipp på Youtube, eller läsa årsgamla blogginlägg. Men räkna inte med någon respons på din interaktivitet, eller med några extra statuspoäng till din internetidentitet. Veckor är sekler och månader är millennium. För att bli populär och framgångsrik på internet måste du leva i nuet.

Syns du inte så finns du inte. Har du inte Facebook har du inga vänner. Har du inte Twitter är du gammalmodig och teknikrädd. Är du inte uppdaterad är du ointressant. Livet på internet är hårt och hänsynslöst. Det är en värld där popularitet mäts i antalet vänner på Facebook, hur många som läser din blogg och hur många kommentarer du får på dina bilder. På internet mäts ditt värde i statistik, siffror som berättar exakt hur framgångsrik du är. Aldrig förr har Sveriges alla tonåringar och ungdomar kunnat exponera hela sitt liv för resten av världen. Aldrig förr har det varit så enkelt att marknadsföra sitt namn, sitt liv och sin identitet. På gott och ont, naturligtvis.

För att förtydliga; jag överdriver en smula om uppdateringshetsen, likaså om internetmentaliteten. Men trots det tror jag att väldigt många tycker det är jobbigt att inte vara uppdaterad på vad som händer på internet. Så visst innebär internet en social press, ett ofrånkomligt tvång att veta vad som händer, trots att det inte sällan rör sig om oviktiga och alldagliga saker. Själv försöker jag undvika den värsta stressen så gott det går, med varierat resultat.

Det sofistikerade manifestet

2009-09-25T00:10:00.002+02:00

Innan du läser det här inlägget måste du ha läst det här inledande inlägget, annars kommer du inte förstå någonting.

1. Det finns inga absoluta sanningar.
Det som är sofistikerat för någon kanske uppfattas som smaklöst av någon annan. Trots att många säkert är överens om en del sofistikerade handlingar finns det alltid en motpart som är av annan åsikt. Det går inte att göra alla nöjda, men du kan åtminstone se till att de flesta i din omgivning slipper skämmas över dig.

2. Det finns ingen rak väg till status.
Att vara sofistikerad är inget statistiskt tillstånd. Och vägen till mer status är fylld av hinder och motgånger. Ge inte upp bara för att du råkade anamma ett bonnigt beteende eller klä dig grått och trist förra helgen, det är inte så lätt att ändra på sina gamla levnadsvanor. Med tiden kommer hela förvandlingen att gå mycket enklare, du tar egna initiativ och formar din egen sofistikerade vardag. Det viktigaste är att aldrig ge upp strävan efter att vara sofistikerad.

3. Ekvationen är inte fullständig.
Serien kommer inte göra dig helt sofistikerad inom alla tänkbara områden. Jag kommer på egen hand försöka ta upp alla saker jag själv tänker på, men naturligtvis är det omöjligt att hinna och kunna täcka allting. Det är lika bra att inse det redan nu; du kommer aldrig bli sofistikerad inom allting det går att bli sofistikerad inom. Det viktiga är att bli sofistikerad inom tillräckligt många områden för att täcka hålen.

4. Vilja är allt.
Oengagerade statussträvare är inget värt. Vill ni bli sofistikerade måste ni vilja och våga prova nya vanor, inköp och beteenden. Allting går så mycket lättare med lite jävlar anamma. Givetvis måste ni inte fortsätta med det nya sofistikerade beteendemönstret, men viljan att prova är a och o. Utan viljan till förändring kommer du inte långt.

5. Det är mänskligt att fela.
Det gör ingenting om du någon gång gör något osofistikerat. Du hamnar inte i helvetet, du förlorar inga vänner och dina föräldrar kommer inte göra dig arvslös. Lev livet och försök vara sofistikerad när du själv vill, orkar och kan. Att bli sofistikerad ska inte innebära en omänsklig uppoffring.

6. Var inte bokstavstolkare.
Jag skriver ofta ironiskt, sarkastiskt och med undertoner som ibland inte är helt självklara för alla. Tolka inte allting du läser som om det vore bokstavligt. Ibland ska du ta det skrivna ordet med en nypa salt. Jag menar inte ordagrant vad som står, utan får ibland för mig att uttrycka mig aningen subtilt och med glimten i ögat. Livet blir så mycket roligare och mindre oroligt om du tolkar mer bildligt.

7. Engagera dig.
Det är alltid kul med kommentarer. Under den här sofistikerade serien är kommentarer en extra dynamik. Ni kan beskriva hur väl ni lyckades genomföra de senaste sofistikerade förändringarna i era liv, vad som kan vara ett framtida ämne i serien osv. Tipsa vänner om att bli sofistikerade, tipsa mig om ämnen, tipsa andra läsare i kommentarerna. Vi gör den här sofistikerade resan tillsammans; du, jag och alla vi känner.

8. Ta det inte på för stort allvar.
Det här är ingen jätteseriös bloggserie. Det är inte på blodigt allvar. Jag ska försöka att inte göra för stor grej av det. Vanliga inlägg kommer att publiceras parallellt med det sofistikerade inläggen.

Har ni idéer om ämnen att ta upp i serien är det bara att kommentera detta inlägg eller maila in till: emiloskarjohansson@gmail.com

Jag leker sportjournalist och intervjuar Torgny Bendelin

2009-09-23T21:30:00.003+02:00

De senaste tre dagarna har jag gjort tre sportknäck till videokursens tv-sändningar. I måndags agerade jag kameraman under en intervju med Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström. Igår intervjuade jag Nybro Vikings tränare Torgny Bendelin (som senare visade sig vara en nationellt erkänd tränare). Idag var jag kameraman och idébollare för en intervju med en av Kalmar Tennisklubbs tränare. Trots att jag och sport aldrig riktigt passat ihop har inslagen blivit väldigt bra. Visserligen var det bara under gårdagens intervju med Torgny som jag verkligen sattes på prov. Jag och Jonna från klassen åkte tre mil till Nybro för att göra ett bra sportknäck till morgondagen. Vi hade läst vad Östran och Barometern rapporterade från premiärmatchen, som slutade i förlust. Nästa motståndare var Kristianstad på onsdag (idag alltså).

Vi kommer till Nybros ishall i god tid innan träningen börjar. I måndags ringde jag och kollade upp träningstider med Torgny. Torgny meddelade då att träningen startar klockan tre, och att han ställer upp på intervju 14:15. (Jag råkade göra bort mig en aning då jag inte ens visste vad laget hette, men Torgny verkade inte bli sur.) Vi riggar upp utrustningen och inser direkt att det är rätt kallt inne i en ishall. Jag som inte ens tog med mig en jacka. Vi är klara en halvtimme före utsatt intervjutid och väntar bara på Torgny. Klockan blir 14:15 och den enda personen förutom jag och Jonna är en vaktmästare/städare/allt-i-allo. Allt-i-allon frågar vem vi söker och jag säger Torgnys namn.

Jag blir visad till omklädningsrummet. Och där sitter Torgny i ett svettigt omklädningsrum. Han får syn på mig och kommer ihåg vårat samtal från gårdagen. Han frågar om det var jag som ringde och jag svarar ja. Genast får jag för mig att Torgny ska sucka uppgivet, gnugga tinningarna och tänka; "fan, när vi väl får mediernas intresse dyker det upp någon jävla sportskygg mediestudent med glasögon, skjorta och finbyxor". Men Torgny Bendelin tänker inte så (om han inte är fruktansvärt bra på att spela teater). Han verkar vara helt neutralt inställd till det faktum att jag så tydligt inte har några ambitioner om att bli sportjournalist. Vi skakar hand och jag blir lovad intervjun om tre minuter. Jag tänker att tre minuter betyder minst fem, kanske tio. Jag går tillbaka till Jonna och kameran och förbereder mig mentalt. Tre minuter senare står Torgny framför kameran och jag får ännu mer respekt för tränaren.

Jag ställer mina nedskrivna frågor och lägger då och då till en följdfråga. Frågorna är ofta stereotypen för sportjournalistiska frågor, men det bryr jag mig inte så mycket om. Torgny svarar skarpt, utvecklande och intressant. Jag kommer mitt i intervjun på frågan "vad tar ni med er från förra matchen?" och känner mig briljant när jag ställer den, men inser sedan att frågan är typisk och förutsägbar. Det är svårt att vara kreativ med frågor när jag inte kan särskilt mycket om ämnet. Intervjun är över på fem minuter och jag tackar Torgny med ännu ett handslag.

Det där var mina fem minuter som sportjournalist i skarpt läge. Det gick bra och jag är nöjd över min prestation, speciellt med tanke på att Torgny faktiskt är en relativt känd tränare (han har bland annat tränat Sveriges herr-juniorlandslag).

Jag borde kanske bli lite mer intresserad av sport.

Livet som filmande reporter

2009-09-22T21:43:00.001+02:00

Det är måndag kväll och jag är helt slut i helt kroppen.
Min halvklass i journalistik har en videokurs och jag är videoreporter hela veckan.
Jag har varit i skolan från 8:30 till 18:00 och bara ätit en baguette till lunch, plus ett par kaffekoppar under dagen och en chokladboll till fikat.

Dagen började med redaktionsmöte. Jag och Jocke fick i uppdrag att göra ett knäck om Kalmar FF:s guldchanser efter förlusten mot Örebro. Jag kan nästan ingenting om fotboll och kände mig lätt idiotisk när vi väl satte oss ner för att brainstorma fram upplägg, vinkel, intervjupersoner och frågor. Som tur var kan Jocke betydligt mer om både fotboll och Kalmar FF. Vi går in på lagets hemsida och kollar om någon träning äger rum idag. Jovisst, 15:30 drar den igång. Visserligen är det väldigt sent med tanke på att den direktsända redaktionssändningen, där alla inslag medverkar, sänds 17:00. Vi bestämmer oss för att göra grejen i alla fall och siktar på att bli klara med redigeringen i tid.

Klockan är inte ens tio och vi har ingenting att göra på flera timmar. Paulina från klassen behöver en kameraman (Jocke) och en chaufför (jag) för ett knäck. Vi ger oss iväg till Varvsholmen med en av skolans hyrbilar. Vi ska på en presskonferens (min första riktiga) om en rankinglista av Sveriges 30 största högskolor. Högskolan i Kalmar placerar sig på en artonde plats, en förbättring med fyra placeringar jämfört med förra året. Vad som också är intressant med rapporten, ur lokaljournalistisk synvinkel, är att Växjö Universitet placerar sig på fjortonde plats. Högskolan i Kalmar och Växjö Universitet blir vid årsskiftet Linnéuniversitetet, något som upphovsmännen till rankinglistan tror kommer gynna båda. Presskonferensen tog en timme, och jag kan inte påstå att det var överdrivet intressant att bara stå och hålla en mikrofon alternativ stå och glo vid kameran. Det är vi tre studenter, en snubbe från SVT:s Smålandsnytt och en kvinna från Barometern. Den enda som ställer frågor är kvinnan från Barometern. Vi packar ihop kamerautrustningen och åker tillbaka till skolan med tillräckligt material.

På skolan slår jag mig ner i redaktionsrummet och bläddrar igenom tidningen. Min redaktör Johan har inget uppdrag åt mig. Vi scannar internet efter lokala nyheter. Björn, som är programledare under sändningen, upptäcker nyheten om att fotbollsklubben Kalmar IFK har fått inbrott i klubblokalerna. Jag beordras att sticka dit själv med kamera och stativ och fixa lite klippbilder till ett telegram som Björn kommer läsa upp i 17-sändningen. Kalmar IFK har fotbollsplaner precis bredvid högskolelokalerna och jag släpar med mig kameraväskan till fots.

Först ser jag inte till något tecken på inbrott. Någon håller på att tvätta och en äldre man klipper gräset. Jag går in i klubblokalen för att hitta någon lämplig person att fråga ut. Men det är helt tomt, trots att dörren står på vid gavel. Jag går istället bort mot tvättrummet och möts av en medelålders kvinna. Hon berättar mer än gärna om hur hon fick reda på vad som hänt, hur hon reagerade, vad som blev stulet och hur tjuvarna tog sig in. Hon visar märken efter en kofot och suckar åt det faktum att galler över fönstren inte hjälpte.

Jag ställer en fråga om säkerheten och blir hänvisad till en man som tydligen är en högre ansvarig. Han beskriver två tidigare inbrott, kostnader och hur klubben tänkt skydda sig mot sånt här i framtiden. Det märks att både kvinnan och mannen är bittra, arga och ledsna, men samtidigt villiga att berätta detaljerat och engagerat. Jag tar ett par klippbilder till telegrammet i sändningen och beger mig till skolan. Oturligt nog försvann klippbilderna vid överföring till datorn, teknisk tabbe av mig.

Jag hinner knappt äta min lunch förrän det är dags att ge sig ut igen. Jocke har skrivit ett par frågor till Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand. Vi kör ner till hemmaplanen Fredriksskans IP mer än en timme innan träningen börjar. Efter att virrat runt på området en stund hittar vi klubbens kansli. Vi frågar efter Nanne, men får istället träffa lagledaren Ola. Ola frågar vad intervjun ska handla om. Vi berättar att vi tänkt fråga om förlusten mot Örebro i förra matchen, om hur utsikterna ser ut inför nästa match och om chanserna på guldet. Ola gillar inte frågor om förluster och förklarar att Kalmar FF är ett lag som blickar framåt. Inga frågor om förlusten, tack. Det här är fotbollspsykologi förstår ni.

Jag och Jocke vet inte vad vi ska tro. Jocke förklarar för Ola att vi tillsammans med vår redaktör kommit överens om en vinkel för inslaget, där samtliga frågor givetvis ingår för att skapa en helhet. Det blir konstigt om vi tar bort alla frågor relaterade till förlusten, för att inte säga censur. Ola suckar, letar ord och säger att vi ska få en spelare som kan hantera den typen av psykiskt påfrestande frågor. Det blir ingen intervju med Nanne. Vi ska få lagkaptenen Henrik Rydström, en av de största i laget efter bröderna Elms flytt. Ola förklara för oss att Henrik är lagkapten, så att vi vet. Jo tack, vi vet redan, till och med jag som inte är speciellt sport-intresserad/kunnig vet det.

Till slut får vi vår intervju med Henrik Rydström. Henrik är trevlig, svarar utförligt på frågorna och ger ett gott intryck. Olas kommentar om förlustfrågorna avfärdar Henrik som skitsnack. Glada, nöjda och ocensurerade åker vi hem till skolan med en bra sportintervju i bagaget.

Det var alltså min gårdag, tyvärr orkade jag inte skriva klart den igår kväll (jag var dödstrött redan vid åtta), så inlägget blev ett dygn försenat. Dagens arbetspass var lika händelserikt och givande, kanske blir det ännu ett inlägg imorgon. Om jag hinner och orkar. Det är mycket nu, men jag gillar det. Det här är bästa kursen hittills.

Lördag i Emmaboda

2009-09-19T13:48:00.002+02:00

Förra lördagen var jag i Emmaboda hos farmor och farfar. Jag passade på att besöka dem just den helgen då Emmaboda marknad hålls, med förhoppningen att kunna slå ihjäl en timme i centrum. Det slutade med att jag tröttnade efter tjugo minuter, och då hade jag ändå spenderat tio minuter inne i det nya konsthuset. Jag är visst inte så förtjust i marknader. Men jag är förtjust i att fotografera, så det blev kvällens huvudsysselsättning. Premiären av Här har du ditt liv med Ingvar Oldsberg kändes lika ostig som programledaren själv. Jag tog en andra kvällspromenad för att slippa undan halva programmet med motiveringen att jag måste fixa tågbiljett tillbaka till Kalmar.

I Emmaboda centrum sladdar Volvo-bilar runt lite förstrött. Skrikande däck och raggarmusik är de enda ljudliga bevisen på nattliv. På väg till Emmaboda station stöter jag på två tjejer med en uppochnervänd cykel. Kedjan har hoppat. De frågar om jag kan hjälpa till. Visst kan jag det. Jag sliter, böjer, stretar och rycker, men lyckas inte får på kedjan. Känner mig omanlig och handfallen. (Jag är motsatsen till Martin Timell. Till och med Ernst Kirchsteiger borde kunna få på en cykelkedja om han bara slutar mysflörta med alla medelålders kvinnor. Jag antar att jag får öva lite hemma på innegården.) Går vidare mot stationen med kletiga händer. Väl inne i värmen på stationen möts jag av två berusade män som sjunger sånger om bygden. Texten är något i stil med; "vem fan vill bo i Målerås?"

Det är lördagskväll i Emmaboda. Det blir kanske aldrig bättre än så här.

Höstfredag och tankar om november

2009-09-18T11:16:00.002+02:00

Det är fredag och det är höst. Mitten av september är en underbar tid på många sätt. Precis lagom varmt utomhus för att varken frysa eller svettas. Lite kyligare och mörkare på nätterna för att vi ska sova bättre. En antydan till färgskiftning på lövträden. Men fortfarande känns det nästan som sensommar, fortfarande är det inte deprimerande kallt och mörkt. Vi har ännu inte kommit till november.

November är den sämsta månaden på året. För mig har november väldigt lite att erbjuda. Här nere i södra Sverige kommer inte snön förrän december, om ens det. Att bo i södra Sverige i November känns som att vara instängd i en Kent-låt, på repeat i 30 dagar. Och jag som inte ens gillar Kent speciellt mycket. Trots att biobesök, hemresor och andra aktiviteter planeras in under månaden väntar jag bara på att december ska börja. Inte för att gå i kyrkan under advent, eller titta på julkalendern på tv, för det gör jag ändå inte. Men för att åtminstone börja se ljuset i tunneln i form av jullov, ledighet, nyår och en ny termin.

Men varför klagar jag? Egentligen borde jag hålla mun, vänta ut de där 30 dagarna som kallas november och blicka framåt. Men jag är född och uppvuxen i ett välfärdsland och har privilegiet att rättfärdigt kunna beklaga mig för struntsaker. Egentligen borde jag tänka mer på barnen i Afrika. Det borde vi nog alla göra. Men vem orkar göra det när vi har lågkonjunktur och svininfluensa? På något konstigt vis verkar det alltid vara mest synd om oss svenskar.

Snart ska vi bli sofistikerade

2009-09-16T22:46:00.001+02:00

Några av er har säkert undrat vad som hände med den sofistikerade bloggserien som jag introducerade förrförra helgen. Lugn, jag har inte glömt bort den. Tvärtom har jag haft beslutsångest över hur serien ska utformas och utvecklas, och har fortfarande inte en helt klar bild i huvudet. För er som inte läst introduktionsinlägget är det bara att klicka här. Jag rekommenderar alla att läsa introduktionen innan ni kastar er över de kommande delarna i serien.

I korthet handlar den här serien om att bli sofistikerad, för sofistikerade människor har en tendens att få högre status i samhället. Status är ett måste om du siktar på att utmärka dig bland folk, om du vill visa att du är smartare, finare och bättre än resten. Sofistikerade människor är själva motsatsen till den stereotypa medelsvensken. I den här serien kommer jag göra mitt yttersta för att göra er läsare till snillen med smak. Om ni i något läge inte riktigt kan bevisa att ni är ett "snille med smak" får ni god hjälp med att dra vita lögner, spela döv, byta samtalsämne, skylla ifrån er eller något annat defensivt. Ni ska aldrig behöva erkänna hur bonniga och okultiverade ni egentligen är.

Innan vi börjar med de vanliga delarna i statusserien har jag tänkt skriva en inledning som rätar ut en del frågetecken. Jag ska döpa denna inledning till Det sofistikerade manifestet, mest för att det låter fräckt, kulturellt och intelligent. Dessutom är det väldigt inne med manifest. Och innan ni frågar; ja, manifest är ett sofistikerat fenomen som ni gör bäst i att slänga er med lite då och då.

Tills jag blir klar med det där manifestet får ni gärna själva börja reflektera kring beteenden och handlingar i er vardag, av er själva eller andra, som ni upplever sofistikerade eller tvärtom. Det behöver inte vara så attans märkvärdigt alla gånger. Det kan handla om saker vi köper, saker vi säger, saker vi drömmer om, saker vi skriver, saker vi tänker på, saker vi hoppas på, saker vi konsumerar och så vidare. Exempelvis:

"Min kompis knyter aldrig skorna, snyter sig alltid i armvecket och kammar sällan håret. Det tycker inte jag är sofistikerat."

"Min syster petar sig i näsan, hostar rakt ut, men har fattat tycke för rysk 1800-talslitteratur. Så det går ju på ett ut."

Allt från stort till litet, viktigt till oviktigt är välkommet. För tanken är inte att jag själv bara ska leka guru och vägleda er och mig själv till ett mer sofistikerat liv, ni får mer än gärna engagera er på vägen. Har ni idéer om ämnen att ta upp i serien är det bara att kommentera detta inlägg eller maila in till: emiloskarjohansson@gmail.com

Om ni fortfarande inte förstår hur ni ska höra av er har jag skrivit ihop ett fint litet exempel:

"Hej Emil!

Jag måste först bara säga att jag älskar/hatar/beundrar/ogillar din blogg.
Hur som helst vill jag bidra till den sofistikerade serien med ett par sofistikerade/osofistikerade beteenden/vanor/handlingar.

Osofistikerat

1. Folk som tar med sig skrikiga småbarn till finkulturella tillställningar

2. Folk som hostar rakt ut vid middagsbordet

Sofistikerat

3. Folk som obemärkt kommer undan med att glömma knäppa gylfen efter det senaste toalettbesöket, eller med hedern i behåll kan formulera en vettig förklaring till fadäsen.

Mvh din största beundrare/ovän"

Är hemmafru verkligen det enda alternativet?

2009-09-16T10:00:00.007+02:00

På Newsmills startsida ligger ofta storpolitiska debatter som berör samhällsproblem i och utanför Sverige. För det mesta läser jag inte debattartiklar av den typen på Newsmill, eftersom dagstidningarna ger mig nog av den varan. Men ibland fastnar jag för någon artikel på startsidan. Som när Roland Poirier Martinsson igår skrev om hemmafruar med titeln Ingenting går upp mot en riktig hemmafru. Ett par timmar senare var min replik klar, här nedanför har ni resultatet (med ett exklusivt tillägg för bloggen), om ni inte vill läsa den på Newsmill då.

Efter att ha läst Roland Poirier Martinssons artikel var min första tanke; sätter han sig ner, år 2009, och skriver en seriös debattartikel om att han är stolt över att ha en hemmafru? Vet han om att frivilliga hemmafruar är ett känsligt ämne? Är han medveten om att det numera anses politiskt inkorrekt att förespråka hemmafruar?

Det visar sig snart att svaret på ovanstående frågor antagligen är ja. Roland beskriver hur svårt det är att kombinera barn och karriär för båda föräldrar. Han tar också upp personlig utveckling och relationen mellan föräldrarna som viktiga variabler i ekvationen. Han konstaterar att det är svårt att kombinera alltsammans och samtidigt få ett lyckat resultat överallt. Här har onekligen Roland en poäng; familjeliv med karriär är med största säkerhet inte en dans på rosor för många. Men samtidigt är den slutsatsen lite väl enkel och duger knappast som argument för att motivera en hemmafru.

Mängder av svenska barnfamiljer fungerar som bevis på att det faktiskt fungerar att uppfostra barn, sköta hemmet och samtidigt ha ett jobb (med eventuell karriär). Det handlar om att pussla med tid, att prioritera och planera. Nu hävdar jag inte att alla Sveriges barnfamiljer är bekymmerslösa, naturligtvis är det problematiskt och jobbigt att kombinera familj och jobb. Men att låta ena parten stanna hemma känns som ändå som ett lite väl drastiskt och gammalmodigt förslag. Och att hävda att det beror på kvalitén på kommunala dagis känns lite väl tunt.

När Roland börjar lägga fram argumenten för hemmafru glimtar först ett annat alternativ till; en pappa som stannar hemma. Men det nämns bara i förbifarten och Roland går raskt vidare med att ta upp den svenska nidbilden av hemmafrun. Han klargör att han stödjer lika möjligheter till karriär för kvinnor som för män. Han förklarar att bilden av en hemmafru fastkedjad vid spisen är helt fel och att kvinnor är hemma just för att de valt det. I bokstavlig mening är detta naturligtvis ett riktigt påstående, men fastkedjningen vid spisen kan i bildlig mening syfta på hemmafruns dåliga möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden (dvs att hon är "fastkedjad i hemmet i rollen som hemmafru") , ett problem som Roland själv tar upp. Visserligen är fastkedjningen resultatet av ett val som hemmafrun gjort, men likväl är det problematiskt. Mamman kan ju ångra sig och vilja ha ett arbete, vad som en gång framstod som ett sunt alternativ kan bli ett fängelse i form av rollen som hemmafru.

Men om Roland nu stödjer lika karriärmöjligheter är valet att låta ena parten, och enligt Roland då oftast kvinnan, stanna hemma lite paradoxalt. Roland skriver "det är underförstått att mamman tvingas välja bort karriären. Det är på det hela taget en gammaldags farhåga." Senare skriver Roland att det är problematiskt att vara hemmafru på ett ekonomiskt, socialt och kulturellt plan. Han beskriver svårigheten för en hemmafru att gå in i arbetslivet efter år av barnpassning och hushållssysslor i hemmet. Samtidigt som Roland försöker förklarar att det inte riktigt handlar om att kvinnan väljer bort karriären talar allt annat han skrivit emot det påståendet. Roland är själv på det klara med att kvinnorna skulle fortsätta vara i majoritet av hemmapartnern även om lagstiftningen skulle reformeras till att låta fler föräldrar stanna hemma. Han verkar inte själv se någon problematik i att fler kvinnor än män stannar hemma, trots att alla förtjänar samma möjligheter i arbetslivet och därmed inte borde förväntas stanna hemma i större utsträckning. För visst, Roland har rätt i att det handlar om frivilliga val, men hur frivilligt blir det när kvinnorna från början anses gjutna för rollen endast på grund av kön?

Ett av de största problemen med att ha hemmafru i en familj är den ekonomiska biten, som Roland också tar upp. Det är också anledningen till varför fler inte är det, och området där Roland vill ha reformer. Men reformerna beskrivs aldrig i detalj utan skymtar bara i förbifarten. Det blir aldrig aktuellt hur Roland tänkt sig att det finansiella ska struktureras, annat än att det ska vara lättare att låta en förälder vara hemma. Men om alla ekonomiska reformationer skulle vara på plats har vi likväl många problem att tampas med. Det är dels den sociala biten, som inte per automatik löses genom att fler föräldrar med barn är hemma, dels är det den personliga utvecklingen och självförverkligandet hos den som väljer att stanna hemma. Här har Roland ingen lösning att komma med, och det är förståeligt, men det går inte bortse ifrån den komplexa problematik det innebär att satsa på reformer för hemmaföräldrar.

Jag tänker inte sitta här och kritisera Roland eller någon annan som förespråkar hemmafruar inom den egna familjen. Det är inte min sak att peka ut en syndabock, eller tala om mansgrisar, machokultur och könsroller i familjer jag inte känner till. Om Roland och hans familj är nöjda med den här lösningen är det naturligtvis bara att gratulera. Men Roland skrev inte bara sin debattartikel av den anledningen att han ville beskriva hur väl det fungerar i hans familj. Han skrev debattartikeln för att argumentera för sina åsikter och påverka opinionen, han vill gärna se fler hemmafruar i Sverige, för enligt Roland fungerar det bra. Frågan är bara hur det ska motiveras och genomföras på det politiska planet.

Tillägg: När jag tittar på kommentarerna till Rolands artikel är det många som tycker att han är gammalmodig, konservativ och säkert en aning macho. Newsmills alla feminister är rasande och ett par frågar sig om Roland är ironisk. Men det finns också ett par som håller med Roland i det han skriver, även om de är i kraftig minoritet. Jag respekterar Roland mod att ge uttryck för politiskt inkorrekta åsikter på ett offentligt forum som Newsmill, även om jag själv inte alls håller med honom. Jag förstår inte hur han tänkt motivera och genomföra reformer för att gynna familjer med en partner hemma, och det kanske egentligen är speciellt relevant på det här stadiet. Ändå är själva förslaget med fler föräldrar hemma (merparten blir troligen kvinnor) ganska kontroversiellt och känns malplacerat i dagens moderna samhällsdebatt. Går det verkligen att motivera folk att prioritera om och istället satsa på att stanna hemma med barnen?

Vad är det då som är så dåligt med att låta en förälder stanna hemma när det kommer ur ett gemensamt val?

Som jag nämnde tidigare är det omöjligt och fel att kritisera enskiljda familjer där ena parten är hemma. Det har det naturligtvis kommit utifrån ett val som föräldrarna tänkt igenom noggrannt. Om båda är nöjda med det upplägget, som Rolands familj är, kan jag inte säga något om det. Samtidigt är det svårt att bortse från allt hemmapartnern missar i livet i form av arbetsliv, kollegor, vardagsrutin, personligt förverkligande, möjlighet till en stimulerande karriär och pension. Och vad händer om det blir aktuellt med skiljsmässa i familjer med en hemmapartner? Hur går bodelningen till? Vem får barnen? Det är frågor som Roland inte tar upp, men som är väl värda att tänka på.

Helen älskar mig fortfarande

2009-09-13T19:16:00.001+02:00

För några dagar sen svarade jag på ett spammail där en viss Helen visade sig vara förtjust i både nätdating och främmande västerländska män. Vår mailkorrespondens beskrivs ordagrant i ett tidigare inlägg. Efter att jag postat det första inlägget funderade jag över om jag skulle fortsätta spela med i Helens spel. Jag kom fram till att det vore kul om hon berättade lite mer om sig själv, sitt liv och varför hon överhuvudtaget dejtar genom spammail. Därför skrev jag ihop ett svar:

"Hello again.
I'm sorry if I insulted you in my last mail, I didn't mean to hurt you.
And yes, of course I'm in perfect condition of health. (Actually I think I've never felt better than this.)
Could you please reconsider sending me some more information about yourself?
Cause if you're serious about this, then I need to know who you are.
It's impossible to love a stranger, they can turn out to be murderers or even worse.
What I'm trying to say is that I want to have a chance to get to know you before I even think of falling in love.
For all I know, you could be hiding a lot of nasty little secrets.
Although you don't seem to be that much interested in me... Do you want it that way? Do you often fall in love with strangers?

Goodbye"

Och två dagar senare fick jag svar:

"Hello dear ,

Thank you for your mail. I was so please to hear from you again, listen I beseech you to forget yesterday because yesterday for me has come and gone. I am going to take my time to send you more information’s about me, and I hope you will reciprocate same gesture when responding to my mail? Did I hear you say it is impossible to love strangers? You maybe be correct, but the question is how do you now convert strangers to people you have to know? I want to believe that is the process we are following now. Some of the reasons given by you are very correct and genuine, that said, I am not one of the above mentioned. I don’t fall in love with strangers, I try to know strangers and make up my mind if they are likable or not.

However, I want you to know I am very new to online dating and it’s of great fortune, you have been the first correspondent that has shown interest to respond to me. Its always nice getting to learn new things and meeting up with new people to learn and know about the culture and social environment of others. I also see this avenue as a good opportunity of meeting up with the right man I can trust and someday call him my soul mate. If I get to meet with such man of my dream, he must be a man who is willing to settle down for something serious and he must be a man that will respect my womanhood and ready to love me for eternity.

However, I will love to tell you little or more about me and my social life. Well like I said in my initial introduction message to you, my name is Helen Kumba. I am 25yrs old of age and I hail from Sierra Leone in the western part of Africa , from a family of 1 where I am the only child. I was trained and culture by my parent in good, Christian and civilized way of living. I lost my dad during the Sierra Leone civil war just shortly after his retirement from the civil service as a cornel in the national army. After the death of my dad, I have been living under the care of my beloved mother who also passed away eight months ago as a result of High blood pressure. But before the death of my mother, she was really caring to me and was also doing her best to see that, I get the best out of life academically and otherwise.

We later left Sierra Leone our home town to Senegal which is a neighboring country to Sierra Leone just shortly after the death of my dad and by this time, the civil war became so tough and unbearable, civilian were being killed and female raping became too rampant, so we finally decided to relocate to this nearby country Senegal which is still in the western part of Africa. So I and my mother have been living here in Senegal under the catholic caritas mission for refugees and less-privileged before she passed away eight months ago. The catholic mission and other voluntary organization did everything within their power to save the life of my beloved mother but finally she still submitted to the will of God almighty. The caritas organization is own and run by catholic mission and other voluntary organization from the Holy See ( VATICAN ).

Recently one of the humanitarian groups provided the center with computers where we can learn and acquire basic knowledge on computer studies, so from this opportunity, I have benefited having chance to correspond with you.

I love reading novels in my space time, going out on cross country, swimming, playing volley balls and gardening. I also love making inventions and research on all aspect of live. I love having intellectual conversation and sharing ideas. Also one of my major activities are cooking, inventing ideas and spiritual meditation.

I am simple, easy going, social, generous, conscientious and sympathetic. I love to share social life and learn the way of life of other ethnics and their cultures.

Kindly send your pictures to me when responding to my mail, as a mark of reciprocation to my own pictures. Please do send me further correspondence and feel free to ask anything you may want to know more about me. I will be looking forward to hear from you soon

Yours Sincerely,

Helen…"

Jag har bestämt mig för att inte svara Helen. Det finns ingen poäng i att låtsas vara intresserad och jag ser inget nöje i att ta det här längre. Det är dags att sätta punkt och gå vidare i livet.

Förlåt Helen, men mitt hjärta klämtar för någon annan. Gråt inte, det finns säkert någon godtrogen snubbe som kommer falla pladask för en lurendrejare som du.

Skönheten med Bloglovin'

2009-09-12T00:18:00.000+02:00

Jag läser kopiöst många bloggar. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är smått beroende av bloggar. Efter månader av bloggläsande har jag sakta men säkert hittat en hel del läsvärt material i det hav av strunt och trams som 99 % av bloggosfären verkar bestå av. I mina bokmärken i Firefox har jag runt 150-200 bloggar som jag av olika anledningar vill återvända till. Och det var precis det jag gjorde under en tid, jag klickade på länkarna i bokmärkesmenyn och betade av bloggarna en efter en. Det var en väldigt tidskrävande och ibland helt onödig procedur (det kunde visa sig att bloggen inte uppdaterats sen sist). Ändå fortsatte jag med bokmärkesläsandet tills för ungefär en månad sen, då jag till slut gjorde slag i saken och skaffade ett Bloglovin-konto.

Genom Bloglovin' prenumererar jag på alla bloggar värda namnet och får veta när någon uppdaterat, istället för att behöva klicka runt bland bokmärken. Nu tar det inte längre en timme att kolla igenom och läsa alla aktuella inlägg, och ingen tid blir spilld i onödan. Dessutom ser jag rubriker och början av ett inlägg, och kan välja om jag tycker det är intressant nog för att fortsätta läsa. Det är knappast något revolutionerande verktyg, eller ens särskilt innovativt, men det fungerar alldeles utmärkt. Bloglovin' gör helt enkelt livet lite lättare för alla oss med bloggberoende. I menyn här till vänster kan du enkelt börja prenumerera på Waltz for Thoughts, då slipper du få magsår varje gång du besöker en icke uppdaterad blogg. Att skaffa ett konto och komma igång tar max fem minuter, och den tiden tjänar du snabbt in. Enda kravet är att du älskar bloggar. För det gör väl alla?

Helen älskar mig, men jag älskar inte Helen

2009-09-10T20:24:00.004+02:00

Varje dag skickas miljontals spammail runt om i världen. Mailen kan nästan alltid delas in i någon av följande kategorier:

1. Du har vunnit jättemycket pengar på ett okänt lotteri. (Vänligen skicka personuppgifter.)

2. Jag är en ung kvinna som söker kärlek och skickar gärna bilder på mig själv. (Svara om du känner likadant.)

3. Jag är en bankman, min klient har dött och lämnat efter sig löjligt mycket pengar. (Svara om du har lust att hjälpa till, du kan få 30% av pengarna. Urtypen för så kallade Nigeriabrev.)

Jag tar emot ganska mycket spammail på min Gmail-adress. För det mesta funkar bortsollningen utmärkt, men ibland hänger ett och annat spammail med ner i inkorgen. Ett av dessa skrev jag ett blogginlägg om i somras. Ofta brukar jag bara ignorera mailen, eftersom att det är så tydligt att det rör sig om strunt. Men igår fick jag en idé, jag bestämde mig för att svara på ett av det där mailen, bara för att se vad som händer.

Jag fick det här mailet:

"Dearest One,

My name is Helen Kumba, I am 26 years old girl in search of a man who understands love as trust and faith rather seeing it as a way of fun always but a matured man with sense of humor. so you should also consider trying a new thing by making a open avenue to meet and know new people as this may bring us a happy dream together. I am interested in having a relationship with you, I will also like to Know you the more, you can send an email to my email address (kumbahelen08@yahoo.com) so that I can send you more details about my self Including my picture.

I believe we can move from here. But bear in mind that Love has no colors barrier, no educational back ground barrier, no socio-economic Barrier, religious, language, nationality or distance barrier, the only important

Thing there is love.. I am waiting for your mail and a brief information about you.

I believe we can start from here. awaiting to hear from you soon so I can send pics for more introductions.

Kisses

Helen"

Och jag svarade (med hjälp av snabböversättning i Google Translate) så här:

"Hello.
You seem like a nice lady, but I don't know enough about you to actually fall in love.
I really just know that you're 26 years and that you're name is Helen, and in all honesty, that's a bit too paltry.
Glad you're so incredibly eager to get into a relationship without knowing anything about me.
Of course, love has no limits, but what I feel for you right now is hardly boundless love.
But if you insist on sending me more information about yourself, then fine. I eagerly await your response, in which hopefully will not abuse the English language as thoroughly as in your first email.

With doubt and remorse

Your potential lover/son/brother/friend/killer

And yes, I'm a bit ironic, hopefully you'll understand"

Och kärlekshistorien slutar inte där, idag fick jag ett svar från underbara Helen:

"Hello Emil

Hope you get this email in good health, but am a bit confuse from your comments that sound disappointing to me and i never expected such mail from you, actually we may have not meet each other before but no one knows when his or her angel is knocking on his or her door, i may or may not be the angle but all wisdom and knowledge belongs to Almighty God who is supreme.

Don't abuse me because of my first mail because i just poured out what i have in mind and how i feel i can get a soul mate my own way and beside i don,t want to get you in a relationship you never wanted to be into, is just a request you can always reject.

Am sorry if i have coursed you any thing.

God bless you

Helen"

Nu är naturligtvis den givna frågan; ska jag svara? Eller ska jag bryta kontakten och försöka förtränga alla minnen av Helen? Hur kommer Helen tolka det faktum att mitt eventuella svar dröjer? Kommer hon tro att jag vänsterprasslar? Hur kommer Helen att reagera när hon inser att jag aldrig kommer svara? Kommer våra vägar mötas igen någon gång i framtiden? Jag väljer att avsluta precis som Helen skulle ha gjort; bara Gud vet svaren.

Ett lite sundare liv

2009-09-09T21:43:00.004+02:00

Idag är en historisk dag i mitt liv. Det är första gången som jag ger mig ut för att jogga här i Kalmar. I år har jag bara joggat en gång tidigare, i somras hemma i Falkenberg. Egentligen utövar jag inte några andra träningsformer, förutom att cykla och gå till och från skolan, Ica Maxi och andra ställen i Kalmar. Men sånt där räknas knappt, utan får istället ses som vardagsmotion. Visst, jag är med i klassens korplag i fotboll så ofta jag kan. Men min insats där är inget att skryta om, och det är för övrigt ämnet för ett kommande inlägg.

Med andra ord är min kondition, styrka, uthållighet och smidighet knappast på topp. Nu har jag visserligen inga kenyanska löpargener i mig, men det funkar inte att skylla ifrån sig på smärre genetiska nackdelar. Så ikväll joggade jag på halvön Stensö i södra utkanten av Kalmar. Det är fint på Stensö just nu, hösten har ännu inte riktigt lagt beslag på löven, ett tiotal trotsiga campinggäster är kvar på grönområdet och då och då skymtar ett rådjur inne i skogen. Och än så länge är det ganska lagom varmt i luften på kvällen för att det ska vara behagligt.

Jag joggade en sträcka på 2,5 kilometer (varianter på 3,2 och 5,0 finns också) och var riktigt nöjd med min prestation. Kompletterat med en cykeltur dit och tillbaka på 15-20 minuter blev det en oerhört sportslig kväll. Väl hemma firade jag med en dusch och presskaffe.

Falkenbergslåten 2.0 - Ett andra försök

2009-09-08T22:47:00.001+02:00

För ett tag sedan, närmare bestämt 22 juli i år, skrev jag ett inlägg om Falkenbergslåten. Nu är den aktuell igen, med en ny och vassare musikvideo som producerats i samarbete med kommunens turistorganisation.

Men fortfarande finns det saker jag stör mig på:

1. När Jonny sjunger; "det är en stad där allting känns bra, där vinden blåser i mitt hår" och samtidigt spatserar runt i stan med rakat huvud.

2. När Jonny i början av videon går in på Visitfalkenberg.se, precis som om det vore helt naturligt för en kommuninvånare att leka turist på hemmaplan.

3. När Jonny helt omotiverat agerar mobbare och puttar ner en kille från bryggan på Skrea strand.

4. När Jonny iklädd svarta skor sjunger; "jag känner varma gatustenar under min sandal".

Det finns naturligtvis mängder med saker att anmärka på, men jag ser ingen poäng med att räkna upp fler, ni kan ju själva beskåda härligheten. Visst förstår jag syftet med filmen; att visa upp Falkenberg för resten av Sverige. Men jag, som bott i kommunen i 18 år, tycker att den är ganska pinsam. Kanske är jag inte tillräckligt lokalpatriotisk (jag är ju faktisk född i Varberg och bor numera i Kalmar) för att verkligen smälta inombords.

Svenskans skönaste uttryck

2009-09-06T13:29:00.000+02:00

Svenskan har genom århundraden begåvats med ett par sköna uttryck. Det här är mina personliga favoriter:

Så det så

Jävlar anamma

Så in i norden

Kors i taket

Ana ugglor i mossen

Armbåga sig fram

Det fina i kråksången

Det är hugget som stucket

Dra på trissor

Dra mig baklänges

Fin i kanten

Få det hett om öronen

Få något om bakfoten

Grädden på moset

Sätta sin sista potatis

Lägga på ett kol

I grevens tid

Måla fan på väggen

Nu går skam på torra land

Ordning och reda, pengar på fredag

Du borde bli sofistikerad

2009-09-05T19:12:00.006+02:00

Slår du upp adjektivet sofistikerad i senaste versionen av Svenska Akademiens ordlista står det såhär;
"högt utvecklad, komplicerad, förfinad, världserfaren"

Adjektivet rimmar väl med Svenska Akademiens valspråk "Snille och smak", som grundaren Gustaf III lanserade. Det är lätt att tänka sig att Svenska Akademiens samtliga ledamöter på olika sätt är världsbäst på att vara sofistikerade, intellektuella och kulturellt finkänsliga. Peter Englund hade aldrig blivit vald till ständig sekreterare i akademien om han inte varit sofistikerad.

Nu kanske ni undrar vad som så speciellt med Peter Englund och Svenska Akademien. Kanske tänker ni att varför skulle man vilja bli ledamot i Svenska Akademien, när det finns så många andra roliga saker att göra i livet. Men då missförstår ni själva syftet med att vara sofistikerad.

Det handlar inte om att göra varenda svensk medborgare till en potentiell kandidat till nästa lediga stol i akademien. Det handlar inte heller om att försöka efterlikna akademiledamöternas stil, begåvning och intressen. Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att ta upp just Svenska Akademien har att göra med status. Status är bra att ha om du har tänkt att utmärka dig bland folk, visa att du är lite bättre än resten.

Och det är klart att vi alla någon gång önskat att vi inte vore så stereotypiska, gråa, trista och sådär lagom svenska på alla tänkbara sätt. Ledamöterna i Svenska Akademien har status, dels för att deras uppdrag är så prestigefyllt, dels för att biljetten till detta uppdrag kräver ett visst mått av sofistikerade gärningar och egenskaper. Vi skulle kunna tala om kulturelitism, snobberi och borgerlighet, men det leder ingen vart. De är kort och gott snillen med smak.

Föreställ dig istället en matematisk graf, där X är den stereotypiska svensken enligt mall 1A, och Y är höjden av status, upphöjdhet, berömmelse, snillen med smak och andra fräcka saker (ni får naturligtvis själva definiera ert Y-värde). Slutligen kan vi konstatera att ekvationen är följande; vägen till status (Y-värdet/snille med smak) förenklas avsevärt om du är sofistikerad.

Sitt nu inte hemma och deppa för att du känner dig som en medelsvensson, jag kan intyga att jag själv inte är ett dugg bättre. Men vi gör den här statusresan tillsammans, vi föds alla som en Svensson och kan bara hoppas på att få dö som en intellektuell själ med smak för finkultur.

Det finns mängder av områden att bli sofistikerad inom. I en ny bloggserie, en relativt lättsam och ironisk sådan (som löper parallellt med de övriga inläggen), kommer jag att skriva om hur Sveriges medborgare ska göra för att bli lite mer sofistikerade inom ett par ämnen som jag hittat på. Har du själv tips, tankar och idéer om hur vi kan bli mer sofistikerade inom något område är du varmt välkommen att kommentera här i inlägget, eller maila emiloskarjohansson@gmail.com.

Skönheten med Spotify

2009-09-04T19:04:00.002+02:00

Spotify är en underbar tjänst för alla musikälskare. Du behöver inte ens älska musik för att se det fina med Spotify (även om det naturligtvis underlättar).

Det är lätt att överdriva storheten med Spotify. Det är lätt att säga hej då till skivor, mp3-filer och iTunes efter Spotifys intåg. Men Spotify är inte finalen på den digitala musikrevolutionen, det är snarare bara början. Det är fortfarande mängder med material som saknas i Spotify-biblioteket, trots att det uppdateras flitigt. Det finns mängder av tekniska buggar, halvfärdiga funktioner och konstiga gränssnittsbeslut. Spotify är ännu en oslipad diamant.

Men inte ska vi sitta och sura över allt som Spotify borde vara, utan låt oss istället nöja oss med det vi har. Något av det bästa med Spotify är att det är så enkelt att dela med sig av spellistor. Du kan pilla ihop en bra spellista på fem minuter, eller ägna timmar åt att få till något magnifikt. Du kan låta andra lägga till låtar som passar in, eller behålla spellistan statisk. Du är DJ i ditt eget vardagsrum.

Om du mot all förmodan skulle ha risig musiksmak, eller bara vill ha lite inspiration när du skapar spellistor har jag knåpat ihop en spellista för allmänhetens bruk. Enda kravet på dig som lyssnare är att du älskar musik.

Jobb eller arbetslöshet? (Två år till examen)

2009-08-30T23:00:00.005+02:00

Jag har två läsår kvar på Högskolan i Kalmar. En tredjedel av tiden är redan avklarad, 80 veckor, 400 skoldagar och tusentals timmar återstår. Nu låter det som om min utbildning vore något slags straff som jag måste avtjäna, men så är det inte riktigt. Jag har själv valt den här utbildningen, den var till och med mitt förstahandsval. Ändå kan jag inte låta bli att längta till friheten som examen innebär.

Tänk att kunna välja och vraka bland jobben på Sveriges alla rikstäckande medier. I verkligheten är det tvärtom; här handlar det om att få veta att man suger på att skriva, att tidningsdöden har slagit till på allvar, att man är välkommen tillbaka om ett år, att alla gubbar i medelåldern fortfarande har ett par verksamma år kvar, att man borde ha utbildat sig till ett yrke där arbetsmarknaden inte är stendöd.

Jag vet att jobbmöjligheterna för journalister är få på grund av överskott på arbetskraft. Det är naturligtvis inte roligt, men inte tänker jag ge upp på förhand för att jobben sviker. Istället gäller det att slå sig fram på egen hand, med armbågar, anteckningsblock och och fina uppsatser. Det kommer säkert bli en del slagsmål om jobben när vår årskull (inräknat alla andra liknande utbildningar) tar examen och förväntas få in en fot på den överbelastade arbetsmarknaden. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser framför mig hur forna klasskamrater sprider lögner, förfalskar betyg och avbokar varandras arbetsintervjuer.

Nu är det väl knappast frågan om en blodig kamp om överlevnad, men ett segt kösystem där alla förväntas jobba med annat i fem år är illa nog. Vi vill ju ha jobb, det är inte som efter gymnasiet då det fortfarande var okej att gå och slöa i ett par år. Egentligen borde jag inte klaga, för jag har alltid vetat hur det ser ut. Men nu, när jag börjar utbildningens andra år, kommer ångesten sakta men säkert krypandes.

Nu är det visserligen två år kvar, men chansen att läget har förbättrats radikalt är ganska liten. Det sista hoppet var svininfluensan, men inte ens den verkar beröra journalistkåren.

Sluta aldrig pussla

2009-08-28T17:28:00.000+02:00

Dagens outfit - introduktion

2009-08-26T14:08:00.002+02:00

Jag tänkte lansera en ny serie här på bloggen. Varje dag tar jag kort på mig själv och kallar inlägget Dagens outfit. Tanken är att ni ska se vad jag har på mig för kläder. Kanske kommer ni tänka "åh, hur kan han ha så bra smak?" eller "hur hittar han alla dessa fina kläder?". Ibland tar jag ut svängarna med min frisyr i ett försök att efterlikna Erik Hassle.

När någon frågar var jag köpt kläderna ljuger jag och säger att jag sytt dem själv eller fyndat på second hand. När någon försiktigt påpekar att det verkar osannolikt att jag ska sytt allt själv svarar jag något om inskränkthet, gamla könsroller och att killar visst kan sy. Blir jag trängd hoppas jag att second hand-historien funkar, annars tvingas jag på måfå häva ur mig en kaskad av påhittade klädbutiker från Baltikum. Hävdar en läsare likväl att ett plagg ser ut att komma från H&M ser jag snabbt till att radera denna upproriska röst. På internet är det så lätt att ljuga.

Efter ett tag är hysterin kring fenomenet börjar tillta och läsarskaran är ett faktum. Jag utnämns till modeguru, får kläder skickade till mig från exklusiva butiker och har två deltidsanställda med uppgifter att rensa bort uppnosiga kommentarer. När jag spatserar runt på stan (kändisar går inte, de spatserar) springer det fram fjortisar med autografblock. Jag går om Kenza i popularitet och startar en egen internetbutik för modemedvetna ungdomar. Början på mitt fall stavas dokusåpa, stalkers och brutna löften. Ett år senare är jag lika bortglömd som Naken-Janne.

Jag hoppas att de flesta av er läsare inte föll för ovanstående utläggning. Dagens outfit är och förblir något jag inte tänker ta upp på Waltz for Thoughts. Däremot är det ett fascinerande fenomen; varför är vi så intresserade av att veta vad folk (som vi oftast inte känner) har på sig varje dag?

En födelsedag med tårta

2009-08-26T12:56:00.000+02:00

Idag fyller min lillasyster Lina 12 år. Uppvakningen på sängen halv sju i morse gick bra, trots min morgonapati. Lina fick tre par öronhängen av mig, min bror Anton gav henne en Bert-film och mor och far hade bland annat köpt en mobiltelefon. Från och med denna dag har jag familjens äldsta mobil, en Sony Ericsson K750i köpt 2007. Jag är inte grabben som skryter om den senaste mobilmodellen och ser ingen anledning till att köpa ny när den gamla fortfarande fungerar. Men visst är det lite surt att föräldrarna går runt med hetare teknikprylar än en själv.

Födelsedagen ska naturligtvis firas med tårta. Tårta har för mig alltid varit en köpt färdiggjord tårtbotten med vispgrädde och bär på. Men i år är det annorlunda. I år fick jag i uppdrag att göra tårtan, med botten och allt. Nej, vad jobbigt, tänkte jag först. Jag såg framför mig hur jag blandar ihop fel ingredienser, vispar så hetsigt att bunken åker i golvet eller glömmer bort tårtformen i ugnen. Fast när jag väl börjat med smeten gick det lätt som en plätt. Och nu står den färdiggräddade tårtbottnen på spisen. Hembakat slår alltid hemköpt.